Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Lillen Eklund, så stor, så stark, så god

Anders “Lillen” Eklund var en hyvens man.

Alldeles för ofta är det de som lämnar oss först, så förbannat orättvist.

Under min tid som tidningsman träffade jag Lillen flera gånger när jag fick åka iväg på mer eller mindre illustra boxningsgalor i gamla idrottshallar eller på nedslitna danspalats som Moriskan i Malmö.

Ibland gick han någon match och vann lätt, ibland var han bara där och visade upp sig som dåtidens stora svenska hopp i tungviktsvärlden.

Alltid lika tillmötesgående, alltid lika vänlig, alltid det största av hjärtan.

Jag satt framför en radioapparat och hörde hur han fick stryk av en liten elak ungrare, när vi alla trodde att Lillen var ett guldhopp i OS.

Jag minns titelfighten mot Tangstad, där norrmannen aldrig hade en chans och jag minns mötet med den ohygglige Frank Bruno, där Lillen slogs sönder och samman.

Det var stora händelser på den tiden.

Jag minns också hur jag åkte till Reno i Nevada någon gång på 80-talet och träffade Lillen som “Viking” under en tid då han jagade amerikanska proffspengar och boxade hem ett WBA-bälte.

Vi var ute och sprang tillsammans i skogen under alldeles för tidiga morgontimmar, vi gick på stroslagen show på nåt kasino och han visade en annan sida av proffsboxningen; inkvarterad i ett litet rum hemma hos en svenskamerikan som var hygglig nog att ställa upp med logi.

“Du, Ekwall, det är bara att bita ihop. Annars kommer du ingenstans”, sa han när jag alltid låg hopplöst efter under löprundorna i de syrefattiga bergen.

Och när vi kom fram…eller jag kom fram…sa han ALLTID: “Du var grym idag, Ekwall”.

Lillen Eklund kunde säkert knocka vem som helst med en perfekt höger, men han ville alltid vara först framm och säga: hoppas att allting är bra med dig.

Han älskade sporten och han älskade musiken; efter karriären spelade han bluegrass och drog gärna fram gitarren när vi hade lirat fotboll med ett gäng uppe i Dalarna.

Lillen Eklund var en stor man med ett jättelikt rött varmt hjärta.

Han var en ljuspunkt i en idrottsvärld som alldeles för ofta är fylld av egoism och jävelskap.

Må han vila i frid, Anders “Lillen” Eklund.

Publicerad 2010-04-02 kl 11:23
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons