Och det var sol som stekte, det var sen lunch med Alsing och det var folk som kom från höger och vänster, ville prata lite och bara vara uteserverade.
Fortfarande smått tagna av snö som täckte stan häromdan.
Men så tydligt nöjda med livet, så tydligt uteserverade för första gången i år…det finns få vårstunder som är bättre.
***
Ständigt dessa jämförelser.
Leo Massi, denna overkliga lilla varelse, hann inte göra två av fyra mot Arsenal förrän det skulle heta att han var större än både den ena, den andra och Diego Armando Maradona.
Det är lätt att dra iväg när vinden blåser rakt in i seglet, men 1) det går ju aldrig att riktigt jämföra och 2) när man blir förförd är det lätt att tappa allt sinne före historia.
Ingen tvivlar på att Lionel Messi är bäst i världen just nu.
Och ingen tvivlar på att denna 22-åring kan bli ännu bättre och bli det mest osannolika denna värld har skådat.
Gott så.
Men…om vi nu ska jämföra…Pelé ledde Brasilien till ett VM-guld som 17-åring 1958 och till ytterligare ett tolv år senare.
Diego Maradona drog på egen hand Argentina till ett VM-guld 1986, ett VM-silver 1990, tog hyggligt medelmåttiga Napoli till två scudettos (115 mål på 259 matcher) och betraktades som “misslyckad” när han under sin korta tid i Barcelona gjorde 38 mål på 58 matcher.
Och vi ska inte glömma Zinedine Zidane som var mannen bakom Frankrikes VM-guld på hemmaplan 1998 och hade en rätt hygglig internationell karriär…om vi säger så.
Ronaldo var även han en maktfaktor för sitt Brasilien, som vi minns.
Som sagts, jämförelser är omöjliga…om än vädldgt roliga, och oundvikliga, att göra.
Jag känner dock att Leo Messi har en del att bevisa och vinna i landslagssammanhang innan vi, efter två-tre säsongen i världstoppen, kallt konstaterar att “han är större än Diego Maradona”.
Det kommer mera, det är jag övertygad om.
Men vi hejdar oss lite nu.
***
Svensk Elitfotbolls Tommy Theorin stoppar åtminstone inte huvudet i sanden, han har kurage nog att erkänna (och inse!) att produkten “allsvenskan” suger just nu.
Det hedrar honom och han känns rätt ensam bland svensk fotbolls styrande.
När vi är ganska många som har svåra 80-talsvibbar…då 6.000 på Malmö stadion kunde kännas som en “bra” publiksiffra…så vill alldeles för få i ledande ställning inse vad som är på väg att hända.
När det väl börjar gå utför då går det snabbt, när folk börjar tröttna och inte vill gå och titta längre, då är det kattjäveln på råtta och rep och hela grejen i en rasande fart; en vill inte gå blir två som tycker det är skit, blir fyra som gör något annat, blir trettio, blir hundra, blir tusentals.
Det går snabbt, vi är många som har sett det, Theorin är lyckligtvis en och alla andra som inte vill erkänna något säger att det vänder.
Jovisst, förra gången tog det 20 år innan folk ville gå på allsvenskan igen.
När dysterheten tar över är det fel på allt; på spelare, på arenor, på planer, på matcher, på domare, på väder, på polisen (!), på Lagrell, på korven, på allt.
Då hjälper det förstås inte att kraven på en spelduglig plan i allsvenskan går någonstans vid grönt målad kohage eller att 0-0-matcherna haglar.
Och vi får heller inte glömma (för DET glöms snabbt, har jag lärt mig) att svensk fotboll avslutades förra året med att SM-bucklan höjdes i skuggan av kravallpoliser som försökte skingra hatiska slagsmålsgrupper på ena Ulleviläktaren och med att spelare blev nedslagna av inrusande “glada” fans efter ett allsvenskt kvalmöte på Stockholm Stadion.
Allt sådant sätter sig hos alla.
Och när du slår ihop allt det där så är det väl klart som fan att många väljer att INTE gå på allsvensk fotboll.
Då räcker det inte att BARA säga att “vi börjar den 13:e mars”, för det vänder ingenting över en natt och det får inte fler att stanna kvar på arenorna.
Allsvenskan blöder kraftigt.
Det handlar om att stoppa blodfödet NU, men då måste Lagrell och Co först inse att det är mer än ett skrapsår.
Det måste bli attraktivt att gå på allsvensk fotboll igen.
Då gör man det om det så är 17 minusgrader (det handlar inte om det).
***
Bland mycket som är så exceptionellt kul med Leo Messi är att han verkligen verkar älska fotboll, nästan som ett barn i 5-åringarnas fotbollsskola.
När han gör sina mål är han lycklig, inte lättad.
Han skrattar, ler och njuter av att var en i laget och ibland är han minst lika överlycklig när någon annan gör ett mål.
Och såg ni; han fick matchbollen av domaren och på väg ut under Camp Nous öronbedövande hyllningar kunde han inte låta bli (han kunde INTE låta bli!) att studsa bollen, leka med den lite.
Det var rörande på nåt sätt.
***
Vilka kriterier som gällde när Kopparvallen godkändes för en match i allsvenskan ikväll vet jag inte.
Men klart är att jag utan problem skulle kunna få gräsplätten utanför mitt fönster godkänd för allsvensk spel.
Det är lite mossa här och där, lutar kanske och det står en gran i vägen, men det är grönt och hyfsat jämnt.
Borde fungera.
Så här; så länge kraven på “spelduglig plan” är så låga, då får vi aldrig några vettiga fotbollsplaner för allsvenskt spel i mars eller april.
***
Efter att ha sett Åtvidaberg-Kalmar vågar jag påstå att det 1) var omöjligt att bedriva ett fungerande passningsspel överhuvudtaget 2) inte bara kan vara domarnas fel att allsvensk fotboll står där den står idag
***
Robert Åhman-Persson är nog den minst sannolika spelaren i skytteligans toppskikt någonsin.
***
Inte bara AIK; IFK Göteborg är också ett lag vars spel tycks halta betänkligt.
***
Elfsborg-Häcken 1-1 är ett resultat som säkert kan bli aktuellt att pminnas om när vi kommit en bit längre i allsvenskan.
***
Inter smyger i Champions League-buskarna.
Jag får en känsla av att de blir livsfarliga nu.
***
Klart jag insåg att Wilma, 10 år, hade fått halsfluss…de symptomen har jag lärt mig genom åren.
Först tidigt telefonsamtal till vårdcentral vars automatiska telefonsvarare lät hälsa att de ringer klockan 13:30 och prick 13:30, efter fem timmars febrig väntan, hälsar sköterska att det nog låter som halsfluss men att de inte hade några tider.
“Jag kunde inte fått vet det när jag ringde i morse?”, undrade jag, men inga svar.
Nu hade jag alltså fått vänta i fem timmar på att få veta att jag inte hade behövt vänta i fem timmar för det fanns inget att vänta på.
Istället ombads jag ringa något som hette Närakuten Bromma.
Vars telefontid började kl 17.
Där fick vi en läkartid kl 19.
Och det var som ett depåstopp i Monte Carlos F1: In och hej, säg ahhhh, halsfluss här, recept i handen och tack så mycket, klistermärke och hem igen.
Så serviceminded, så snabbt, så enkelt, så bra.
Jag förstår inte varför det ska behöva ta elva timmar för att nå dit.
Men jag är glad ändå och imorgon bitti är nog Wilma, 10 år, minst lika glad.
Nu är hon bara het, feberfrossig och vill sova.
Den som tror att trenden vänden