3-3, nästan som ett mirakel

Vi fick oavgjort och var otroligt nöjda med det resultatet.

Kändes som en seger och tre mål på bortaplan är alltid tre mål på bortaplan.

Matchen är den traditionstyngda, sen mitten på 60-talet har den spelats varje år, mellan Skåne (de som bor i Båstad) och Sverige (badjävlarna).

De som är minst 35 år eller son (oavsett ålder) i rakt nedåtstigande led får vara med.

Matchen spelades förut på Midsommardagen, men är nu lagd till tennisveckans lördag med kick off kl 13:00.

Pelle Kotschack basar för Sverige.

Pricken för Skåne.

Bägge har varit med sen Hedenhös, själv gjorde jag min första match 1967 – för Skåne.

Jag har numera gått över till andra sidan.

Som allting som är tyngt av tradition så handlar det förstås om oerhörd prestige.

Vi lyckades få tag i vår grymma målvakt, snygg-Henrik (inget vet riktigt vad han är, han hittades på krogen för nåt år sen) och fick med oss J Brorsson i sista stund, vilket var viktigt då Skåne hade rustat på transfermarknaden efter ett par år med tunga förluster.

Och vi var illa ute, men likt Ungern borta i VM-kvalet 1973 så reste vi oss mirakulöst från 1-3-underläge och lyckades få in 3-3 i slutminuten.

Nu, som då, en Edström i huvudroll.

Jocke Edström gjorde ett av våra mål och därmed blev familjen Edström unik, då tre i samma familj setts som målskyttar i dessa matcher; Ralf, Pierre och Joakim.

Glenn Schiller var stark på kanten, liksom Ove Högfeldt …. som en gång var allsvensk i både Öis och Elfsborg.

Vi laddar nu för nästa års match och känner att vi behöver föryngra på sina håll i laget, men ni vet ju också hur marknaden ser ut nuförtiden; det finns inga pengar, man får göra som AIK och ta lite vad man kan få.

Svenska målskyttar i mirakelmatchen: Patrick Ekwall (straff), Joakim Edström, Kristoffer Löfqvist.

Sverige

Skåne