Sista dagen, sista omgången.
Inte lika suggestivt som förra året när bägge guldkrigarna möttes i en och samma match, men ändå.
Det är femte året i rad som allsvenskan avgörs i sista omgången och det är…mer eller mindre…helt olika lag involverade.
Vi kan tycka vad vi vill om allsvenskans standard som liga betraktad, men den har sin charm. Och den är rätt svår att förutse.
Dra gärna fram den som på allvar trodde att Helsingborg skulle vara ett lag för guldstriden i år. Eller att AIK skulle vinna förra året. I-n-f-ö-r seriestart.
När de flesta stora ligor har sina givna två-tre guldkandidater år ut och år in så är allsvenskan alltid en helt öppen historia.
Vi har inte längre något överlägset Malmö FF eller IFK Göteborg, och därför inget lag som är slagkraftigt i Europa…vi har inget Rosenborg och inget FC Köpenhamn.
Och därför har vi en slutomgång som ser ut som den idag eller som den förra året och åren innan dess.
Det pulserar av fest och drama i luften på Olympia och Swedbank Stadion sent i eftermiddag…alla kan känna av att “någonting är på gång” och det är den häftigaste av känslor inför en fotbollsmatch.
Hur går det?
Jag har fått frågan tretusen gånger denna vecka och hur ska man kunna veta det?
Det enklaste och mest logiska svaret är: Malmö FF.
Av den enkla anledningen att de har allting i egna händer och har imponerat stort och visat att de haft mental kraft i de senaste två matcherna när de haft kniven på strupen.
Men det finns alltid men.
Gör Helsingborg ett tidigt mål mot Kalmar och det dröjer (som på Grimsta) innan MFF får hål på Mjällby…ja, då ställs många av Malmöspelarna inför ett mentalt tryck de aldrig tidigare tvingats hantera; de måste gå framåt, de måste göra mål, men får inte släppa till någon El Kabir i en kontring för då kan det vara helt kört.
Det finns alltid OM och det finns alltid MEN. Annars hade det varit rätt trist,
Vid 18:30-tiden vet vi.
***
Helgen gav bland annat besök av mamma, R.E.A-premiär på Hamburger Börs och (numera självklara) Så mycket bättre kl 20:00…jag har ju redan sett Ekwall vs Lundh, den stora konkurrenten i grannkanalen TV4Sport.
R.E.A var en ojämn historia.
En hel del fullständigt poänglöst.
Och några guldkorn; en scen med Sussie Eriksson som Malou, Ola Forsmed som Leif GW och Anders som Kjell Sundvall var fantastisk.
Jag gillade även Lundin när han gjorde Ingvar Oldsberg och parodin på Halv åtta hos mig.
Men att göra Anna Anka och de andra Hollywoodtanterna känns tämligen trist och passé. De är ju redan parodier på sig själv i många och mycket. Hur mycket roligare kan det då bli?
Så mycket bättre är däremot en riktig smash-hit för Fyran. Fantastisk feelgood-TV. Och Petter är en ny idol i min sinnesvärld och då tänker på riktig idol, inget annat.
***
Vad klubbar än säger om att “slagsmål händer nästan varje dag” på träningar så tro dom aldrig, för det är ren lögn.
För skulle det hända så skulle det alltid komma ut, det går inte att dölja sådana händelser idag.
Så det som hänt mellan Ibrahimovic och Onyewo har 1) hänt 2) var så pass ovanligt att Milan stoppat bilder från händelsen, kommenterat händelsen och påpekat att de bägge kombatanterna bett laget om ursäkt.
Hade det varit en vanligt förekommande händelse så hade “ingenting hänt” (gäller dock ej Lex Lagerbäck, presskonferens i Tokyo, Japan, 2002)
Att det sen blev eller bli gruff av den här karaktären är däremot inte så konstigt.
Jag tror att mycket handlar om hierarki.
Att Mellberg och Ljungberg rök ihop på den där träningen i Miyazaki 2002 handlade i grunden inte så mycket om att det var ett par tuffa tacklingar som att någon gått och retat sig på att den andra “kommit upp sig”. Föratt ta det mest kända exemplet i Sverige.
Zlatan kom till Milan som The Star och har omgående sett till så att han sitter högst upp i hierarkin…vilket det känns som om Milan ska vara glada för…han tar plats, han TAR en straff direkt (minns ni Cesena?), han påpekar för Strasser efter karatesparken att “han ska lyssna på vad jag säger”, han levererar som den stjärna han är, han är inte rädd för att kritisera öppet (kom ihåg att han är helt ny i laget), han visar gärna vägen och han säger rakt ut att han helst spelar med Inzhagi, rakt i ansiktet på de brassar som alltid håller ihop ute i sina europeiska lag.
Det är klart att det alltid kommer att reta upp någon.
Klart att det finns en frustration hos en eller annan, lika klart att alla inte kan tycka exakt likadant. Precis så som det är på alla arbetsplatser, din som min som Zlatans.
Vem som sen har rätt eller fel är en helt annan fråga. Jag har inte det svaret.
Jag vet bara att i Zlatan-paketet…som jag tror att Milan bör vara väldigt nöjt med så här långt, eller hur?…så kommer det en hel del som en klubb måste lära sig att hantera och leva med.
Det var väl det som Pep Guardiola inte hade lust med?
***
När Agon Mehmeti säger att storbildsskärmen borde stängas av idag så förstår man att det finns press.
***
Att Alexander Gerndt har tvingats ta emot allvarliga hot inför mötet med Kalmar FF är bara ytterligare ett exempel på att alldeles för många människor blir lite dumma i huvudet av att hålla på fotbollslag.
Långe Lundh beskriver en del av det i sin blogg; vad är det med (för många) människor som håller på lag egentligen? Varför tappar de all sans och vett?
***
Jag är helt för konstgräs och en av de största fördelarna är att jag kan se småknattar spela match i kyla och höstsol på Stora Mossens IP så långt in som den 7 november.
Det såg du aldrig på de dammiga grusplanernas tid. Och det är aldrig möjligt på helt vanligt ouppvärmt naturgräs.
***
Mohammed Bangura i Ekwall vs Lundh med allt från dansmoves, hur Gais försökte köpa honom för en knäoperation, om Jonas Thern, om hur han som barn upplevde det grymma inbördeskriget i Sierra Leone, om Alex Miller (“a man of his own…”), om vad hans polare Strasser sa om Zlatans karatespark och mycket, mycket mera.
Du ser allt HÄR.
***
Idag befinner jag mitt i guldstriden.
Åtminstone mittemellan.
Ser fram emot det.