1/1 -11

En speciell dag på sitt sätt, även om säkert 11/11 -11 känns vassare på sitt sätt.

Annars har det inte hänt särskilt mycket på Koh Samet denna årets första dag, det brukar inte göra det, det är det som är poängen.

(Och när jag skriver detta kan jag inte låta bli att tänka Helenius drift av Mads Mikkelsens dagarna blir dagarna är dagarna i degarna, Fritidsresor-reklamen där Mikkelsen pratar obegripligt usel dansksvenska med alldeles för hög bakrgrundsmusik)

Solstolsläge, en kycklinglunch direkt från min Chicken on The Beach-kille “Ubaldo Fillol” (och när jag ser honom med 5:ans väst längs strandakanten så kan jag inte låta bli att tänka på att han kanske blir inbytt någon gång), en grym lagseger…bland annat med Wilma, 11 år…i tävling bestående av grenar som krabbgångsfotboll och luftmadrasspaddling, färsk skuren mango, oljemadssage till ljudet av havets sorl och till känslan av välkomna små avkylande brisar, avslutades sen med vansinnigt svår middag på magiska Ploi.

Annars inget särskilt.

***

Typiskt att Kim Källström hamnar på bänken i det här “nordiska landslaget” som VG tagit ut med lite för många norrmän.

För övrigt är det ju en “skandal” att inte Olof Mellberg är med överhuvudtaget.

Ett bevis på att norrmännen har noll koll.

***

Maktspelet i SvFF som Lundh så intressant beskriver är ju nästan en parodi.

Varför är det så viktigt att en sosse ska leda svensk fotboll?

Vad har partitillhörighet med kompetens att göra i den här frågan?

(Kan förresten Tomas Bodström någonsin bli aktuell igen när han via sin klient, agenten Oliver Cabrera, tvingats SvFF att riva upp beslutet om Cabreras avstängning…på ett sätt en odugliförklaring av det beslut som förbundet tog månader att värpa fram).

När vi så gärna sitter och skäller alt. skrattar åt det som sker i korridorerna i UEFA och Fifa så kanske vi ska ta en titt innanför vår egen dörr också.

***

Man glömmer lätt att Fredrik Ljungberg “bara” är 33 år och att det inte är någon ålder på en fotbollssspelare nuförtiden.

Men skälen till att landslaget känns fjärran handlar inte om hans tänkbara standard som spelare, utan om någonting helt annat och alla vet att det skulle vara helt omöjligt om inte Zlatan blivit så stor i kaptensrollen att han galdeligen omfamnar en gammal “antagonist” som Ljungberg.

I takt med tiden är inget omöjligt, har jag hunnit lära mig.

Men ändå; tror inte det.

***

Min goda vän Mårten Andersson är på samma ö som jag.

Han har rest själv och hängt lite med oss när han väl vaknat framåt 17-tiden (Wilma, 11 år: “pappa, varför ser man knappt Mårtens ögon?“)

Mårten har därför fått en inblick i familjeturistlivet med buffémiddagar, Coco the Clown och en nyårsfest som till stora delar totalförstördes av maratonspelande (och praktfullt usel) coverband som blåste ut öronen på sjukt hög volym under fyra timmar, så att inte en enda av matgästerna (som annars snällt dragit på sig lustiga hattar vi fått tilldelade vid ankomst) kunde prata med varandra.

Han har fått minst en kvarts stand-up-material bara under ett par dagar i vårt sällskap.

Om man inte är van så är det en väldigt speciell värld.

***

Så gott som alla spelare som drar till USA:s fotbollsliga innan de riktigt vill lägga av hamnar inte i Hollywood, även om det finns de som ibland hoppas på en sådan karriär.

Och blir det vare sig LA Galaxy eller New York så vill de till slut “hem” till Europa.

För hur fräckt många än försöker hävda att den nordamerikanska ligan är så drunknar den långt bakom skolmatcher i basket och amerikansk fotboll.

I USA är Thierry Henry fortfarande mest känd för Gillette-reklamen, Beckham för sin fru och Ljungberg blir bara igenkänd på gatorna om någon minns Calvin Klein-reklamen.

Och till slut kommer saknaden av rampljuset.

Det är alltid så, även om ingen någonsin skulle erkänna det.

***

Dagarna är varma. Så mycket kan jag säga, i alla fall.

Det hade räckt så, Mikkelsen: dagarna är förbannat varma och sköna.