Så minns jag ett speciellt VM (BILD-EXTRA)

Men det var bara att lägga ned för att jag fick snart veta att det inte var något VM att minnas.

Det där beror ju lite på.

Jag har varit med på fältet sen 1994 och för mig blev det här ett väldigt speciellt VM…på andra sätt.

Det var ett VM som såg annorlunda ut, som andades annorlunda, kändes annorlunda, luktade och smakade annorlunda; Afrikas första.

Och du upplever alltid allting så mycket annorlunda än när du sitter framför TV:n, knäpper på och ser de perfekta TV-bilderna, trycker i dig bra käk och gnäller lite över TV-reklam.

På plats är alltid på plats och även om detta VM inte bjöd på någon fantastisk fotboll så var det ändå ett VM att minnas. På sitt sätt.

Här försöker jag blicka tillbaka med hjälp av ett gäng iPhone-knäpp längs resan.

Det här är del 1.

Det började så här; vi frös. Utomhus, såväl som inomhus – här på ett presscentra.

…och jäklar vad vi hackade tänder på Hotell The Aviator i skräckkvarteren utanför flygplatsen i Joburg (vår man Crucial sa: “här går man helst inte utanför taggtråden”). Vi var de första gästerna på hotellet – någonsin!

Jag skrev in mig på ett A4-papper som hotellchefen hittade bland slängda felaktiga kopieringsblad. Dörrarna gick inte att låsa. Den fräna målarfärgslukten gav ångor som gjorde att vi gick lite småhöga på morgnarna med röda ögon och rinnande näsor.

Och efter fem timmar så rasade allt – ja, precis allt – som var fastspikat eller skruvat ned på golvet. Vi väntade i tre dagar på en uppkoppling som skulle vara på gång och jag minns hotellchefens alltmer hysteriska ”bare with me one more day…”.

När vi checkade ut letade han upp min inskrivning i en hög bakom städskrubben och frågade om vi hade haft det bra.

Sydafrika hade väntat länge på det här ögonblicket. Och tidningarna gick loss inför öppningsmötet med Mexiko.

VM:s största kung var aldrig en spelare, det var Diego. Den argentinske förbundskaptenens presskonferens i Pretoria inför Nigeriamatchen var en klassiker och en minne för livet. Maradona höll hov bakom stabilt kravallstaket inför världsmedia.

Han avslutade med några frågor inför skogstokiga mediahyenor vid staketet och sa sen iskallt ”hasta la vista”.

Ingen hade en aning om hur Diego skulle klara sig, det gick ändå ganska hyfsat trots att Leo Messi aldrig levererade så som många hade önskat.

Huligan-Mange, alltid ett säkert kort på resorna.

Så snart det dök upp minsta lilla solglimt…eller för den delen en värmeapparat…i Joburg så gällde det att ta vara på tillfället. I vissa städer kunde temperaturerna skifta från -4 till 23 plus på en dag. Tänk på det ni som gnäller över värmen i Qatar om tolv år.

Länkturkarna! Vilka lirare…helt i klass med de fulla engelsmän som Artur Ringart fixat som satellitkillar under VM 2002. Kom aldrig i tid, hade alltid sjutusen ursäkter och när vi sa ”sändningen är kl 16:30, vi ska gå ut då” så tyckte de att ”16:45 går väl lika bra”, men det fungerar ju inte riktigt så. Möjligen i Turkiet. Till slut fick vi dumpa dom. Det gick inte.

En av de sydafrikanska TV-kanalerna körde svårt stylat med likadan färg på slipsar, scarves och näsdukar.

Olika till alla olika program. Dwight Yorke var en av många inköpta experter (han var förresten av av de mest usla och körde bara klassiska Beckhams; ”at the end of the day” eller “anything can happen in football”), här har ni honom den dagen de matchade med lite leopardmönstrat.

Lundh hade bokat. Det hette att det var ett ”4-stjärnigt boutiquehotell”, men när Crucial rattade oss till adressen så var det ett vanligt hem bakom järngrindar och taggtråd. Folk satt och åt när vi stormade in i ”receptionen”.

Huligan-Mange fick nyckel till sitt rum direkt. Jag och Lundh skulle få hjälp till våra rum, vi fick inga nycklar men ”kanske en stek innan sängdags?”. Vi var inte nödbedda. Det var vi aldrig efter en blodig sydafrikansk köttbit. Men en bra bit efter steken hade vi fortfarande inte fått våra nycklar.

Då förstod jag att det skulle bli värre än jag ens hade anat.

Vi skulle bo i ”annexet”. Som visade sig vara en granne med några rum över, längre ned längs den gata där  vakthundar med mord i bilciken skällde blodtörstigt stående mot sina gallergrindar.

Grannens rum var isande kalla. Och jag fick bo kvar sen Lundh..som från början hamnat i barnrummet, med en säng som slutade vid hans lår…ledsagats tillbaka till det varma boningshuset.

Jag tog på mig underställ, dunjacka och fick en liten värmefläkt.

Efter fem minuter gick strömmen i rummet.

Stegade upp i kylan, hörde röster bakom en dörr och när jag öppnade den så satt en vanlig boerfamilj i ett kök och drack te.

”Vad gör ni här”, undrade jag.

”Vi bor här”, svarade dom.

Jag fick ett annat rum, med värmemadrass, men sov inte en sekund på hela natten.

Övertygad om att jag skulle frysa ihjäl eller bli rånad, möjligtvis både det ena och det andra.

Och egentligen så blev det väl också så.

De tog tvåtusen spänn per skaft för det 4-stjärniga boutique-hotellet.

Vi flög åtminstone till en stad som lovade gott, Bloemfontein. Så mycket rosor såg jag aldrig, det var ett råtthål till stad men jag gillade vårt hotell. Det var varmt inomhus. Sådant uppskattades alltid. Vädret var annars helt galet; du kunde sitta utomhus och käka frukost, samtidigt se vaktmästarna hacka sönder is i poolen och på kvällen visste du att det var minusgrader och ökenvindar.

To be continued…snart kommer del 2 i “Så minns jag ett speciellt VM”.