Så minns jag ett speciellt VM, del 2

Här ges del nummer 2 – från ett speciellt VM:

Bakom kulisserna är det inte alltid så fantastiskt som många tycks tro att TV-jobbet alltid är. Åtminstone inte på ett VM. Åtminstone inte i Sydafrika. Och åtminstone inte i Pretoria. När vi skulle göra våra live-rapporter från arenan så var det i själva verket utanför arenan, över gatan – vid en biltvätt.

Det stod en belgisk snubbe från EBU där med sin lilla länkbuss (ingen länkturk, betydligt pålitligare) och på en upphöjd kulle vid trottoaren där alla fans spankulerade till och från matchen kunde Huligan-Mange sätta upp sin kamera och få arenan i bakgrunden.

De såg säkert väldigt vackert ut (då tänkte jag mest på den upplysta arenan).

Och blev du pissnödig kunde du gå bakom biltvätthuset.

Händerna kunde du få turtle-vaxade för 2 rand.

…och det är på de mest underliga ställen du hittar lite sköna människor att prata med. Sådana där vanliga.

Här är gänget som skötte biltvätten.

De undrade vad jag, belgaren, Huligan-Mange och den där långe killen gjorde med en kamera utanför deras arbetsplats…men jag fick en känsla av att de uppskattade vår närvaro.

Pretoria var riktigt kallt, även när solen lyste på dagen och händerna blev svinkalla när de jobbade i biltvätten, därför sökte de sig gärna till den här väggen för lite lä mellan varven. Precis där den lilla länkbussen stod.

Bilden ställde de gärna upp på och det var först efteråt jag noterade den ena lirarens ganska svårt prickiga strumpor.

Sydafrikanerna försökte skylla på schweiziske domaren Massimo Busacca efter det att Uruguay enkelt förpassat hemmanationen ut ur turneringen.

Bland annat med den här teckningen.

Trots att schweizaren gjorde en prickfri match i det stora hela och drog upp ett rött kort för sydafrikanske målvakten, en friläges som var solklar.

Besvikelse och lite hemmayra kan tyckas.

Men den ganska högt rankade Busacca gjorde sen inte fler matcher i VM och skickades tidigt hem. Ofattbart. En liten skandal i det tysta.

Min bästa kollega och ständige vapendragare i sedvanlig pose. På nio av tio bilder där Lundh är med så står han och synar in i sin mobil.

Som här, när vi tagit Crucials taxibuss ut till Elfenbenskustens läger i ingemansland.

…Svennis och Ekorren hade valt en förläggning som låg på den här vägen.

Vilket kanske säger en del,

Dessa ljuvliga stekar.

Ett underbart minne från VM…blodiga, saftiga, prisvärda och perfekta att hålla igång en hårt arbetande kropp på.

Bäst var ett ställe i Bloemfontein där stekarna knappt varit inne och vänt på spisen.

Lundh körde en specialare som jag tog efter snabbt…och faktiskt kör ibland hemma också:  en stark kaffe…”with extra shot of espresso“…före maten.

Alla i Sydafrika engagerade  sig i VM. Och med alla så betydde det…i det här fallet…ALLA och inte de allra flesta.

Det här var en av många sköna tanter som fanns längs vägarna till arenorna och lagade till nåt väldoftande käk (de stod med jättelika kokkärl och hackade i grönsak efter grönsak) som du kunde köpa rätt billigt…innanför arenan härskade ju sen Blatters sponsorer och deras överprisade mat (även om de faktiskt hade en rätt god chilikorv som jag gärna satte i mig).

Den här damen hann också dra iväg några toner på sin röda vuvuzela som hon plockade fram när hon såg att jag tog en bild.

Allt var inte bara souvenirer och mat i stånden på väg till matcherna.

Hemmagjorda färgglada väskor…ja, varför inte?

Hårt jobb för de flesta under mästerskapet och blir man trött så lägger man sig ned en stund och tar en powernapp.

Hur enkelt som helst.

Lundh gnäller ju ofta om att sängarna är för små, han har mycket att lära av den här snubben.

Det finns rätt många allsvenska matcher som lockat färre åskådare än det var mediarepresentanter på Argentinas träningar.

Då var det nämligen öppet även för icke VM-ackrediterade argentinska journalister, deras brorsor, kusiner, barn, föräldrar, kompisar och avlägsna släktingar.

Det här är kön in till en träning som alla visste var öppen i 15 minuter för media.

Kaos var bara förnamnet.

…och väl inne fick vi se Diego hålla sin egen show på träningsplanen med ett gäng avbytare, alltmedan Messi, Tevez och de andra superstjärnorna för längesen hade gått iväg bakom det här intressanta “staketet”.

Presskonferensen efteråt i ett tält blev en fars.

Tevez var på plats och svarade kortfattat på evighetslånga frågor från direktsända TV- och radiostationer.

Samt från deras brorsor, kusiner, barn, föräldrar, kompisar och avlägsna släktingar.

Strax innan det var dags för internationell media för utlovade fem minuter på engelska så stack Tevez och när Långe Lundh tillsamamns med ett gäng andra hårtorkade en stackars argentinsk funktionär, så lyfte killen bara på axlarna, putade uppåt med överläppen och sa:

“What can I do?”

Vår solglimt under VM; chauffören Crucial.

Han gav oss berättelserna, perspektibet, bakgrunderna och den vardag som inte glimmade lika vackert vid sidan av “2010 Fifa World Cup”.

Som han fängslade oss på våra transporter hit och dit, i och omkring Johannesburg.

Det blev ett tårdrypande farväl på flygplatsen och jag skrev den här sommarkrönikan om Crucial i Getingen.

Han gav mig ett VM-minne jag aldrig kommer glömma.

Så minns jag ett speciellt VM del 3 kommer inom kort.