Så minns jag ett speciellt VM, del 3

Här har ni del 3.

En förbjuden bild.

Fifas nya grej var att man inte fick ta några bilder på presskonferenserna om man inte var fotograf och tog bilden i samband med den fotosession som varade i två minuter. Också ett modernt sätt att förhålla sig till dagens verklighet där bilder tas med varenda telefon och publiceras med blixtens hastighet.

Det är också en annorlunda bild eftersom Lasse Lagerbäck ler och det sitter svenska mediarepresentanter i lokalen.

Nigerias förbundskapten gjorde inte det så ofta under VM.

Jag vet inte var det var. Jag förstår ju att han hade ett speciellt förhållande till svensk media eftersom han fått lite väl mycket skit genom åren, men varför ta med sig det till det nya jobbet? Varför inte uppskatta att han var så stor i Sverige att svenska journalister ville följa hans nya karriär?

Nu kändes det mest som Bitter-Lasse och det var lite onödigt.

Jag var nog en av få journalister som genom åren stod på Lagerbäcks sida när det blåste som hårdast men jag vet inte om han brydde sig så mycket om det nu.

När jag drog till Abuja i Nigeria för att följa hans första möte med hans nya landslag gjorde han sig helt oanträffbar i flera dagar på det hotell som vi bägge bodde på. Jag väntade in honom vid lunchrestaurangen för att få kontakt…hade trots allt rest till Nigeria…och det var knappt som han ville kännas vid mig. Det kändes väldigt underligt…vi hade ändå “jobbat ihop” under tio år.

“Jag har inte tid, Patrick“, sa han.

“Vi kan väl hälsa i alla fall, vi ses ändå i Nigeria”, sa jag och sträckte fram handen…det var ju inte så att vi sågs vid en korvkiosk på Råsunda direkt.

Tid hade däremot Gazellen och vi talades vid om nigeriansk fotboll under en stund i restaurangen…och tid hade stjärnspelare som Kanu och Odemwingie som gärna tog en pratstund i hotellobbyn.

Med Lagerbäck fick jag några snabba citat på svenska när han i samband med första träningen talade med nigerianska kollegor, sen avbröts jag av den egocentriske pastorn Idah Peterside…Nigerias presschef.

Under den här presskonferensen…där bilden är tagen, alltså…frågade jag om “Lagerbäck var glad och stolt över att så många svenskar följde honom under VM”.

Han svarade då kortfattat:

“Det är väl kul att så många som möjligt följer Nigeria”

Ett jäkla drag var det däremot på de nigerianska fotbollsfansen som höll bra tryck på läktarna med blåshorn som de flesta uppskattade.

Vuvuzela – det nya svenska ordet.

Att det plaströret kunde uppröra så många hemma i Sverige.

Så till den milda grad att allsvenska klubbar omedelbart tog snabba beslut om att förbjuda den på svenska arenor.

Hur man nu trodde att vuvuzelan skulle kunna slå igenom i Sverige så till den milda grad att hela arenor skulle stå och blåsa i den…det här är ju en sydafrikansk tradition i samband med fotbollsmatcher, dessutom rätt svårt att få ljud ur.

Det finns en hel del europeiska arenatraditioner som sällan når Sydafrika, kan jag tänka mig.

Och i Sverige har ingen ännu förbjudit folk att skrika “HORA” eller “FITTA”, som blivit en tradition på lite väl många sektioner på allsvensk fotboll.

På en marknad i Durban fann jag den här snubben framför ett gäng luckor med nummer.

Fick aldrig någon koll på vad det rörde sig om, men det kändes lite som en sydafrikansk Loket.

Coolaste VM-arenan var nog den i Durban. Kapstadens som nummer två. Och Soccer City, den enorma i Joburg, min trea på en lista.

Som så mycket under ett VM gör länderna vad de kan för att visa upp en så fin kuliss som möjligt.

Som den här i Durban, på hamngatan…där allt inte var särskilt lustigt bakom fasaderna.

Vi är många som jobbar alldeles för hårt och för mycket under ett fotbolls-VM.

Men ingen slår Janne Lewenhaupt på Dagens Nyheter.

Var vi än befann oss så var han först händerna dansande över laptopbordet.

På diverse mediacenter, på presskonferenser, på medialäktare eller som här; på en flygplats som jag för längesen har glömt bort.

Ett VM är välorganiserat på sitt sätt. Strikta rutiner, skrivna såväl som oskrivna lagar som följes till punkt och pricka.

Till det kommer till utdelning av mediabiljetter till de TV-bolag eller radiostationer som är så långt från VM att de ännu inte fått några tilldelade.

Då gäller Djungelns Lag.

Till rätt många matcher finns det inte tillräckligt med biljetter (rätt många platser står tomma, förvisso, men få biljetter finns kvar, underligt nog) och då får man stå som en tiggare bland andra TV-bolag som kunde mäta sig med Sverige i detta VM: de från Uzbekistan, Peru, Tanzania, Indien och typ Norge.

Gapa, skrika och vråla utanför en barack tjugo minuter innan matcherna börjar att just DU behöver en biljett.

Så sjukt förnedrande. Och rätt svårt att kunna jobba med en match som du inte får se.

Många jobbade med VM och gjorde det med glädje i Sydafrika.

Och när det gavs möjlighet till en liten paus körde de här snubbarna…elektriker, tror jag…en poker.

…för VM var inte direkt för alla i Sydafrika.

De här unga killarna sprang omkring utanför arenan i Rustenburg som som rests likt ett monument mitt ute i ingenstans.

De tiggde pins och en och annan rand till lite mat.

Att få se en VM-match live vågade de nog inte ens drömma om.

Just den här kvällen väntade Danmark-Japan, jag är ju inte helt hundra på om de ens ville se den om de hade fått chansen.

Ett skönt minne från pressläktaren, där jag satt sidan om japansk kollega.

Hon skrev inte upp händelserna på planen.

Hon tecknade dom.

Någonstans uppe till höger ser du frisparksmålet som Sörensen fick ta på sig.

Midsommarafton under mästerskap följer sällan de traditioner vi är vana vid från Sverige.

Jag och Lundh drog iväg till vår live-plats på en golfbana vid Soccer City tidigt på morgonen för att fira på sydafrikanskt vis.

Det blev åtminstone uppskattat hos programledarna i soffan.

Så mycket mer firande än så blev det inte…VM var inte över på ett bra tag.

Fortsättning följer, häng med så får du snart “Så minns jag ett speciellt VM”, del 4.