Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Så minns jag ett speciellt VM, sista delen

Då avslutar vi miniserien “Så minns jag ett speciellt VM” med denna del 4.

Hoppas ni uppskattat den lilla återblicken med mina små bilder, TV4 gjorde ingen VM-krönika i år…den stod SvT (som sände finalen) för och har gått nyligen.

Kom gärna med respons på den här blogg-tillbakablicken, har det fungerat kanske vi kan köra fler i samma stuk framöver.

Vi fick ta hyrbil när vi gjorde vår andra sväng från Joburg till Bloemfontein och det blev 40-milaresa genom de brända åkrarnas mark.

Överallt helt svart när fälten eldats inför nysådden, annars var det lite som att köra genom ett jättelikt Skåne, söder om landsvägen…stora fält över vindhärdade marker och någon enkel gård här och där,

Jag körde hela vägen dit även om Crucial efter ett par veckor menat att Huligan-Mange nog var bäst lämpad…Crucial benämnde Mange som “the one in the back”, han förstod att jag och Lundh (kallad Dr Zulu) tog besluten och hade inte lärt sig Manges namn där han oftast satt i baksätet på Crucials taxi…och det kändes som om jag inte behövde svänga någon gång under hela resan, det var raka spåret.

Mot kylan, mot boerland och mot Tyskland-England!

Den tyska euforin gick inte att ta miste på, fansen kunde aldrig sluta hylla sina nya hjältar…nästan i chock över vad Müller, Özil, Klose, Schweini och Co kunde bjuda på.

Bra spelare, jovisst. Starkt, jodå. Hygglig fotboll, absolut.

Men det var ju ändå Tyskland!

Och de bjöd på mästerskapets mest underhållande fotboll.

England skakade förvisso sina antagonister under en period…minns ni bollen som var såååå långt över mållinjen…men var ändå aldrig riktigt nära.

Än en gång trodde arroganta England att de var överlägsna allt och alla. Än en gång var de inte tillräckligt bra.

För övrigt var det en fröjd att bevaka Tyskland med underbart tyskt distinkta presskonferenser där Jogi Löw briljerade med långa utförliga och kloka svar, oavsett om det var en struntfråga från Bils-Zeitung eller en invecklad insnöad från Frankfurter Allgemeine.

“Ett livsfarligt kattdjur!”

Så beskrev Lundh den här varelsen när den plötsligt dök upp på den receptionsdisk som tillhörde ett skräckens näste mitt i natten någonstans mitt mellan Bloemfontein och Johannesburg.

Vi svängde av motorvägen och körde till vänster ut i ingenstans och där låg nån sorts små bungalows i kolonialstil med knarriga trädörrar.

Det var isande kallt och utanför husen vi fick blåste torra löv, dörrar stod och skakade och runt knuten skällde galna hundar i kapp.

Jag tog på mig dunjacka, underställ och kröp långt ned under täcket med lampan påslagen och Lundh twittrade att han var livrädd.

Domarna bjöd in till mediaträff och den som var mest intressant var den domare som överraskande aldrig fick döma en match: en svensk, Martin Hansson.

Hansson står där någonstans till vänster och det han ser framför sig är en djungel av bandspelare och ett stort gäng brittiska journalister som vill ha svar på varenda tänkbart fråga om Thierry Henrys hands som lurade bort Irland från VM.

Han ser att de ser vänliga, intresserade och tillmötesgående ut, men han vet…liksom jag vet, där jag står vid sidan om; snart åker de hem och sticker kniven i honom.

Vi had många sköna gäster i Ekwall vs Lundh On tour: en rätt bra packad argentinsk reporter, en sydafrikansk helt vanlig apotekare, Nigerias fotbollsexpert Colin Udoh, en brittisk tabloidgris, en ganska korrekt tysk, några amerikanska fans och mannen på bilden; den fantastiske Jan Mölby.

Det ena programmet tokigare än det andra. Men roligt. Tyckte vi, i  alla fall.

Det man inte har i händerna får man ta på huvudet.

Det tog ett tag, men till slut kom även vi till det underbara Kapstaden.

Inte direkt samma väder som när man varit där i december/januari, men betydligt behagligare än norra Sydafrika.

Vi bodde som uselt, förstås (vad du än gör; aldrig, aldrig, aldrig Fountains Hotel i Kapstaden) men vi fick kunde gå ut utan dunjacka eller poliseskort, ta en fika nere i hamnens shoppingdistrikt, en svår lunch på närliggande vingård eller faktiskt en kvällssittning med stora delar av TV4- gänget på klassiska Blues i Camps Bay.

Som mumma för kropp och själ efter veckor av jobb och stelfrusen kropp.

Holland-Uruguay i Kapsteden och boerblodet är tjockare än vattnet.

Under hela mästerkskapet hade Lundh lyckats värja sig mot godsaker…bortsett från fyra stycken M&M:s i lockande skål på hotell i Melrose, när han för ett ögonblick var svag i köttet…men till slut kapitulerade han.

Under lunch i Kapstaden när vi snart skulle hemåt drog han in den här monsterdesserten som kom i fyra-fem oika glas.

Det kändes som han var värd den.

Crucial hade tagit slips på sig när vi alla tog tårfyllt farväl.

För mig var han den stora hjälten i ett speciellt VM.

Sista bilden innan jag satt på flyget hem igen.

Inte mycket VM kvar på gatorna och det som fortfarande sålde fick hänga kvar längst fram ett tag; en sydafrikansk VM-keps, en spansk och en tysk halsduk, lite längre bak en skamfilad holländsk.

Vuvuzelorna var slutsålda sen länge.

Publicerad 2011-01-07 kl 17:18
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons