En krönika om näthat och fega chefredaktörer
Ekwalls blogg
Getingen ringde och undrade om jag ville skriva om det vidriga näthatet och eftersom det är en debatt jag brinner för att delta i, så gjorde jag förstås det.
Ni som har läst den här bloggen i sex år har kanske sett det förut, men jag tycker det är dags att väcka chefredaktörer hos alla stora publicister – är det värt att publicera vilken skit som helst bara för att ni kommer undan med det?
Getingens Thomas Mattsson försöker via sin blogg att ta upp frågan…vilket förstås är tacknämligt…men i själva sakfrågan får vi inga svar av Mattsson.
Mest att det är en knivig fråga.
I min värld är aldrig direktpublicerade anonyma kränkningar eller mobbing så förbannat knivigt, det är inte acceptabelt och det borde aldrig ges chansen till publicering under (exempelvis) Expressens vingar.
Varför kan vi inte skapa en kommentatorsvärld hos de stora tidningarna/TV-stationerna där allt insänt material synas så som allt redaktionellt material, så att man istället kände en viss stolthet eller status över att få bli publicerad…lite som det var på gamla tidens insändarsidor.
Då skulle man uppge namn, adress och telefonnummer på det handskrivna brevet…det gick bra att skriva under signatur, men tidningen kollade att det verkligen var du som låg bakom insändaren.
Allt som bara var skräp slängdes i papperskorgen.
Idag tar det fem sekunder för någon elak hjärna bakom ett tangentbord i en källare att skriva “Ekwall är ett kräk”, trycka på en knapp och få det publicerat i Expressen, Aftonbladet, med flera, med flera.
Och vi som drabbas (och jag har kommit lindrigt undan) står helt maktlösa samtidigt som chefredaktörer gnuggar sina händer och ser överlyckliga ut när de ställer upp på bild med champagne och hävdar att de är STÖRST av alla på nätet.
Du läser hela min krönika genom att klicka på den här raden.
Publicerad 2011-01-23 13:05