Den svenska landslagsfotbollen totalförbjöd bloggar och twitter och ju mer jag tänkt på det, ju mer känns det som ett steg tillbaka till dåtid.
Sociala medier är en del av vår moderna värld, oavsett vad vi gamla grå gubbar tycker om det…att förbjuda någon enskild människa att twittra eller ge sig ut och skriva statusuppdateringar på Facebook känns nästan som ett intrång i privatlivet.
Jag förstår ju om det finns regler för att man inte ska kröka eller springa på horhus under en landslagssamling och jag är lika medveten om att det finns annat att pyssla med än att dra iväg en bloggtext eller 140 rader twitter, men ändå; får de lov att ringa till vem du vill?
Om det är något som skulle vara känsligt i ett fotbollslandslag eller väldigt hemligt så kommer det ut, oavsett vilket…det såg vi under alla år då startelvan var så hemlig att rutinerade landslagsstjärnor hotade folk till livet om den kom ut och tio minuter senare var den ute på en sajt eller tre.
Ingen hade en aning om under alla år vem eller vilka som läckte.
Poängen med om något “hemligt” skulle avslöjas via en twitter hade ju varit att alla hade vetat vem det kom ifrån.
En annan är att spelarna själva fick berätta exakt vad de ville berätta…OM de nu ville berätta.
Allt detta slog mig efter ha följt Anja Pärson under alpina VM med hennes åsikter och väldigt direkta rapporter från Garmisch-Partenkirchen. Det har varit fantastiskt exklusivitet kring dessa 140 tecken och sällan har jag varit med om en svensk världsstjärna som gett oss sådan personlig direktrapportering.
Och det är som sagt 2011, det är nya tider.
Det går inte att bara förblindas av hur det har varit en gång för längesen.
***
Träningsmatcher är träningsmatcher är träningsmatcher.
Därför ska vi vara försiktiga att döma ut Halmstad och deras spanjacker, även om HBK ser ut att förlora mot allt och alla.
Även om Blåvitt får däng av Lantzkorna Bois,
Och kanske ska vi ta det lite försiktigt med att göra AIK till ett “medaljlag” efter 2-0 i vinterkylan mot Syrianska.
***
Det är när jag läser sådant här som jag inser att folk har alldeles för lite att göra med sina liv.
***
Trots att jag var utsänd i Morioka 1993…ett alpint VM som mest blåste bort…och skickades av Pekkari till Sestriere -95 i lågskor och lustig mössa, så har jag aldrig förstått varför man i ett VM måste ha nationernas tränare som stakar banor?
Finns det ingen annan, lite mer neutral, som kan göra det?
***
Claudio Ranieri är nog den mest sympatiska tränare för ett storlag som jag någonsin har träffat.
Det var i Valencia för en del år sen och han var så oerhört tillmötesgående…han bad mig hälsa till Stefan Schwarz och avslutade med att ge mig hans mobilnummer om det var “något jag ville ha hjälp med”.
Därför har han blivit något av en personlig favorit, det känns lika jobbigt varenda gång han tvingas lämna ett jobb.
Och det har ju varit några gånger.
***
Björn Ulvaeus i skön gammal ABBA-dräkt på QX-galan var en fantastisk syn…i en sådan hade man ju gärna sett Lagrell i (eller inte) på en fotbollsgala, det hade fått lite fart på den galan.
Det var överhuvudtaget ett jäkla drag på homogalan.
***
Det var en upplevelse i sig att se och höra Birro i Fyrans TV-soffa när Romas 3-0 förvandlades till 3-4 mot Genoa.
***
HBK-spanjorerna gnäller en del om att det är kallt.
Men så förbannat varmt är det inte i Madrid vintertid.
Minns hur jag frös när Sverige blev utspelade där för nåt år sen i ett kval.
Madrid ligger högt och jag frös nåt så överjävlig…gick till ett Corte Ingles på matchdagen och lyckades på någon vänster få icke spansktalande personal att hitta ett underställ, drog på mig det mot Bernabeu och var glad, varm och lycklig.
Barad et att pressläktaren hade infravärme och jag svettades som en galning.
***
Full fart nu med Fotbollskanalen Europa och sen en stund med Arne och Roos i Nyhetsmorgon, måndag morgon.
Blir kanske en twitter om det.
Det känns, trots allt, som ett par tecken i tiden.