Det är fotboll och sådant får man lära sig att leva med.
Fakirflighter på morgonen direkt efter sena matcher, däremot.
Är det något som kan slita rätt hårt i det här yrket så är det dom; två tappra timmars sömn, pacja ihop, checka ut, hasta iväg till flygplats i fullständigt kaos, kämpa sig fram till check-in enligt modell ”äta eller ätas”, säkerhetskontroll, fullsmetat flyg och plats 19C vid toaletterna sidan om högljutt tjattrande greker på semester.
Några sådana kan du alltid leva med.
Det är när det är något hundratal genom åren som det tär, mer än en bitter förlust i fotbollsmatch i ett fuktvarmt Budapest.
Landslaget satt i egen flygkärra och var ”hemma” i Malmö inatt så att de hade hunnit med ett par timmar på Slitage om det nu hade varit så (det var det dock inte och när det gäller Slitage: det är det aldrig längre).
Jag, Långe Lundh, Huligan-Mange och ett gäng andra kollegor fick hålla tillgodo med Malevs fakir kl 07:20 till Köpendanmark för att hinna lagom till dagens presskonferens och träning på Swedbank.
Men det kunde varit värre, jag kunde ha vaknat som Oscar Wendt idag.
Han är en klok ung man, han vet att han helst inte ska öppna någon dagstidning idag.
***
Vi hade för avsikt att utnyttja svagheterna i ett sargat ungerskt landslag.
Iatället var det ungrarna som smart sårade Sverige där vi har våra svaga punkter.
Du glömmer så lätt att det alltid finns en motståndare.
***
Drevet går efter Oscar Wendt idag och det får han leva med.
Han var inblandad i lite väl många situationer som var på väg att sluta i disaster, men räddades av Isaksson, ribbor och annat.
På första målet var det dock Maestro som drog iväg en helt galen passning i gapet på ungrare och på 2-1 kändes det mest som en total försvarskollaps. Wendt var närmast killen som slog inlägget, men det var bakom honom som tre spelare tappade bort målskytten.
En 1 X 2: jag förstår om folk ville se Wendt utbytt men jag kan också förstå att Hamrén tänkte på offensiva byten, att gå för göra mål.
Texas Johansson får tycka vad han vill, men en vänsterback gör inte ett helt lag, en vänsterback gör inte det TOTALA fiaskot på egen hand.
***
Ungrarna firade som om de vunnit ett VM.
Det var som att de fick sin stolthet tillbaka efter att ha blivit förnedrat gång efter gång ot svenskt motstånd.
***
Ett byte var däremot magnifikt, när han tog bort en trög och bortpressad Anders Svensson mot en Rasmus Elm från 2009.
Det var ju på väg att vända matchen helt och hållet till Sveriges fördel.
Men ett annat byte blev fel.
Jag fick en känsla av att Erik Hamrén tidigt bestämt sig för att trycka in petade Ola Toivonen i andra halvlek och jag kan köpa det med tanke på hur det sett ut i första.
Men när Toivonen-bytet gjordes hade Sverige ett bra tryck på ungrarna, Elmander hotade så fort han fick bollen och även om Sebastian Larsson knappt fick vara med i matchen så var LAGET det.
När Toivonen kom in fick vi en rockad med Elmander ut på Larsson kant och det kändes som att vi där och då tappade lite…och här väljer jag att använda ett sånt där modernt ord…momentum.
Efterklokheten ekar alltid falskt, men just det bytet skulle Hamrén ha väntat med.
***
På tal om efterklokhet: jag påpekade i TV-sändningen att det började kännas lite otäckt med upphaussningen, om att det skulle gå så lätt, att Sverige bara skulle vinna.
Det var, trots allt, en halvsvår bortamatch som vi vunnit de senaste gångerna med mål gjorda i slutsekunderna.
Så jäkla lätt kändes inte det.
Jag sa – före matchen – att jag var nöjd med 1-1.
Idag hade jag varit överlycklig över en poäng.
***
Jag gav mig i kast med att räkna på poäng, plusmål, kvarvarande matcher och en hel del annat för att hitta rätt i den djungel som handlar om ”bästa tvåan”.
Det skulle jag nog aldrig gjort.
Dels blev det fel till slut, dels blir det mest spekuklationer om hur matcher slutar och påverkar andra matcher och hit eller dit och dels gav det noll nattsömn.
Nu känner jag mest att vi får sikta in oss på andraplatsen i gruppen till att börja med, den ger åtminstone ett ovisst play off, sen får vi se med den där bästa våan.
Vi har bättre målskillnad än Ungern i vår grupp, det är en bra början.
***
Såsom timingen var hos svenskarna under den första halvleken…när adidasbollen studsade en meter från varje svensk mottagning och passningar/frisparkar seglade iväg till månen…så stod jag ett tag och önskade att ungrarna haft samma sponsordeal som Trelleborgs FF och kört med Fredrik Jensens favoritboll, den där kanonkulan från Masita.
***
Tillbaka i Malmö och förstår inte varför inte Sverige åkte direkt till den italienska värmen i San Marino.
Kanske kände man att det krävdes några dagar på hemmaplan för att klara av budbilschaufförer och rörmokare i San Marino?
Men så illa är det förstås inte.
Det handlar nog mest om att jag hellre njutit lite sol och god mat efter smällen i Budapest.
Nu hukar jag i den malmöitiska vinden igen.