Jag jobbade på Kvällsposten då som hade en fotbollsturnering som hette “Korpcupen”, vilket var ett massivt evenemang över stora delar av södra Sverige; finalerna spelades inför tusentals åskådare.
Det var nästan alltid något Brandkåren som vann eftersom de hade aktiva spelare på ganska hög nivå.
Förstapriset var en fotbollsresa till London och jag fick följa med i arrangörsstaben eftersom jag under mitt första reporterår fått skriva en hel del om turneringen.
Detta var innan du rasslade iväg på “fotbollsresor” över hela Europa som om du tar bussen till stan.
Det var som att åka jorden runt.
Vi tog Limhamn-Dragör-båten förs över Sundet, buss in till Hufvudbangården inne i Köpenhamn, tåg med diverse båtresor som tog evigheter till Esbjerg och därifrån med en skuta över hav till Harwich, tåg in till Victoria Station, taxi till nåt hotell.
Idag hade du kommit till Montevideo tur och retur på samma restid.
Det var en fruktansvärd resa med ett korpgäng som inte gärna spottade i några glas och med en båtresa i ranglig båt över stormande hav och jag minns att jag låg sjösjuk i en hytt (som jag delade med gamle fotbollsstjärnan Kajan Sandell) under hela överfarten och hoppades att allting var en mardröm.
Vi bodde på ett råtthotell, vad jag minns och det är aldrig fel att tuktas the hard way. Idag bor jag helst på Sanderson på Berners Street.
Nya tider nu.
Men London är till stor del väldigt mycket som det alltid har varit.
Det är ett land och en stad som lever sitt eget liv och som refererar till alla andra på samma kontinenten som “Europa”, som om Storbritannien låg i en egen liten världsdel.
Det finns förstås en charm med det och jag älskar att strosa omkring i distrikten kring Soho, spana i småbutiker på sidogatorna, hoppa in på en viatnames och käka en sagolik lunch för 5.95 pund, sitta utomhus ta en kaffe på Bar Italia med Grabbarna Grus kl 22:45 en novembermåndag.
Jag kan känna att väldigt mycket i London gör att du blundar för det dystra och trista i uteliggarmisären, de slitna tegelkvarteren, heltäckningsmattorna, översittarfasoner, fukten och de där tunna grå gardintygerna som hänger för varje fönster och vägrar släppa in något ljus.
***
Wembley Stadium må bara vara halvfullt ikväll.
Men det innebär ändå upp emot 50.000 åskådare.
Det är en bedårande fotbollsarena på alla sätt.
***
Det finns något tröttsamt i den evigt återkommande debatten Zlatan vs England, men det säger också en del om Ibrahimovics status någonstans.
Jag tror inte att Rory Smith, exempelvis, på The Indenpendent hade haft tid, lust och möjlighet att skriva en sån här krönika om Johan Elmander eller Andreas Isaksson.
Zlatan engagerar på alla sätt hemma i Sverige. Och när Sverige spelar utomlands är det Zlatan som i ännu högre grad är intressant för utländsk media. Det är som det är.
Engelsmännen tror att England och dess fotboll är jordens medelpunkt och därför tror de att det bara är matcherna mot “engelsmän” (engelska klubblag är ibland väldigt mycket annat än engelsmän) som räknas.
***
Men:
Statistisk, statistik och förbannad lögn är vad det alltid har varit men det går ju inte bara att sitta som hon i lottoreklamen som gapar och håller för öronen när den om Ibrahimovic och landskamperna (alltså ALLA, inte bara de mot England) presenteras svart på vitt.
Det är klart att det är ett problem och jag är inte mannen med lösningen.
Men jag tycker att Bladets siffror som visar att England har sämre snitt MED Wayne Rooney än utan är intressant.
Hade jag varit motståndare hade jag hellre sluppit Rooney än haft honom emot mig, eller hur?
***
Vi fick sådana där jättefina blå åkband runt handlederna som ett bevis på att vi säkerhetsvisiterats på Wembley.
Innebar dock ine att du hade fri tillgång till alla attraktioner på arenan, inte ens nära.
***
Det känns som att Erik Hamrén har tre positioner som han känner är osäkra inför EM.
Ena mittbacksplatsen sidan om Mellberg, vice-kaptenen Anders Svenssons position och ena kanten.
Det lutar alltmer åt att Elm är ett starkt alternativ på kanten, men det beror nog rätt mycket på vem vi möter…fungerade utmärkt när det skulle tätas om Holland, kanske inte är lika effektivt när det ska anfallas lite mer.
Annars tror jag det är osäkert.
Att Wernbloom får chansen ikväll…efter lång tid på bänken och tillochmed på läktaren (Finland borta)…är inte fel, han kommer att älska bataljen.
Men jag tror att Pontus är mer än offensiv mittfältskraft, än en sittande.
***
“Det finns överkrav på Zlatan”, säger Erik Hamrén.
Jag kan hålla med om det.
Men det SKA finnas “överkrav” på en spelare av hans kaliber med hans status.
Vi kan inte ställa samma krav på Micke Lustig som på Zlatan Ibrahimovic.
Och som alla spelare säger…och så Zlatan i sin bok: jag ställer högst krav på mig själv.
***
Fabio Capello är inte engelsman och han visste förstås att Englands enda chans mot Spanien var att spela som Sverige gjorde mot Holland på Råsunda.
Den insikten har jag svårt att se att en engelsk förbundskapten haft.
Även om 1966 var ett tag sen så lever de flesta engelsmän kvar vid att de kan besegra alla med att sparka, springa och kick it long.
Nu menar Capello att Sverige är ett annat motstånd och att engelsmännen medvetet valt Spanien och Sverige (typ) för att känna på två olika (egna) sätt att spela, en som underdog och en som mera överlägsen.
***
Sverige har inte valt de allra lättaste motståndarna för att bygga något inför EM, inte mycket mer än att känna på tufft motstånd på bortaplan.
Skulle vi inte hitta rätt den här gången heller så får såklart Erik Hamrén en del att fundera på, det kan ingen förneka.
Kanske ändå att vi skulle välja “lättare” motstånd i någon av matcherna inför EM för att i sådana fall återfå lite självförtroende och en känsla av att få känna lite på bollen.
***
Jag, foto-David, Disco och Getingens fotograf Nils Petter har kamperat ihop kvällstid. Långe Lühr och Olsson har haft annat för sig. Långe Lundh är tyvärr kvar hemma i Etsocolmo och är saknad här.
Men det är alltid en upplevelse att gå ut och äta med Disco, som är från skogarna.
Han berättar att han jagat bäver och ätit bäver, han gillar förstås älg och annat vilt.
Men när vi föreslog sushi en kväll så utbrast han “suuushi!…det kan man ju inte äta, vem fan äter rå fisk?”.
Vi föreslog ett antal miljoners miljoner japaner till att börja med, men Disco höll fast vid sin inställning och vi letade istället efter ett ställe som serverade bäver.
Det gick sådär.
Inte ens i London hittar du en grillad bäver bakom grå gardiner.