Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

BILDEXTRA: På ligafotboll i Dubai

Om du tycker att taxichaffisarna är lite vilsna och inte alltid hittar som du vill i Estocolmo; du har aldrig varit i Dubai.

Därför var det ingen överraskning att min taxichaufför inte hade en blekaste aning om var Rashed Stadium låg, än mindre att det var match i landets högsta fotbollsliga mellan Al Ahli och Sharjan.

Å andra sidan var han inte ensam om det.

Det kom 1150 åskådare till matchen, minst hälften satt på VIP-läktaren.

Jag var en av dom.

För 150 pengar (knappt 300 spänn) gick det att köpa en VIP-ticket och direkt från biljettluckan stegade jag in via en röd matta, förbi huvudsponsorerna BMW och Toshibas utställningshörn, upp en trappa förbi en stor tavla med leende Sepp Blatter (vem annars?) och väldigt många mindre tavlor med porträtt på män i arabiska huvudbonader, in ett rum med en bar och ännu fler porträtt samt glaskupoler med exklusiva klockor från någon annan sponsor.

Från baren, rakt ut till sitplatserna.

Det fanns inga laguppställningar, ingen speaker och ingen publik.

Det satt några tappra utspridda på påvra betongplatser och kanske ett hundratal på motsatta långsidan, det som var hemma-“klacken” och de satt vackert utprydda  i lika långa rader.

Resten var VIP.

Vissa mer VIP än andra.

De riktiga VIP-arna, de som inte köpt en VIP-biljett i biljettluckan, kom i finlakanen – de med extremt knivskarpa pressveck och manschettknappar som är prydda med ädelstenar – och såg svåra ut när de satte sig i fåtöljer framför egna TV-skärmar, knaprade lite förstrött på nötter ur silverskålar och läppjade på det te som servitörer kom och serverade vid minsta handrörelse.

Vi andra VIP-are…och jag ver ju knappast så förbannat Very Important, inte för trehundra spänn – fick sitta lite sidan om, utan TV-skärmar men rätt mjukt och bjöds på vatten i små förpackningar.

Här satt de med lite mindre ädelstenar, väl investerade spelarfruar, den där typen av västerlänningar som du lätt hittar kring fotbollen där det andas rätt mycket pengar…agenttypen med lite för långt hår i slickad frisyr och barfota i lackblanka loafers. Och så jag.

“Klacken” gjorde säkert sitt, den fungerade lite som en skönsjungande kör med handfasta klapp och sånger efter körledare med megafon.

Men det är bättre drag på Rambergs- och Vångavallen. Ungefär så.

Tränare för Al Ahli är Quique Sanchez Flores som kom närmast från Atletico Madrid, när det kändes som att han var mitt uppe i en spännande tränarkarriär.

Tror ni han kom hit för att få en fantastisk fotbollsupplevelse?

Han coachade i ett par sneakers, ett par svarta jeans och en pikétröja och han såg åtminstone engagerad ut när han gång på gång försökte förklara de mest elementära taktiska dragen (han ville att de skulle flytta över på den sida bollen är, det känns inte som man ska behöva påpeka det för en spelare på elitnivå).

Han måste ha tyckt och tänkt att han coachade ett gäng nybörjare och att det var öken att stå där på en tom arena (jämfört med han kommer från, herregud) men livet kan ju vara pest så länge som du kan flyga av sig själv varenda gång du tittar till ditt bankkonto.

I pausen bjöds det buffé med allehanda arabiska godsaker och jag fick en kopp kaffe av en vänlig farbror i baren, annars serverades det bara te med två kilo socker i.

Han sa att han saknade Fabio Cannavaro som var i Al Ahli förra säsongen men hoppades att Sanchez Flores kunde få lite ordning på laget efter en ganska risig start.

Viktigast var ändå att hålla Al Wasl bakom sig. Al Wasl är den värsta lokalkonkurrenten här i Dubai, de som tränas av Diego Maradona.

Den vänliga farbrorn fick nog lämna Rashid Stadium besviken ännu en gång den här säsongen.

Grafite (ja, han som spelat landskamper för Brasilien, han från Wolfsburg) sprang omkring och tog i lite då och då, petade in 1-0 för Al Ahli och såg lite glad ut just då i alla fall.

Men en annan brasse, Marcelo, gjorde två mål för Sharjan och det blev bara 2-2 för det favoritbetonade hemmalaget trots att fd Interstjärnan Luis Jimenez kom in sista halvtimmen för Al Ahli. Grafite var ett hot, men hölls i tukt och förmaning av en mittback med nr 5 som hade ett väldigt mustigt stort svart skägg.

Al Ahli har underpresterat och Quiche Sanchez Flores kan mycket väl få kicken idag av någon av killarna bakom nötter och TV-skärmar, men då köper de förstås in en ny.

Det är verkligen det nya i fotbollen, att bara pumpa in cashen för det stora nöjets skull och köpa vad som köpas kan.

Spelare, tränare, ära, berömmelse. Eller en VIP-biljett.

I nästa vecka spelar Milan här mot Paris SG, då är det sen länge utsålt. Folket bryr sig bra mycket mer om de lagen och de spelarna än det som pengarna försöker bygga här. Skyskrapor, skidbackar inomhus och sandöar fungerar att bygga på riktigt. Värre med fotbollslag.

Taxichauffören hittade i alla dall lätt på vägen tillbaka.

“Radisson Hotel“, sa han. “No problems, we go there often”.

 

 

 

 

Ingen folkvandring under matchkvällen till Rashid Stadium

 

Utanför arenan kunde man köpa någon sorts pannkakor med mycket sött

Så här fint fick jag stega in på arenan

Jodå, där det luktat cash har Sepp varit

Där borta: klacken som var som en kör 

 

Jag fick sitta en bit från de riktiga VIP-killarna…

 

Buffén i VIP-rummet i paus

Den här sköna västerländska agenttypen dyker alltid upp

Quiche Sanchez Flores med händerna i jeansfickorna, inte så nöjd med mycket mer än vädret och bankboken

Publicerad 2011-12-29 kl 23:06
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER