POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Hur tas Guidettis rätt-fram-stil emot bland stjärnorna?

Bland mycket som är bra med att varje år bevaka ett handbollsmästerskap är att januari försvinner utan att du hinner känna efter hur jävligt januari egentligen är.

Det finns annat att göra.

Och (oftast) innebär det någon sorts ombyte i form av Sfax, Innsbruck, Lissabon, Split, Montpellier, Trondheim, Nis eller Belgrad.

Och jag hinner knappt ens säga stürmerfoul så ligger januari bakom oss.

Februari är fortfarande vinter, fortfarande risk för att bli insnöad, fortfarande en bit att vandra men det känns ändå som att 28 dagar underlättar och som att det ligger ljusare dagar och väntar runt om hörnet.

***

Grattis, Danmark!

***

Ett stort tack till Mästaren som vår kungliga guide/hjälp/indragare i Belgrad när vi satt intryckta på hotell ute i Upplands Väsby.

Mästaren var vår dörröppnare på distans, dels för sin kunskap om Belgrad och dels för att han var ett namn i landet efter sin TV-insats i samband med Eurovision…Mästaren har till och med en egen rakia i Serbien.

***

…det sämsta med att vara borta på handbollsmästerskap är att jag missar Fotbollskanalen Europa.

Skönt dock att det är igång igen, jag vet att många har saknat programmet.
***

Som Ljubomir Vranjes, med serbiska rötter, sa när vi sågs på flygplatsen i Belgrad:

”Bodde ni i Semun?! Man bor inte i Semun…”

***

John Guidetti gör att uppladdningen inför EM blir väldigt mycket mer spännande än vanligt.

Ska han fortsätta och utvecklas i samma takt och bli en modern Brolin?

Kommer han att vara så pass ”färdig” att han konkurrerar om en startplats om fyra-fem månader?

Hur kommer Guidetti – som är frispråkig, framfusig och väldigt befriande ”rätt-fram” – att tas emot av etablerade landslagsstjärnor? Det är ju ingen hemlighet att du snällt ska ta din plats i hierarkin och inte tro att du är någonting, så har det varit i många år – fråga gärna Pär Zetterberg i ämnet. Jag tror inte att Guidetti är typen som köper det rakt av efter ett tag.

Klart är att John Guidetti redan bevisat att han är en man som Erik Hamrén måste testa redan i samband med landskampen mot Kroatien i februari. Därifrån till en given startplats är steget långt.

***

Jag och Axnér mötte, under en timmes förströelse i förorten, Frau Frick och Hyland i bowling.

Temat var Skåne vs Småland.

Vi var chanslösa, men så har vi inte eget klot och bowlingväska hemma heller. Bowling är mer en sport för smålänningen, i Malmö fanns det annat att göra.

(Och på den tiden var ”annat att göra” inte detsamma som att skjuta folk)

***

Handbollens VM-kval var stor humor i en lite för liten lokal där mediapacket och förbundskaptener fick kämpa om utrymmet.

Och där själva lottningen förevisades på en modern overheadapparat.

Tänk er det scenariot i fotbollens värld; förbundskaptenerna får stå och trängas i gången samtidigt som någon lustigkurre gör skuggfågel i skenet av overheadljuset.

Väldigt ofta är det skönt att handbollen inte är så stel och formell som exempelvis fotbollen, men rätt mycket är på en organisatorisk Kalle Anka-nivå.

***

Walid Atta har förvisso haft lite oflyt med skador men är ännu ett exempel på hur viktigt det är att välja rätt klubb vid sitt första steg ut i Europa. Hur mycket han än cashade in i Zagreb så var det inte värt mer än att till slut köpa sig ur kontraktet för att få chansen att komma hem.

Helsingborg låter som ett vettigt alternativ för Atta, perfekt att börja om i.

***

Åka taxi i Belgrad har sina sidor, bilarna är som de är, blåsningarna är lite som i Malmö och Durban men det är förhållandevis billigt och chaffisarna är underhållande på sitt sätt.

Jag och Perlskog åkte med en lirare som inte lindade in några sanningar. Han hämtade upp oss vid Soho Republic efter att han varit på kasinobesök.

”Vad spelade du”, frågade jag,

”Poker, always poker. I used to be a croupier, I know how to play”, sa han.

”Hur spelar du då? Aggressivt eller avvaktande”, undrade jag.

Svaret kom blixtsnabbt:

”I cheat!

”Hur då? Då går all in på skitkort och sånt?”

”No, no, thats a bluff. I never bluff. I cheat!”

Han gick aldrig riktigt in på hur han fuskade, men det handlade mer om att han kände dealern och om någon sorts specialglasögon, än om att ha ett ess i rockärmen.

Chauffören berättade sen att han bott i Sverige i fyra år.

”Vad gjorde du där?”

”I worked for a man, I think he was a murderer or something…”

”Ok…får man fråga vad ditt jobb gick ut på?

”I cheated!”, sa han såklart och fortsatte: ”I was living in Jakobsberg and Kungsängen for two years. And for the last two years I lived in Kumla and Tidaholm…hahaha….”

Väl framme kostade resan 1.050 dinarer (hundrafem kronor) och jag hade bara 1000-dinar-sedlar.

”Ge mig en femhundring, så är det jämnt”, sa jag.

”Sorry, my friend”, sa chaffisen. ”I have been to the casino and lost, I have nothing”, påpekade han och visade upp en tom plånbok.

”Ok, behåll resten”, tyckte jag och gav honom två tusenlappar.

Det fick det vara värt, killen var underhållning.

Och han lyckades förstås lura mig, som det proffs han var.

***

Jag hoppas ingenting annat än att John Guidetti alltid fortsätter vara den han är.

Men vi har sett oändliga exempel på fotbollsspelare som blir som förbytta efter ett tag i landslaget. Av flera olika skäl.

***

Jag ser fram emot fotbollsjobb framöver med Fotbollskanalen Europa, ett Europa League med lite fler attraktiva lag (SUPER-LIVE är tillbaka!), allsvensk fotboll och landskamper/uppladdning inför sommarens EM-slutspel.

Förhoppningsvis även Ekwall vs Lundh, men de är inte helt säkert tyvärr – jag och Lundh vill ingenting hellre, men vi är män av golvet och bestämmer ingenting.

***

Det enda som var lite som fotbollen på ett mästerskap var att det svenska handbollslandslaget hade stängda träningar…och inte blev det mycket bättre för det.

Snarare tvärtom.

***

Väl hemma väntar nu en helt ny utmaning: hus, hantverkare, trädgård, fuktnoja och bergvärmepump.

Tiden har sannerligen gått, den har ju det.

 

 

Patrick Ekwall

Skål, Danmark!


Jag säger tack och adjö till Belgrad med dansk fest: TV-experten och fd handbollsstjärnan Nikolaj Jakobsen öppnade champagneflaskan i danskarnas studio och höjde glaset. Stort av Danmark att lyckas bemästra förutsättningarna och besegra Serbien i finalen, det var stundtals ett galet tryck i Belgrad Arena. När danskarna festar så som danskar gärna festar så har jag tagit mig tillbaka till Upplands Väsby, packat klart, sagt adjö till den trevliga personalen på Hotel Zlatnik och förberett mig på bagarväckning strax efter 04:00. Avresa i ottan. Avslutar nu kvällen med att se serbiska kanalen “Sports Klub+”, jag försöker gissa vilken match de direktsänder men upptäcker plötsligt Fredrik Stenman i närbild under ett inkast och inser att det är Club Brügge mot Bergen i den belgiska ligan. Från det ena till det andra. Och nu  – när januari lagt sig – väntar ännu mera fotboll. Det ser jag fram emot.

Patrick Ekwall

Stjärnorna värmde ett idrottshjärta (lär gärna, alla i ett El Clasico)

Om vi hade haft ett krig som låg bara 14 år bakom oss, så är det möjligt att vi hade kunnat sätta oss in i känslorna, det gränslösa hatet.

Om vi hade haft en politisk situation där vi för 14 år sen haft ett långt smutsigt krig mot Danmark och sen mötte dom i en handbollslandskamp som en semifinal i ett mästerskap.

Kanske hade vi känt likadant, kanske hade vi förstått.

Nu är det svårt att göra det, nu är det så svårt att ta sig an de känslor som svallade i luften när Serbien mötte Kroatien inför 20.000 i Belgrad Arena.

Därför kommer jag inte ens försöka göra det, bara konstatera att det var ett sanslöst tryck in hallen och det var ett tryck som vibrerade av svallande känslor där det viktigaste för publiken inte var att vinna matchen, utan att besegra Kroatien.

Den serbiska kravallpolisen…kallad Ninja Turtles för sina gröna kläder med nästintill heltäckande sköld…såg till att hålla ordning runt ett 100-tal kroatiska fans.

Och jag tyckte det var stort att se serbiska och kroatiska spelare ta sitt ansvar, att visa omvärlden att det här var sport…en handbollsmatch med fair play, även när det hettade till och kokade av adrenalin nere på planen.

Inget uppviglande, ingen hets, inga fula tag.

Det var…vid sidan av själva handbollen…stor känsla för idrott och vad den ska stå för, det kändes varmt i mitt idrottshjärta.

Möjligt att en och annan spelare i Barcelona och Real Madrid borde ta lärdom, kanske de något de borde studera. Det börjar på fair och slutar på play, oavsett vilken politisk kraft eller känslokaraktär det vilar över en match.

Det var stort att se den demonstrationen av spelarna i Serbien och Kroatien, det var stort att se hur idrotten besegrade politiken och hatet.

***

Pontus Farnerud kan bli årets allsvenska klipp om AIK lyckas ro hem den affären.

***

Lite underligt att inga allsvenska lag ville hugga Michael Görlitz, Halmstads tyske snidare.

Nu hamnar han i stället i FSV Frankfurt, ett bottenlag i tyska tvåan.

Min känsla är att Görlitz hade kunnat göra mycket nytta i vilket allsvenskt topplag som helst.

***

Vad är det med balkanmän och manbag?

Jag får inte det att gå ihop.

***

Tänk att AZ valde att satsa på Mattias Johansson, Kalmar FF:s högerback, trots att han valt att åka på en resa när U21-laget skulle ladda för en match mot Malta.

OBS: ironi.

***

Det var bjudmiddag igår och Fyran hade flightat ned Arbogabonden…som kommit upp sig lite, sen han var med i den här bloggen senast…med kreditkort och allt.

Mästaren hade, som vanligt, styrt upp elegant och det var bokat långbord på Restaurang Cardak.

Men middagen blev en plåga eftersom middagen var som att sitta mitt i en konsert med folkmusik med fyra snubbar; en på ståbas, en med dragspel, en med liten pluttig gitarr samt en med stor gitarr och han med den stora gitarren var också killen med rösten som hade kunnat tjänstgöra som brandlarm varje måndag kl 15.

Ett dygn senare ringer det fortfarande i mina öron och hela kroppen småskakar i takten av den stirrmusik som drog iväg på högsta volym anförd av killen på dragspel och han med den lilla pluttiga gitarren, väldigt ofta flankerad av storgitarr i kombination av högoktavig röst.

Strax innan förrätten var det lite småtrevligt, pittoreskt sådär.

Direkt efter förrätten började det bli riktigt jobbigt när de efter en kvart var innne i ett oändligt potpurri.

Tredje gången, när vi väntade på varmrätten, var det direkt plågsamt.

Och när de stolpade in en fjärde gång…för att aaaaldrig sluta… såg jag människor i lokalen som var beredda att gå till attack och stoppa ned hela kvartetten i ståbasen.

Länk-Emil…som normalt är en lugn och sansad herre…satt med nyslipad kniv i handen och med iPhone som via program mätte upp ljudet till 89 decibel (han sms:ade, det gick inte att höra vad han sa).

Som att höra Sjarapova serva i ett enda sträck under 20 minuter. Fyra gånger.

Det hade kunnat ta knäcken på vem som helst och då har jag alltid tyckt att dragspel borde förbjudas, nu gäller det även män med små pluttiga gitarrer.

***

Min lördagskrönika i Getingen handlar om kommentatorer i TV.

***

Idag gratulerar vi Daniel da Silva till nyfödda sonen Louie!

***

Det kan nog vara ganska skönt för att Erik Hamrén att trycka in ganska svaga Island i landskampsprogrammet före EM eftersom motståndet som har varit och som väntar mest har inneburit svenskt förvarsspel: Danmark och England borta, snart Kroatien i Zagreb.

Laget kan behöva en landskamp där vi åtminstone får tid och möjlighet att etablera och köra lite mer anfallsinriktad fotboll – även om Ukraina (borta), England och Frankrike sannolikt innebär att vi inte kan vara bollförande.

***

Stor idrottsdag i övrigt för Serbien som även fick Djokovic till final samt tog sig till vattenpolo-final i EM efter seger över Italien.

Vattenpolo är ju vad det är och det kan tyckas vara lite plaska-i-poolen-sport med lustiga mössor – men här är det stort, väldigt stort.

Alla finalerna – tennisen i Australien, vattenpolon i Holland och handbollen här i Belgrad – går på söndag.

Jag vet inte vilken final som engagerar mest, jag tror att det är handbollen…den spelas trots allt på hemmaplan inför 20 000 åskådare…även om det mest laddade mötet redan har spelats.

Den matchen vann Serbien. Och – någonstans – även idrotten och vad vi gärna vill att den ska stå för.

Patrick Ekwall

Laddat för Dramat i Belgrad


Downtown idag, för första gången i dagsljus: först shoppingcentrat Usce och XYZ-butiken som höll vad Mästaren lovat, därefter turistsvängen längs gågatan och en rätt miserabel sushilunch på Moon Sushi&Fusion . Skönt att se lite annat än bara arenan och vår tilltufsade förort. Vi ser fram emot fredagen med Spanien-Danmark och självklart Serbien-Kroatien. Handbollsöset i stan har hittills varit ett signum för Makedoniens fantastiska fans. Till semifinalerna sägs det nu att serberna sluter upp. Det är handbollsfeber i landet och när ett telekom-företag släppte några kvarvarande biljetter idag så var köerna långa.  Jag räknar med ett vansinnigt tryck i morgon.

Patrick Ekwall

När jag gick till tandläkaren i Serbien (och lokal röntgensnubbe)

Två dagar och två nätter, sen fick det räcka  – tandvärken gick inte att stå emot, något behövde göras.

Det fick bli nätet och sökning på “Dentist Belgrade” och det var där jag fann Dentist Center; verkade fräscht, modernt och engelskspråkigt.

Ringde och till min glädje hälsade Dentist Center att jag var välkommen redan på kvällen, klockan 18.

“Vi ligger inne i stan, du bor väl där om du jobbar med handbollen?“, sa Dentist Center.

“Nej, jag bor i Upplands Väsby”, sa jag.

“Oj”, sa Dentist Center. “Då kan det ta en halvtimme”.

Jag har en grym tandläkare Kerstin hemma i Estocolmo, men om du har en svårt molande tandvärk så går det inte att vänta en vecka på att komma hem – då kan du göra allt för att bli av med fanskapet.

Men allting är ju inte alltid som på min gata i stan och du är inte kaxig i överkant för ett besök hos en tandläkare i ett annat land, även om den tandläkaren inte behöver var sämre än någon annan.

Däremot: annorlunda.

Dentist Center ringde tillbaka efter en sund.

You must go for X-ray before“, fick jag veta.

OK, but…”, försökte jag.

“It is no problem. Go to X-ray Center at Glavna 18 in Zemun, where you are staying now. Ask for X-ray ortopan. They will help you”, berättade Dental Center.

“Should I call them before, for an appointment?“, undrade vårdcentralsvensken.

“No, no, no problem”, svarade Dental Center.

Det fick bli taxi till Glavna 18 som ligger i downtown Upplands Väsby, vi bor alltså inte ens i det innersta Upplands Väsby…vi bor lite mer countryside. Väl där var visade sig Glavna 18 vara en innergård med små butiker och det cyrilliska alfabetet

Det gör inte saker och ting lättare när du går omkring med en lapp i handen och letar efter en lokal röntgensnubbe.

Till slut förstod jag att det var här:

Jag stegade in, såg två dystra herrar i ett väntrum och frågade om någon pratade engelska och det gjorde förstås ingen men de pekade upp för en trappa.

Där satt den lokala röntgensnubben i blå rock och skägg och jag frågade om han pratade engelska och det gjorde han förstås inte men han pekade på rummet sidan om och där såg jag bara den här apparaten:

Ställ dig här, visade den lokala röntgensnubben.

Håll fast dig med händerna i greppbart handtag över huvudet, gapa över inplastad gul mojäng och invänta mojänger ovanför som kommer att åka ned och spjärna fast din skallen.

Sen, visade den lokala röntgensnubben med sitt pekfinger, trycker jag på knappen.

Jag började tveka där, det ska erkännas.

Förvisso kunde jag göra rätt mycket för att bli av med den hemska värken i tanden, men jag fick vibbar om att jag möjligen blivit indragen i skeptisk filmkonst där rätt mycket går ut på att man ska sitta fast, bita över något inplastat och att det ska göra ont.

Det kände jag att jag kunde vara utan.

Men jag litade på skäggig lokal röntgensnubbe i blå rock; höll hårt, satt fast, gapade, blundade och hoppades på det bästa.

En minut senare fick jag ett kuvert med en sån där gammal klassisk röntgenbild i handen.

Jag pröjsade 1000 pengar (hundra svenska kronor) och var på väg till Dentist Center, kändes som att det var väldigt billigt och vilken osannolik service…tre minuter efter det att jag gått in genom dörren var allting klart, hemma kan du ju få vänta evigheter på en röntgen?

Dental Center ligger på Resavska 36 och när taxichaffisen släppt ut mig ur sin nikotinkammare så visade sig Resavska 36 vara tre-fyra olika ingångar, det var beckmörkt ute och det lilla ljus som kom, singlande ned i form av snöblandat.

Jag ringde Dental Center som bad mig ta första porten till höger och med hjälp av ficklampan i min iPhone fann jag en porttelefon, kom in i en nedsliten och söndrad trappuppgång och fann Dental Centers dörr på andra våningen.

Dental Center var inte så mycket Center mer än en liten lägenhet med hall, toalett och behandlingsrum samt sköterska/sekreterare.

Och Dr Dubrovka.

Hon synade röntgenbilden som inte visade särskilt mycket mer än en skelettbild av mina tandrader framifrån.

Hon frågade var jag hade ont och jag sa att det var svårt att lokalisera, men att en tand varit sjukt känslig för kallt/varmt och när hon knackade stenhårt på den med ett av sina stålinstrument kom smärtan som en ett spjut rakt in i nervsystemet.

“Aooooo”, skrek jag.

“Ok, ok. I think bad pulp-infection. I fix. Burt hurts”, sa tandläkare Dubrovka.

Fram med spruta, gapa stort och sen borren, hål i tanden, ned med instrument för att röja lite och jag flög upp i stolen av smärta.

“Ok, ok“, sa tandläkare Dubrovka. “More bedövning”.

In med sprutan igen, gapa stort och samma visa.

“Ok, ok”, sa tandläkare Dubrovka. “To much infection. Sorry. Nothing we can do today”.

Nothing we can do? Det är då du tänker: Och varför ligger jag då här, i en tandläkarstol i Serbien med en röntgenbild på fickan, bedövad i käften och med ett uppborrat hål i en infekterad tand?

Men Dr Dubrovska fixade till, tryckte ned “medicin” i hålet och fyllde tillfälligt igen. Om det skulle jävlas innan hemresa så skulle jag höra av mig.

Vi talade om hur dyrt det var med tandläkare i Serbien, att inga fattiga människor har råd att gå längre och att det är ett stort problem, jag påpekade då att vi sett samma problem även i “rika Sverige”.

Hon skrev ut värktabletter som var “medium strong” vid namn Caffetin samt penicillinet Sinacilin.

Sen skrev hon ut ett kvitto för jobbet hon gjort.

Det kostade 1800 dinarer, motsvarande 180 svenska kronor.

Jag stegade ned för trapporna, ut i Belgradkylan, gick till ett apotek och hämtade medicinen.

Och nu gör det inte lika ont längre.

I väskan ligger dessutom ett minne för livet: en röntgenbild från lokal röntgensnubbe.

Den säger dock inte mer än 1000 ord, däremot säger det något om att “bita ihop”.

Det kan vara bra att lära sig göra det ibland.

 

Patrick Ekwall

Hardcore, inget för känsliga svenskar

 

Hyland kan konsten att sniffa till sig ett gym och efter att ha gått Zemun runt så fann han ett till slut.

Tio meter sidan om hotellet.

Om det var en tvåa med kokvrå i Nis, så var det här mer som ett vanligt litet hus (se bilden ovan) längs Zemuns gator, som ett av de som inhyser en reservdelsbutik.

Och om det var lite mer ombonat hos Anita i Nis så var det här lite mer hardcore-gym, juggostylish: lyfta-skrot-grejen, svar filtmatta över hela lokalen, svartmålade tegelväggar, inga löpmaskiner och annat trams och när lite tunga locals dök upp och tittade storögt på tunna besökare så var det inte direkt så att de sa “välkomna hit, kul att ni ville komma”.

De bytte om bakom en tillfällig vägg på gymmet, drog av sig sina civilia kläder och gled ned i urtvättat linne och Adidas-brallor i WCT med knäppning på sidan.

Gick sen loss stenhårt på vikterna, svettades ut rejält och eftersom stället inte hade någon dusch tog de snyggt på sig sina civila kläder, som om ingenting hade hänt, och gick till jobbet igen.

Så ingen skulle tro att de varit på någon fjompig skönhetssalong eller så.

Vi kände oss lite som de töntiga kusinerna från landet på besök och även om Hellgren tar en del i bänkpress så hade det krävts sin guldkedja runt halsen för att känna sig som en i gänget.

***

Det var den handbollsturneringen, det.

Sverige var bara nästan, så som det varit under i stort sett alla matcher. Nästan bäst, nästan vinna, nästan nära. Det enda lag Sverige har besegrat så här långt är Tjeckien och de har varit hemma i Prag ganska länge nu.

Från bänkhorisonten kändes det lite som att det skulle bli svårt att lösa, hur bra Sverige än hade varit. Serberna hade lite för bra målvakt, lite för starkt försvarsspel och var lite för smarta för att inte dra den här matchen hela vägen hem.

Och hemmafavören i ett mästerskap får du aldrig glömma, det är inte många domare som pappar trycket (eller vill göra det) och det är få sporter som ett domslut kan vara så godtyckligt och lätt att snärja in som just i handboll. En offensiv foul kan lite för ofta lika gärna vara ett straffkast.

Men det finns ingenting att skylla på eftersom Sverige var på tok för ojämnt och därför inte var tillräckligt bra.

***

Hotel Yugoslovija på vägen från Zemun till arenan är ett monument från gamla öst som du inte direkt skojar bort.

***

En dag tog Karin på sig ett mikrofonskydd och låtsades att hon var Artur Ringart.

***

Finns det några brassar som någonsin kommit i tid tillbaka till sitt allsvenska lag efter ett uppehåll?

***

Jag fick streama Qatar-Sverige och såg den i dator på ett studiobord i en handbollshall i Belgrad.

Sverige mötte ett juniorlag och det behöver ju inte vara något fel på ett bra juniorlag, men den första halvleken var verkligen inte särskilt vass.

Bättre i den andra när Sverige fick bättre fart och Qatar-lirarna började vackla.

5-0 är 5-0 och det ska inte dras så stora växlar på det, jag tror att samlingen i sig och träningarna med de nya spelarna är minst lika viktig för landslagsledningen.

Däremot är det väl rätt uppenbart att vi gärna hade sett Kalmars Mattias Johansson, högerbacken, på plats i Qatar alldeles oavsett om han valt att åka på semester på en U21-samling någon gång.

Tydligen var det inget som hindrade AZ Alkmaar från att köpa killen åtminstone och får Mattias speltid där så bör han definitivt vara ett alternativ på en position som ser tunn ut bakom Lustig (som alltså ännu inte fått starta någon match i Celtic).

***

Makedoniens fans sätter färg på detta mästerskap. de är och har varit fantastiska.

(Och det gäller ju även Makedoniens handbollslag, sköna krigare)

***

Tysk TV har inte riktigt samma strikta klädkod som TV4. Och ja, det här är programledaren och expert (den mäktige Schwarzer).

***

Det var så varmt och vårksönt i solen igår att jag körde kortbrallor på joggingrundan.

***

Om gymet var en ny upplevelse väntar en ny nu.

Har fått tandvärk och är på väg mot serbisk tandläkare.

Hoppas inte direkt på hardcore där, men ibland är det som det är med seden: du får ta den.

 

 

Patrick Ekwall

Bra, Belgrad - när tysken ville ha Jim Beam och coke

Belgrad levererade, helt enligt förhandsrapporterna.

Jag, Hyland, Frau Frick och Axnér dränkte kollapsen mot Polen med sen middag på Public på Kosancicev Venac 29  och därefter promenad runt hörnet till Soho Republic på Pariska nr 1 som Mästaren hade styrt upp.

Public var tre getingar med carpacciio på planka, en lite underlig portion med ribs och en strålande dessert; chokladmousse med chili och körsbär. Montenegrinskt vin till det.

Men Soho Republic var fantastiskt!

Mästaren hade ordnat ett svårare bord till oss och vi (jag och Axnér) hade att jobba av ett vad som förlorats mot Kretszchmar i den omtalade programserien “Stefan und Tomas” som gått i exakt ett enda avsnitt.

Tysken ville förstås ha Jim Beam och coke.

Då fick det bli Jim Beam och coke.

Tyskarna konstrar sällan till det med single malt och annat fint, vare sig det är whisky eller bourbon, de blandar ändå ut allting med cola och Kretszchmar sa när de kom in med en flaska Black Label att “vi kan ta in en White Label istället, jag smakar ändå ingen skillnad och då får vi två flaskor till priset av en”.

Soho Republic ligger insprängt som ett skyddsrum, men var snyggt kitschigt, designat och luftrening som det jobbats med i ett hav av människor där i stort sett alla hade en tänd cigg fastklämd mellan läpparna.

De körde tung house och mixade det med livesång; en dam med stor röst i vårt hörn, en kille med helt vansinnig kavaj upp på bardisken, saxofonist i ett tredje hörn och då och då avslöstes någon av dom med en svår kråka som gick loss med mikrofonen.

Högsta klass i underhållningsväg och jag börjar ana varför Belgrad fått pris för sitt nightlife.

Det var högt vatten men jag höll mig stark i medvinden och när det lastades in shots på plommonbrännvin så körde jag en Pepes Bodega, klarade mig därför från Kretszchmar-sittningen med livet i behåll och när jag vaknade ute i förortens vackra solsken till ackompanjemang av skällande hundar och kacklande höns så kände jag att jag överlevt.

Det är aldrig fel efter bättre sittningar.

***

Både Rasmus Elm och Ola Toivonen inledde ligasäsongen med snygga mål.

***

Jag lyckades hitta en match i serbiska division 2 här ute i Zemun, en match med Partizans farmarlag mot FK Indija ute på Partizans träningsanläggning “Zemunello” men valde bort, kändes lite för kallt och lite för trist med farmarlag.

Kanaler som sänder Premier League är inget som Hotel Zlatnik införskaffat, så det gick bort.

Istället fick det bli afrikanska mästerskapen, Elfenbenkusten-Sudan, i Malabo – huvudstaden i Ekvatorialguinea som ligger på ön Bioko.

Som ofta med den här turneringen, rätt trist fotboll och rätt många stora stjärnor som bara går på halvfart. De välmeriterade ivorianerna var väldigt överlägsna sina motståndare som bara kom med spelare från sin inhemska liga.

Men du får en intressant resa i geografins värld när du följer afrikanska mästerskapen.

***

Det var väldigt stor skillnad på makedoniernas publiktryck och serbernas, även här i Belgrad. Lite som under VM i Malmö förra året när svenska fans satt som tysta möss och överröstades av danskar.

***

Nu är jag ganska långt från en plats i  ivorianskt fotbollslandslag…ja, jag är långt från att ta en plats i något fotbollslandslag…men om vi leker med tanken att jag tagit en plats: det hade avslöjats en del när jag klämt in min överkropp i den tajta landslagströjan, är jag rädd.

***

Efter två dygn på Hotel Zlatnik ute i förorten, där närmaste omgivningen består av hönsen utanför mitt fönster, en fin kyrka, en idrottsplats och et gäng affärer som säljer däck, fälgar och andra former av reservdelar till bilar, så börjar jag förstå det där med hotelltristess som drabbade Kåmark, Ljungan och Co i samband med EM 2000 i Oisterwijk.

Zemun är Serbiens Oisterwijk.

***

Vi gratulerar Redaktör Pol Pot…som numera går i Ringarts fotspår och är TEAMLEADER…han fyllde 48 år idag och det känns som om det vara var igår vi firade hans 40-årsdag på ett handbollsmästerskap någonstans.

Om två år blir Pol 50 år. Under EM i Danmark.

***

Look-a-like: Kameruns målvakt och Eddie Murphy.

***

Det är inte lätt alla gånger och jag tror att de flesta av oss säger “makedoner” om någon från Makedonien, det känns nästan vedertaget.

Det helt superkorrekta ska nog vara “makedonier”.

Vilket den här arga tittaren uppmärksammat:

“Jag vill kritisera handbolls kommentatorerna Robert Perlskog,Claes Hellgren och Peter jihde. Deras uttalande där de kallar makedoner för makroner är kränkande, förolämpande och hets mot folkgrupp vilken inte är tillåtet. Tänk på att det finns minst 5000 makedoniska familjer i sverige, som både respekterar sverige och makedonien. Detta göra uttalandet väldigt kränkande från en sidas sätt. Vi kräver att ni ska vara opartiska i framtiden åtminstonde när Sverige inte spelar. Vi kommer föra detta vidare men kräver i första hand en offentlig ursäkt till både min och resten av makedoniska familjerna i Sverige”

“Makaroner” tror jag dock inte att någon kallat makedonier.

Däremot har vi hyllat både deras vilt kämpande och välspelande handbollslandslag samt deras fantastiska publik som satt färg på den här turneringen.

Därför tror jag – med all respekt –  att vi avstår den offentliga ursäkten för det som tittaren menar är hets mot folkgrupp.

Vad är det med folk egentligen?

***

Det var verkligen ett helt fantastiskt vårväder i Belgrad denna förmiddag, det hade fungerat med en kaffe på uteservering.

***

Game, set & Mats – allra bäst från Australian Open!

***

Min lördagskrönika i Getingen handlade – bland annat – om hur det hade sett ut om Pepe och Co hade spelat handboll.

Läs den HÄR.

***

För mig får handbollslandslaget stänga sina träningar från media om de så vill, det är inte direkt så att vi journalister lever för att titta på en handbollsträning eller tre.

Och det är aldrig några problem att få prata med tillmötesgående handbollsspelare när som helst (till och med under matcher)…i det sammanhanget skiljer det oceaner i jämförelse med fotbollen där man tror att spelare svävar mellan liv och död om han ska besvara en fråga timmen före en match.

Men podium-presskonferenser…snälla, det tar vi bort va?

Ola Lindgren, Lövet och Staffan Olsson är sköna lirare och ledare med fantastiska meriter. Men hysterin kring dessa tre är liksom inte som den runt Zlatan. Om vi säger så.

***

Lugnare idag och vi laddar för en spännande måndag.

Kanske en middag någonstans utanför hotellet?

Och kanske kan Perlskog visa oss vägen, han promenerade bort från Upplands Väsby idag och nådde en och en annan restaurang efter en halvtimme.

Då hade han förvisso fått rygga tillbaka från arga skällande hundar med fradga runt munnen.

Möjligt att de var från Makedonien.

Patrick Ekwall

Polacker, polacker, överallt bara (stora) polacker

Vi är i Belgrad, men vi bor i Upplands Väsby.

Inget ont om Lapplands Väsby, men ni förstår: utanför stan, nära en motorväg mot flygplatsen.

Om du besöker Stockholm så bor du ju inte helst i Väsby, om du är i Göteborg bokar du kanske inte ett hotell Onsala och om du reser till Malmö vaknar du hellre upp inne i stan än i Burlöv.

Området heter Zemun och är ökänt för en maffia som inte var att leka med, men det sägs att det var ett tag sen och allting har förändrats.

Det serbiska förbundet hävdar att Zemun numera är en “tourist attraction”, efter min promenad i området idag så känns inte  “attraction” som det allra första jag tänker på.

Men vårt hotell är ett fint litet nybygge i gammal stil med tjocka vita dukar på frukostbordet och vi är ju här för att jobba och inte syssla med förströelse, detta otyg.

Och hönsen utanför mitt fönster är jättefina.

***

Polacker, polacker, överallt bara polacker…då har vi fått uppleva det också.

Att leda med elva mål i handboll i paus känns ju lite som att vara i ledningen med 5-0 i fotboll och åka hem med 5-5.

Och tänk att du aldrig, aldrig, aldrig kan få lov att känna dig lugn och trygg när du bevittnar handbollsmatcher…åtminstone inte när Sverige spelar…det känns alltid som att det går att tappa en säker ledning.

Jag såg från nära håll bakom bänken, hur paniken kom smygande och hur rutinerade spelare blev fullständigt paralyserade.

***

Stort med 18-årige Mikael Ishak som plötsligt fick göra debut i Bundesliga för Köln.

Kolla in Fotbollskanalens bild, visst ser det ut som Super-Bosse?

***

Jag får mängder av tweets, mejl och samtal om varför man i handboll så ofta bara står still med den spelare som blir punktad.

I basket gör du ju aldrig så och jag vet att det inte går att jämföra, men tänk om Messi blir punktad…då springer han inte och ställer sig i ett hörn. Och jag vet också att fem-mot-fem-spel normalt gynnar det offensiva laget, men när Sveriges spel kom bort sig utan Kim Andersson; finns det inga andra alternativ än att stå still?

***

Roligt att se Darling, Lille-Anders och Långe Lundh som slipsförklädda i Fotbollskanalen On Tour från Qatar.

***

Om ni undrar om handbollsspelarna är stora som hus eller inte? Jag stod så här nära ett gäng polska skyskrapor inför mötet med Sverige.

***

 

 

Vårt hotell ligger ganska nära Zemun Stadion där laget, FK Zemun, numera finns i serbiska trean, berättar portiern på Hotell Zlatnik.

De var uppe i högsta ligan för några år sen men har efterhand tappat när pengarna tagit slut och med nya ägare.

Tung graffiti utanför arenan, är det någon som ser vem porträttet föreställer?

***

Jag och Axnér tar vårt straff ikväll och bjuder Kretzschmar på sittning i downtown Belgrad.

Mästaren har bokat och jag är rädd för att vi går en tuff match till mötes.

Vi måste spela smart och inte drabbas av panik.

 

Patrick Ekwall

Här inne smäller det


Belgrad bjuder på den finaste av januarimorgnar med vackert klarblå himmel, starkt skinande sol och vår i luften. Belgrad Arena ligger som ett enormt monument i solgasset och inväntar tre högintressanta handbollsmatcher – inför 20 000 åskådare. Jag ser fram emot det.

Patrick Ekwall

Vi styr mot nya upplevelser

 

Mot Belgrad vi styr med Hyland, Axnér, cigarettrökimpregnerade kläder och en sketen poäng med i hyrbilen norrut.

Det kunde varit värre, vi ska inte glömma det: det kan nästan alltid vara värre,

Och jag ser mycket fram emot Belgrad, så som Mästaren (och många med honom) har lovordat denna stad…även om vi ska bo på ett motorvägshotell i Belgrads Upplands Väsby.

Det är alltid spännande med nya upplevelser.

Och alltid kul med handboll och om 4.000 makedonier kunde låta så som de lät igår, om 4.000 makedonier kunde uppbringa en sådan glödande och mastig stämning i Nis – hur låter då 20.000 serber i Belgrad Arena?

Det är dit vi är på väg, in i den belgradska hettan.

***

,,

Du inser att basketsporten är stor i Balkan när du strosar omkring, en bit bortom de stora gatorna.

Inne på gårdar i Nis fanns varken gungor, fotbollsmål eller sandlådor. Däremot basketkorgar. Hur ofta hittar du det på allmäna platser i Sverige?

De gillar sin korgboll här, men egentligen allt med boll som är rund: fotboll såklart, handboll och vattenpolo. Världens bästa leksak.

***

Stort om uppgifterna stämmer att Real Madrid på eget bevåg stänger av Pepe, det sänder – som det heter, så fint – rätt signaler till allt och alla.

***

Det kan förstås kännas lite provokativt att se världens båsta linjespelare, Marcus Ahlm, på läktaren i gul landslagströja, sannolikt på plats i samband med ett sponsorgig.

Ahlm har, som bekant, valt att nobba handbollslandslaget i många år av olika anledningar, främst för att han säger att han vill vila. Och hade han varit en av världens bästa fotbollsspelare och toknobbat landslagsspel så kan ni själva tänka er hur stora och svarta rubrikerna hade varit.

Du kommer billigare undan i handbollsvärlden.

Men Ahlm får gärna komma tillbaka…han måste ha vilat tillräckligt nu, alla franska storstjärnor spelar ju ständigt i alla mästerskap, Kim Andersson är med, Balic stapplar fram med skador men är med, med flera, med flera…eftersom han behövs och skulle lyfta Sverige oerhört, framåt såväl som bakåt.

Jag tror att Lövet kan lösa det, om någon.

Lagom till OS i sommar? Det är vad jag tror. Och hoppas.

***

vv

Världens bästa handbollsspelare, Nikola Karabatic, föddes i Nis och staden kände sig stolta över det – trots att Karabatic representerar Frankrike, han bodde aldrig här särskilt länge. Så när bokhandeln på gågatan skulle propagera för EM så gjorde man det genom att hänga upp Karabatics tröja i skyltfönstret.

***

“Hej pappa, jag har gått med i ett rockband”

Sms från Wilma, 12 år.

Jodå, det är nya tider nu.

***

Jag och Axnér bävar något för den sittning vi måste ta med Kretszchmar i Belgrad efter att ha förlorat ett vad i programmet Stefan und Tomas.

“Bring your painkillers”, säger tysken.

***

Fotbollskanalen Europa är tillbaka igen den 29 januari, nu när Långe Lundh glassar med Stig Helmer i Qatar och jag sitter bakom en handbollsbänk.

***

n

Det fanns förstås en Donken i Nis, för de poppar upp överallt (mitt ingenstans på motorvägen som förbinder Belgrad med landsbygden hittade vi ett lyx-Donken med McCafé) men jag det är alltid lite mer spännande med sådana där små föräsljningsstånd som säljer lokalt käk. Den här snubben drog på en låda med runda brödringar i olika storlekar som var lite saltade och kostade två kronor.

***

Hotellpersonalen i Nis var världsklass.

***

Tänk att Tyskland var ett missat friläge från en makedon från att vara på väg hem just nu.

Istället är de vidare med fyra poäng och semifinalchans.

Så snabbt kan det vända i idrottens värld.

***

Det där med rökning överallt, hur kunde vi leva med det för några år sen?

Så sjukt äckligt att gå omkring som ett indränkt askfat bara för att man besökt en restaurang.

Som någon skrev på Twitter: att ha en rökfri avdelning på restaurang är som att ha en kiss-avdelning i en swimmingpool.

***

Klart att Dalibor Doder skulle getts en chans att försöka förändra matchbilden mot Tyskland, han om någon. Det behöver du ju inte vara handbollsexpert för att förstå.

***

Om ni inte tror att publiktryck påverkar handbollsstjärnor, då såg ni inte hur Makedoniens relativt mediokra lirare bars fram i Nis eller hur Jicha och Co i det tjeckiska laget dukade under fullständigt.

Än en gång ser vi hur det i handboll (framförallt!) är så viktigt med “hemmaplan” och ett kompakt publikstöd.

***

Gårdagen var helgdag i Serbien och därför samlades mängder av människor vid floden mitt i stan för en tradition som gick ut på att ett kors kastades i vattnet och att några få utvalda skulle dyka efter det i det iskalla vattnet. Den som till slut hittade korset förärades med 30.000 dinarer (ca en tretusing) men framförallt skulle det innebära framgång och lycka.

Damen framför mig på bron följde dramatiken från första parkett, i blåfärgat hår dagen till ära och vi stod andäktigt kvar en stund för att se om de som dök upp hade ett kors med sig till ytan.

Jag orkade inte stanna särskilt länge i kylan för att se vem som lyckades hitta korset, men jag misstänker starkt att det kan ha varit en tysk handbollsspelare

 

 

Patrick Ekwall

En fin upplevelse


Ibland får du bortse från Sverige och resultat, även om det är ett mästerskap och du inget hellre vill än att det går bra för din nation. För ibland får du glädjas åt annat. Och åt andra.

Lilla Makedonien och dess handbollskrigare stred för sin stolthet, sitt hjärta, sitt land och för sitt liv och det var en stor upplevelse att få ta del av den stämning och den gränslösa glädje som Makedoniens fans bjöd på här i Nis.

Sällan eller aldrig har jag varit med om ett liknande publiktryck och då känns  det ändå som om jag har varit med ett tag. Makedoniens haNdbollslandslag bars fram av drygt 4000 fans…normalt låter det som en klyscha, nu var det dagens sanning.

Och det dansades i rött och gult på gatorna här inatt.

En stor dag och kväll för Makedonien. En stor upplevelse för oss som var på plats.

Patrick Ekwall

Rosor på kind och proffsliv i blick

.

Vårt lilla hotell på gräddhyllan i Nis heter Hotel Aleksandar och de kan sin gästvård: restaurangen håller öppet så länge det finns gäster som är hungriga.

Ingen som slänger ut dig och kommer med dammsugare för att det ska möbleras om till frukost.

Därför blev klockan helt plötsligt en bit över midnatt när vi käkat klart efter kvällsmatcherna och plötsligt knastrade det till i TV-rutan vid vårt bord: OS-handboll i svartvitt från München 1972 med Loket Olsson som domare.

Och med hjälp av förre tyske förbundskaptenen – han med den svåraste av mustascher, Heiner Brandt – kunde Claes Hellgren givetvis plocka namnet på varenda spelare som flimrade förbi.

Inte bara i Jugoslaviens vinnande lag, även hos finalmotståndarna Tjeckien.

Hellgren visste dessutom vilket liniment  som juggarnas målvakt Aslanagic använt.

Och givetvis att hans dotter, Maida, idag är vänsternia i danska Kolding.

“Vad hette straffskytten i Tjeckien”, frågade Heiner Brandt.

“Vet inte”, svarade Hellgren. “Men han sköt helst vänster nere”.

***

Det var inte lätt, men till slut lyckades jag få in Sverige-Bahrain.

Alt var inte som vanligt, förutom att matchen spelades inför tomma läktare…det var så tyst och öde att du hörde fotografernas kameraklickande genom TV-rutans mikrofoner.

Men TV-produktionen var högklassig i jämförelse med det vi sett från Oman, Syrien och allt vad det har varit.

Jag tyckte dessutom att det var ett svenskt januarilandslag som kändes rätt spännande, redan från början: Demir, Backman/Jansson, Hiljemark och Hult med rutinerade krafter som Johansson, Svensson, Ishi och Hysén.

Sen är det klart att motståndet är var det är men så hard et ju varit på ganska många januariturnéer i Kentaros regi. Vi glömmer aldrig Jordanien i Abu Dhabi, framförallt inte Matias Concha som fick spela på fel position och blev tillrättavisad av Lasse Lagerbäck och Gazellen matchen igenom.

***

Philip Morris är den enda stora industrin som finns kvar i Nis och i Balkan är tobaksindustrin ett säkert kort att spela.

Men i övrigt har det varit några tunga år, industrier har slagits igen och arbetslösheten är stor.

Befolkningen gör vad de kan för att få vardagen att gå ihop, de går stolta med raka ryggar och utstrålar både värme och vänlighet. Engelskan är bristfällig men alla jag pratar med vill gärna hjälpa, förklara och berättar att det är dystra tider men jag hör inget gnäll. Bara en fast övertygelse om att ta sig vidare.

Jag kan inte låta bli att beundra den inställningen till vardagen, själv brukar jag gnälla när det inte slår om till rött tillräckligt snabbt i en korsning.

***

Oscar Hiljemark, med de där Roger Ljung-rosorna på kinderna, visste vi var ett framtidsnamn.

Nu visade han dessutom att han inte bangar för att ta för sig, inställningen han visade i sin första A-landskamp påminde en hel del om när man såg Oscar Carléns fighting face för första gången i handbollens landslag.

Han kan förstås gå långt och jag får en känsla av att ingenting kommer att stoppa honom.

***

Nordin Gerzic till IFK Göteborg som det ryktades om och Håkan Mild bygger nytt.

Det sätter förstås ännu högre press på nye tränaren Micke Stahre, med nytt och dyrt kommer det inte finnas särskilt stort tålamod hos fansen om det inte går hundraprocentigt i början.

***

Bojan till Ipswich…vad säger DK om det?

***

Det är nya tider när fruarna är först ut med övergångsnyheterna i fotbollens värld.

Wernbloom drar till Moskva och det rasslar till i börsen, vilket jag unnar honom. Dessutom hamnar han ju i ett ganska bra lag, vi får inte glömma det: han ska inte spela för nåt ängagäng direkt.

***

Twitter kan vara som bäst när man engagerar folk i olika fotbollsteman.

Som den om vilka spelare som alltid varit sådär rosiga om kinderna som Hiljemark.

Rödhåriga var uteslutna, enligt dopingprincipen.

Några givna: Markus Rosenberg, Alexander Gerndt, Roger Ljung, Peter Larsson (den äldre), Lasse Nilsson och ytterligare några kändes solklara med Jörgen Lennartsson som tränare.

***

Två bilder från Tamy Gym, det som är en tvåa med kokvrå, tre trappor upp…

…här är det trång bland maskinerna i vardagsrummet! Kung Hellgren i sin svåra Adidas-overall från tiden som USA:s förbundskapten dominerade.

Jag gillar dessutom den här skylten på dörren, så att man VET att det inte är tillåtet att röka inne på gymmet…

***

Vi kunde aldrig riktigt skönja Loket på bilderna från OS-finalen 1972, men vi vet ju att han dömde den finalen.

Heiner Brandt hade ingen direkt koll på Loket, dock – men vi sa att han hade varit stolt över mustaschen.

 

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Två rum med gym

Tradition i samband med handbollsbevakning är att gå på gym.

Det är Hellgren som skapat den och en gång i tunisiska Sfax höll han på att ta livet av mig med någon sorts cirkelträning ämnad för ryska björnar.

Tennis spelas också..en och annan match mellan Hellgren och Perlskog genom åren där Perlskog oftast vinner lite fler game matchdagar, men även Hyland, Frau Frick och Axnér är tennisfreakar…men det är inte riktigt min grej, jag är inte direkt fostrad i tennisens lite vackrare värld.

Jag tror inte att kidsen från Lindängen var särskilt välkomna i tennisklubbarna på Bellevue, inte med ensmastående frånskilda mammors plånböcker.

Skitsamma.

Däremot gäller gym fortfarande på handboll, trots Hellgrens slavdrivning.

Oftast handlar det dock om att hitta gymen, det är inte altid en lek. I Sfax i Tunisien hittade vi till slut en gammal landslagsman i rugby som ett drev ett divigt ställe och i Split var jag några gånger i en källare där det inte bara såldes C-vitaminer över disken.

Här i Nis går jag på Tamy Gym, det ligger i en tvåa i etage med kokvrå, tre trappor upp på gatan vid tågrälsen.

När jag och Kretzchmar kom dit första gången bjöds vi in bakom kontoret och ett blått skynke, där fick vi byta om och var sen varmt välkomna ned i vardagsrummet där det står ett tiotal relativt moderna maskiner.

Det är kanon, har sällan känt mig så välkommen på ett gym.

Och när solen strålade in rätt starkt i förmiddags så gick ägarinnan, Anita, bort mot löpbanden och öppnade ett fönster.

“Fresh air”, sa hon och log.

Vardagsrummet fylldes av den där koleldade röken som har en touch av vedeldat och jag satt vi benmaskinen strax sidan om toalaletten när Anita sa att hon skulle fixa lite kaffe.

***

Elfsborg har gjort hel del riktigt bra värvningar genom (de senaste) åren.

Men även ett och annat bottennapp.

Jesper Christiansen var målvakten som skulle lyfta boråsarna efter det tomrum som Johan Wiland lämnat efter sig.

Det gick sannerligen sådär och när Odense nu säger att de värvat en målvakt av landslagsklass så lyckades Christiansen väldigt bra med att dölja den klassen under 2011.

***

Jag lärde mig käka Ajvar under tidigt 80-tal när man stapplade hem från Trocadero, hade missat bättre hemsläp och tog sig in på Stippes för en ungersk med bröd och med förhoppning om ett kvart i fyra-hugg.

Den ungerska serverades alltid med Ajvar, den ljuvliga röda paprikablandningen.

De har givetvis en fantastisk hemmagjord Ajvar på vårt hotell. Jag tar den till allt.

***

På tal om målvaktsvärvning som inte direkt slog ut som alla ville: Rami Shabaan.

***

Det är vattenpolo-EM dessutom och serberna…liksom de allra flesta på Balkan…älskar handboll i bassäng, där de plaskar omkring i de där lustiga mössorna.

Därför får handbollen stå tillbaka en smula i serbisk TV, som häromdagen då Serbien slog Spanien i en blöt tillställning och handbollsdramat Frankrike-Spanien fick TV-tid först en kvart in i matchen.

De visar förresten reklam MITT under matcherna här, vilket ju känns rätt pestigt. Jag som trodde att det bara var TV4 som visade reklam. I hela världen.

***

Med både handbollen och vattenpolo så blir det nog inte lätt att leta upp Bahrain-Sverige i den serbiska televisionen, om vi säger så.

***

Funderar på gymmet även imorgon.

Kan bli en del på magmaskinen, den alldeles till vänster när du kommer in i hallen.

 

 

Patrick Ekwall

Filtbollens sista fäste


Ny dag i Nis, strålande sol denna morgon över det snötäcke som brett ut sig i natt och fotografen säger att han få lite Alperna-känsla.

Själv sitter jag på svensk handbollsträning och får flashbacks till 70-talet.

Sverige värmer som vanligt upp med fotboll, det är som vanligt av varierande kvalitet och det är som vanligt med – filtboll!

Är du gammal nog att minnas den, den förvuxna gula tennisbollen?

Den förhatliga som var svårbehandlad på hala inomhusgolv: studsig, hårig och utan kraft, en menlös fan.

Handbollslandslaget kör fortfarande med den.

Materialaren Bosse Nilsson menar att handbollskillarna inte kan spela med någon annan boll. Problemet är förstås att få tag på nya filtbollar eftersom de slits ut efterhand.

Därför har Bosse Material försäkrat sig om ett filtbollslager hemma i Ystad: världens enda.

Patrick Ekwall

När jag dök upp - då flydde domarna från festen (utdrag ur boken)

Idag publicerar vi ett utdrag ur boken, från kapitlet “Handboll – bakom bänken” på fotbollskanalen.se, här har du det om du inte hittat det på sidan.

Sedan 1995 har Patrick Ekwall följt handbollslandslaget från nära håll, oftast en knapp meter bakom avbytarbänken – mitt i stridens hetta. 
I Ekwalls bok “Svår, svårare, Ekwall” beskriver Patrick yrkeslivet i handbollens värld och umgänget med sportens absoluta superstjärnor.

Här publicerar vi ett utdrag ur bokens kapitel “Handboll – bakom bänken”, där Ekwall berättar om den unika TV-satsningen som fick övriga kollegor att gapa, om spelaren som aldrig ville prata vid bänken samt om de mutmisstänkta domarna som plötsligt satt med damer på en privat fest i Zagreb arrangerad av det kroatiska handbollsförbundet… 
Just nu är Patrick Ekwall tillbaka bakom bänken igen, i samband med EM i Serbien.

Handbolls-VM i Frankrike 2001 blev en klassiker på många sätt. TV4 hade gjort handboll sen VM 1995 på Island då vi alla bodde i en jaktstuga på ett berg och gruppspelsmatcherna gick inför 23 åskådare i en gympasal i Akureyri.
Då satt kommentatorerna i ett utsprängt hål i väggen som luktade vidrigt från sådana där gummimattor som använts lite för ofta på skolgymnastiken. Sverige var en toppnation, handboll fungerar bra i TV och vi ville göra det lite mer 2000-tal och lite mindre Loket Olsson.

2001 sjösatte vi ett koncept med studio på plats och med mig som reporter bakom den svenska bänken. För att få lite mer närhet, lite bättre drag. Från bänken var tanken att jag inte bara skulle rapportera från hän- delser kring laget under matchen, jag skulle även intervjua spelare. Jag vågar påstå, utan att jag känner att det är skryt, att vi vände upp och ned på matchbevakning av sport.
I hela världen.

Utländska TV-bolag berättade om denna unika händelse (?de pratar med spelarna mitt under matchen!?) och jag var under detta VM en av de mest intervjuade svenskarna, trots att Slangen och Co gick till final (en superdramatisk sådan mot Frankrike i Paris).
Alla ville veta hur det var, om spelarna och laget verkligen ville vara med. Internationella Handbollsförbundet grymtade, för så här borde det inte få gå till… få sporter är så konservativa som handbollen, allt skulle vara som det alltid hade varit och helst skulle alla prata tyska.

I handboll är det fortfarande så att man istället för att ha en tred-jedomare vid sidlinjen sätter ett stort och brett “sekreteriat” på bästa parkett där farbröder (oftast) i kavaj sitter och ska bestämma över vad som sker eller inte sker på och vid sidan om planen. Jag vet ingen annan lagsport där gubbar vid ett skrivbord kan få ha så mycket makt mitt under brinnande matcher. En hel del av dessa farbröder gjorde allt som stod i deras makt för att få bort reportern som satt bakom den svenska bänken. Men de stoppades av – Bengan Boys.

De enda som inte tyckte att det var särskilt märkvärdigt var landslagsspelarna. Jag fick en känsla av att de ibland tyckte att det var lite häftigt att vara en del av den nya bevakningen och eftersom handbollsspelare generellt är ett klokt släkte så insåg de värdet i att höja populariteten på sporten.
Om det här kunde vara ett led i det, så var det bara bra. Det viktigaste var ändå att vinna handbollsmatcher och det hade de sällan några problem med på den tiden. Efterhand blev jag nästan som en del av laget under matcherna.
Det hände att spelare kunde vända sig om under matcherna och små- snacka om något, om jag sett några snygga tjejer på läktaren eller hur det gick mellan Liverpool och Manchester United. Ungefär så.

Ibland fanns det spelare som gärna sökte mig med blicken för att de ville förmedla någonting, de ville gärna att jag sträckte fram mikrofonen för de ville vara med.
De såg det som en fördel, något positivt – inte som en belastning.
Så snart matcherna varit riktigt intressanta och jämna så har det sällan blivit några intervjuer, det har aldrig fått bli något självändamål. Därför var det fler intervjuer förut när Sverige avgjort matcher mot de flesta efter en kvart. Färre nu. För Bengan Johansson var det så naturligt att jag satt där jag satt under matcherna att han vände sig till mig och undrade om jag var nöjd. Vid ett VM i Portugal, då Sverige fick spela i en hall ute i skogarna där vare sig tidtagning eller resultatrapportering fungerade på stora tavlan, så gav Benga sina spelare instruktioner inför avkast:
?Vi inleder med en ?Bogdan med släp? på Johans kant, Lövet går ut på 9:an och Ekwall håller koll på tiden?, sa han och pekade på mig.
Egentligen har det bara varit en spelare som inte gärna ville vara med i bänkintervjuer under match. Staffan Olsson var så inne i matcherna att han helst bad att få avstå för att han inte skulle säga något han ångrade.
Idag har fler länders TV-bolag en reporter bakom bänken för liverap- porter och för egen del har jag inte sett en handbollslandskamp med Sverige från något annat ställe än just från avbytarbänken.

Det har överhuvudtaget alltid varit en fröjd att jobba med handbollen och vi är några som hängt med hela vägen sen 1995: jag själv och de oskiljaktiga Robert Perlskog/Claes Hellgren.
I början hade vi med oss Axel Sjöblad som expert och ingen kunde förklara handboll så pedagogiskt vackert som den pudelkloke lundensaren. Andreas LarssonLjubo VranjesTomas Axnér och Stefan Lövgren är andra handbollsprofiler som jobbat med oss – aldrig någonsin utan gny eller problem, det är möjligt att det ligger lite i handbollsgenen, att sällan gnälla och bara se positivt på möjligheter.

***
Tyvärr har den internationella handbollen nedsmutsats av ständig pampkorruption och alldeles för ofta av misstänkta mutproblem inom delar av domarkåren. Sporten är svårbedömd och en handbollsdomare kan alltid hitta ett domslut som kan vara väldigt betydligt i ett avgörande skede, exem-pelvis en offensiv foul – i ingen annan lagsport är det ett regelbrott som nästan alltid kan vara antingen-eller.
Det är inte som i en fotbollsmatch där det blir väldigt uppenbart om du blåser en totalt felaktig frispark eller straff. Jämna handbollsmatcher är svårbedömda, bedömningarna lever lätt i ett gränsland – har du makt och pengar så kan du utnyttja det, om du vill: Handbollsdomarnas löner har aldrig varit de fetaste.

Tyska paret Frank Lemme och Bernd Ullrich var ständigt misstänkta. Under VM i Kroatien dök misstankarna upp igen när tyskarna dömde bort Sydkorea i inledningsmatchen mot hemmanationen i Split. När matchen stod och vägde på slutet åkte koreanerna på två-tre väldigt underliga beslut, bland annat två utvisningar.
Tyskarna dömde sen ytterligare någon match med Kroatien i mästerskapet och när det bestämdes att Lemme/Ullrich var bortplockade från finalspelet blev kroatiska förbundsgubbar galna – de ville absolut INTE ha danska domare i finalen, de ville ha tyskarna.

I samband med finalhelgen i Zagreb fick jag hänga med en gammal vän från Malmö på en sluten fest som kroatiska förbundet anordnade i en svårt rökig lokal, en trappa upp i en ganska sunkig bar strax utanför downtown. Det var dagen före finalen och förutom förbundsfolk och deras vänner var det en del kroatiska spelare där, och en hel del yngre tjejer.

Och vid ett av borden: Frank Lemme och Bernd Ullrich med två ladies och en flaska Jack Daniels. När de upptäckte att jag var där, vi hade ju setts och hälsat under flera mästerskap, så valde de att försvinna så snabbt och smidigt som möjligt.
Det bevisar förstås ingenting, men Lemme/Ullrich hade gjort sitt sista mästerskap.”

Boken kan du beställa HÄR eller HÄR.

Patrick Ekwall

Jag hittade en liten utomhusarena (BILD-EXTRA)

 

 

m

 

m

Dom säger att det finns en handbollstradition i Nis, eller att det åtminstone har funnits en sådan när Serbien var Jugoslavien, och det är när jag tar promenerar ner från den höjd vi bor på som jag i en sluttning hittar en gammal utomhusplan för handboll.

Den har en läktare och allt.

Men rätt mycket har sett sina bästa dagar i Nis och det gäller även den här lilla “handbollsarenan”.

Det ligger ett övergivet hus i anslutning. Utblåst på insidan, men jag ser att någon stackare försökt värma sig därinne; resterna av små eldstäder, utbränt skräp och några tappra förkolnade pinnar,

Utsidan är svårt sönderklottrad och mina språkliga kunskaper är för dåliga för att tyda vad budskapen vill säga, men jag känner förstås igen ett hakkors och känslan är att det mesta är uttryck för någon form av besvikelse eller ren ilska.

Det är skräp överallt bakom den lilla läktaren och stora sprickor i det stenhårda asfaltsunderlaget, men målställningarna står kvar, de har ingen gett sig på…så att det fortfarande går att lira, trots allt.

Gatan ned från vår gräddhylla in mot stan är kantad av små butiker som säljer krimskrams men här finns även ett par växlingskontor som gärna skriker efter euro samt en och annan spelhall. De murrigt grå betongfasaderna…några av dom står hjälpligt med hjälp av påbyggnader och de allra flesta har aldrig blivit färdigbyggda…har man på sina håll kryddat med lite färg. Som det här rosa huset, de sålde disk- och tvättmedel därinne.

ä

Nis är en gammal stad. Sliten. Inte mycket har hänt på många, många år. Och när något slits ut, när något går sönder, när saker och ting raseras – då får det vara kvar som det är.

x

Hundar överallt. De flesta magra, herrelösa. Andra – de inne i stan – är av så kallad kamphundsras och går fast i ägarnas strypkoppel och med munkorg. Den här liraren såg däremot snäll där han vaktade sin innergård, undrade nog mest vad jag pysslade med.

l

Bilflottan i Nis är vad den är. Under min promenad såg jag folk med näsan ned i motorhuven vid i stort sett varenda korsning.

Jag gillar de små kioskerna som kantar trottoarerna. Fönstret söndersmetat med godispåsar, tidningar, småflaskor med olika lokala spritsorter (som lär riva i halsen) och framförallt cigaretter. Du måste luta dig ganska rejält för att nå ned med skallen till den lilla, lilla luckan och när den öppnas sitter det en vänlig själ där bakom och ser till vad du kan få: det mesta. Jag köpte tio clementiner, tre snickers och en flaska vatten för 200 pengar=20 kronor. Jag var lite sugen på en serbisk penninglott också, men det sprack på språket.

Jag slogs också av att nästan alla husfasader och alla telefonstolpar hade små lappar som kungjorde dödsrunor med namn och bild. En tradition, har jag förstått, Men det kändes lite dystert.

Patrick Ekwall

Vykort från Nis


Det traditionella vykortet har ju helt försvunnit. Så därför bjussar jag på detta, taget från den gräddhylla vi bor på med utsikt mot stadens stolthet: skorstenen från koleldningsfabriken som aldrig vilar. No smoking? Never.

Patrick Ekwall

Killen i restaurangen serverade hårda ord

Jag hade hört om Nis redan innan det var dags att åka.

Från Redaktionsjuggen, Mästaren och en hel del andra i min närhet som kan sitt Balkan och om vi säger så här: som om en dansk hade beskrivit vad han känner för Esbjerg.

“Till vad skulle ni åka, sa du?”

Följt av:

“Åh, herregud”.

Jag vet inte om det är så illa, vi tuffade fram längs en hyfsad motorväg i en hyrbil vars motorljud ständigt tycktes kräva ytterligare en växel och långt innan vi var framme hade mörkret lagt sig som ett täcke över gråslitna bostadsblock.

Lite neonglittrande tingeltangel längs cityvägarna hängde kvar efter julen, annars kom ljuset endast från blek och trött gatubelysning samt från de små mediokert ihopsnickrade stånd längs trottoarerna som säljer tidningar, frukt, chokladbitar och något grillat på spett.

Vi kände dock en touch dysterhet när vi tog ett varv runt den uppfräschade handbollshallen och såg skelettet av en slaktad gammal fotbollsarena ligga som ett jättelikt vrak mitt i stan.

Och även om jag kan uppskatta den där lite söta doften av tungt brinnande vedträd, så vet jag att det är från koleldningsfabriken vars skorsten sprutar en tjock blyetstgrå dimma likt en rymdraket rakt upp mot en svart serbisk himmel.

Det är när jag frågar vår servitör på Hotel Aleksandar om fotbollslaget i stan som han säger, rakt ut, om sin egen stad:

“Everything here is crap”

Då vet vi lite av vad som väntar när vi vaknar en söndagsmorgon i Nis. Alltid bra att ha något att utgå från.

Å andra sidan är vi ju här för att jobba och inte pyssla med…som Redaktör Pol Pot så fint låtit uttrycka det…”förströelse”.

***

Hela storyn med Ryan Giggs och brodern som nu uttalat sig om hur Ryan vänstrat med sin fru – och knappt orkar bry sig om att be om ursäkt – är inte särskilt vacker någonstans.

Det säger väl också en del om hur en del av dessa fotbollsmiljonärer tappar all verklighetsförankring och tror att de kan göra vad som helst. Och komma undan med det.

Men mot sig egen bror? Fy fan.

***

Underhållande att läsa om hur Långe Lundh får ta hand om Darling i Qatar, som vore den unga rookien en Stig Helmer.

Darling är dessutom en sådan som bär mössa inomhus och då är han varken frön Södermalm eller bär skägg.

Enkelt: vi jobbar inte i korta byxor, vi bär inte stickad yllemössa inomhus.

***

Min lördagskrönika i Getingen handlar om hur lätt det ibland kan vara för en del människor att slentrianmässigt pissa på idrotten.

Som forskare och annat, sådana som sällan eller aldrig varit i närheten eller levt mitt i idrottsrörelsen själv.

Du läser krönikan HÄR.

***

Djurgården tänker alltså James Keene och Ricardo Santos.

Det känns lite som att ta sig an skadat gods, vilket inte behöver vara fel (se vad Gais gjort)…man vet ju exakt vad man får, varken mer eller mindre.

Det är inte direkt så att det slår upp ett fyrverkeri bakom Stockholm Stadion när namnen kommer på tal, det är ju inte det.

***

Har Perlskog landat ännu?

***

Jag sprang på Joakim Boldsen, den danske handbollsstjärnan som numera bara spelar försvar i AG Köpenhamn, och han menade att Sverige inte bara ska gå vidare från sin grupp (Makedonien, Tyskland, Tjeckien), vi ska vinna den.

“Med det försvarsspelet och de målvakterna, det kan inte gå fel”, menade Boldsen.

För övrigt alltid en fröjd att visats med handbollsfolk, aldrig några divalater, aldrig någon skitnödighet, alltid bara hederligt hyfs: vänligt och tillmötesgående, alldeles oavsett om du är eller har varit en världsstjärna.

***

Ligger det verkligen någonting i ryktena som säger att Pontus Farnerud kan vara på väg till Blåvitt?

Då börjar Mild/Stahre sannerligen rusta rätt tungt.

Och varför inte, senaste säsongens IFK Göteborg hade inte spelarmaterial som höll tillräckligt hög klass.

***

Fullsatt hall i Sveriges första EM-match, 4000 makedoner förväntas ha tagit den korta bilvägen hit och de lär låta som det dubbla i en liten och komakt hall.

Men de flesta svenskar vet vad som väntar och rätt många av dom var med när Sverige mötte Kroatien i Split för två år sen, det lät en del då också.

***

Jag minns rätt mycket genom fotbollslag; platser, städer, tröjfärger.

Som att GIF Nike spelade i rött, Kvarnby i blått och FC Paralimni i vitt

Därför tänker jag Radnicki Nis när jag tänker staden Nis, det laget har man ju hört talas om. Möjligen var de med i Tipscupen på den tiden och då kan man ju ha upptäckt det…liksom man alltid upptäckte Carl Zeiss Jena, de var ju alltid med…eller så sitter det bara kvar i bakhuvudet från någon match i Cupvinnarcupen som Bosse Hansson fick referera till lite kort när det var hösttorsdag i Sportnytt.

Radnicki Nis kör på fortfarande men är, enligt vår servitör, rätt usla och håller till i lägre divisioner. Handbollslaget är däremot i högsta ligan, men de har ingått i en fusion och när jag frågar om basket så säger han bara:

“I do not even know if Nis have a team, thats how useless they are”

Han uppskattar verkligen sin stad, vår servitör.

Patrick Ekwall

Vad har Astrit gjort för ont?

Det tar aldrig slut: packar, packar, beställer fler flyttkartonger från flyttfirma, viker ihop, lägger ned, rotar fram, packar, packar, packar och packar men hittar ändå någonting annat som måste packas.

Det går inte att se något slut.

Inte ens efter ett tjugotal proppfulla svarta sopsäckar som jag kört till den utmärkta återvinningscentralen i Bromma.

Idag blir det åtminstone en pre-flytt när kartonger ska köras i lastbil (och ännu mer ska vidare till återvinningscentralen).

Jag bär förstås själv, som den man av golvet som jag är, och använder ett par rätt diviga arbetshandskar som jag en gång fått på i en företagsmonter på en Finlandsbåt.

Inte för att det kommer att bli lättare att bära, men det kommer åtminstone att se ut som om jag kan.

***

Ivo Pekalski lämnar återbud till landslagsspel igen, även den är gången på grund av skadeproblem.

Det måste vara knäckande för en ung lovande spelare, så många chanser dyker det inte upp av sig själv – och har inte Ivo varit väldigt skadedrabbad/skadebenägen?

***

Oscar Wendt försöker göra vad han kan för att hitta form inför EM-slutspelet men Mönchengladbach vägrar alltså utlåning.

Hela vänsterbacksproblematiken blir sannerligen delikat när Hamrén ska plocka ut en EM-trupp i maj…här kan vi nog säga att en extremt bra vårsäsong gör att man spelar sig in i en trupp, oavsett vad man gjort innan.

Och då är det ju svårt om du inte får speltid.

***

Jag förstår ju om Dusan Djuric byter från FC Zürich till Valenciennes eftersom den franska ligan är en av Europas allra bästa.

Men jag är inte säker på att Valenciennes är ett bättre skyltfönster än ett Zürich som då och då dyker upp i europaspel med mer eller mindre framgång.

Valenciennes är aldrig nära Europa, det är ett rätt färglöst franskt ligalag som huserar mitt i eller strax under mitten i franska ligan.

***

Nu börjar Youth Olympic Winter Games i Innsbruck.

OS för ungdomar. Olympiska Spel, alltså.

Vad har vi för status på det?

***

När Mathias Ranegie också lämnade återbud (av familjeskäl) så ersatte han och Pekalski av Erik Friberg och Simon Thern, jag tror inte att det handlar om att biljetterna till Qatar är billigare från Kastrup.

Men jag vet inte hur Hamrén och Co tänkte med att inte ersätta med en renodlad forward, även om jag vet att Thern spelat en del offensiv mittfältare (bland annat mot Standard Liege hemma, utbytt i paus).

Och Astrit Ajdarevic, vad har han gjort för ont?

***

Jag ska packa en väska också.

Får inte glömma det.

Imorgon gäller Mästarens och Bojans favoritland Serbien.

Handbolls-EM, den ständiga räddningen i januarimörkret.

 

Patrick Ekwall

En morgon när det är som roligast

Alltid en fröjd att besöka Äntligen Morgon med Gry, Timell och Micke Tornving.

Vi talar bok, ordet svårt, Backhandpissarnas Vänner, båtbajsning, stil, golfrum, den där resan med Husbilen, faderskap, matlagning, idrottsföräldrar och en hel del annat.

Och Tornving var en skön ny bekantskap som försvarade mig i alla läger.

Roligt har vi i alla fall. Eller åtminstone jag.

Lyssna HÄR (del 1) och och HÄR (del 2)

***

Jag hann även med ett besök hos Radio Vinyl och fick lyssna på min favoritmusik, den i hissen: Terry Jacks med Season in The Sun och sånt.

Jesse och Loogna, sköna killar.

Lyssna HÄR.

Patrick Ekwall

En helt ovanlig måndag

Det är inte varje dag en Frisör som heter Hannah fyller 30 år och du blir husägare, men detta var en sådan måndag, en väldigt speciell sådan.

Avslutades med en riktigt svår sittning på Sturehof där Wilma, 12 år, fanns med och fick slurpa i sig sitt första ostron och – hon älskade det.

“Hur kan man INTE tycka om det”, utbrast hon.

Goda smaklökar på det barnet…

En stor dag var det alltså,  på alla sätt…nu väntar nya tider, det gör ju alltid det.

***

Intervjun av Fotbollskanalen David B Larsson med FCK:s Carsten V. Jensen angående kickandet av Rolle Nilsson var väldigt intressant (och bra).

För det är klart att det blir lite känsligt när sportchefen som är ansvarig för en anställning av en tränare ser till att kicka samma tränare efter ett halvår och blir tränare själv.

Om vi bortser från det och om vi bortser från vad man kan tycka om Roland Nilssons jobb i klubben (misslyckande i Europa, väldigt starka i ligan, men bara ett halvår i klubben) så undrar jag hur FCK:s research såg ut när man nu menar att Nilsson inte är rätt man att leda klubben eftersom de inte tänker lika om hur klubben ska ledas.

Vem gjorde den researchen hos klubben som menar att de är Skandinaviens proffsigaste?

***

Zlatan Ibrahimovic har som Sveriges landslagskapten förtroendet att rösta i Ballon d’or.

Den här gången lade han sin röst på Lionel Messi (inte bland Zlatans tre bästa förra året) och tränarrösten fick…japp…Pep Guardiola, Filosofen.

Sett till vilka tankar som Zlatan hade kring “Filosofen”, både som människa och fotbollstränare (och i det här fallet hörde de ju ihop)…han har väl rätt ofta antytt att vem som helst skulle kunna leda det LAGET till framgångar och ansåg ju att Pep var en nolla jämfört med exempelvis Mourinho…så är ju valet förbryllande.

Antingen så är det zlatansk ironi…och jag vet inte om den fungerar över hela världen i en sådan här omröstning…eller så tycker han rätt illa om alla andra tränare.

***

Paul Scoles ena dan, Thierry Henry nästa.

Whats next?

Eric Cantona?

Glenn Hysén?

***

Det blir ju humor när det fortfarande finns de som menar att det främst var Pep Clotet Ruiz som ledde Malmö FF till det där guldet, när Rolle Nilsson var huvudtränare.

Clotet Ruiz blev väl ändå tillräckligt avslöjad som huvudtränare i Halmstad? Minst sagt.

***

Bojan Djordjic, vad händer?

Eller: vad händer inte?

***

Fotbollskanalen Europa har tagit extra långt vinterlov. Tillbaka igen den 29 januari.

***

Det är när du – på avstånd – följer matcher (som exempelvis Man U-Man C i helgen) som du inser att folk som håller på lag väldigt sällan kan avge trovärdiga analyser.

På Twitter skrev Man C-anhängarna att Kompanys utvisning var horribel och inte ens frispark på sina håll. Och Man U-vännerna menade att den var solklar och en livsfarlig tackling.

Då talar jag inte bara om spelare och hardcorefans, utan om normalt respekterade experter och journalister.

***

Sveriges Mästerkock!

***

“Du gifter dig aldrig med alla dina flickvänner”, var en av FCK-Jensens förklaringar till varför man gjorde som man gjorde men Nilsson.

Själv har jag aldrig varit gift.

Men man kan ju ligga lite med varandra?

***

Hantverkarna intog huset så snart vi fått nycklarna i vår hand.

Min uppgift?

Hålla mig undan helst.

Men också att…riva ned sådant som ska bort!

Don efter person.

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Viktigt att ha perspektiv (och att få lov att vara glad!)

Det är det här med helger och sådant som heter röda dagar; jag lär mig aldrig.

I det jobb jag alltid har haft har de (liksom “halvdag”, vad fan är halvdag?!) aldrig existerat, TV-program och tidningar (på senare tid) ska produceras oavsett om det är någon Kristi Flygare-dag, 1:a maj eller som det som alltså kallas Trettondedagsafton.

“Det är röd idag”, sa någon i min närhet om denna trettondedag.

“Varför då”, svarade jag.

Jag tycker att det är en berättigad fråga, inte att det finns något som heter något om en dag på tretton utan att det ska vara en dag då det mesta ska vara stängt.

Det har varit helg så det räcker nu.

***

Så snart du tar upp frågan om relevansen och den journalistiska värderingen i en del av rapporteringen om juniorlandslagets framgång i ishockey-VM så stämplas du som bitter glädjedödare.

Det är förstås trist och det känns aldrig kul att kväsa någons glädje, för vem är jag att bestämma hur lyckliga människor ska få lov att vara?

Om den nationella yran spränger sig själv i luften, om hockeyfans ta sig till Kungsträdgården i kvällskylan för hyllningar, om Daniel och Vickan sätter upp ett blött finger i luften och bjuder hem och om alla är så lyckliga så att de gråter: vad härligt, låt glädjen flöda.

Jag har inga som helst problem med det.

Däremot går det här jobbet rätt ofta ut på att värdera och ställa framgångar/motgångar i ett vettigt perspektiv.

Jag har ifrågasatt (i ett twitter-race utan dess like igår) några rutinerade kollegors värdering, nyans och relevans i guldyran –  men inte någons rätt att vara glad och lycklig.

När någon skriver om “största segern på 100 år”, när andra talar om “klassiskt idrottsögonblick”, när redaktioner slår knut på sig själva i att sätta JVM-segern på en karta.

Väldigt få sätter det i något perspektiv, några för att de har svävat iväg i yran och andra för att de inte vill bli utpekade som bittra glädjedödande gnetgubbar.

Jag tycker att det är “tjänstefel” att inte göra, jag lever fortfarande efter Birger Buhres devis: SPARA ALLTID ÖVERORDEN TILL MESSIAS ÅTERKOMST.

Så här: Det var en juniorturnering, det var ungdomsidrott som är åldersbegränsad, det var en fantastisk insats men det kan vara rätt fantastiskt att vinna Gothia Cup också.

Att vara världens bästa junior är ju otroligt bra, men du är just världens bästa junior. Jag tycker inte vi kan värdera laginsatser i ungdomsidrott på samma nivå som insatser när alla de bästa (oavsett ålder) är med. Jag tycker att det är rätt självklart att man inte kan göra det.

Lite som att vi alla tycker att OS-fotbollen har klart sämre tyngd eftersom FIFA styrt den till att endast gälla spelare som inte fyllt 23 år.

Allting är TV4:s “fel”.

Det var Fyrans sportchef Mats Pettersson som köpte in junior-VM 1993, hans insåg dragningskraften i denna utmärkta TV-sport, hans insåg sannolikt kraften i kedjan Foppa-Näslund-Sundström.

Dessförinnan var det rätt få som brydde sig, då var det som vilket ungdomsmästerskap som helst.

Jag bevakade själv JVM 1984 (för Kvällsposten) med Tomas Sandström som svensk stjärna och på den tiden var TV-pucken klart större i jämförelse.

Med TV:s intåg pumpades ballongen och någon sorts föreställning om att “Sverige gått och väntat i 31 år”.  Det blir lätt så, TV har den förmågan att påverka och ishockeyn har den tittarkraften (vi kan gnälla på “vanliga” VM, men det sitter ändå en miljon och ser matcherna mot Norge och Kazakstan i maj).

Det var exakt samma sak med U21-EM i fotboll.

Vem hade brytt sig om det innan det arrangeras i Sverge och bevakades tungt, inte minst av TV4:s sändningar?

Ullevi var slutsålt och alla var glada, men om svenskarna hade vunnit så hade jag inte jämfört det med VM-bronset 1994 och förberett Rålambshovsparken.

Den värderingen och den insikten måste vi kunna ha, vi som jobbar med att ständigt göra det eftersom det är en viktig del av jobbet.

Däremot finns det ingen anledning att ifrågasätta eller bestämma över människors glädje och lycka.

***

Klart att Pontus Wernbloom väljer CSKA Moskva, inte bara för att det är ett väldigt bra lag.

Jag tror att det handlar om en väldigt fet löneökning och den kan jag tycka att Kungälvsgrabben ska ha.

***

Jag tycker att hockeyskribenterna Nyström och Nordström varit väldigt sansade och vettiga i sin rapportering.

***

“Är det så smart att flytta”, rubricerade Långe Lundh sin krönika och jag trodde först att det handlade om mig.

Det handlade dock om Wernbloom och jag tror han struntar i vad det innebär för landslagsspel när han ser till sin egen framtid som klubblagsspelare och som löntagare.

***

Min lördagskrönika i Getingen handlar om de coolaste av av coola hjältar, de som inte riktigt är som alla andra.

Du läser den HÄR.

***

Jag läser på fotbollskanalen.se att Linus Hallenius nu kanske vänder blickarna mot Sverige igen.

Jag tycker synd om killen.

Har må ha haft otur med lite skador, men de val som han (eller andra?) gjort i sin utlandskarriär har inte varit helt optimala.

***

Landslagshandboll är ju rätt stort på seniornivå, men när Sverige vinner UVM betraktas det som iskallt eftersom det inte pumpats i TV.

Skidsporten går bananas om någon är nära att vinna Tour de Ski på seniornivå men det rycks på axlarna när Charlotte Kalla vinner dubbla JVM-guld (Mathias Fredriksson tog fem!).

Vi hyllar Robin Söderling om han vinner seniortiteln i Wimbledon, men noterar mest förstrött om någon svensk tar juniortiteln.

Det blir stora hyllningar i en stad när ett lag tar hem allvenskan, men inte direkt samma grej när ett lag vinner JSM-titeln.

Det går ju aldrig att jämföra sporter – men det är  skillnad på senior- och ungdomsidrott. Och det ska vara det.

***

Med Tevez kan Milan nå långt.

En intressant fråga som kanske ställs: is this team big enough for the two of us?

Det är inte direkt någon blygsam skolpojke som joinar laget där Zlatan härskar.

***

Den här gången förstod jag åtminstone vad DN-Croneman menade när han sågade Härenstam/Renberg för deras eufori vid kommenterandet.

Men jag vet inte.

Vi älskar ju att hylla och le åt galna italienare eller norrmän när det drar igång och bjuder på galen entusiasm, då tycker vi att det är kul.

Men när svenskar kör samma stil tycker vi att de helst ska vara som Bengt Grive 1973.

Förutom när det gäller Lasse Granqvist, som att han – och bara han – får lov att vara galet skrikande kommentator.

Dramatik är dramatik, oavsett om det är dam-VM i innebandy, curling eller junior-VM.

Sen är det en annan sak att fälla tårar efteråt, då kanske man ändå har tappat lite perspektiv, trots allt.

***

Imorgon är det söndag.

En helt vanlig söndag, tror jag.

Men på måndag är det åtminstone måndag och det är inte vilken måndag som helst, det är en väldigt stor dag i den här familjen.

 

Patrick Ekwall

Mitt liv i en värld av lådor (läs: packad)

Jag är packad.

Eller: jag önskade nästan att jag vore det, helst på svårare single malt eller en sånt där calavadosrace a sommeliers choice på Sturehof.

Men så roligt har vi det inte.

Jag är flyttlådspackad, mitt i den smeten; full av packning, full av packningslådor, fullt upp och samtidigt som flyttlådshögarna bara växer och växer på bredd och höjd så sinar det aldrig i hörn, skrymslen, garderober, hyllor, skåp och överallt.

Det var över tio år sen jag flyttade senast och det räcker ganska långt för att hinna samla så att det räcker och blir över.

Nu försöker jag gå efter tesen att saker, ting eller kläder som jag inte har använt de senaste två åren kommer jag heller aldrig att använda igen. Eller ta fram och bara titta på. Någonsin.

Det går hyggligt och högen för SLÄNG eller den som påhejas av “den kan vi sälja på Blocket”-falangen (där är jag inte inblandad, den består av kvinnor) växer den också.

Ändå fastnar du.

Jag hittar gamla bilder som jag måste gå igenom…“nämen, där är ju den vi tog en gång i Korpilombolo 1983“…jag ser böcker jag undrar om jag har läst och börjar småläs-bläddra för att försöka minnas, jag rotar fram ett gäng CD-skivor och måste givetvis öppna varenda fodral för att se om det ligger en skiva i eller inte och om det är rätt skiva och är det inte rätt då måste jag hitta var det blivit fel och ni fattar: när det har gått en timme så inser du att du måste packa vidare och du ser dig omkring och ser bara bruna flyttlådor.

Packandet har bara börjat och jag vet redan nu att det aldrig tar slut.

Men Thin Lizzys “Jailbreak” ligger åtminstone inte i Kool&The Gang-fodralet längre.

Å andra sidan har jag inte spelat den Thin Lizzy-plattan de senaste tio åren, ändå ligger den i låda nu för vidare flytt.

Man vet ju aldrig.

***

Av alla tänkbara variabler som ändå måste ha funnits så gick alltså Hasse Backes New York till slut på – Markus Holgersson.

Det är en väldigt gedigen och stark försvarsspelare som spelat hem ett SM-guld, jag har inga som helst problem med Markus Holgersson och vill betona det.

Men du inser ju vad MLS är vid sidan om designated players, du får inte så mycket för 25-centaren då.

De tre senaste värvningarna från allsvenskan är Erik Friberg, Adam Johansson och Markus Holgersson.

Däremot förstår jag ju Holgersson rakt av, även om lönen inte är i världsklass – att få chansen i New York med allt vad det innebär, klart han måste ta den.

Kullavägen är inte direkt Manhattan.

Om vi säger så.

***

Chippen vill nog allra helst till Förenade Arabemiraten och Dubai, där har han nytt hus med familjen installerad.

Nu pendlar han mellan Qatar och Dubai, det kan aldrig vara optimalt.

***

Å andra sidan köpte ju Palermo Agon Mehmeti.

***

Självklart gav jag upp efter två perioder JVM-hockey.

Innan det roliga lär ha börjat.

Men jag gillade orgelkillen. Han var oerhört underhållande.

***

Ekwalls sidekick kan göra comeback – på plan

Där har ni en Nyheter24-rubrik idag.

Ska Långe Lundh dra på sig en tröja? Och i vilken sport? Comeback som vad?

Icke.

Det handlar om…tadaram: Tomas Axnér.

TV4:s handbollsexpert som kanske ska börja lira igen för nåt lag i Trelleholla som Pelle Käll tränar.

Var och när som den gode Axnér har verkat som min “sidekick” har jag inte en aning om. Kan vara världsrekord i hårdvinklad rubrik.

***

Allting verkar inte vara helt hundra i Syrianska.

***

Det är inte svårt att vara lustig över Vilda Västern-pangandet i Malmö, men i grunden är det ju bara tragiskt att det ballat ur fullständigt.

Staden känns fullständigt laglös.

***

Eftersom jag inte hade hundra koll på alla JVM-spelarnas klubbtillhörighet så slog det mig att Niklas Holmgren väldigt ofta under matchen nämnde att någon spelare var “AIK-spelaren” eller “djurgårdsforwarden”.

Men ingen var (exempelvis) “Timråbacken”.

Nu är det inget som utmärker just Holmgren (som ju är en utmärkt och passionerad kommentator), det är relativt vanligt hos kommentatorer med en grund i 08-land.

Men jag kanske överreagerade?

***

Korta hörnor är ett bortkastat påfund som aldrig kan ha haft någon som helst effekt någonstans.

Möjligen hos Barcelona, de slår dock inte någon “korthörna” – de sätter bara igång spelet. Och det är deras vapen, giftigare in ett inlägg.

Alla har inte direkt det vapnet i sin arsenal.

***

Patrik Sjöbergs, Paul Mersons, Tony Cascarinos, Tony Adams och några till.

Det finns en hel del väldigt bra biografier som idrottsstjärnor gett ut, för er som undrat om det är fler än Zlatan som gjort bok.

Sen finns det en hel del rätt usla också, lite fler än det finns bra.

Men de behöver du ju inte läsa.

***

Sverige börjar sin laddning inför EM med samling den 24 maj.

Var?

Jag vet inte, men ett hett tips kan vara Båstad och Hotell Skansen.

***

“Svår, svårare Ekwall” heter min bok och det är för jäkla roligt med det beröm och recensioner som den gått från de som läst den. Det värmer.

Boken kostar 129 kronor (exkl frakt) och kan beställas HÄR (betala till bankgiro) eller HÄR (betala med kort eller faktura).

Boken finns i begränsad utsträckning i handeln, men vi hobbar hårt på det.

Just nu hos Bokia i Malmö (Hansacompagniet) och Center Syd, Zgander i Helsingborg och Väla, ICA Supermarket i Båstad och ICA Maxi Ängelholm.

Alla Intersportbutiker i Stockholm, Äppelvikens bokhandel, Park Konditori i Apple Bay, Alviks Kontorsmaterial i Apple Bay samt ICA-butikerna i Alvik, Kungens Kurva och Liljeholmsgallerian.

Även hos Bokia i Uddevalla, Lysekil, Trollhättan, Varberg och Burlöv samt bokhandeln i Båstad och Kumla. Under veckan också i Akademibokhandelns butiker i Sundsvall.

Vi jobbar på att få in boken hos fler, men är bara i början på det arbetet.

(Om just din affär eller bokhandel undrar – be dom dra iväg ett mejl till ekwall@tv4.se)

***

Hur hemresan var från Dubai?

Jovars.

Inga medhavda hemmakokta ägg eller påsar med färdigskurna gurkbitar.

Däremot en svårt försenad nattflight och en svår motvind som innebar bränslebrist och tillfälligt stopp i Budapest för tankning, en rätt hysterisk purserröst i högtalarna så snart norska passagerare inte ville följa kabinregler, en missad connection i Oslo och fem timmars extra väntetid samt en ständigt skrikande dam som tryckte pannan mot sätet framför sig och höll i det samma med krampaktiga fingrar samtidigt som hon gav uttryck för sin dödsångest och flygrädsla i form av ljud och tårar under hela resan.

Annars gick det bra.

***

I en av flyttkartongerna har jag lagt manschettknappar, diverse halsband, ett stort fint fruktfat, två silvriga lådor med lås av snyggt snidad träbit på läderband, en iPad, en rolig groda i tyg, tre tjocka böcker med modehusens kostymer våren och hösten 2012, ett gäng tygprover, några markeringspennor och övers…som ett mjukt tak för at fylla upp kartongen…min blå vinterrock från Frankie Morello.

Hur märker du en sådan låda på liten grön klisterlapp som ska innehålla info om innehåll för att underlätta att hitta när det ska packas upp?

Blandlåda?

Rock och annat?

Bra att ha samt manchettknappar?

På varje flyttlåda stå det i alla fall, klart och tydligt: DENNA SIDA UPP.

Jag förstår inte vem det är som har bestämt det, men det är alltid bra att veta när man är som värst packad.

Patrick Ekwall

Så tycker jag (tror jag) om att folk helst läser om min bältros

Eftersom allting i Dubai är, blir eller ska vara VÄRLDENS STÖRSTA så var förstås även nyårsfyrverkeriet från Burj Khalifa enligt shejkernas egen utsago världsstörst och världsbäst.

Jag följde det via TV-kanalen Dubai One där inköpta brittiska programledare hyllade allt som rörde sig…de hade inte velat se skillnad på en pakistansk slavarbetare och Kungen av Saba om ingen hade pröjsat dom för att göra det…och från 39:e våningen på mitt närliggande Radisson-hotell.

Ingen aning om det var så mycket “världens största” fyrverkeri, jag vet inte hur man mäter sådant, vet inte om det reser runt någon fyrverkeridomare världen över och säger att “ni vann”.

Men jag har sett bättre. Längre. Och större.

Det gav i alla fall mig tre timmars försprång in i 2012.

Ju längre tiden springer iväg, ju äldre man blir, ju större försprång behövs.

Jag hade hoppats på “världens största och bästa försprång” men får nu nöja mig med något som den brittiske programledaren på Dubai One hade benämnt som “världens bästa tre timmar”.

Det handlar bara om att tro på det tillräckligt mycket.

Jag tror och hoppas väldigt mycket på 2012.

Ett riktigt Gott Nytt år, med andra ord. Till er alla.

***

Min lördagskrönika i Getingen handlade om vem som kommer dra till sig artiklar, rubriker och (tyvärr) anonyma kommentarer under 2012.

Läs den HÄR.

***

Jag ska vara fullkomligt uppriktig, jag har inte en aning om vad jag ska tycka om det HÄR.

En artikel om mig och min väldigt milda släng av bältros, som jag ironiserade om lite kring här på bloggen med rubriken “Helveteselden har brutit ut”, blev sportbladet.se:s mest lästa artikel 2011.

Enligt Emil Karlsson vann den storyn dessutom en “jordskredsseger” (Emil kallar mig snällt för “folkkär” också, så vi ska förstås ta överorden med nypa salt, men ändå).

Det är alltså Bladets nätsida, landets i särklass största och starkaste – så det är inte direkt chokladpudding.com eller nåt.

En text om mig och min bältros är i särklass mest läst.

Tyvärr, får vi väl ändå säga.

Tyvärr säger det ju en del om vad folk – majoriteten – vill läsa.

På andraplats kom en text om Zlatan och hans Helena Seger inför hans boksläpp, och det kan vi väl ändå köpa. Zlatan är Zlatan. Och trea är en text om Elmander och en rubrik som lurade in till läsning: “Elmanders vädjan till förbundskaptenen”. Vilket också är förståeligt, landslaget i fotboll är landslaget i fotboll, inte i undervattensrugby.

Men sen är det några stories om pokerproffs som fått flickvän och massor av pengar, någon om sex på läktarna och något om dödligt krökande.

Inte någonstans på en tio-i-topp-lista hittar vi krönikor av storheter som Bank, Niva eller Wennman (oftast låsta i köpsystem, men inte alltid). Inte någon snabbt ihoprafsad Anrell-krönika om mest ingenting. Inte stora nyheter. Inte AVSLÖJANDE-vinjetter. Inga kloka texter inför avgörande matcher. Ingen CHOCK. Ingen DRÖM. Inte ens något om att någon RASAR MOT TV4.

Utan en text om att denna bloggare har fått bältros.

Är det vad ni helst vill läsa? Uppenbarligen. Håll med om att det är lite  skrämmande.

Jag skulle kunna se det som att det finns ett stort intresse kring min person och det kan förstås vara positivt. Jag har fått höra en del om “vem fan bryr sig om Ekwall!?” i samband med bokutgivningen, det här kan möjligen vara bevis på att det finns någon och rätt många av någon…frågan är förstås bara vem som bryr sig i det här fallet?

Är det skadeglada haters som tror att jag är dödssjuk och vill frossa i min olycka och anonyma kommentarer?

Den frågan bör man förstås ställa sig.

Eller finns det något positivt i att vara en “klickmaskin”, en sportnyheternas Kikki Danielsson?

Jag vet inte.

Vad jag vet är ju att tidningar inte är dummare än de har koll på vad som genererar läsning, det är ju ganska lätt att kolla när det publiceras på nätet.

Egentligen är det likadant med TV. Du vet vad som drar, du vet vad folk läser och tittar på och därför blir det mer av den varan. Därför blir det fler meningslösa notiser om att “Ekwall har varit och bajsat” på nätsidor  och därför visar TV4:s sportkanal dokumentärer om hur brittisk polis jagar fyllon på nattklubbarna i Chesterfield.

Samtidigt skriker vi – du, jag och rätt många andra – om att vi helst vill ha “kvalitet”.

Och så läser vi alltså helst om att jag har fått bältros.

Håll med om att det är både sorgligt och tröstlöst?

***

Nu vet jag varför det aldrig snöar i Dubai.

Har sällan sett så många miljöbilar på en och samma gång.

***

Det är lite svårt att hetsa upp sig för juniorishockeyn när man är här.

Rubrikerna om “bragd” och “en av de största vändningarna som gjorts” om ett junirolandslag i en gruppspelsmatch i hockey-VM når inte riktigt hit.

Om vi säger så.

***

Det kom som en chock när jag kom från bad och solstekande för att koppla upp och läsa Olssons söndagsuppslag, det som jag alltid läst och beundrat .

Och så handlar det om mig. Med LaRazz-teckning och allt.

Jag har sällan (eller aldrig, tror jag) blivit så smickrad eller så glad över något som skrivits om mig.

Det är andra gången jag är teckning, men förra gången (i mitten på 90-talet) var det tillsammans med en kille som helst vill vara anonym, men vi kan kalla honom Hyland.

Nu fick jag vara själv.

För en som har följt Olssons i spalterna genom åren – inte minst helgupplslaget – så är det stort, oerhört stort.

Du läser krönikan HÄR.

 

***

Jag läser att stora allsvenska klubbar värvar – eller vill värva – och det är förstås intressant (inte minst IFK Göteborgs lockrop gentemot Nordin Gerzic).

Men de trupperna vi ser idag kan vara totalt utbytta i augusti. När det ska avgöras.

***

…jag vet inte riktigt om det är teckningen eller texter som är mest smickrande.

***

När den svenska disciplinnämnden måste boka datum utefter hur de kan resa med tågen eller  hur konferensrummen är bokade i förbundslokalerna så visar holländarna (återigen) hur snabbt man ska agera 2011 (eller -12, för den delen).

Det finns någonting som heter INTERNET, det var ett tag sen faxen såg sina bästa dagar.

Det tog väl bara en dag sen upphävdes det röda kortet på AZ:s målvakt som attackerades av en Ajax-huligan?

Det tog väl en vecka (max) innan det beslutades om när och hur matchen skulle spelas om och vilket straff huliganen skulle få.

Har beslutet om Malmö FF-Djurgården ens tagits ännu?

***

Jag tänker inte bara på hur fan de gör med byggkranarna i detta Arab Vegas eller skyskrape-Mallis eller vad du vill kalla det.

Jag funderar också kring hur killarna här kör under sina långa vita dräkter?

Det går att skymta linne/t-shirt genom de vita lakanen, men aldrig kallingar.

En Frisör som heter Hannah vill mena att det dinglas fritt, att de kör italienskt.

Däremot talas det inte så mycket om “VÄRLDENS STÖRSTA” just i det sammanhanget, det tar man igen på väldigt många andra ställen. Just därför.

 

 

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå