I det jobb jag alltid har haft har de (liksom “halvdag”, vad fan är halvdag?!) aldrig existerat, TV-program och tidningar (på senare tid) ska produceras oavsett om det är någon Kristi Flygare-dag, 1:a maj eller som det som alltså kallas Trettondedagsafton.
“Det är röd idag”, sa någon i min närhet om denna trettondedag.
“Varför då”, svarade jag.
Jag tycker att det är en berättigad fråga, inte att det finns något som heter något om en dag på tretton utan att det ska vara en dag då det mesta ska vara stängt.
Det har varit helg så det räcker nu.
***
Så snart du tar upp frågan om relevansen och den journalistiska värderingen i en del av rapporteringen om juniorlandslagets framgång i ishockey-VM så stämplas du som bitter glädjedödare.
Det är förstås trist och det känns aldrig kul att kväsa någons glädje, för vem är jag att bestämma hur lyckliga människor ska få lov att vara?
Om den nationella yran spränger sig själv i luften, om hockeyfans ta sig till Kungsträdgården i kvällskylan för hyllningar, om Daniel och Vickan sätter upp ett blött finger i luften och bjuder hem och om alla är så lyckliga så att de gråter: vad härligt, låt glädjen flöda.
Jag har inga som helst problem med det.
Däremot går det här jobbet rätt ofta ut på att värdera och ställa framgångar/motgångar i ett vettigt perspektiv.
Jag har ifrågasatt (i ett twitter-race utan dess like igår) några rutinerade kollegors värdering, nyans och relevans i guldyran – men inte någons rätt att vara glad och lycklig.
När någon skriver om “största segern på 100 år”, när andra talar om “klassiskt idrottsögonblick”, när redaktioner slår knut på sig själva i att sätta JVM-segern på en karta.
Väldigt få sätter det i något perspektiv, några för att de har svävat iväg i yran och andra för att de inte vill bli utpekade som bittra glädjedödande gnetgubbar.
Jag tycker att det är “tjänstefel” att inte göra, jag lever fortfarande efter Birger Buhres devis: SPARA ALLTID ÖVERORDEN TILL MESSIAS ÅTERKOMST.
Så här: Det var en juniorturnering, det var ungdomsidrott som är åldersbegränsad, det var en fantastisk insats men det kan vara rätt fantastiskt att vinna Gothia Cup också.
Att vara världens bästa junior är ju otroligt bra, men du är just världens bästa junior. Jag tycker inte vi kan värdera laginsatser i ungdomsidrott på samma nivå som insatser när alla de bästa (oavsett ålder) är med. Jag tycker att det är rätt självklart att man inte kan göra det.
Lite som att vi alla tycker att OS-fotbollen har klart sämre tyngd eftersom FIFA styrt den till att endast gälla spelare som inte fyllt 23 år.
Allting är TV4:s “fel”.
Det var Fyrans sportchef Mats Pettersson som köpte in junior-VM 1993, hans insåg dragningskraften i denna utmärkta TV-sport, hans insåg sannolikt kraften i kedjan Foppa-Näslund-Sundström.
Dessförinnan var det rätt få som brydde sig, då var det som vilket ungdomsmästerskap som helst.
Jag bevakade själv JVM 1984 (för Kvällsposten) med Tomas Sandström som svensk stjärna och på den tiden var TV-pucken klart större i jämförelse.
Med TV:s intåg pumpades ballongen och någon sorts föreställning om att “Sverige gått och väntat i 31 år”. Det blir lätt så, TV har den förmågan att påverka och ishockeyn har den tittarkraften (vi kan gnälla på “vanliga” VM, men det sitter ändå en miljon och ser matcherna mot Norge och Kazakstan i maj).
Det var exakt samma sak med U21-EM i fotboll.
Vem hade brytt sig om det innan det arrangeras i Sverge och bevakades tungt, inte minst av TV4:s sändningar?
Ullevi var slutsålt och alla var glada, men om svenskarna hade vunnit så hade jag inte jämfört det med VM-bronset 1994 och förberett Rålambshovsparken.
Den värderingen och den insikten måste vi kunna ha, vi som jobbar med att ständigt göra det eftersom det är en viktig del av jobbet.
Däremot finns det ingen anledning att ifrågasätta eller bestämma över människors glädje och lycka.
***
Klart att Pontus Wernbloom väljer CSKA Moskva, inte bara för att det är ett väldigt bra lag.
Jag tror att det handlar om en väldigt fet löneökning och den kan jag tycka att Kungälvsgrabben ska ha.
***
Jag tycker att hockeyskribenterna Nyström och Nordström varit väldigt sansade och vettiga i sin rapportering.
***
“Är det så smart att flytta”, rubricerade Långe Lundh sin krönika och jag trodde först att det handlade om mig.
Det handlade dock om Wernbloom och jag tror han struntar i vad det innebär för landslagsspel när han ser till sin egen framtid som klubblagsspelare och som löntagare.
***
Min lördagskrönika i Getingen handlar om de coolaste av av coola hjältar, de som inte riktigt är som alla andra.
Du läser den HÄR.
***
Jag läser på fotbollskanalen.se att Linus Hallenius nu kanske vänder blickarna mot Sverige igen.
Jag tycker synd om killen.
Har må ha haft otur med lite skador, men de val som han (eller andra?) gjort i sin utlandskarriär har inte varit helt optimala.
***
Landslagshandboll är ju rätt stort på seniornivå, men när Sverige vinner UVM betraktas det som iskallt eftersom det inte pumpats i TV.
Skidsporten går bananas om någon är nära att vinna Tour de Ski på seniornivå men det rycks på axlarna när Charlotte Kalla vinner dubbla JVM-guld (Mathias Fredriksson tog fem!).
Vi hyllar Robin Söderling om han vinner seniortiteln i Wimbledon, men noterar mest förstrött om någon svensk tar juniortiteln.
Det blir stora hyllningar i en stad när ett lag tar hem allvenskan, men inte direkt samma grej när ett lag vinner JSM-titeln.
Det går ju aldrig att jämföra sporter – men det är skillnad på senior- och ungdomsidrott. Och det ska vara det.
***
Med Tevez kan Milan nå långt.
En intressant fråga som kanske ställs: is this team big enough for the two of us?
Det är inte direkt någon blygsam skolpojke som joinar laget där Zlatan härskar.
***
Den här gången förstod jag åtminstone vad DN-Croneman menade när han sågade Härenstam/Renberg för deras eufori vid kommenterandet.
Men jag vet inte.
Vi älskar ju att hylla och le åt galna italienare eller norrmän när det drar igång och bjuder på galen entusiasm, då tycker vi att det är kul.
Men när svenskar kör samma stil tycker vi att de helst ska vara som Bengt Grive 1973.
Förutom när det gäller Lasse Granqvist, som att han – och bara han – får lov att vara galet skrikande kommentator.
Dramatik är dramatik, oavsett om det är dam-VM i innebandy, curling eller junior-VM.
Sen är det en annan sak att fälla tårar efteråt, då kanske man ändå har tappat lite perspektiv, trots allt.
***
Imorgon är det söndag.
En helt vanlig söndag, tror jag.
Men på måndag är det åtminstone måndag och det är inte vilken måndag som helst, det är en väldigt stor dag i den här familjen.