Här publicerar vi ett utdrag ur bokens kapitel “Handboll – bakom bänken”, där Ekwall berättar om den unika TV-satsningen som fick övriga kollegor att gapa, om spelaren som aldrig ville prata vid bänken samt om de mutmisstänkta domarna som plötsligt satt med damer på en privat fest i Zagreb arrangerad av det kroatiska handbollsförbundet…
Just nu är Patrick Ekwall tillbaka bakom bänken igen, i samband med EM i Serbien.
“Handbolls-VM i Frankrike 2001 blev en klassiker på många sätt. TV4 hade gjort handboll sen VM 1995 på Island då vi alla bodde i en jaktstuga på ett berg och gruppspelsmatcherna gick inför 23 åskådare i en gympasal i Akureyri.
Då satt kommentatorerna i ett utsprängt hål i väggen som luktade vidrigt från sådana där gummimattor som använts lite för ofta på skolgymnastiken. Sverige var en toppnation, handboll fungerar bra i TV och vi ville göra det lite mer 2000-tal och lite mindre Loket Olsson.
2001 sjösatte vi ett koncept med studio på plats och med mig som reporter bakom den svenska bänken. För att få lite mer närhet, lite bättre drag. Från bänken var tanken att jag inte bara skulle rapportera från hän- delser kring laget under matchen, jag skulle även intervjua spelare. Jag vågar påstå, utan att jag känner att det är skryt, att vi vände upp och ned på matchbevakning av sport.
I hela världen.
Utländska TV-bolag berättade om denna unika händelse (?de pratar med spelarna mitt under matchen!?) och jag var under detta VM en av de mest intervjuade svenskarna, trots att Slangen och Co gick till final (en superdramatisk sådan mot Frankrike i Paris).
Alla ville veta hur det var, om spelarna och laget verkligen ville vara med. Internationella Handbollsförbundet grymtade, för så här borde det inte få gå till… få sporter är så konservativa som handbollen, allt skulle vara som det alltid hade varit och helst skulle alla prata tyska.
I handboll är det fortfarande så att man istället för att ha en tred-jedomare vid sidlinjen sätter ett stort och brett “sekreteriat” på bästa parkett där farbröder (oftast) i kavaj sitter och ska bestämma över vad som sker eller inte sker på och vid sidan om planen. Jag vet ingen annan lagsport där gubbar vid ett skrivbord kan få ha så mycket makt mitt under brinnande matcher. En hel del av dessa farbröder gjorde allt som stod i deras makt för att få bort reportern som satt bakom den svenska bänken. Men de stoppades av – Bengan Boys.
De enda som inte tyckte att det var särskilt märkvärdigt var landslagsspelarna. Jag fick en känsla av att de ibland tyckte att det var lite häftigt att vara en del av den nya bevakningen och eftersom handbollsspelare generellt är ett klokt släkte så insåg de värdet i att höja populariteten på sporten.
Om det här kunde vara ett led i det, så var det bara bra. Det viktigaste var ändå att vinna handbollsmatcher och det hade de sällan några problem med på den tiden. Efterhand blev jag nästan som en del av laget under matcherna.
Det hände att spelare kunde vända sig om under matcherna och små- snacka om något, om jag sett några snygga tjejer på läktaren eller hur det gick mellan Liverpool och Manchester United. Ungefär så.
Ibland fanns det spelare som gärna sökte mig med blicken för att de ville förmedla någonting, de ville gärna att jag sträckte fram mikrofonen för de ville vara med.
De såg det som en fördel, något positivt – inte som en belastning.
Så snart matcherna varit riktigt intressanta och jämna så har det sällan blivit några intervjuer, det har aldrig fått bli något självändamål. Därför var det fler intervjuer förut när Sverige avgjort matcher mot de flesta efter en kvart. Färre nu. För
Bengan Johansson var det så naturligt att jag satt där jag satt under matcherna att han vände sig till mig och undrade om jag var nöjd. Vid ett VM i Portugal, då Sverige fick spela i en hall ute i skogarna där vare sig tidtagning eller resultatrapportering fungerade på stora tavlan, så gav Benga sina spelare instruktioner inför avkast:
?Vi inleder med en ?Bogdan med släp? på Johans kant, Lövet går ut på 9:an och Ekwall håller koll på tiden?, sa han och pekade på mig.
Egentligen har det bara varit en spelare som inte gärna ville vara med i bänkintervjuer under match.
Staffan Olsson var så inne i matcherna att han helst bad att få avstå för att han inte skulle säga något han ångrade.
Idag har fler länders TV-bolag en reporter bakom bänken för liverap- porter och för egen del har jag inte sett en handbollslandskamp med Sverige från något annat ställe än just från avbytarbänken.
Det har överhuvudtaget alltid varit en fröjd att jobba med handbollen och vi är några som hängt med hela vägen sen 1995: jag själv och de oskiljaktiga Robert Perlskog/Claes Hellgren.
I början hade vi med oss Axel Sjöblad som expert och ingen kunde förklara handboll så pedagogiskt vackert som den pudelkloke lundensaren. Andreas Larsson, Ljubo Vranjes, Tomas Axnér och Stefan Lövgren är andra handbollsprofiler som jobbat med oss – aldrig någonsin utan gny eller problem, det är möjligt att det ligger lite i handbollsgenen, att sällan gnälla och bara se positivt på möjligheter.
***
Tyvärr har den internationella handbollen nedsmutsats av ständig pampkorruption och alldeles för ofta av misstänkta mutproblem inom delar av domarkåren. Sporten är svårbedömd och en handbollsdomare kan alltid hitta ett domslut som kan vara väldigt betydligt i ett avgörande skede, exem-pelvis en offensiv foul – i ingen annan lagsport är det ett regelbrott som nästan alltid kan vara antingen-eller.
Det är inte som i en fotbollsmatch där det blir väldigt uppenbart om du blåser en totalt felaktig frispark eller straff. Jämna handbollsmatcher är svårbedömda, bedömningarna lever lätt i ett gränsland – har du makt och pengar så kan du utnyttja det, om du vill: Handbollsdomarnas löner har aldrig varit de fetaste.
Tyska paret Frank Lemme och Bernd Ullrich var ständigt misstänkta. Under VM i Kroatien dök misstankarna upp igen när tyskarna dömde bort Sydkorea i inledningsmatchen mot hemmanationen i Split. När matchen stod och vägde på slutet åkte koreanerna på två-tre väldigt underliga beslut, bland annat två utvisningar.
Tyskarna dömde sen ytterligare någon match med Kroatien i mästerskapet och när det bestämdes att Lemme/Ullrich var bortplockade från finalspelet blev kroatiska förbundsgubbar galna – de ville absolut INTE ha danska domare i finalen, de ville ha tyskarna.
I samband med finalhelgen i Zagreb fick jag hänga med en gammal vän från Malmö på en sluten fest som kroatiska förbundet anordnade i en svårt rökig lokal, en trappa upp i en ganska sunkig bar strax utanför downtown. Det var dagen före finalen och förutom förbundsfolk och deras vänner var det en del kroatiska spelare där, och en hel del yngre tjejer.
Och vid ett av borden: Frank Lemme och Bernd Ullrich med två ladies och en flaska Jack Daniels. När de upptäckte att jag var där, vi hade ju setts och hälsat under flera mästerskap, så valde de att försvinna så snabbt och smidigt som möjligt.
Det bevisar förstås ingenting, men Lemme/Ullrich hade gjort sitt sista mästerskap.”
Boken kan du beställa HÄR eller HÄR.