Det fick bli nätet och sökning på “Dentist Belgrade” och det var där jag fann Dentist Center; verkade fräscht, modernt och engelskspråkigt.
Ringde och till min glädje hälsade Dentist Center att jag var välkommen redan på kvällen, klockan 18.
“Vi ligger inne i stan, du bor väl där om du jobbar med handbollen?“, sa Dentist Center.
“Nej, jag bor i Upplands Väsby”, sa jag.
“Oj”, sa Dentist Center. “Då kan det ta en halvtimme”.
Jag har en grym tandläkare Kerstin hemma i Estocolmo, men om du har en svårt molande tandvärk så går det inte att vänta en vecka på att komma hem – då kan du göra allt för att bli av med fanskapet.
Men allting är ju inte alltid som på min gata i stan och du är inte kaxig i överkant för ett besök hos en tandläkare i ett annat land, även om den tandläkaren inte behöver var sämre än någon annan.
Däremot: annorlunda.
Dentist Center ringde tillbaka efter en sund.
“You must go for X-ray before“, fick jag veta.
“OK, but…”, försökte jag.
“It is no problem. Go to X-ray Center at Glavna 18 in Zemun, where you are staying now. Ask for X-ray ortopan. They will help you”, berättade Dental Center.
“Should I call them before, for an appointment?“, undrade vårdcentralsvensken.
“No, no, no problem”, svarade Dental Center.
Det fick bli taxi till Glavna 18 som ligger i downtown Upplands Väsby, vi bor alltså inte ens i det innersta Upplands Väsby…vi bor lite mer countryside. Väl där var visade sig Glavna 18 vara en innergård med små butiker och det cyrilliska alfabetet
Det gör inte saker och ting lättare när du går omkring med en lapp i handen och letar efter en lokal röntgensnubbe.
Till slut förstod jag att det var här:
![]()
Jag stegade in, såg två dystra herrar i ett väntrum och frågade om någon pratade engelska och det gjorde förstås ingen men de pekade upp för en trappa.
Där satt den lokala röntgensnubben i blå rock och skägg och jag frågade om han pratade engelska och det gjorde han förstås inte men han pekade på rummet sidan om och där såg jag bara den här apparaten:
![]()
![]()
Ställ dig här, visade den lokala röntgensnubben.
Håll fast dig med händerna i greppbart handtag över huvudet, gapa över inplastad gul mojäng och invänta mojänger ovanför som kommer att åka ned och spjärna fast din skallen.
Sen, visade den lokala röntgensnubben med sitt pekfinger, trycker jag på knappen.
Jag började tveka där, det ska erkännas.
Förvisso kunde jag göra rätt mycket för att bli av med den hemska värken i tanden, men jag fick vibbar om att jag möjligen blivit indragen i skeptisk filmkonst där rätt mycket går ut på att man ska sitta fast, bita över något inplastat och att det ska göra ont.
Det kände jag att jag kunde vara utan.
Men jag litade på skäggig lokal röntgensnubbe i blå rock; höll hårt, satt fast, gapade, blundade och hoppades på det bästa.
En minut senare fick jag ett kuvert med en sån där gammal klassisk röntgenbild i handen.
Jag pröjsade 1000 pengar (hundra svenska kronor) och var på väg till Dentist Center, kändes som att det var väldigt billigt och vilken osannolik service…tre minuter efter det att jag gått in genom dörren var allting klart, hemma kan du ju få vänta evigheter på en röntgen?
![]()
Dental Center ligger på Resavska 36 och när taxichaffisen släppt ut mig ur sin nikotinkammare så visade sig Resavska 36 vara tre-fyra olika ingångar, det var beckmörkt ute och det lilla ljus som kom, singlande ned i form av snöblandat.
Jag ringde Dental Center som bad mig ta första porten till höger och med hjälp av ficklampan i min iPhone fann jag en porttelefon, kom in i en nedsliten och söndrad trappuppgång och fann Dental Centers dörr på andra våningen.
Dental Center var inte så mycket Center mer än en liten lägenhet med hall, toalett och behandlingsrum samt sköterska/sekreterare.
Och Dr Dubrovka.
Hon synade röntgenbilden som inte visade särskilt mycket mer än en skelettbild av mina tandrader framifrån.
Hon frågade var jag hade ont och jag sa att det var svårt att lokalisera, men att en tand varit sjukt känslig för kallt/varmt och när hon knackade stenhårt på den med ett av sina stålinstrument kom smärtan som en ett spjut rakt in i nervsystemet.
“Aooooo”, skrek jag.
“Ok, ok. I think bad pulp-infection. I fix. Burt hurts”, sa tandläkare Dubrovka.
Fram med spruta, gapa stort och sen borren, hål i tanden, ned med instrument för att röja lite och jag flög upp i stolen av smärta.
“Ok, ok“, sa tandläkare Dubrovka. “More bedövning”.
In med sprutan igen, gapa stort och samma visa.
“Ok, ok”, sa tandläkare Dubrovka. “To much infection. Sorry. Nothing we can do today”.
Nothing we can do? Det är då du tänker: Och varför ligger jag då här, i en tandläkarstol i Serbien med en röntgenbild på fickan, bedövad i käften och med ett uppborrat hål i en infekterad tand?
Men Dr Dubrovska fixade till, tryckte ned “medicin” i hålet och fyllde tillfälligt igen. Om det skulle jävlas innan hemresa så skulle jag höra av mig.
Vi talade om hur dyrt det var med tandläkare i Serbien, att inga fattiga människor har råd att gå längre och att det är ett stort problem, jag påpekade då att vi sett samma problem även i “rika Sverige”.
Hon skrev ut värktabletter som var “medium strong” vid namn Caffetin samt penicillinet Sinacilin.
Sen skrev hon ut ett kvitto för jobbet hon gjort.
Det kostade 1800 dinarer, motsvarande 180 svenska kronor.
Jag stegade ned för trapporna, ut i Belgradkylan, gick till ett apotek och hämtade medicinen.
Och nu gör det inte lika ont längre.
I väskan ligger dessutom ett minne för livet: en röntgenbild från lokal röntgensnubbe.
Den säger dock inte mer än 1000 ord, däremot säger det något om att “bita ihop”.
Det kan vara bra att lära sig göra det ibland.