POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Det krävs större meriter än att vara engelsman

Vad är väl en Valborgskväll framför brasan med en afton på redaktionen framför Halmstads BK-Trelleborgs FF?

Well, det kunde varit värre.

Tror jag.

Men vi får förstås “giltiga skäl” att smygtitta lite på Manchesterderbyt innan vi tar oss ned i TV-studion för att göra Fotbollsmåndag inför mer eller mindre lulliga TV-tittare kl 23:05 i Fyran.

Och ikväll är nypremiär för min intervjuserie “Exklusivt Ekwall” – inför hockey-VM…jo, jag är medveten om att konkurrensen kunde varit mildare just i kväll, men det finns repriser, TV4Play och den här sajten…med den ödmjuke Staffan Kronwall som gäst. Läs mer om första programmet HÄR.

Vad är då en Valborg med smygfyllor och annat elände.

***

Intressant diskussion med Godfather om Roy Hodgson.

Han hade kommit i en häftig diskussion på tunnelbanan med några landsmän som satt och spydde sin galla över valet av Roy Hodgson som ny förbundskapten.

Några Tottenhamfans hade pissat på FA och på Roy och menade att Redknapp var The Man.

Som Godfather påpekade; sett till internationell erfarenhet kan England inte få mycket bättre än Hodgson, om de nu tvunget vill ha en engelsman.

Och senast England gick på linjen att det behövde vara en man med ett stort bultande brittiskt fotbollshjärta så tog man Kevin Keegan. Det gick inte, för på högsta internationella nivå räcker det inte att hålla Winston Churchill-speaches i omklädningsrummet. det krävs mer än så.

Sett till vad England har att erbjuda i form av engelsmän finns det ju ingen som har de meriter som krävs och då tänker jag inte på Halmstads BK och Malmö FF, snarare på de som tränare i flera olika länder på hög nivå samt som oerhört lyckad förbundskapten för Schweiz.

Harry Houdini är en kul kille och har gjort det bra i Tottenham. Gott nog. Men för att vara förbundskapten för England krävs det nog en större merit än att bara vara engelsman.

***

Om jag förstod allting rätt på den domarkurs jag gick så är det INTE hands på Thorvaldsson vid 1-0-målet mot Malmö FF.

När avståndet är sådär litet mellan skott/boll och hand/arm så att du inte har en chans att reagera innan bollen tar hand/arm – då ska man fria.

Jag kan köpa det.

Då är det ingen medveten hands, ingen medveten rörelse som gör att du blir större eller har handen/armen i onaturlig ställning och kan inte direkt hjälpa att någon drar en boll stenhårt mot din arm från kort avstånd (och dessutom bakifrån) i det här fallet.

***

Det lilla jag sett av Gif Sundsvall på senare tid har bara varit positivt, de spelat understundom en riktigt  underhållande fotboll och Skulason är en spelare av hög klass som hittat sin roll.

I längden tror jag mer på Giffarna än på Åtvidaberg.

***

Det allra bästa sättet att undvika “provokationer” i samband med fotbollsmatcher är ju att förbjuda bortalaget att göra mål.

Åtminstone att förbjuda att de jublar eller bara jublar inom vissa zoner, så kallad zonjubling.

***

Min lördagskrönika i Getingen handlade om hur Soffan tagit ledningen över allsvenskan med 1-0.

Att det kanske inte är så farligt egentligen, men att vi trodde att trenden pekade åt andra hållet.

***

Det är Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad som lyfter Malmö FF offensivt med fina individuella prestationer.

Durmaz distinkta tåfjutt efter dragning var elegant på sitt sätt och Hamads dribblingstur innan målet (efter klackpass från Pontus Jansson) var elegant.

Malmö FF har en styrka i att kantspelarna kan spela så avgörande roller, både som framspelare och målskyttar.

Och en svaghet i att de två ibland är lite ojämna och då har MFF rätt djupa dalar i sin offensiv.

***

Bra där, Österfans.

***

Englands agg mot Roy Hodgson handlar ju nästan uteslutande om att de tror att Harry Redknapp är en världstränare.

***

…men snyggaste målet i Nya Parken kanske gjorde av Thorvaldsson i tiki-taka-samarbete med Tkalcic.

***

Det är väldigt stort att Rasmus Elm högst sannolikt hamnar i en stor Premier League-klubb.

***

Ni som missat senaste Ekwall vs Lundh On Tour med Sebastian Larsson, här har du det:

Tänk på att du kan vinna en Samsung Note, en TV och en EM-resa om du hänger med i programmets tävling.

***

Imorgon är det 1 maj och då är det säkert att  jag följer en tradition: jobbar.

Det är sen gammalt.

 

 

Patrick Ekwall

Idag är dagen då solen skiner som allra starkast

Jag vet inte inte riktigt vad som hände, men idag är dagen, den 28 april, då Wilma blir 13 år.

Tonåring!

Jag minns 4-årskalaset, nästan som att det var igår.

Orutinerad på området bjöd jag in hela dagiset och utgått från att alla nog inte skulle komma.

Inte en enda lämnade återbud, alla var förstås hemma och avdelningens 24 barn skruttade hem till ett tårt- och saftkalas över två timmar som gjorde att jag fick ligga stilla i ett mörkt rum i över en vecka (eller kände att jag borde ha gjort det).

Idag har han bjudit hem själv och fixat med menyn.

På 4-årsdagen ville hon inte släppa mig en millimeter, ikväll vill hon nog helst att jag inte är hemma.

Det är Wilma, 13 år, och polarna. Det är Wilma, 13 år, och ett helt nytt liv, alltmer självständigt. Pappor och mammor är bra att ha, men också rätt pinsamma.

Jag har redan lärt mig leva med det.

Tiden har gått och den har gått fort, det vet säker även du och kanske kan du tillochmed minnas bloggtiden då det var Wilma, 6 år?

Wilma, 13 år! Ja, ni hör ju själva. Hur gick det till!

Tiden har gått fort men varenda sekund med Wilma under de senaste 13 åren har varit de bästa sekunderna i mitt.

 

Här utdrag om Wilma ur min bok Svår, svårare, Ekwall”

Män brukar ofta tala om sina barns födelser som det vackraste de någonsin upplevt. Själv tyckte jag det var en skräckfylld upplevelse. Wilma såg världens ljus någon gång väldigt tidigt på morgonen den 28 april 1999 på Karolinska.

Då hade hennes ankomst redan avverkat tre olika förlossningsskift och både jag och den födande modern (Carolina) hade kastats mellan hopp och förtvivlan i ett dygn som varit smärtfyllt, omtumlande och oroligt. Wilma ville inte gärna komma ut.

Specialläkare tillkallades och det sades allvarligt att nu måste någon- ting snart ske annars kan det sluta illa. Jag fick panik och gjorde vad jag kunde för att försöka hålla masken. Ett hav av snälla människor i vita och gröna rockar ställde sig runt Carolina, jag fick inte plats mer än i ett hörn av rummet och när Wilma kom ut skrek en läkare till mig att ”fort, du måste följa med här” och läkaren rusade iväg med nyförlösta babyn i sin famn, jag tog rygg och undrade chockat vad det var som hände.

Jag förstod senare att man ville att jag skulle vara med när man rensade Wilmas luftvägar med någon apparat efter den komplicerade och långa förlossningen, det var en medtagen baby efter bataljen som hon och hennes mamma fått utstå.

Wilma fick ligga någon timme i en kuvös sidan om Carolinas säng och när en fullständigt utmattad mamma somnade fick jag ta upp mitt barn, hålla henne länge och mjukt mot min bröstkorg och höra hennes lugna andetag när hon somnade till ljudet av mitt hjärta.

Det var först då jag förstod att Wilma var det bästa som någonsin hänt i mitt liv.

SVAREN ÄR ALDRIG ENKLA

27 januari 2006

Tidig frukost Park Konditori, tidningsläsning, hem igen och snabbt bloggeri, därefter slavdrivning hos PT-Hanna i Solviks Gym, direkt tillbaka på Park för fika med Wenström… han slevade i sig en semla, jag ville ligga lågt efter boxpasset, två små yttepytte tryffelkulor och grönt te… fotboll, fotboll, fotboll… åh, vad vi njuter av våra alltför få stunder av penetrerande fotbollsgurgel… ring, ring… “vi tar väl grill, bra lunch där, 20 minuter” …bara att dra iväg över Tranebergsbron med den där enkla, billigaste modellen Porsche Cayenne… nu lunch med ny TV-kollega som nog helst vill vara anonym, men vi kan kalla honom Hyland och det var en grym lunch på alla sätt och Hyland sa att han har det för jävla bra och det syntes på många sätt, han kom direkt från en snabbkurs i TV-sminkning.

Värnpliktsnytt ringer igen och vill ta nån bild till nån OS-grej och jag får inte glömma en specialare jag ska göra till Grammisutdelningen och NÄR, jag säger bara NÄR, ska jag ta mig an den mejlhög jag lovat mig själv beta av i flera dagar. Jag beslutade mig för att titta på mejlen mer eller mindre avsiktligt prick klockan kvart i fyra och fem minuter senare var jag tvungen att dra till skolan för hämtning av Wilma, 6 år. Barnet ska ha mat och det ligger en uppslagen Bladet på köksbordet, Wilma, 6 år, har lärt sig läsa och kastar sig över en pratbubbla över en bild på mitt stora huvud i en uppslagen Aftonbladet och läser högt “Sssssvääänisss är en kååååååt väääääärmläääänning” och säger “pappa, vad betyder det du säger här” och säg mig, ni som kan det här med att uppfostra barn, vad fan svarar man på det?

WILMA, 7 ÅR 

28 april 2007

Vi har fått djur i huset. Eller djur och djur, vi har ett akvarium med vatten i, nån sorts småstenar, en plastmussla, en rosa anka, några växter som ser ut som dassiga salladsblad, en avlång mojäng som jag tror ska fixa rätt temperatur på vattnet, bubbelapparat gjord som en rocka och fastsatt med sugproppar, belysning, en flytande termometer och vatten då, helt vanligt vatten från kran i Apple Bay. Wilma, 6 år, har idag blivit Wilma, 7 år. Det har varit tjat om djur… kaniner, katter, hundar, ormar, hästar och fan vet allt. Jag är alldeles för ofta på resande fot så det har liksom aldrig varit i närheten av aktuellt, men om hela sanningen ska fram så är jag inte särskilt förtjust i djur överhuvudtaget… jag gillar i alla fall inte djur i lägenheter, det går bort i min värld. Djur är djur, ska bo utomhus eller i stall. Men små konstiga fiskar i en glasbur med vatten får gå. Jag trodde förstås i min enfald att det bara var att åka till djuraffären vid Bromma flygplats, betala och åka hem med allt i bilen… akvarium med fiskar och hela grejen. Jo, tjenare. Det skulle tvättas stenar, planteras växter, monteras belysning och andra mackapärer, och tempereras vatten, läsas bok och fixas med nåt medel som skulle hällas i… fiskjävlarna får vänta, för nu ska vattnet stå och bli vatten som fiskarna kan leva i, jag som trodde vatten var vatten, i alla fall för en fisk. Imorgon ska det köpas firrar och jag har redan läst i medföljd bok hur fiskarna i en helt osannolik procedur ska stegvis bli vän med vattnet, först via plastpåsen de kommer i, sen långsamt med hjälp av håv ner i vattnet och tamejfan om det inte står att ljuset ska släckas under tiden… alltså, jag har sett de här fiskarna i affären, de är inte stora, kan inte vara mycket hjärna.. va fan bryr de sig om att det är släckt eller inte? Men Wilma, 7 år, är helnöjd.

Det är förvisso fiskar, ja just nu alltså bara en glaslåda med vatten i och för sig, men ändå djur. Det är liksom det som är grejen för henne, det ska vara djur…hon har varit så besatt av denna tanke på djur i huset att allt har kretsat kring detta.

Wilma, 7 år, ser fram emot ett bröllop inom snar framtid, när hennes mamma går till kyrkan… och i en rätt intressant diskussion med Wilma, 7 år, om detta kring köksbordet undrade jag helt hypotetiskt om det var OK om jag någon gång skaffade mig en tjej.

“Njaee”, sa Wilma, 7 år. “Vaddå njaee”, sa jag. “Ja eller nej?” “Ja, men OK då…om hon har ett husdjur, till exempel en ödla!” Barn är underliga. Men när hon sa det var hon förstås bara 6 år. Nu är hon Wilma, 7 år.

ATT SOVA SOM EN STORK

11 maj 2006

När Wilma, 7 år, har bestämt sig… då är det orubbligt. Som i morse på ett cypriotiskt hotellrum. Wilma, 7 år: “När somnade jag igår?” “ ”Klockan halv elva sov du som en stock”, svarade jag.

“En stock?”

“Ja, som en stock.”

“Men det heter väl stork?”

“Näe, stock är det.”

“Nej, absolut inte. Sov som en stork ska det va!”

Nästan så jag börjar tveka här, jag vill i alla fall veta varför det skulle var stork.

Wilma, 7 år, svarade blixtsnabbt: “För att storkar bara sätter sig på en skorsten och sätter sig på en skorsten och säger att de ska sova och sen somnar de på en sekund, så enkelt är det pappa!”

Ibland önskar jag att jag alltid kunde vara lika beslutsam i min övertygelse.

KLART BARNET SKA HA MELON

31 augusti 2006

Wilma, 7 år, vaknade klockan 05:10 och sa:

“Pappa, jag kan inte sova längre”. “Försök”, sa jag. 05:45 hade hon väckt mig sju gånger och varenda gång förklarat att hon inte kunde sova och sa sen bestämt att hon “faktiskt var hungrig också”. Likt en zombie masade jag mig upp och fixade det som skulle fixas. Frukostar, duschningar, hårkamningar, tandborstningar, klädbråk och så. Ändå blir det på något vis alltid stress… jag förstår det inte, men när vi väl skulle ta oss till skolan var det förstås svinbråttom. Och fyra sekunder efter det att jag öppnat ytterdörren sa Wilma, 7 år: “La du ner melon till mig i skolväskan?” ”Nej, det blev äpple idag”. “Men jag vill ha melon, du lovade det igår!” Snabb hjärnverksamhet, minnet sträcker sig i alla fall 24 timmar bakåt nuförtiden. “Ehh… jo, det gjorde jag. Men nu har vi rätt bra brådis, man ska inte komma försent till skolan” “Och man ska hålla vad man lovar, det har du själv sagt… jag vill ha melon!” Okidoki, rusch in i köket. Fram med melonjäveln. Kniv och tjoff, tjoff. Ner i lådan. Full fart in i bilen och med en stressmage i uppror kom vi fram i exakt tid för inringning. Då ringer PT-Hanna inför morgonens träningspass och säger uppenbart förvånad: “Oj då, vad gör du uppe så här tidigt?”

ANNARS ÄR DET LUGNT

8 januari 2007

Just precis en sådan dag idag, när klockan ringer bistert ganska tidigt och när det ska sorteras tvätt i drivor, vikas tvätt i oändlighet, plockas undan, plockas undan, plockas undan, läggas i tvätt, upptäcka att sköljmedlet är slut, svära sig tokig över det… och det är när man vid niosnåret gör ett blekt försök att anordna den enklaste av frukostar som man inser att… jodå, idag är dagen alla är tillbaka på jobben… mo- biltelefonerna kommer att ringa konstant o det är revisorer, bilvårdsfir- mor, föräldrar till klasskamrater till Wilma, 7 år, Carin, nåt fotbollslag som vill ha hjälp med nåt i Västergötland och det är föreläsningsför- frågningar från Luleå och Sundsvall, Danny Wess, mamma, Let ́s Danceri-grejer, handbollsfolk och det är tidningar, tidningar, tidningar för nu brinner det, på fredag smäller det och här måste göras förhands och efterhands och fan och hans moster… och då ringer givetvis Sporten och vill att vi får ihop en krönika och vi lyckas knyckla in en sådan någon gång vid lunch, den lunch i all hast som samtidigt är min frukost och jag skriver och läser in Henke-krönikan och kutar rakt ned till min snikversion av Porsche Cayenne och rullar snabbt ned Tege- luddsvägen några nummer, för sen är det dansträning och Gay-Tony kollar, Storebror da Silva kollar och besökande Let ́s Dance-Viktor kollar och de kan möjligtvis ljuga, men de påstår på fullt allvar att det ser ok ut… och det är med en själ fylld med självförtroende som jag efter ett par timmars träning i högklackat kör för att hämta Wilma, 7 år, när hennes mamma säger att “det är start för karateträning idag och Wilma vill gärna gå, det är kl 18”… och shit pommes, jag har bokat en intervju hemma kl 18:30, men jag förhalar den till 18:45, jag och Wilma, 7 år, rusar upp för trapporna och klär om… hon till karatestuket, jag från danskläder… prick klockan 18 är vi på karaten, jag fixar så att klasskamrats pappa kan köra hem Wilma, 7 år, samtidigt som jag tar mig till närmaste Ica och chock-attack-snabbhandlar mat för kvällen, frukost till imorgon, frukt till skolan och hinner precis innanför dörren hemma när Getingens frk Vit och fotograf Programledaren ringer och säger “att nu är vi här”…intervju-intervju samtidigt som jag drar in en lasagne till 7-årigt barn i ugnen och själv drar i mig dagens middag, två mackor med Skagen-röra…Wilma, 7 år, kommer hem som Karate-Kid… jag serverar mat och Programledaren tar lite bilder och Wilma, 7 år, äter lasagne, skivad tomat och minimorätter… sen tack och hej till Getingen, tre-fyra samtal med Sky Sports som är helt Henke- hysteriska, snabbt svar på några viktiga mejl… på med nattlinnet, borsta tanden, leta febrilt efter nån irriterande gosedjursdelfin, läsa fyra kapitel saga… sen en kopp te och nu sitter jag framför datorn.

Men i övrigt har det varit hur lugnt som helst.

MAKARONKOKNINGSREKORDET

14 februari 2007

Jag måste kanske börja lära mig laga mat. Wilma, 7 år, börjar bli så gammal att jag får en känsla av att hon är på väg att genomskåda mina talanger vid spisen. Jag fixar sju rätter, tre av dessa bygger på pasta, någon på färdigrullade köttbullar, en på fiskpinnar och någon på falukorv… den sjunde heter restaurang.

Mitt samvete brukar jag bedöva med rätt mycket grönsaker, bland annat kokt broccoli i mikrovågsugn som jag ser lite som en specialitet, urgröpt avocado då och då… för att inte tala om de rätt divigt skurna och svindyra plommontomaterna jag brukar servera till Familjen Dafgårds lasagne. Wilma, 7 år, har börjat se något desillusionerad ut vid matbordet men hon är snäll och när jag frågade vad hon ville ha idag… hon fick välja helt själv, det är ju Alla Hjärtans… så sa hon “köttbullar med makaroner – och ketchup!”.

Makaronerna tar 8-9 minuter (enligt paketet), köttbullarna värms i stek- panna på sex-sju och broccolin tar exakt fem minuter på det näst högsta röda strecket på mikron. Jag började 16:15. Allt var klart 45 minuter senare.

Det måste tamejfan vara nytt rekord i makaronkokning. Inledde med att koka för länge i alltför liten kastrull… makaronerna sladdrade som överkokt lutfisk… bytte då till jättekastrullen och vattnet tog en evighet att koka upp, kände att jag lyckats perfekt och lyfte över snyggt till durkslaget, men brände mig plötsligt så elakt på fingrarna att jag tappade kastrullen rakt ned i vasken och varenda makaronjävel flög rätt ut bland gammal disk… så jag fick göra om hela proceduren och… ja, trekvart senare hade jag alltså lyckats koka makaroner.

Efter en halvtimme frågade Wilma, 7 år: “Hur går det, är det inte klart snart?”

“Det kan ta lite tid”, sa jag.

“Okejdå, jag förstår”, sa Wilma, 7 år, snäll som hon är.

Jag tror mitt barn är på väg att avslöja mig.

Hon vet att hon har en farsa som inte kan laga mat, men att han är en jävel på att handla ketchup.

SHE SPEAKS ENGLISH

5 december 2007

Engelska i skolan idag för Wilma, 7 år.

De fick lära sig de vanligaste färgerna, hon bad mig förhöra i bilen.

“Gul”, sa jag.

“Yellow”, sa Wilma, 7 år.

“Grön?”… “Green!”

“Blå?”… “Blue!”

“Röd?”… “Red!”

Till slut tänkte jag dra till med nåt lite svårare, tänkte kolla hennes reaktion när hon fick en färg de sannolikt inte fått lära sig. Så jag sa “Lila?”.

Svaret kom blixtsnabbt: “Laila!” Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte låta bli att le så kärleks- fullt åt just sånt.

FARMOR PRATAR INTE SVENSKA

18 december 2007

Ett drygt dygn varje år måste ägnas åt julbestyr med anknytning till familjebanden söderöver… jag och Wilma, 7 år, tog flyget från Bromma och det var när hyrbilen var på väg in från Sturup som hon frågade som bara barn kan fråga efter en flygresa

”Pappa, har de samma pengar i Malmö som i Stockholm?”.

“Ja, men det vet du ju.. det är ju samma språk och allt”, svarade jag.

“Inte riktigt”, sa Wilma 7 år.

“Farmor pratar ju skånska”.

WILMA, 8 ÅR

27 april 2008

När det brukar vara som mörkast finns det allt något ljus som skimrar och värmer i tillvaron. Som Wilma, 7 år. Alldeles väldigt speciellt mycket som Wilma, 7 år.

Hon tar mig genom en resa i livet som är så rolig, så spännande, så vis och framförallt så nödvändig. Man må vara vad som helst, vem som helst, hur som helst eller när som helst… i sällskap med Wilma, 7 år, är man befriande nog alltid bara pappa.

Varken mer, varken mindre. Med Wilma, 7 år, blir man både barn och vuxen på en och samma gång.

 

Det är sällan jag känner mig så gammal som när jag borstar ut hennes tilltrasslade hår och hon säger “aj, det gjorde FETT ont” och jag rynkar på näsan och menar “det där låter väl inte så fint, FETT ont…” Som man själv minns “gamla mormödrar” och sånt sa om en själv när man sa nåt nytt eller häftigt på “den tiden”…det kan ha varit “coolt”, det var en nytt annorlunda ord som mossiga vuxna tyckte var fult på 70-talet.

Det är sällan jag känner mig så ung som när vi plockar fram ett monopol och jag går igång stenhårt för att jag har pengar nog att köpa hotell på Strandvägen, alltmedan Wilma, 7 år, kämpar för att få ihop till små hus på Luntmakargatan.

Och det är sällan jag ler så varmt inombords som när Wilma, 7 år, ställer sina frågor om sport och annat som är så avväpnande, så med ögonen vidöppna och i bland så nödvändiga i en rätt trångsynt värld.

Som när hon suttit framför en TV-fotbollsmatch under 6-7 minuter i vintras, tröttnat och till slut undrat…”pappa, varför skjuter de inte bol- len i mål för… det är väl ändå det som det går ut på!?”. “För att det inte är så lätt alla gånger, förstår du” “Då förstår jag inte varför de spelar fotboll!” Jag hämtade Wilma, 7 år, tidig eftermiddag idag… vi drog lite multivitaminjuice (som hon älskar), bytte om och sen bilen ned till stan för kalas med alla tjejpolarna i klassen.

Rymd- och laserlekar, varmkorv, glass, godispåsar och presenter. En lyckans dag för ett barn i första klass Det var med ögon så tindrande, så stora och så klart kornblå som Wilma, 7 år, sa att det varit en “fantastisk dag idag” och hon sa “jag älskar dig, pappa” och jag sa “att jag älskar dig väldigt, väldigt mycket, mest i hela världen”.

Och när hon vaknar imorgon är hon Wilma, 8 år.

REKLAM DÅ OCH REKLAM NU

19 februari 2009

Kids har ständigt en förmåga att inse att det är nya tider.

Som när Wilma, 8 år, mitt under SvT:s melodifestivalsändning utbrast: “Va, är det ingen reklam!”

Hon var på jakt efter en utlovad milkshake och insåg efterhand att det inte fanns någon naturlig paus att gör den i.

“Nej, det här är ju SvT. De har ingen reklam”, svarade jag.

Wilma, 9 år, tittade då förvånat mot mig som om hon ville säga att “vad är det för en TV-kanal, som inte har reklam?”

Själv minns jag ju en uppväxt där du gick en vecka och suktade efter “Fattiga och de rika” med Nick Nolte som gick varje lördag och möjligtvis efter den rumänsk-tunisiska replikfria långfilmen (man sa alltid långfilm med vördnad, förstå att en film var en STOR grej under 70-talets bolsjeviktänk i landet) som handlade om att en familj skulle gå och handla en liter mjölk.

Reklam? Herregud, du kom en halvtimme före till bion så att du inte skulle missa reklamen.

Du kunde samla hela skolgården under en rast för att berätta att du varit i England – och sett reklam.

På TV!

Jag försökte inte ens förklara det för Wilma, 8 år. Hon hade aldrig trott på ett ord.

Men det kommer andra tider och när Wilma, 8 år, blir gammal kommer hon ändå att sitta där på sin kammare, mejla anonymt till kvällstidningar, tycka att “Vinterstudion” är det bästa som finns, att Rapport kan man alltid lita på, att allt är TV4:s fel och att det är för mycket reklam.

Och ljuga och säga att hon egentligen mest ser dokumentärer på Discovery Channel.

WILMA, 9 ÅR

28 april 2009

Det finns tidiga morgnar och tidiga morgnar och morgnarna den 28 april har sen 1999 alltid varit en morgon i livsglädjens tecken; stora blå och förväntansfullt glittrande ögon som sett dagens ljus väldigt tidigt och som strålar som det ljus hon alltid har varit i mitt liv.

Det finns aldrig ord stora nog för att beskriva, så jag ska inte ens försöka. Wilma, 8 år, har idag blivit Wilma, 9 år.

Hon ville ha en skateboard och det är klart tjejen ska ha en skateboard… ja, hon är curlad men hon tar det bra; trygg och tacksam, omtänksam och ständigt glad, ständigt ofattbart förstående för en pappa som åker “jorden runt” för att se på människor som hoppar, springer, pratar, kastar och sparkar på en boll.

Ingen kan vara så skönt avväpnande i en sådan värld som Wilma, 9 år.

Som den här: Jag satt framför TV:n och såg en handbollsmatch, lite seriöst sådär som förberedelse inför ett jobb. Wilma, då 8 år, kom förbi, stannade till vid soffan och tittade storögt på TV:n.

“Pappa, vad tittar du på?”

“Handboll, det är en handbollsmatch”

“Men, vaddå…det är ju jättekonstigt!”

“Vad är konstigt?”

“Jamen, alla är ju målvakter!”

Jag har nu ingen aning om hur jag ska lära henne att åka skateboard eftersom det aldrig var min grej när jag gick i plugget (och skateboard knappt existerade, ska också sägas, är jag rädd), men vi får lösa det på nåt vis, vi brukar göra det.

Jag har ingen aning om hur man “uppfostrar barn”, jag försöker mest förklara vad som är rätt och vad som är fel, jag försöker göra vad jag kan framför läxböcker och berättar (något överdrivna) storslagna berättelser om hur saker och ting ser ut i olika delar av världen.

Barn drar sen sina egna slutsatser, mer, fler och bättre än man tror.

Liksom att barn lär sig åka skateboard, på något vis.

Barn fixar nämligen saker ganska smärtfritt och enkelt, när vi vuxna ska krångla till det, när vi vuxna dribblar in oss i konstiga ord och formuleringar, när vi vuxna inte förstår att saker och ting ibland kan vara väldigt oskuldsfullt enkla.

Som den här texten i ett skolarbete om världens barn, skrivet av Wilma, 9 år, och hennes klasskamrat Alice:

“Barn ska ha ret att inte bo på gatan! Och bli skjutna! Gatubarnen har ret att få mat och vatten. Barn har inte ret att bli barnsuldter. Ingen har ret att ha krig! Alla barn har ret att få och je kerlek och omsorg” J

Jag kan börja gråta när jag läser sånt. Jag är nämligen en blödig jävel, men jag har inga problem med det.

Grattis Wilma, 9 år. Du är en ängel.

FLYGET GÅR NÄR FLYGET GÅR

12 maj 2008

När jag äntligen tagit en vecka ledigt, och lite semester med Wilma, 9 år, i solen: det vanliga flytet. Gick upp i natten, likt ett spöke strax efter 04… packade ihop mig själv och barn i en taxi, halvstressigt, söndertrött.

Planet skulle lyfta 07:45. Klockan är snart 14 och vi sitter fortfarande på Arlanda När någon satte sig i cockpit upptäcktes att något var fel och det var när man från desken meddelade att “vi måste flyga in en reservdel från

Heathrow” som jag förstod att det inte är helt säkert att det blir någon semester överhuvudtaget. Jag har all respekt för flygsäkerheten, men en sak förstår jag aldrig: plan som har flugit till en destination för att sen lyfta på morgonen, har de gått sönder över natten?

Varför upptäcks alltid felen när man ska dra iväg och inte under den flygning som nyss har varit? Det är sånt jag är lite för dum för att förstå. ***

Det blev som väntat: När det dök upp någon vid gaten kl 14:00 så kom förstås beskedet att den där reservdelen som skulle skickas från Eng- land aldrig fanns med på något plan, i alla fall inte till Arlanda. Svenska Spel gav tydligen 1,03 på den utvecklingen.

Ingen kan förstås hjälpa om något går sönder, men hela flygvärlden (alla, överallt, I promise) lider av nån sorts sjuka där information bara kan ske på fasta tider och där ett uppstått problem aldrig är tio minuter eller en halvtimme (lita aldrig på det, alltid minst en timme).

Att den där reservdelen inte fanns med på planet borde väl knappast ha upptäckts först kl 14 – det var ju då det utlovats att planet äntligen skulle avgå? Istället fick vi då veta… och man ville ju inte vara den stackars sate som tvingades gå fram och meddela detta… att planet istället skulle gå klockan… 19.00.

Ordinarie avgångstid var 07:45… barnfamiljer och hela fadderullan hade varit på Arlanda sen 06, kanske gått upp och åkt bil sen 03:00. Så här: i just den situationen är man inte så mottaglig för ens en kvarts försening.

Nu ser det ut att bli tolv timmar. Jag och Wilma, 9 år, flydde kaoset… jag gav mig inte in där bland fräsande föräldrar, besvikna barn och argsinta tanter, alla var som en enda stor gemensam Plus-Sverker… orkade inte be om taxiersättning, så nu sitter vi i Apple Bay.

Om en timme blir det taxi tillbaka igen eftersom vi är dumma nog att tro på att planet lyfter kl 19:00.

Det blev till slut en dag med väckning 04:30 som därefter har ägnats åt att såsa på Arlanda (den här typen av förseningar måste vara en guldgruva för taxfreen), tugga i sig äcklig flygplatsmat, dricka läsk, spel lite yatzy, försöka förklara för ett barn vad “som händer” och i slutändan lägga ut 1500 spänn på taxiresor längs en motorväg under en dag som bara varit en öken innanför stora glasrutor på terminal 5.

Exakt så som man vill att ens korta semester ska börja efter en periodfullständig jobbhysteri. Det är i alla fall exakt då som jag vill vara Wilma, 9 år; givetvis väldigt besviken, men ändå kall och lugn.

”Vi flyger när vi flyger”, sa hon och tog en tupplur framåt eftermiddagen.

Så sant, så sant.

 

EN 16 JULI ATT ALLTID MINNAS

16 juli 2008

Det är inget att bry sig om längre, men det blev en 16:e juli för alltid att minnas.

Framåt 07-tiden på morgonen kom Wilma, 9 år, intassandes, käm- pandes med en alltför tung bricka och sjöng högt “Jag gratulerar lilla pappa idag…”. På brickan: två mackor med smör och fruktbitar, ett glas apelsinjuice, en tallrik fil med flingor och en physalis, en skål salta pinnar och ett rör Resorb.

Hon ville festa till det för sin gamla farsa och resorben trodde hon var vitaminer. Det var på alla sätt överväldigande. Därefter tvingade hon mig att köra henne till den där affären i Boarp som har “allting”, hon bad mig vänta i bilen, spatserade in med egen plånbok och kom ut med en present i en tidning eftersom de inte hade presentpapper.

När jag kom hem fick jag den finaste av födelsedagspresenter: En röd fin kaffemugg med texten “Jag älskar dig”. Hon hade sett ut den sen länge. Jag är för blödig för att fixa sånt och fällde tårar.

När Wilma, 9 år, frågade om jag var ledsen så sa jag att det var vinden.

“Men vi är ju inomhus”, sa hon.

“Men jag är gammal nu”, svarade jag.

Hon sa då bara att hon förstod.

Hon är en ängel.

NÄR SAMVETET GNAGER SOM VÄRST

25 oktober 2008

Wilma, 9 år, har fått feber, halsont, huvudvärk: halsfluss. Det är inget att oja sig över, barn blir sjuka och tvingas vara hemma en vecka på penicillin, sådan äro nu naturen.

Men allt är inte alltid så enkelt i singelpappavärlden med ett jobb där VAB aldrig existerat och i sådana fall som en förkortning på nåt fotbollslag. Jag måste (självklart) vara hemma.

Men jag måste också redigera ett inslag till Fotbollsgalan, redigering och redigerare är bokat och det rätt tidsödande jobbet måste vara klart senast måndag.

Jag måste göra Ekwall vs Lundh på torsdag eftersom det är inlagt i en TV-tablå, studiotid är bokad, gäst är bokad och det är TV som måste vara där när klockan är 18:30. Framförallt måste jag vara hemma med ett sjukt barn. Hur gör man då?

Med allra största respekt för de allra flesta jobb, men det går ju nästan alltid att lösa på något vis… TV är ett helvete på det viset, det finns inget utrymme för singelpappor att VAB:a. Jag kan inte direkt ringa till förbundet och be dem flytta på Fotbollsgalan ett par dagar, jag kan inte be TV4 Sport lägga in en tecknad film 18:30 på torsdag.

Kan, kan jag säkert, men det hade inte spelat någon roll. Det måste alltid fixas på något vis.

Nu trollar vi i dagarna med hjälp av den fantastiske redigeraren Fres och kollar bilder hemifrån via dator samt en väldigt omtänksam mormor.

Helst hade jag bara baddat panna, tjatat ned medicin i strupe, fixat fruktsallad, tröstat och tagit hand om. Nu får det bli både och.

Det är inte ett dugg synd om mig… jag vill gärna betona det… men det finns stunder då ett “vanligt” jobb hade varit enklare.

Den enda det blir synd om i det här fallet är Wilma, 9 år.

Och det får verkligen det där dåliga samvetet att äta sig hela vägen in i hjärtats innersta.

EN NYÅRSAFTON I AFRIKA

1 januari 2009

Det blev ett tolvslag helt i Kåmarks smak.

Kvart över aderton satte sig jag och Wilma, 9 år, till bords och till höger om ett par från Wales med damen i svart glittrande stass som satt lite väl tajt på sina ställen, svårt stajlad i kortklippt slingat hår med ett lager gele som hade bräckt vilken Ekwall 2007 som helst och till vänster om oss ett engelskt par från Halifax… jag påpekade att jag varit där och sett Brolin spela B-lagsfotboll för Leeds och herrn i sällskapet sa “jaså, är ni tyskar”… med damen i väldigt smakfull klänning och de var trevliga, försökte prata med Wilma (men som med så många en- gelsmän kan de inte riktigt förstå att jag kan prata och förstå engelska men inte mitt barn) och påpekade sen lite sorgligt att de varit här i snart tre veckor men att vädret varit lika uselt sen dan dag de kom.

Som om det vore så mycket bättre i Halifax.

Restaurangchefen själv, Manuel (självklart, Manuel, vad annars?!) tog emot i en helt vansinnig vit utstyrsel i en väldigt tydlig hierarkisk klädkod där Manuels närmaste underhuggare hade svart svid, deras underhuggare svart väst och skjorta och de simplaste av servispersonal i röd-orange-randiga skjortor.

Det var lite överraskande en sanslös Sylvesterbuffet; alla tänkbara skaldjur där de friterade jätteräkorna var så nyupptagna att de kom dansande in i lokalen med nät kvar längs ryggen, det var ett hav av Kap Verdekomponerade sallader med färska frukter, det var rysk kaviar, det var helstekt i alla dess former, det var kreolska såser, det var ett dessertbord så stort att du inte såg från den ena sidan till den andra.

Å andra sidan var det ett rött vin från helvetet och “bara” Freixenet i champagneglasen eftersom de bästa av viner och riktig skumpa inte direkt hämtas nästgårds. Kulinariskt; en ljuvlig upplevelse.

Men när våra flankerande britter kom med sina tallrikar låg det möjligtvis en liten crabstickruta i ena hörnet, annars fylldes de med ”chips”, sönderkokta morötter, rostbiff och ett berg av fucking brysselkål.

Vi åt och Wilma, 9 år, och jag pratade om roliga saker som är på gång under 2009 (där uppenbarligen en ny mattebok inte direkt ingick som en sådan) och vi tog det lugnt mellan rätterna, hann bli hungriga på nytt och då valde Wilma, 9 år, att köra en sväng nygrillad tonfisk efter glassdessert som hade alla tänkbara färger.

Sen en trappa upp till stora scenen på detta gigantiska hotellschabrak mitt ute i the middle of en sandöken där rottingstolarna stod på flera långa sprikraka rader och alla fick en silverfärgad prasslig påse som var fylld med roliga plastnäsor, kuliga hattar, sådana där blåstrumpeter, girlanger och annat som var lustigt och vi tog vår påse, hittade en plats i en av raderna och alla tog på sig roliga plastnäsor, kuliga hattar, blåste i blåstrumpeter, sprutade girlanger och vi skrattade och tyckte allt var väldigt festligt och jag blev bjuden på en GT av en skånsk herre som sträckte fram den och sa bara “Tejve Fuyra!”… jag vet inte hur mycket bjuda det är på ett all inclusive, men det var ju snällt sådär i nyårstider..och det spelades högt med musik som jag kan mer än någon annan musik…sent 70-tal, tidigt 80-tal…Daddy Cool, Born to be alive, YMCA, We are family, Kool and the Gangs Celebration, Grandmaster Flash och till o med min absoluta favvo “And the beat goes on” med The Whispers, och sen en sönderspeedad urtyp för den grek-italienska kombinationen av Strandraggaren som i rätt usla försök påpekade att nu kom hotellets direktion, ut kom ett par herrar i kostym och en kvinna i långklänning och vi tvingades applådera (för vad, vet jag inte riktigt), och sen Kap Verdiansk dans-show med killar i kroppar som fick de nu rätt halvpackade kvinnliga gästerna att få något drömskt i blicken, sådant som lätt skulle ge ett uppsving till de där omtalade charterresorna till Gambia och med tjejer i… det är trots allt ett familjehotell… häpnadsväckande förföriska danser där rumpa, buk, bål, underkropp jobbade på högtryck i ständigt upprepade moves som hade fått den mest luttrade att tappa hakan och när jag hade torkat av mig drägglet runt munnen så sa Wilma, 9 år, att nu var hon trött och nu hade det redan varit klockan tolv hemma i Sverige och när vi gick därifrån stod det fortfarande rumpor och skakade på scen som om de gjorde det med livet som insats.

“Det här var en Nyårsafton i Kåmarks smak”, sa jag till Wilma.

“Hur då”, svarade Wilma, 9 år, såklart.

Jag sa att vi tar det en annan gång.

WILMA, 10 ÅR

28 april 2009

Det må spelas hur många Chelseas mot Barcelonas som helst.

Det må vara vad du vill i denna värld sen en väldigt tidig och solig morgon den 28 april 1999.

Då kom Wilma efter en tretton timmar lång och smärtsam förlossning och när hennes tappra, utmattade mamma fick vila så somnade Wilma över mitt bröst… hon somnade alltid till rytmen av mitt hjärta… det var obeskrivlig närhet, kärlek och värme redan då. Jag trodde ingenting, visste ingenting. Jag fick lära mig gråta av saknad, jag fick känna ett samvete brinna i stunder av förtvivlan, jag fick uppleva skratt, tårar, tröst, stolthet, värme, faderskap i en vilt bubblande upplevelse. Det har varit en overkligt oslagbar resa… den bästa jag gjort, den vikti- gaste av dem alla. Tiden har gått så oerhört fort men också… om jag tänker efter… så smidigt; som ett lugnt seglande moln på en sommarhimmel.

Idag blir Wilma, 9 år – Wilma, 10 år.

Hon är en ängel i mitt liv.

SKA DET VARA JULPYNT, SKA DET PYNTAS

2 december 2009

Frosten har attackerat Apple Bay denna morgon, kallare men också ljusare. Och eftersom det lackar mot jul så får jag veta det varje dag, jag har en 10-åring i huset.

“Julpynt!”, är kravet.

“Nej, aldrig i livet”, protesterar jag.

Men får förstås alltid ge mig och en och annan tomte eller gran har släpats in, stjärnor satts upp, levande ljus förstås… dock aldrig, aldrig, aldrig, aldrig små dukar eller prydnadsprylar. Och i år har jag slagit till med “julpynt” som jag själv ville ha, jag börjar bli jävligt gammal.

Jag såg den i fönstret till den rätt sköna butiken Koffert på Humlegårdsgatan; en isbana med små handmålade figurer som glider omkring på isen i strålkastarsken. Då visste jag inte att det samtidigt var en speldosa som spelar klassiska jul-låtar (volymen går att dra ned) och ett par dagar senare stegade jag in med Wilma, 10 år, och slog till.

Tvåtusenetthundra bananer.

Ska det vara julpynt, så ska det julpyntas. (Den kanske var för dålig, för göteborgsk, men va fan)

Nu pryder isbanan plats i en bokhylla jag rensat i och jag går dit och tar en titt varenda dag. Jag börjar inte bara bli gammal, börjar bli lite dum i huvudet också.

EN DAG MED HALSFLUSS

7 april 2010

Klart jag insåg att Wilma, 10 år, hade fått halsfluss… de symptomen har jag lärt mig genom åren. Först tidigt telefonsamtal till vårdcentral vars automatiska telefonsvarare lät hälsa att de ringer klockan 13:30 och prick 13:30, efter fem timmars febrig väntan, hälsar sköterska att det nog låter som halsfluss men att de inte hade några tider.

“Jag kunde inte fått vet det när jag ringde i morse?”, undrade jag, men inga svar.

Nu hade jag alltså fått vänta i fem timmar på att få veta att jag inte hade behövt vänta i fem timmar för det fanns inget att vänta på.

Istället ombads jag ringa något som hette Närakuten Bromma. Vars telefontid började kl 17. Där fick vi en läkartid kl 19. Och det var som ett depåstopp i Monte Carlos F1: In och hej, säg ahhhh, halsfluss här, recept i handen och tack så mycket, klistermärke och hem igen.

Så serviceminded, så snabbt, så enkelt, så bra.

Jag förstår inte varför det ska behöva ta elva timmar för att nå dit.

Men jag är glad ändå och imorgon bitti är nog Wilma, 10 år, minst lika glad.

Nu är hon bara het, feberfrossig och vill sova.

WILMA, 11 ÅR

27 april 2010

Jag vill ju tro att hon fortfarande bara är en liten, liten, liten flicka som behöver all tänkbar hjälp med allting. Men jag vet, såklart. Vet att barnet börjar få egna ben som hon gärna står på helt själv, vet att hon klarar gå hem själv från skolan och fixa till sig en macka, vet att hon (tyvärr) kan logga in på vilken vidrig websida som helst och ta del av lögner, överdrifter, att hon kan åka kommunalt alldeles själv till danslektionerna, vet att hon vet att jag inte tror att hon kan.

Snart är vi i ett (ofrånkomligt) läge där Wilma, 10 år, tycker att pappa mest bara är lite pinsam och helst ska hålla sig undan. Jag försöker ju inse att jag måste lära mig att leva med det. Imorgon blir Wilma, 11 år.

För mig kommer hon alltid att vara pappas lilla flicka.

Oavsett vad hon tycker om det så vill jag att hon ska veta att det är just så.

FISKDAMMSANSVARIG

2 december 2010

Ansvarig för fiskdammen… smaka på den.

Fiskdammsansvarig!

Så blev det alltså på möte inför lördagens julmarknad i Dragonparken, arrangerad av en klass innehållande bland andra Wilma, 11 år.

Jag kom liksom inte undan. Och i valet mellan kaffe- och glöggansvar, korvgrillsansvar, ansvar för hästkrake till ridning, loppisförsäljningsansvarig, bakningsansvarig… så var valet aldrig särskilt svårt.

Bara att köpa godis, godispåsar, ta med sig fiskdammsskynke och fiskespö med lina, fick jag veta. Herregud. Det här är inte riktigt min cup of tea, men vad gör man inte? Frågorna hopar sig nu i min skalle och jag känner stressen komma.

Var köper jag lösgodis till bra pris i stora mängder? Eller vad vill de ha sina påsar? Hur mycket? Vem har ett fiskespö med lina och fiskdam- sskynke hemma, liksom? Ska jag köra några sköna trolleritricks (här har Wilma, 11 år, antytt något om totalförbud)? Kan man skrämma barnen? Ska jag sätta en kokt broccoli på kroken, bara för att se DEN minen?

Ett tag funderade jag på att lägga iPads i påsarna, vi är ju trots allt i Apple Bay-neigbourhoods. Men efter snabbundersökning via twitter så visar det sig att folk kan sina fiskdammar och Långe Lundh menar att det är tveksamt med iPads i påsarna eftersom barnen i Bromma redan har det.

Han föreslår cash. I rulle.

Jag förstår i alla fall att clementiner är en glädjedödare.

Tacksam för alla tips för att slippa bli lynchad av uppretade brommamorsor i Odd Molly-koftor.

***

5 december 2010

Låt mig då bara konstatera att det var en väldigt speciellt helg, en sådan det inte finns särskilt många av: Inleddes med att jag och Långe Lundh testade svår rockring iförda norsk rosa onepiece, fortsatte med att jag drog på mig ett par skridskor för första gången i mitt 45-åriga liv och gav mig ut på is för att avslutas med The mother of all Fiskdamms.

Jag kan avslöja att fiskdammsäventyret blev en stormande succé. Allt godis tog slut, 75 påsar fiskades upp. Folk kan sina fiskdammar och via twitter fick jag de godaste av råd; inga sossepåsar med clementin, sudd och klistermärke fungerar alltid, ligg lågt med lakrits, iPads i påsarna slår inte i Bromma eftersom kid- sen redan har en – cash är bättre, jultomteskum fyller påsens rymd fint, med mera, med mera.

Jag valde att pimpa alla påsar med limegrön bloggpenna, vilket inte riktigt fick kidsen att hoppa högt… eller hoppa överhuvudtaget. Det var nog ett felbeslut. Barn har verkligen ingen koll ibland.

INTE ALLTID MAN ÄR IM-PERFEKT

14 februari 2011

Det blev en eftermiddag vid köksbordet med Wilma, 11 år. Och pluskvamperfekt, supinum, presens, imperfekt, infinitiv, futurum… en kamp i en böjd verbvärld som fick en annorlunda ände(lse). Tekniskt sett har jag alltid skrivit på känn; det som låtit bra har varit bra nog, pluskvamperfekta mig gärna hit eller dit… men för mig har det räckt med att det känts korrekt. Om Foppas hockeykarriär skrivs i presens, futurum eller imperfekt kan kännas helt ovidkommande så länge vi förstår så pass mycket som att det känns lite sorgligt att det nu är över. Men det som ska pluggas, ska pluggas. Så det slutade med att Wilma, 11 år, förhörde mig… så att det här ämnet som var lite i imperfekt, nu är lite mer i futurum.

Du lär dig något nytt varenda dag, även om det är gammalt.

WILMA , 12 ÅR

28 april 2011

Tänk att tiden går så fort; Wilma, 11 år har idag blivit… Wilma, 12 år. Ni som har varit med på denna blogg från begynnelsen har kunnat följa med sen “Wilma, 6 år”. Jag citerade henne oftare då, för yngre barn pratar lite besynnerligare icke-vuxet språk. Vi tycker det är roligare.

Idag säger hon mest vettiga saker, läser dessutom den här bloggen ibland och kan förmedla sina egna budskap i text. Jag börjar därför redan känna av nån sorts faderlig “oro” för att min lilla tjej snart är så stor att hon kan stå på egna ben.

Det är väl sånt som alla föräldrar upplever, det är ju inget märkvärdigt med det. Men ändå; Wilma, 12 år. Tiden tickar på, livet har sin gång.

Och aldrig strålar solen så starkt och vackert i mitt hjärta som varje år den 28 april.

 

Patrick Ekwall

Blogen Live: Kebab, trots allt…

[bambuser id=”2588561″ size=”medium”]

Efter ett och annat tekniskt strul – som enligt uppgift gällde över hela Europa – så är vi tillbaka.

Till en början med Bloggen Live och gårdagens kebabätning, inte SUPER-LIVE med ändå Bloggen Live…

Patrick Ekwall

Chelsea…som om Ola Lindgren hade coachat

Malmö Aviation kör utan numrerade platser och det finns fem rader med ”tvåor” som har lite extra benutrymme, där du slipper jobbig mittplatsresenärer som trängs…snabbt av dessutom eftersom MA har utsläpp även från bakredörren.

De platserna är längst bak.

Rullväskemaffian som är på konferens en gång om året med jobbet har ingen koll på detta, ej heller turisterna.

Proffsen vet, däremot.

Och kampen om ”proffsplatserna” längst bak är klart filmmaterial.

Jag är själv en del i kampen och känner att jag är svårslagen.

Det handlar om att grunda bra och ställa sig tidigt i kön till boarding inne i flygplatshallen.

Du har två val: antingen kön till maskinen som läser av din biljett och släpper dig mot flygplanet eller till den där personal river din biljett.

Du måste läs av här.

Maskinen går snabbare, men står det en turist i kön redan kan det innebära att han/hon inte vet hur maskinen fungerar och vi har då ett plötsligt jättestopp samtidigt som passagerarna i andra kön matar på och får chansen att nå en av de tio proffsplatserna.

Det är en väldigt viktig avvägning, att läsa spelet, känna av motståndet.

Missar du där måste du helt förlita dig till snabbhet och styrka, möjligen lite list.

För väl insläppt förbi biljettkontrollen har du en bit att gå till planet. Här kan du lägga in en växel och köra om ganska många.

Men du måste göra det snyggt,

Att springa förbi folk skulle inte se klokt ut, istället blir det som i gång: konst i att viska högst.

Proffsen håller ett stadigt grepp om sin läderportfölj, stabiliserar överkroppen och sätter trumvirvelfart på benen…då ser det ut som att de går, fast de egentligen springer – det är en syn för gudar, som i vilken Monty Python som helst.

Men det kan vara helt avgörande för att få slippa sitta bland pöbeln och sådant är ju också viktigt.

Intalar man sig själv åtminstone, när man är resenärsproffs.

Hur det gick för mig i morse, på 8:45-flighten till Göteborg?

Promenadseger!

Valde rätt kö, stod i pole, kom loss direkt och kunde sen enkelt glida fram som första man till bakre trappan och i lugn och ro sätta mig på en av proffsplatserna för att därifrån avnjuta kampen om de sista.

Flygresor från Bromma kan sällan börja bättre än så.

***

Sanningen är väl att Barcelona inte längre är vad Barcelona varit, att det inte är en tillfällighet att de tappat en hel del poäng i La Liga under säsongen.

Eller att de inte vunnit en av sina tre senaste stora matcher.

Det har alltid gått att förlita sig till att Leo Messi (framförallt), Iniesta eller Xavi till slut kommer att lösa allting med något extraordinärt.

Men när det inte har blivit så har resten av laget stått handfallet.

Det finns ett skäl till att Barca inte kunde utnyttja Chelseas skrattretande handbollsförsvar med Didier Drogba som vänsterback ibland.

Eller utnyttja och utnyttja, knappt skapa vettiga målchanser, om vi ska vara ärliga.

Hade Daniel Andersson varit en del av Barcelonas mittfält hade han hånats i evigheter, nu stod ett hyllat Barcalag och duttade bollen i sidled utanför straffområdet som om vore de handlingsförlamat.

Jo, vi kan hylla den som hyllas bör: Chelsea gjorde en heroisk insats.

Men hur komplicerat var deras försvarsspel egentligen? Två räta linjer, kompakt ihop – skolboken! Öppna vilken pärm du vill hos en 4-4-2-tränare och du hittar den försvarsuppställningen på sidan 1.

Det handlade rätt mycket om att stå där och se på, flytta över, följa med lite på små ytor och förlita sig på Cech och lite tur.

Chelsea vill inte ens ha bollen, de visste på slutet att det skulle vara förödande för då skulle de börja flytta upp laget och det skulle underlätta för Barcelona.

Bäst att ställa upp framför mål bara.

Som om Ola Lindgren hade coachat.

Det måste vara en brist att Barcelona – med de spelarna – inte kan utnyttja det, stolpar och straffribba till trots…så ”enkelt” ska det inte vara.

***

John Terry kan verkligen konsten att bete sig som en idiot,

***

Konststycket som Stefan Ishizaki stod för mot Örebro, inte många som gör om det.

Tekniken, värderingen, precisionen, tajmingen.

OK, målvakten agerade lite underligt men det tar inte ifrån Ishis prestation.

Ska vi går på de där ”snygga” målen så kände det som att Wandersons och Keenes var sådana som var svårast att ta.

***

Jag gillade väldigt mycket att spelarna tackade varandra värdigt efter matchen på Camp Nou. Inget hat, inget gnäll, inga dumheter. Bara klassikern ”tack för god match”.

Det kändes lite fint, sällan du ser det så tydligt efter stora matcher numera.

***

Rättvist? Vaddå rättvist?!

Det handlar inte om rättvisa i fotbollsmatcher.

Det handlar om att vinna eller åtminstone (i det här fallet) att göra vad du kan för att nå det resultat du vill ha.

Jag har aldrig förstått alla dsom alltid talar om ”rättvist”.

Det är en fotbollsmatch, inte en rättegång.

***

Oslagbart att det finns dom som inte tyckte att det var ett rött på Terry.

Vad är då rött? Bara när man knäar någon i ansiktshöjd?

**

Hade Barcelona haft Erik Hajas på en kant så hade de gjort minst två, bägge med knorr.

***

Det är alltid lätt att pissa lite ljummet på Ballotellis idiotiska beteende på plan. I det fallet kan man (IBLAND!) möjligen skylla på ungdomlig orutin och en rätt trist bakgrund.

Men John Terry, vad ska man skylla på där?

***

Jag gillar när Leffe Boork går igång mot NHL-stjärnorna på Twitter för att de tackar nej till VM.

Som den om Niklas Kronwall som ska ”bygga ett hus”.

”Vad hade han gjort om Detroit gått vidare? Skulle inte huset byggas då”, skrev Boorken.

Bra fråga.

Personligen kan jag dock förstå att NHL-spelarna inte ser på hockey-VM som vi här hemma, inte efter 80 matcher i kroppen och en besvikelse över att ha åkt ur.

Men tacka nej för att du inte vill. Ärligare så.

***

De där raderna om proffsplatserna på Malmö Aviation och mina iaaktagelser kring skådespelet – samt det faktum att jag på riktigt väljer kö efter att ha synat motståndet – säger förstås mest om mig själv.

Att jag kanske tillbringat för mycket tid på just den flygplatsen genom åren.

Patrick Ekwall

Allmänbildning/vi vet så olika om olika saker

Man vet så lite eller så mycket om så olika.
Igår blev jag tokhånad på redaktionen när jag påpekade att jag inte hade en aning om vem en gitarrist som kallas “Slash” är.
Sönderhånad.
“Allmänbildning”, menade Långe Lundh och kallade mig “farbror”.
Ja, jag har hört talas om Guns’n Roses. Nej, jag vet inte vad medlemmarna i det bandet heter, det ligger inte riktigt i min intressesfär. Inte ens nära.
Därför vet jag inte vem Slash är. Eller visste. Jag har sett bilder nu och killen har ju en cool hatt,
konstigt att jag har missat den.
Jag får leva med det, jag kan inte musik.
Vi kan så mycket om olika.
Minns när kollega på redaktionen…inget namn ska nämnas, men jag har jobbat rätt mycket med honom på senare år…blev totalt överraskade av att killar rakade pungen.
Det är sådant jag tycker är chockerande, så mycket “farbror” jag än må vara.
Vi väljer ju våra kunskaper, vi gör ju det, är jag rädd.
***
Arie Haan-helg i allsvenskan, vill jag lova.
James Keene mot Mjällby, Alexander Milosevics mot GIF Sundsvall och Wanderson do Carmos mot IFK Norrköping.
Två riktiga pärlor och ett sanslöst spektakulärt; AIK-backens från 42 meter.
När kommer man ens på att man ska ta ett skott därifrån? Jo, när du vet att du har det i dig.
Jag ska erkänna att jag inte trodde att Milosevic hade en sån Cristiano Ronaldo-häxpipa i benen.
Snyggast?
Ja, vad är snyggt i sammanhanget.
Jag röstar nog på Wandersons, men Milosevics var mest spektakulärt.
***
Jag har under några dagar träffat tre Tre Kronor-stjärnor inför VM…en av dom mer större meriter och tyngd än någon annan fotbollsspelare vid den åldern…och det har verkligen varit en glädje att få jobba med så ödmjuka och tillmötesgående stjärnor.
Det finns hopp om våra kommande superstars.
***
Arie Haan?
Du som kan Slash, kanske inte kan din Arie Haan, vem vet?
Han var Hollands mördarskytt, före Koeman och Co.

**

Jag har under några dagar träffat tre Tre Kronor-stjärnor inför VM…en av dom mer större meriter och tyngd än någon annan fotbollsspelare vid den åldern…och det har verkligen varit en glädje att få jobba med så ödmjuka och tillmötesgående stjärnor.

Det finns hopp om våra kommande superstars.
***
Arie Haan?
Du som kan Slash, kanske inte kan din Arie Haan, vem vet?
Han var Hollands mördarskytt, före Koeman och Co.

[youtubeplay id=”n8qSxQApTCg” size=”medium”]

***

Förutom Milosevics häxpipa – och jag har svårt att lasta Oscar Berglund för det målet, det är omöjligt att läsa den bollbanan och de där bollträffarna ger ju mer fart ju längre bollen går, som en badboll – så blev jag ganska impad av Sundsvall.

Trots allt en nykomling som kommer till Råsunda och vill föra spelet. Klarade det långa stunder dessutom.

Pa Dibba sylvass som ensam forward, Holster som ständigt hot på många sätt och Skulason som allsvensk klasspelare, när han är på det humöret.

***

Avdelning skryt: många gillar Ekwall vs Lundh.

Kul, tycker jag.

På torsdag kommer ett nytt avsnitt. Då med svensk landslagsman.

***

Johan Petersson, vilken man.

***

Att hota någon i ett förhållande är aldrig OK och det blir aldrig direkt bättre av det.

Jag tycker att det går att jämställa med det som Genoas ultras pysslade mot Siena. Det är en sak att vara besviken, förbannad och irriterad. Vissla ut, bua, kräv förändringar.

Men det finns ingen som ger någon rätten att hota med misshandel och repressalier, ingen som ger rätten att förnedra.

Och det innebär inte att Genoas spelare blir särskilt mycket bättre.

Det är i sådana sammanhang som ordet “passion” är helt malplacé, det är just då som ordet “passion” är som mest mest missuppfattat i de här sammanhangen.

***

Långe Lundh säger nu att Slash och jag nästan är helt jämngamla och att han är född i Stoke.

Hur har jag missat honom?

***

Min lördagskrönika i Getingen handlade om att fotbollen inte alltid är – eller kommer att bli – rättvis.

Fungerar inte så.

***

Jag tror inte att Alexander Gerndt hade blivit aktuell för EM-truppen efter den FOTBOLLSsäsongen, oavsett vilket.

***

Däremot känner jag till Engelbert Humperdinck och vet varför holländske målvakten Jan Jongbloed hade nr 8 under VM i Västtyskland 1974.

Och minns “I see a star” med Mouth&McNeal”.

Slash trodde jag var ett mordernare ord som folk brukar använda istället för snedstreck.

Men nu vet jag.

 

Patrick Ekwall

Om du missat: Lundh och Roy i kanonform

Du som har missat premiären av någon anledning, har har ni Ekwall vs Lundh On Tour med Roy Hodgson.

Missa inte när Lundh går loss på ett helt land för att krokarna hänger löst i West Bromwichs omklädningsrum nr 5…och väldigt mycket annat, Roy är fantastisk och talar nästan prickfri svenska fortfarande.

Tävla om en Samsung Note och en Samsung-TV varje vecka genom att svara på frågan i programmet HÄR

Och missa inte den resa vi gör i höst med Ekwall vs Lundh, där du kan köpa dig en plats – läs mer HÄR.

Patrick Ekwall

Värst är nog ändå aj-jag-har-ont-filmarna

Ondskan är över oss, rakt genom en TV-ruta via Oslo.

Kanske är det nyttigt och kanske lär sig omvärlden något av att se och höra terroristen/massmördaren Breivik men jag vill verkligen inget av det; jag vill inte se honom, jag vill inte höra honom. Det gör för ont.

Hade jag fått välja så hade jag valt den primitiva linjen: stängt in, låst, slängt nyckeln.

Jag är inte dummare än jag förstår att han måste höras och dömas, hur svårt det än är att ta in själva ondskan själv i din TV-soffa.

Då är jag ändå inte drabbad, tänk på alla anhöriga som får se människan sitta och flina in i TV-kameror och möjligheten att i rätten propagera för sina galna handlingar. Tänk att att få se och höra detta som förälder till ett barn som mördats kallblodigt och beräknat.

Bra eller dåligt att han får den uppmärksamhet han får? Ja, den stockholmska lokaltidningen Dagens Nyheter hade en bra krönika i ämnet signerad Croneman – omvärlden är säkert klok nog  att ta avstånd och framförallt lära sig förstå hur man INTE ska bete sig. Knäppgökarna kommer vi ha runt oss ändå.

Som medmänniska – bortom all mumbojumbo, bortom alla psykologanalyser – så betraktar jag Breivik som psykiskt sjuk, psykiskt störd, psykiskit instabil eller rätt och slätt sjuk i huvudet.

Oavsett om han var ytterst medveten om vad och varför han gjorde det.

En människa som med berått mod tar livet av så många människor efter att ha planerat det i flera år – bland annat genom att sitta framför ett TV-spel – är inte frisk.

Han är sjuk i huvudet.

Sen får ni tvista om han ska kallas för terrorist eller massmördare eller om han rent kliniskt bedöms som en knäppskalle eller inte.

Bara jag slipper se och höra honom någonsin igen.

***

Barcelona kan säkert vinna med 5-0 på Camp Nou mot Chelsea, men det känns ändå som om Barcelona inte längre är vad de var för ett år sen.

Då hade de sopat bort ett lag av Chelseas kaliber enkelt, även på bortaplan.

Nu får vi två ganska öppna returer, där den i Madrid ändå känns som mest öppen eftersom Bayern München kan mäta sig lite på samam villkor som de bägge spanska lagen.

Chelsea får förlita sig till ännu mera flyt.

***

Falcao, vilken fantastisk spelare.

Aldrig att han kan vara kvar i Atletico Madrid nästa säsong.

***

Tacka alla för alla fina ord i samband med premiären av Ekwall vs Lundh On Tour med Roy Hodgson.

Det har värmt.

Vi öser vidare med nya resor, programmen släpps varje torsdag på fotbollskanalen.se

***

Kan man betraktas som psykiskt störd även om en sinnesundersökning säger någonting annat?

Ja, man kan väl ändå tycka det?

I Breiviks fall.

Folk – som kan sin psykologi och som älskar mumbojumbo – talar om att det är skillnad på “värderingar” och psykiskt sjuk.

Jag vet inte om jag kan tycka det i det här fallet, även om jag givtevis förenklar och inte har någon psykologisk utbildning.

Även om du är full klar i huvudet över vad du gör när du skjuter ihjäl så många människor med berått mod så behöver inte det betyda att du är fullt frisk, anser jag.

***

Kul att se en ny stjärna födas: Jakob Silfverberg.

***

Att Didier Drogba spelat över kan inte ha kommit som en överraskning för någon.

En stor skillnad är ju att inhemsk media – i det här fallet den engelska – slår tillbaka mot “egen” spelare och tycker att det gått för långt.

Vad tycker Lampard och Henry, Drogbas lagkamrater, de som så ofta pissat på så kallade filmare? Tycker de att det är ok så länge det inte drabbar dom själva?

Vi får ju aldrig bort den typen av problem så länge inte spelare/ledare i egna lagen öppet tar avstånd och säger att “sånt där accepterar vi inte”.

Så länge inte det sker så faller det pladask när man gnäller på andra.

Detsamma gäller om/när Barcaspelare gnäller på Drogba. Och så vidare: du kan ta hela La Liga, där är det värst men det här finns överallt, inte minst i England.

Personligen tycker jag att spela-ont-teatern är den värsta av filmningar, värre än när du söker frisparkar/straffar.

Förutom att den löjeväckande  sig bland vuxna män (vad tänker Drogba och andra själva när de ser sig själva skrika av smärta efter en nudd på benskyddet, i efterhand)  så handlar det ofta i ganska stor grad om att få sina motståndare (och kollegor i fotbollsbranschen) att bli varnade eller utvisade=avstängda. Det är rätt vidrigt.

***

Seger för BK Olympic i premiären, 4-2 mot Klagshamn. Bra start för Kung Hulda.

***

Rätt ut snart i det vidriga aprilvädret med temperatur nära noll, regn, snö och hagel…ondska och lite sjukt på sitt sätt.

Men ändå inte i närheten.

 

 

Patrick Ekwall

Alla som har spelat fotboll vet: det går aldrig att se ALLT

Som om det inte var nog med grensåg, borrmaskin, snöskyffel och skruvar med plugg i olika färger; idag var jag på Bauhaus och köpte en högtryckstvätt.

Jag har fått vet att en sådan måste man han och därför köpte jag en blå i ett – enligt Bahausman som var en jävulsk säljare – “fantastiskt paket till bra pris”.

Det är en Nilfisk, jag övertalades.

Egentligen ville jag nog ha en Kärcher…det var de två märkena att välja på…eftersom deras gula färg såg lite coolare ut men framförallt eftersom jag minns basketlaget, de som hette just Kärcher. Från Göteborg va?

Nu var uppenbarligen den Nilfisk “mycket bättre” och jag minns inte riktigt varför, enda som var annorlunda till Nilfisks nackdel var något om att man skulle sätta en behållare med något medel som jag inte känner till på något ställe som jag inte minns när man skulle göra något som jag har glömt.

Det behövde man inte göra på Kärchern.

Men “Nilfisk ska du ha”.

Jag skulle också köpa någon sorts munstycke till slangen och det var när jag sa “slangen?” lite frågande som jag tyckte säljaren tittade en aning uppgivet mot mig…jag tänkte inte så mycket på att vattnet skulle komma någonstans ifrån.

Fick för mig att det kanske kom med maskinen, men jag förstå ju nu, jag gör ju det.

Jag köpte munstycket som hette något jag glömt för längesen och bar hem mitt paket med högtryckstvätt.

Nu ska jag försöka lista ut när och varför jag ska använda den.

***

För övrigt: alltid speciellt att vara ute på resa och uppleva saker, men ändå väldigt roligt att vara hemma och få jobba med den svenska fotbollen.

Jag gillar allsvenskan och den engagerar, skitsamma om den så vore rankad sjuhundratrettiotrea i världen.

***

Du kan alltid ha en förståelse för en del tvivelaktiga domslut, men vinkningen på Stiller i IFK Göteborg-Örebro är direkt dålig…på flera sätt.

Först och främst står ju inte linjemannen i linje, vilket är hans huvudsakliga uppgift i ett sånt läge…för förutom att den är en ÖSK-spelare bakom IFK:s i mitten så står det ju en svartklädd spelare ganska mycket längre nedanför linjen på kanten där bollen spelades från.

För dåligt, som DK hade sagt.

Eller som Tobias Hysén sa så klokt efter matchen:

“Det är ett dåligt domslut som drabbar oss igen men vi ska inte försätta oss i en situation där ett domarmisstag blir avgörande”.

Väldigt sant.

***

Jag håller med Lagerbäck: varför blev Marcelo INTE utvisad?

En hård spark helt medvetet rakt över en motståndares ben utan någon som helst avsikt att gå på eller mot bollen (som knappt var i närheten)…vad mer krävs för ett rött?

En kniv i ryggen?

Eller 25 meter till ett friläge och 15 meter till bollen…Lex Angus i Helsingborg-Gais?

Nu såg ju Howard Webb hel situationen och gav Marcelo ett gult, vad avvägde han som förmildrande omständighet?

***

Andreas Alm är synnerligen kompetent och har för längesedan insett att AIK måste sätta ännu ett år med prickfritt försvarsspel för att ha en chans att hänga på toppstrid.

I år viktigare än förra året då Bangras kunde göra tre mål på en målchans och jag får en känsla av att Lalawele Atakora och Co inte riktigt är där.

***

När Andreas Thomsson lämnade sin paletå hemma, då gick det som det gick.

Jag kan förvisso förstå honom, en överrock gör sig inte riktigt på Strandvallen.

***

Har ni tittat in i Turkish Airlines-loungen på Atatürk-flygplatsen i Istanbul?

Världsklass, fullständig världsklass.

***

Alla som någonsin spelat fotboll på någon nivå vet ju att det alltid händer saker på en fotbollsplan som inte går att förutse och alla vet också att en domare eller tre eller fem ALDRIG kommer att kunna se ALLT och alltid kommer att göra misstag. Stora som små. Precis som spelare eller tränare.

Det kommer inte att kunna bli någon ändring på det hur många maskiner och kameror du än använder dig av. Om inte matcherna ska ta sju timmar, varav fem för att man ska sitta och BEDÖMA situationer i efterhand.

Gärna målkameror, det tycker jag är obvious: inne eller ute, väldigt avgörande.

I övrigt får vi leva med den mänskliga misstagen, hur jobbiga de än må vara.

Vill vi ha matcher där vi på riktigt tror att ALLA situationer ska bedömas hundraprocentigt korrekt – då får du pyssla med TV-spel.

Det är ju nästan det vi gör idag. Efteråt.

Det är inte så att det görs fler grova misstag av domarna idag än tidigare (det är nog snarare tvärtom). det är att vi ser misstagen eftersom vi har hjälp av att varenda existerande match på hygglig nivå TV-bevakas med fler och bättre kameror.

Och det är inget svenskt fenomen, vare sig det här med domare eller med TV. Det låter och ser exakt likadant ut i alla andra länder i Europa, där England är ett väldigt tydligt exempel.

***

Efter första matchen i München är det upplagt för oerhörd dramatik i returen.

Real är snäppet bättre hemma, men Bayern kan mycket väl få med sig ett resultat. Känns som en fifty-fifty.

***

När det pissas på domare för deras insatser är det så gott som alltid relaterat till att det drabbat ens eget lag.

Vilket tveklöst inte är så konstigt.

Jag menar dock att det aldrig blir trovärdigt med kritik när man BARA gör det för misstag som drabbar eget lag och aldrig när ett grovt misstag ger en fördel.

När Sixten Boström får fråga i Canal+ om den felaktiga offsideblåsningen på Ullevi så säger han mest att man borde fråga domaren istället – och Sixten får förstås svara vad han vill.

Och vad fan ska han svara, kan vi ju tycka.

Ja, vad hade han sagt om hans eget lag hade drabbats? Vad tror vi?

Jag förväntar mig inte att Sixten Boström (i det här fallet) ska säga att det är för jävla dåligt av domaren att göra det där misstaget.

Kanske kan han åtminstone säga att “där hade vi tur med domslutet” eller nåt sånt.

Jag fiskar mera på öppet hav, generellt sätt.

Domaren och domarens felaktiga beslut är alltid för jävliga när det drabbar egna laget. Annars är de helt ok.

Lite som att filmningar alltid är skandal när man får straff emot sig men accepteras när någon i egna laget fejkar till sig en straff som går i mål.

När far super är det alltid rätt.

Och därför kan jag känna att kritiken ibland blir svår att ta på allvar.

***

Det målet var inte bara viktigt för Mathias Ranegie, det var viktigt för en hel klubb på alla sätt och vis.

***

Ingen i allsvenskan kan skjuta så hårt som Abiola Dauda, men det är förstås rätt svårt att få till det från bänken.

***

Tänk att Philip Haglund och hans äppelvikspolare lyckades plocka Bladet på en 2000-ing för nyheten om att Haglund var på väg till Heereenveen och gick på stan för cashen.

Växelpengar för boys i de kvarter som Haglund är uppväxt.

Så fick det bli TGI också.

***

På torsdag är det dags för Ekwall vs Lundh On Tour, premiäravsnittet 2012.

Jag och den Långe är i England och har stämt träff med Roy Hodgson och då hoppas vi att det blir en klassiker: fullt tryck på fotbollskanalen.se

Annars får jag nöja mig med mina 125 bar i Nilfisken, högtrycksmaskinen.

 

Patrick Ekwall

Ett uppskjutet derby är också ett derby

Det började regna över Istanbul framåt 15-tiden, inget märkvärdigt regn, men ändå ganska ihärdigt.

Och stan blev som Robban Brobergs över ett par timmar: full av vatten.

Vi seglade fram över enorma vattenmängder med vår taxibil mot Inönüstadion och vi såg folk på väg till matchen i horder som hoppade, studsade, trippade för att undkomma de floder som rann ned mot stadsdelen Besiktas.

Många gav upp och lät sig bli indränkt i väta, andra ekiperade regnponchos och små färgglada paraplyer i usel kvalitet som gjorde livet glatt för gatuförsäljarna.

Men match skulle det bli, så mycket förstod ju jag med…så mycket och så länge hade det inte regnat.

Väl inne i massorna på arenan…där folk hängt strumpor på tork under taket…insåg jag att det nog inte skulle bli något Besiktas-Galatasaray för vår del.

Spelarna var förvisso ute och värmde upp men det låg hav av vatten på mattan som inte kan ha varit dränerad ens för en svensk åskskur i juli och det såg parodiskt ut när några få farbröder gick med någon sorts träraka och försökte skrapa bort vattnet från mattan.

Spelarna gick ut, någon sorts uppvisning av turkiska förbundet med enorma flaggor om det nya slutspelet drog igång, publiken blev alltmer otålig och en kvart efter utsatt avsparkstid kom domarkvartetten ut med ett jättefölje bestående av gubbar i kostym och stora magar samt ett koppel av hysteriska fotografer.

Huvuddomare gick ut på arenan som en matador med bollen vägd i ena handen, gick rakryggad och bestämt fram till vattenpölarna och slängde upp bollen i luften. Som POFF lade sig på gräset likt en gräddtårta i ett betonggolv.

Det var en ren show-off inför publiken, ingenting annat.

Den där testen kunde (och borde?) domaren gjort en timme tidigare och resultat hade varit detsamma.

Och den stora publiken blev mest bara vansinnig eftersom de var på plats och de ville ha match och de tyckte att domaren var en elak fan som bara släppte bollen där det var som mest vatten på planen.

Det var bara att dra på sig sina strumpor igen och ge sig rakt ut i regnet.

Jag tog promenaden hela vägen från Inönü till mitt Radisson borta i Ortaköy, gick i mörkret och sken av neon och taxistrålkastare som en sorgset lurad amerikansk filmkaraktär och blev svårt nedstänkt på trottoaren av bilar som susade fram längs vägen.

När jag väl var framme på hotellet hade det slutat att regna.

Matchen spelas imorgon, måndag, istället.

Då är jag någon annanstans.

***

En skadefri Ivo Pekalski blev alltså mannen som ledde Malmö FF till seger mot Kalmar och det står ganska klart och tydligt att MFF just nu får lita rätt mycket till det man redan hade: Pekalski, Daniel Andersson och (sannolikt) även Wilton Figueiredo.

***

Tragedin i den italienska fotbollen, så otäck, så sorglig.

Och det är klart att man någonstans måste fråga sig om det är en ren tillfälllighet att unga och vältränade fotbollsspelare segnar ned med hjärtproblem.

Redan en gång var lite för ofta.

***

Grillföreståndaren utanför Inönü mindes Mattias Aspers korta tid i Besiktas med glädje.

”Jag tyckte han var bra”, sa han.

***

Jag fick ett mejl från läsare på temat ”såg vi samma match”, för han tyckte att AIK-IFK Göteborg var en bra fotbollsmatch.

Jag förstod ju på kollegor vi Csports (Fjellström, Pelle Flower) och Twitter (en hel del) att det var riktigt uselt som underhållning betraktat, men man vet ju aldrig…kanske var det bredabndet på hotellet som såg till att det var hafsigare och slarvigare än på väldigt länge på Råsunda?

***

Redan 1974 i Västtyskland såg jag sådana där trumlor som man gick runt med och effektivt samlade upp vatten. Det är snart 40 år sen.

Men på Inönü 2012 använde man sig alltså av skrapor, lite som om när man har duschat i ett inplastat badrum på Scandic.

***

På Atatürks fantastiska Turkish Airlines-lounge sprang jag på Erik Hamrén, som hade varit i Saudi och spanat in Chippen i en match där svensken gjorde mål på straff.

Han såg stark ut. Erik, alltså. Chippen har jag dålig koll på, men utgår från att han tar en plats i EM-truppen.

***

Inga bengaler på Inönü, de är förbjudna även på fotbollsmatcher i Turkiet.

***

Jag vet inte riktiogt vad så många (inte minst allsvenska tränare) hade sett hos Kalmar FF på föräsäsongen för att göra det laget till en guldfavoriterna?

Inte ens Nanne tyckte det var bra då.

Kanske såg de ett Kalmar utan skadebekymmer.

Det jag sett av KFF så här långt i allsvenskan har varit klart sämre än andefattigare än jag sett Kalmar på många år: hafsigt passningsspel, lagdelar som inte riktigt hänger ihop alltid,  avsaknad av pondus och kraft (exempelvis på egna hörnor), obefintligt kantspel och mest lite av och lite på.

Betyder verkligen Tobinho så mycket.

***

I fotbollstokiga Turkiet har alla koll på sina spelare, alla visste vem Kennet Andersson var och någon kunde tillochmed minnas Roger Ljung.

Nu var de förstås mest imponerade av Johan Elmander, men väldigt många gillade även Samuel Holmén och tyckte att han borde vara en man för ”deras lag” eftersom ingen riktigt bryr sig om Istanbul BB.

Lite som att spela i BK Häcken, ganska bra lag, ingen publik, få riktiga fans.

***

Nej, jag tycker inte att IFK Göteborg har levt upp till de förväntningar som man kan ha på det spelarmaterialet.

Ja, jag vet att allsvenskan är lång och att det tar tid att bygga ett nytt lag.

Men det innebär ju inte att man inte kan ställa krav.

Jag noterar att Micke Stahre lever i en smekmånad och det kanske inte är några konstigheter med det, men väldigt få hade haft ett grundmurat förtroende efter en poäng och sist i tabellen när tre omgångar spelats.

***

På ett plan hemåt nu.

Mot snö, sägs det.

Vintern återkommer ju alltid en kort sväng när man tror att det är vår och har bytt däck på bilen.

Men fotboll lär det ju bli ändå, trots lite nederbörd.

Det får bli allsvenskan den här helgen och jag är nöjd med det: ett uppskjutet derby i Istanbul är också ett derby i Istanbul.

Patrick Ekwall

Se smakprovet där Lundh attackerar hela England

Ekwall%20vs%20Lundh:%20%C3%84ntligen%20tillbaka%20-%20se%20smakprovet%20med%20Hodgson

Ekwall vs Lundh är tillbaka. Nu på ständig On Tour.

Här bjussar vi på ett smakprov från första programmet, som har premiär den 19 april.

Och HÄR läser du mer om den Ekwall vs Lundh On Tour-resa som alla kan hänga med på i höst.

Patrick Ekwall

Direkt till kanten av Bosporen: En allsvensk skitmatch

Första gången jag var i Istanbul var för snart 100 år sen när jag och redaktör Larne Wallisson gled in med inrikesflyg från Izmir för att efter en chartersemestervecka – där vi bland annat umgåtts lite väl mycket med en musiker på en jazzklubb som hade “no limit in the bar” – skulle bevaka en europeisk cupmatch mellan Besiktas och Malmö FF.

Jag kan inte minnas att jag tyckte att Istanbul var något märkvärdigt den gången, vilket kan ha haft med sviter från den där jazzklubben att göra, men det blev snabbt fler besök.

Och det är en fantastisk stad att uppleva på alla sätt.

Sorlet, smakerna, lukterna, vänligheten, livet, vattnet, maten, shoppingen, kaffet och fotbollen.

Det är en mäktig upplevelse mitt mellan två kontinenter och du behöver inte gå särskilt långt för att komma bort från värsta turiststråken och få vara en del av The Real Thing.

Det räcker att du går på fotbollsmatch.

Det är inte så mycket NHL-inpaketerat då inte.

På lördag ser jag Besiktas-Galatasaray på den vidunderliga Inönü-stadion vid kanten av Bosporen, den första matchen i det nya turkiska slutspelet om ligatiteln.

Det kommer att låta, så mycket vet jag.

***

Efter lång bra dag i behaglig turkisk vårvärme och en svår lunch bland de svåraste av butiker ute vid Istinypark så laddade jag laptopen framför mitt rums fönster med havsutsikt på grymma Radisson Bosphorus: AIK-IFK Göteborg.

Vi tackar Csports.se för den servicen.

Men det var förstås på gränsen att man ville kräva pengarna tillbaka efter att gladeligen ha pröjsat 159 spänn för matchen.

Av de allsvenska matcher jag sett den här säsongen…och det börjar närma sig ett femtontal…så är det här den i särklass sämsta, sett till underhållningsvärde.

Lite för oroligt, lite för slarvigt, lite för stelt, lite för mycket pressa skiten av allt och alla och lite för få som hade förmågan att göra något av den boll som pressats fram och vunnits.

Det var ett hån mot avbytarna att första bytet inte gjorde förrän i 64:e minuten och när det väl gjorde så stod inhopparen Pontus Engblom för matchens snyggaste prestation vid 1-0.

Annars var det rätt mycket mer IFK Göteborg utan att det ens var så mycket.

***

Waris Majeed eller Majeed Waris spelar ju ingen roll.

Jag trodde en del på den speedkulan förra säsongen, då blev det mest pannkaka.

Nu kan det mycket väl bli hans år.

Häcken har nu gjort nio på två hemmamatcher…det är ett mer än Åtvid, då förstår ni hur bra det är.

***

TV-pucksglädjen bland göteborgarna för allsvenskans första poäng 2012 säger en hel del.

***

När Syrianska rasar så rasar det rejält, så även förra året.

Väldigt typiskt att Özkans lag slår Blåvitt med 2-1 men är chanslöst mot Gif Sundsvall.

Även om Syrianskas reservmålis, Lasse Staw, förmodligen (eller förhoppningsvis) inte hade sin bästa dag:s såg lite ut som om de ställt idrottsplatsens vaktmästare mellan stolparna.

Men – Lasse Staw, ett skönt namn.

***

Real Göteborg? Nja, jag vet inte.

Det är inte mycket som är olikt jämfört med förra året, förutom namnen på en del spelare.

Det är lite lagom långt spel och det är ut på kanten och det är sjuhundrafemtio betydelselösa inlägg till några få (oftast bara två) spelare i straffområdet.

Visst känns det igen. På det viset ser jag ingen skillnad på IFK Göteborg 2011 och 2012, oavsett taktisk uppställning.

Möjligen att man satsar ännu hårdare på Philip Haglunds långa inkast, men de blir ungefär lika uddlösa som alla inlägg och hörnor.

Faktum är ju att IFK Göteborg lider av överflödets förbannelse på mittfältet, där Nordin Gerzic satt på en bänk idag, där jättetalangen Joel Allansson och Jakob Johansson inte får spela och där ju faktiskt Stefan Selakovic stod utanför med skada.

Tobias Hysén, såklart. Med en Robin Söder utan direkt självförtroende och inhopp längst fram från David Moberg-Karlsson och Hannes Stiller…jag vet inte hur mycket Real det är över den forwardssstyrkan? Det är inte ens Getafe.

***

Jag såg delfiner i Bosporen idag.

Inte ens vår turkiske kypare på hotellet trodde att det var sant.

Men vi har dom på bild. Fantastiskt.

***

Lite i skymundan upptäcker vi att Elfsborg smyger fram, trots allt.

2-0 på IFK Norrköping utan avstängd Anders Svensson, med Viktor Claesson som målskytt, med Lasse Nilson i god form, med Stefan Larsson och Stefan Ishizaki tillbaka.

***

Johan Petersson till Bundesligahandbollen igen. Från, i stort sett, ingenstans.

Den fjortonde comebacken för kantmannen som hållit sig i form genom att spela fotboll (nåja) för TV-laget.

***

AIK var tamt och räddades av bra försvarsspel (som ju är deras GRUND och var så förra året) och en fin prestation av Engblom.

Celso Borges som var strålande mot Kalmar var nu iskall, osynlig.

Frågan är förstås hur bra Kalmar FF egentligen är just nu?

Malmö FF-Kalmar FF, det finns en del svar att hämta från den matchen.

***

Jag laddar för ny skön arbetsdag i Istanbul och inleder med att ta en frukostkaffe med Samuel Holmén på Assk.

Bara en sån sak.

 

Patrick Ekwall

Åtvidabergs framgång handlar inte om konstgräs

Next stop, Istanbul.

Nattaflightar dit med Turkish som har en kärra från Arlanda strax efter midnatt, landar i gryningen.

Uppskattar den typen av flighter, det känns som att man får en hel dag “gratis”…perfekt att flyga på natten som vanligtvis är bortkastad tid – såvida du inte kör ett artistrace uppe på V eller nåt – även om du kanske inte sover likt Törnrosa. Men när gör du det när du vanligtvis måte gå upp i svinottan och är livrädd för att försova dig och missa din fakirflygning?

Nattaflighter är min grej.

***

Åtvidaberg är uppenbarligen på riktigt, det går inte längre att fnittra bort nio poäng på tre matcher och tolv gjorda mål.

Möjligt att de ännu inte ställts mot creme-de-la-creme, men det är inte vilket lag som helst som spottar in sex mål på Gefle (fråga någon i Malmö FF, om ni undrar).

Jag köper inte heller det där snacket om att Åtvid har “konstgrässpelare”…de har bra spelare helt enkelt och jag tror inte det är mycket mer konstgräs över Kristian Bergström eller Jesper Arvidsson än om någon annan i allsvenskan.

Åtvidaberg spelar snabbt, klokt och vägvinnande – det försöker vilket lag som helst göra, oavsett underlag. Nu har de dessutom mött två allsvenska lag som lirat på konstgräs mer än några andra genom åren.

***

Och dagen efter 6-1 på Kopparvallen kontrade alltså Djurgården, Gais, Örebro och Helsingborg med att göra exakt noll mål. Tillsammans.

***

Däckbyte på 3 min och 24 sekunder på Autoropa.

Inte direkt F1, men tillräckligt bra för att hålla kvar mig i racet under onsdagen.

***

Minns när lag som Napoli och Valencia kom till Borås konstgräs för europaspel.

De tränade knappt en timma inför och tyckte typ “jämnt och bra”.

Och sen hade de inga problem att göra lite som de ville med boråsarna och ta sig viadre. Inte så mycket för att de var “konstgrässpelare”, de var mycket bättre fotbollsspelare och det hade inget med underlaget att göra.

Det är väl klart att det finns spelare som gynnas eller missgynnas av olika underlag. Även (och kanske framförallt) på naturgräs. Små och tekniska trivs när det är blött och snabbt, brunkare när det är ojämnt och buckligt och det inte går att rulla en boll ordentligt, och så vidare.

Fotboll ska helst spelas på ett perfekt naturgräs, det är självklart.

Men dagens bästa konstgräs är ett tillräckligt mycket bättre alternativ än en dålig naturgräsplan: ojämn, söndersprungen, lerig, sumpig.

***

Undrar om det var något tryck i Dortmund..?

***

Vi hoppas förstås att Rasmus Elm inte är allvarligt skadad, det känns lite som att EM-turneringen kan bli hans.

***

Än är det inte helt över i Manchester-kampen. Kan man förlora mot Wigan så kan man förlora mot rätt många andra.

***

Jag har varit inne på det tidigare och det kommer säkert finnas anledning att återkomma till det: varför lever vi kvar i en allsvensk organisation där de mest logiska och enkla beslut måste dröja över flera nätter.

Varför inte ha en organisation som behandlar bestraffningsärenden omgående.

Senaste exemplet: Djurgårdens Chibsah kommer kommer ju att bli avstängd för sitt röda som blev Pedersens, alla vet ju det. En eller – sannolikt – två, tre matcher. Ändå fick han spela mot Gais. Som om ingenting hade hänt. Jag har svårt att köpa den stelbentheten i den här typen av fall (och det har alltså inget med vare sig spelare eller lag att göra, det är principen).

***

“1,à halvlek var som Lotta Engberg på Liseberg. 2.a halvlek som Håkan Hellström på Skansen. Slutresultatet blev mest Lasse Stefans på Ekebo!”

Bara Helsingborgs Lindström kan sammanfatta en match just då.

Själv tyckte jag Örebro-HIF mest var som en schlagerfinal med viftande ballonger för inte särskilt mycket, men så kan jag ju inte musik.

***

Det är väldigt intressant att läsa Gary Neville om filmningar.
***

Imorgon hoppas jag få tid över att blicka ut över vattnet i ljummen Istanbulkväll från mitt Radisson Bosphorus och på något vis kunna ratta in AIK-IFK Göteborg via Csports.se

Lagom nöjd med att ha fått en hel dag på köpet av en nattaflight.

 

Patrick Ekwall

Då är det bara att åka med (spänn fast bältena)

Ett jäkla race; Europa Leagues studio-Blacksmithfield-London-Birmingham-Manchester-Sir William Fox Hotel i South Shields-Stadium of Light i Sunderland-Heathrow-Arlanda-Fotbollskanalen Europa-Blacksmithfield.

Inom loppet av två dygn.

Andades något innan det var dags för allsvensk fotboll och Fotbollsmåndag, men det var förstås en annan dag.

Det känns och märks att det är igång nu. Överallt. På alla plattformar. Och när det väl börjar bli lite lugnare…då börjar vi pumpa på inför EM.

Bara att spänna fast säkerhetsbältena och försöka hänga med.

***

Någon som tror att allsvenskan blir jämn i år?

Jovars, sett till inledningen så kan det här förstås sluta exakt hur som helst.

Men det deröjer alltid ett tag innan seriens sätter sig något och när den väl har gjort det 2012…ja, då kommer ett vääääldigt långt EM-uppehåll.

Direkt på det landar sen ett transferfönster.

Så två omgångar är alltså två omgångar, det ska vi alltid ha i åtanke – men också att IFK Göteborg inte gärna hade förlorat de två första och Malmö FF hade helst inte torskat med 5-0 mot Häcken…det är sådant som kan sätta sina spår, oavsett hur lång allsvenskan är.

***

Många tokhyllade Kalmar FF på den allsvenska upptaktsträffen, men det jag såg av Nannes gäng på Guldfågeln Arena mot AIK var ytterst mediokert.

Tempofattigt med erbarmligt passningsspel och väldigt påfallande slarv i alla tänkbara situationer.

***

Det är klart att det handlar om att Malmö FF har förlorat med 5-0 mot Häcken och inte så mycket om att Häcken har vunnit.

Jag hade inte höjt på några ögonbryn om Häcken vunnit matchen med ett 1-0 eller ett 2-1.

Men 5-0.

Mot allsvenska seriefavoriterna, då blir det lätt så att det är Malmö FF:s stjärnsmäll som hamnar i fokus. Det är inte så konstigt.

***

Årets förväxling är redan klar: Chibsah mot Pedersen…

Utan att gå in på detaljer…de är inte särskilt lika, vare sig i storlek, hår, utseende eller kroppsbyggnad.

Förväxlingen är svårslagen, slår med hästlängder den som Bosse Karlsson gjorde i VM med Friday Oliseh.

***

Celso Borges visade att han är en högklassig allsvensk spelare, svårt att förstå att han kunde hamna i Fredrikstad med tanke på hans meriter som ung.

Kul fakta att hans farsa spelade för Costa Rica i den berömda matchen med Sverige i VM 1990.

***

IFK Norrköping har fått ihop det och Andreas Johansson är förstås den klokaste värvning som Janne Andersson gjort på evigheter.

***

Det hade varit stort – inte minst gentemot sin lagkamrat – om Chibsah gått fram till domare Stålhammar och erkänt att det var han som var boven.

Undrar vad som hade hänt då.

***

På tal om domarmissar…och de kommer ALLTID finnas och finns överallt, i Champions League och i Premier League (kom nyss därifrån, evinnerligt domartjäbbel där) och var du vill…så var den grövsta inte Martin Hanssons, det var linjemannen som vinkade på Daniel Mendes när brassen tajmat perfekt och var två meter på rätt sida i samband med passningen.

Hansson?

Jag förstår inte varför han “chansade” och blåste.

Med så mycket rutin så borde han inset att det var just en chansning att ta den bedömningen när han befann sig i den vinkeln.

Hansson borde ha vetat att en utsträckt  “svingande” arm och ett stenhårt inlägg mycket väl KAN SE UT SOM en hands, men väldigt ofta mest SE UT SOM.

Jag tycker inte att Hansson ska chansa då, jag tycker att konsekvensen är bra mycket större med en straffspark än att bollen tar på armen och man friar.

Dessutom kan han inte ta hjälp av så många i den situationen för där det sker är ju en “död” vinkel för linjemän och fjärdedomare…där de står kan det mycket väl SE UT som om det är straff.

Är ni med?

Det är ett 50/50-läge för domarna och jag tycker att det är fel att chansa, för en chansning är vad det är och det är ingen situation där en tänkbar arm/hand räddar ett givet mål.

***

Jag är inte helt säker på att Erik Friberg/Simon Thern helt plötsligt skulle vara ett innermittfält som dominerar i allsvenskan.

***

Som Shpetim Hasani besegrade Hjalmar Jonson i luftduellen till segermålet på Gamla Ullevi.

***

Nya insatser: Nu kör vi Fotbollsmåndag.

Vilar får vi göra någon annan dag, någon annan gång.

Patrick Ekwall

LIVE: Bakom kulisserna On Tour

[bambuser id=”2533828″ size=”large”]

Jag och Långe Lundh är utslängda på en iskall terrass av personalen på Sir William Fox Hotel.

Och här ger vi en liten del av hur livet kan vara bakom kulisserna On Tour.

Patrick Ekwall

På turné med Lundh och Sir Willam Fox

Sir William Fox föddes i Westoe Village i South Shields uppe i nordöstra England i början på 1800-talet och blev sen premiärminister på Nya Zeeland.

Hur det gick till…inte att han föddes utan att han blev premiärminister så långt härifrån du kan komma…har jag inte forskat märmare i, men jag vet nu att han föddes i det townhouse som stoltserar med en klarlackad röd dörr och med nr 5 i Westoe.

Det var nämligen i det huset som jag och Långe Lundh bodde i natt.

Vad Sir William Fox inte riktigt visste när han drog iväg till Nya Zeeland var nämligen att hans gamla hem skulle bli hotell.

Men det var alltså på 1800-talet.

Mycket har hänt sedan dess, men inte med Sir William Fox’s hus.

Jag har inte sett Lundh så tagen sen när han hade bokat in oss på “boutique-hotellet” i Johannesburg eller när han hade bokat det där “spa-hotellet” på Malta och kom rusande ned för trapporna i full galopp och vrålade: “This is a robbery”.

Vi är On Tour med Ekwall vs Lundh och hade dånat fram rätt tungt på motorvägarna i en svårare Sixt-hyrbil av bättre klass från Heathrow via Birmingham, Manchester till – trodde vi – Newcastle, efter en fullsmockad fakirflight som lyfte från Arlanda kl 07:20.

Då är du inte så sugen på att ta in på Sir William Fox’s barndomshem som sedan evigheter varit sådär sunkigt fuktindränkt som bara gamla otätade engelska hus kan vara; heltäckningsmattestuket, blötklibbiga sängkläder, smutsspacklade väggar och tak.

Och helst hade du kanske hoppats på att det ändå låg i Newcastle, som bokningen sa, och inte en halvtimme därifrån i en sovstad ute i ingenstans.

Vi fick i alla fall ett frukostberg av vita bönor och konstiga korvar med ugnsbakade tomater i morse och när jag frågade efter ett glas mineralvatten så tittade de på mig som om jag vore dum i huvudet.

Som att jag inte var nöjd nog med den fukt som dränkt mig under natten.

***

Jesper ARVIDSSON!

***

Jag kan inte låta bli att bli lite imponerad av Özkan Melkemichel och det han gjort med Syrianska i den allsvenska inledningen.

Det var inte många veckor sen han stod med ett lag som knappt kunde få ihop till tvåmål på träningen.

Syrianska har en tunn och väldigt skör (skadebenägen) trupp och det är långt kvar, men det dröjde rätt länge innan de fick ihop till fyra poäng föra året och då lyckades de klara sig kvar till slut.

***

Ja, det var JAG som bokade in Sir William Fox Hotel.

Det är (och har varit) match i krokarna (Sunderland och Newcastle) och det är påskledigt, så allting var fullt när vi fick veta att det var hit Ekwall vs Lundh skulle just hit just idag på sin On Tour.

Då fick det bli vad som fanns kvar.

Första gången någonsin jag bokade ett hotell som jag inte ens ville bo på, men eftersom alternativt var GATAN så var valet enkelt…även om Lundh vill hävda att en trottoar i Tyneside kunde ha varit ett fullgott alternativ.

***

Lite synd att jag missar Tobias Grahn vs Mjällby idag.

***

Förutom Sir William Fox Hotel så har det varit en oerhört givande Ekwall vs Lundh On Tour-resa med spännande, exklusiva och intressanta möten, kära återssenden dessutom.

och massor med goda skratt.

Programmet drar igång i vecka 16 och i år är vi alltså ständigt On Tour.

Om du gillat programmet innan så har jag svårt att se att du blir besviken nu.

***

Det är klart att Åtvidabergs inledning också har varit imponerande, men i det fallet är jag inte lika överraskad. Det Andreas Thomsson byggde upp förra året i Superettan så bra ut redan då och den där förra sejouren i allsvenskan var en lärdom som ser ut att ha varit nyttig.

***

Det blev en morgonjogg i South Shields på väldigt tomma engelska gator där jag fick zickzacka en del förbi mängde av skyltar med “HOUSE FOR SALE”.

Rätt många vill göra som en gång Sir William Fox – dra härifrån.

Men det kändes svårsålt.

Och efterhand vaknade sovstaden till liv; rultiga damer satt på friseringar och fick håren påsklagda, familjer med barn i kortärmat och kortbrallor på väg till kaféer, tidningskiosker, slaktare, kemtvättsinrättningar, fruktstånd och allt anat som ligger lite för sig självt i den nordbrittiska aprilkylan samt givetvis karga män i tre dagars skäggstubb och pubandedräkt som kan döda mot ett eller annat bettingställe inför helgens fotboll.

***

När det gäller allsvenskan så får vi förstås aldrig glömma att det är evigheter kvar. Egentligen kan du inte dra några som helst slutsatser av någonting.

Det spelas nio matcher fram till EM och när det väl börjar igen så känns det som en “ny” liga, för att inte tala om vad det kan bli efter augustifönstret.

Men: en bra start är alltid en bra start, bättre än en dålig, tre, fyra eller sex poäng är tre, fyra eller sex poäng även i höst.

***

Vi ser Sunderland-Tottenham i dag som turister, Mathias Svensson har fixat plåtar, och har sen bokat ytterligare en intressant intervju.

Därefter drar vi härfirån fort som fan.

Inte lika långt som Sir William Fox, faktiskt bara till Heathrow och där landar vi på Sheraton Skyline över natteen.

Upp i ottan söndag morgon, hem till allsvensk fotboll, Fotbollskanalen Europa och Fotbollsmåndag.

Är man On Tour så är man On Tour.

 

Patrick Ekwall

Trist debatt om domslut, det var inte det som avgjorde (eller hur, Mexes?)

Det blev Göteborg via en Chitty-Chitty-Bang-Bang som spikats ihop, lappats lite här och där och flaxade över vackra vyer från Oslo.

Och väl på Avalon slog det mig: de har inte Viasatsa, har gått all in på Canal+.

Men eftersom en gäst är en gäst och eftersom man på bra hotell vet att god service är något en gäst gärna eftersträvar: på något vis löstes det av personalen som köpte matchen över Viaplay och såg till att koppla upp den till mig från laptop till TV-skärm.

Om du vill så kanske det går att lösa, du kan åtminstone göra ett försök…det är en av anledningarna till att jag tycker Avalon är ett hotell i världsklass.

Det räddade dessutom min kväll eftersom varenda sportbar var sönderbokad och eftersom fulstream inte hade varit att lita till.

***

Hur någon än vänder och vrider, fram eller tillbaka, bak eller fram: Barcelona gick vidare för att de var bättre än Milan.

Milanolaget var lite för skadedrabbat på för många nyckelspelare för att de skulle ha en chans att rubba Messi och Co över två matcher, ändå var de kanske närmare än vi anade…jag tyckte Zlatan skulle ha straff vid 2-1 och vi har inte en aning om hur katalanerna reagerat vid 2-2.

Det blir dessutom ren spekulation.

Barcelona gick vidare för att Barcelona var bättre och hade bättre spelare på de flesta positionerna, det känns inte direkt som att det kom som en överraskning inför kvartsfinalen.

***

När en del (Zlatan var en) vill dra valsen om att “domarna  alltid dömer till Barcelonas fördel så känns det lite som att det kanske inte var läge att spela den visan just efter det här dubbelmötet.

För en vecka sen handlade ju debatten om huruvida Jonas Eriksson inte blåst för en eller två straffar som Barcelonas skulle ha.

Och nu – menar då “en del” – skulle alltså Barcelona inte ha straff för den där tröjdragningen bara för att Jonas Eriksson missade en straff för en likadan tröjdragning senast.

Jag får inte det att gå ihop.

Vi kan alltid diskutera enskilda domslut och alla matcher lever sina egna liv, men sett över två matcher går det inte att påstå att domarna  varit mer pro-Barcelona?

Snarare kan det ju har varit så att Barcelona hade kunnat döda matchen för en vecka sen om de inte haft oflyt med domsluten.

***

Milan gjorde det ändå ganska bra, sett till vilka resurser de hade till sitt förfogande.

Det där låga handbollsförsvaret var nog nödvändigt och fungerade, trots allt…Barcelonas mål kom efter klantig dribbling (Mexes) vid mittlinjen och en hörna, det tredje när Milan flyttat upp i andra.

Men Milan hade inte ork och kraft framåt, de hade verkligen behövt en Pato i den matchform som vi såg senast på Camp Nou. De behövde lite mer att hota med än de hade. Ändå kändes det som om det gick att rubba Barcelona när Milan väl kom med samlad kraft i kontringsspelet, ett par gånger saknades det en sista-passning med lite kvalitet.

***

Jag tyckte att Barcelona var direkt dåligt på att utnyttja sitt spelövertag, i bägge matcherna.

När de kom till sina lägen efter sjutusen väggspel i mitten så avslutade de med vattenpistol…sällan sett Messi, Fabregas eller Iniesta med så tama avslut, inne såväl som strax utanför området.

Barcelona är fortfarande ett klasslag…men de känns alltmer beroende av Leo Messi…och det känns lite som att Bayern München och Real Madrid har mer att komma med i år.

***

Så här: du kan blåsta fyra straffar vid varje hörna.

Det handlar (tyvärr) om att ha lite smartness i sitt agerande, att släppa en spelare som drar iväg mot bollen för annars kan det synas ganska tydligt och det är dit domaren riktar blicken.

Nu höll Nesta ett rätt kraftfullt grepp om tröjan redan från början och släppte aldrig när motståndaren försökte rycka loss mot bollen, förvisso screenade Puyol men det var inte direkt så att Nesta släppte greppet.

Allting mitt framför ögonen på domaren.

Det kan ju inte vara så att Nesta missat situationen med Puyol senast och insett att det fanns en uppenbar risk att domaren skulle kolla den typen av tröjdrag lite extra?

Det är att riskera rätt mycket att göra som Nesta gjorde och han får skylla sig själ, kan jag känna.

Bollen inte i spel?

Reprisen visade att den var det, men det har egentligen inte så mycket med saken att göra. Lite Lex Rosenberg från Parken i den där galna landskampen mot Danmark. Nedtryckt av Poulsen innan bollen var i spel, gav rött och straff. (Nu var inte detta en nedslagning, men ni fattar vad jag menar – bollen var ju dessutom i spel, det hade liksom inte varit en förmildrande omständighet om Nesta släppt en halvsekund innan bollen skulle ha varit på väg in på plan, skadan redan skedd).

Och…det blir ju så trist att det till slut skulle handla om domslut eller insinueras om mygel, för det var aldrig avgörande som det slutade.

Avgörande i den här matchen var två mindre smarta ingripande av Mexes och Nesta.

***

Onsdag förmiddag har jag stämt träff med en landslagshjälte som jag aldrig hörde gnälla på domaren.

Eller något annat, för den delen.

 

 

 

Patrick Ekwall

Mohikanen i allsvenskan - premiärens stora förlorare

Det här jobbet har sina (för det mesta goda) sidor och därför satt jag i en Fotbollsmåndag-studio med Lundh och Åslund fram emot midnatt och bara några timmar senare i en iskall hockeyhall i Oslo för att titta på en träning med Tre Kronor.

Däremellan hann jag precis gå och lägga mig innan jag gick för Fakiren den norska huvudstaden.

Ishockeyn överraskar, förstår jag, men det är ett senare projekt som jag gillar och som jag uppskattar ännu mer efter dagens möte med en genomsympatisk och väldigt klok idrottsman.

Sport är ju inte bara fotboll, sport är inte ens bara sport, det är människor bakom också – de människorna är mer eller mindre fascinerande, alldeles oavsett om de spelar boll i Milan, hockey i Cherepovets eller skjuter med båge i Alingsås.

***

Det går inte att bortse från att det självmål som Svenska Spel gjort när de på allvar valt att stoppa Åtvidaberg från att köra sin humoristiska musikvideo på Åtvids hemsida, det självmålet finns inte.

Det är inte som att skjuta sig i foten, det är som att peppra bägge sina knän med ett maskingevär.

Skälet är alltså att Åtvidabergs låt bygger på en melodi som Unibet använt i sin reklam. Om ni inte visste det innan, om INGEN visste det innan – så vet man alltså det NU, när Swedish Play gått in och agerat Nordkoreanska Spel.

Så kan du ju också lyckas med ett korkat beslut, både få oerhörd badwill och se till så att konkurrenten uppmärksammas…för att inte tala om själva låten.

***

Just Åtvidaberg fortsatte visa kaxighet på planen.

Förvisso bjöd Örebro frikostigt, men ändå fyra mål på en halvlek. Vissa lag kommer inte göra det ens på fyra omgångar.

Åtvidaberg är ett snillrikt lag som känns starkt och homogent och som idkar ett spel som ser ut att fungera väldigt bra när bollen rullar som den ska och gör det fort; på konstgräs.

Det höll mot Örebro.

Om det håller över en hel allsvenska återstår att se, vi ska någonstans inte glömma att Åtvid faktiskt släppte in tre mål och var under en period rätt nära att få en 4-4-kvittering i arslet.

Jag gillar Magnus Eriksson som har en förmåga att gå rakt på mål och att spela avigt med fin passningsfot.

Jesper ARVIDSSON (jag, min idiot, kallade honom Westerberg i Fotbollsmåndag i ett hjärnstopp) måste självklart också nämnas, för det där snygga målet och för att poängtera att han heter jus ARVIDSSON.

***

I sig var det kanske inte å vansinnigt överraskande att IFK Norrköping kunde slå Helsingborg på hemmaplan, men sättet de gjorde det på.

Norrping såg ut som en samlad enhet som hade bestämt sig för att inte släppa en enda jävel – eller ens en inhoppande Erik Sundin – över bron.

***

William Atashadeh, skadedrabbad förra säsongen, kan bli en stort utropstecken i årets allsvenska. Jag tycker att han hann visa varför igår, trots den där förlusten mot Singing Åtvid.

***

Malmö FF kan såklart skylla på en utebliven straff eller på att Gefle spelade efter sina resurser men borde förstås bara skylla sig själva.

Det är bara Malmö FF.s spelares fel att de – med det laget – “bara” fick 0-0 på hemmaplan mot Gefle.

Det var inte direkt Bayern München som stod för motståndet. Det var inte ens Åtvidaberg.

Då ska man vara mer än ett dåligt domslut från 0-0.

***

Det här med mohikanfrillor, när fan kom den trenden tillbaka?

Och – varför?

Ranegie, Kivuvu, Sana och några till körde mohikan i den allsvenska premiären.

Gemensamt för samtliga var att inget lag med mohikan tog tre poäng.

Och så snart moldaven Racu lämnat IFK Norrköping…ja, ni såg hur det gick.

***

Välkommen tllbaka till allsvenskan, Jonas Sandqvist…

***

Hockeyomklädningsrummens sura odör…när du påminns om den, den slår till ganska hårt mot luktorganet.

***

En omgång fotbollens allsvenska är bara en enda omgång och behöver inte säga ett dugg egentligen.

Men om vi ska gå strikt efter statistik, vilket vi sällan ska, så kan vi räkna bort Helsingborg och IFK Göteborg från guldstriden i år.

Inget lag som förlorat i premiäromgången har vunnit allsvenskan sen 1990 (då Blåvitt tog SM-guld efter 0-6 mot Norrköping i första matchen).

Men statistik är till för att brytas, det finns det nog också statistik på.

***

Fotbollsmåndag i studio  i Estocolmo, hockeyträning i Jordal Amfi i Oslo och snart säng på Avalon i Göteborg.

Men först Barcelona-Milan, förstås.

Tillochmed hockeystjärnorna i Tre Kronor tänkte se den matchen, för någonting annat…när du kan så väljer du förstås.

Patrick Ekwall

Ekwall vs Lundh är tillbaka - och du kan hänga med On Tour

Meddelande från en Norwegian-flight rätt högt upp i luften:

Ekwall vs Lundh är snart tillbaka!

Efter några månaders arbete med att få ihop finanserna så är det nu klart.

Och i år blir det ett On Tour hela vägen över 20 avsnitt som avslutas med en exklusiv fotbollsresa “på riktigt”, ett Ekwall vs Lundh On Tour – där du har en möjlighet att hänga på.

Resan kör vi i höst, programmet är igång redan vecka 16 – mer info snart.

Vi är tillbaka, nu hoppas vi att du hänger med – på alla sätt och vis.

Patrick Ekwall

Statistiken talar emot Blåvitts guld (eller tvärtom)

Då kom den dagen till slut: brillor!

När jag började hålla min bok med utsträckta armar framför mig så tvingade till slut En frisör som heter Hannah mig att uppsöka en optiker.

En optiker på Stureplan valdes, alltid något för en som är slut som artist,

Jag fick titta in i konstiga maskiner och domen var någonting med 1,25 och en aning stigmatism på högra ögat.

Läsglasögon anmodades och en halvtimme senare kvitterade jag ut ett par färdigslipade i Skaga-bågar för 5000 bananer.

Jag ser ju fan så mycket bättre när jag läser Twitter, tidningar och böcker, jag inser ju det…det är en otrolig skillnad…men det svider, jag måste erkänna att det svider varenda gång jag letar fram brillorna och trycker dom över näsan.

Det är ett hårt slag för någon som tyckt att han sett perfekt hela sitt liv men nu inser att det är på väg utför…överdrivet såklart, men ni förstår…och att kroppen börjar brytas ned.

Och det såklart inte gnällas över småsaker, det finns de som har det värre. Och så finns det de som aldrig behöver hjälp med att se.

***

Kändes lite som att Real Göteborg kunde ha avgjort i Södertälje efter första 15-20, sen vet jag inte vad som hände med Blåvitt.

Stundtals såg de ut att drabbas av panik och det kan säkert vara någon sorts prestationsångest, men vi ska inte glömma att det är en lång serie.

Men ändå: inleda med en förlust mot det lag som tippats att bli sämst i allsvenskan…IFK Göteborg kommer inte ha råd med många fler sådana förluster innan det kommer att bli ett herrans  liv runt Kamratgården.

***

Sanningen är att AIK hade förlorat sin premiär mot Mjällby om de inte hade haft Ivan Turina i mål.

***

Jag blev klart impad av Admir Agdanovic, spjutspetsen som Syrianska rottat fram någonstans ute i Europa. han kändes lite som en Moestapha El Kabir och han kan bli  väldigt nyttig för Melkemichels lag.

Snabb, teknisk, målfarlig och visade bra sinne för spelet med en och annan klok passning.

Överhuvudtaget har Syrianska ett hyggligt homogent lag – åtminstone en startelva – på pappret. Med Arneng och Lollo Chanko som sittande mittfältare, kloke herrar. Med Sulan skadefri, med Touma i lite bättre form. och även med den hänsynslöse Skenderovic tillbaka.

Jämför med hur illa Syrianska inledde förra året.

De var inte tillnärmelsevis lika blyga nu.

***

Efter att ha sett matchen i Borås så har jag fortfarande inte förstått hur Elfsborg kunde vinna mot Djurgården.

***

Var det Åtvidabergs sång som knäckte Erik Lund?

**

Det är långt kvar, vi ska inte glömma det.

Men ska vi gå strikt efter statistik så har inget lag som förlorat i första omgången vunnit allsvenskan sen 1990.

Då lyckades IFK Göteborg med den bedriften.

Och då förlorade Blåvitt med – 6-0, mot IFK Norrköping.

Ingenting behöver alltså vara omöjligt.

***

Anders Svenssons andra mål mot Djurgården var delikat, men mest imponerade nye målvakten vid namn Höie.

Pannband, såklart. och långt hår. Någon ville mena att det var därför han passade in så bra i Elfsborg.

Själv tyckte jag han såg något tuffare ut än den snälla gamla pannbandsligan.

Jag tyckte mest att han påminde om Jonny Puma.

***

Förvisso 0-0 mot AIK på Råsunda – inför otroligt fina 20.000 – men jag håller inte med lokal media i Blekinge/nordostskåne som talar om Real Mjällby och på allvar tror på en placering i toppen.

Jag tror snarare tvärtom.

***

Säger som Svensson, rånet på Borås Arena var likställt med det på Arlanda. Bland de största vi sett.

***

När kom mohikanfrisyrmodet tillbaka egentligen?

Vad sa vi om det!

***

P3 Dokumentär via SR-appen. Överlägset!

***

När mitt Csports gick ned för ett ögonblick under Elfsborg-Djurgården så fick det bli lokala radiosändningen från matchen med skönt subjektiv kommentator.

Hade glömt hur underållande det kan vara.

***

Sofie Saranbrant har kommit ut med ny riktigt bra deckare, “Vila i frid”.

Kul att en av huvudpersonerna heter Johnny Ekström, med just exakt den stavningen.

***

Djurgården såg ut att vara Magnus Pehrson-stabilt och var framförallt väldigt tunga på fasta situationer.

Och Ricardo Santos såg ut att plötsligt vara klasser bättre än han sett ut att vara i andra lag.

Det kan säkert bli en roligare säsong än på länge för Dif, även om truppen är väldigt tunn.

***

Fotbollsmåndag är tillbaka.

Jag, Långe Lundh och Åslund kör varje måndag fram till EM.

TV4 kl 23:00.

***

Som jag gick loss med min grensåg och ny svår elektrisk häcksax mot ett gäng taggbuskar. Jag slaktade rejält, för mitt gentemot dessa taggar och helt meningslösa buskar går inte att beskriva med ord.

Och jag gjorde det utan brillorna på.

Vill betona det, jag ser bra. För det mesta, Trots allt.

Men det är nog bara en tidsfråga.

Det är på väg utför nu: villa, grensåg, Bauhaus och läsglasögon.

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå