Tonåring!
Jag minns 4-årskalaset, nästan som att det var igår.
Orutinerad på området bjöd jag in hela dagiset och utgått från att alla nog inte skulle komma.
Inte en enda lämnade återbud, alla var förstås hemma och avdelningens 24 barn skruttade hem till ett tårt- och saftkalas över två timmar som gjorde att jag fick ligga stilla i ett mörkt rum i över en vecka (eller kände att jag borde ha gjort det).
Idag har han bjudit hem själv och fixat med menyn.
På 4-årsdagen ville hon inte släppa mig en millimeter, ikväll vill hon nog helst att jag inte är hemma.
Det är Wilma, 13 år, och polarna. Det är Wilma, 13 år, och ett helt nytt liv, alltmer självständigt. Pappor och mammor är bra att ha, men också rätt pinsamma.
Jag har redan lärt mig leva med det.
Tiden har gått och den har gått fort, det vet säker även du och kanske kan du tillochmed minnas bloggtiden då det var Wilma, 6 år?
Wilma, 13 år! Ja, ni hör ju själva. Hur gick det till!
Tiden har gått fort men varenda sekund med Wilma under de senaste 13 åren har varit de bästa sekunderna i mitt.
Här utdrag om Wilma ur min bok Svår, svårare, Ekwall”
Män brukar ofta tala om sina barns födelser som det vackraste de någonsin upplevt. Själv tyckte jag det var en skräckfylld upplevelse. Wilma såg världens ljus någon gång väldigt tidigt på morgonen den 28 april 1999 på Karolinska.
Då hade hennes ankomst redan avverkat tre olika förlossningsskift och både jag och den födande modern (Carolina) hade kastats mellan hopp och förtvivlan i ett dygn som varit smärtfyllt, omtumlande och oroligt. Wilma ville inte gärna komma ut.
Specialläkare tillkallades och det sades allvarligt att nu måste någon- ting snart ske annars kan det sluta illa. Jag fick panik och gjorde vad jag kunde för att försöka hålla masken. Ett hav av snälla människor i vita och gröna rockar ställde sig runt Carolina, jag fick inte plats mer än i ett hörn av rummet och när Wilma kom ut skrek en läkare till mig att ”fort, du måste följa med här” och läkaren rusade iväg med nyförlösta babyn i sin famn, jag tog rygg och undrade chockat vad det var som hände.
Jag förstod senare att man ville att jag skulle vara med när man rensade Wilmas luftvägar med någon apparat efter den komplicerade och långa förlossningen, det var en medtagen baby efter bataljen som hon och hennes mamma fått utstå.
Wilma fick ligga någon timme i en kuvös sidan om Carolinas säng och när en fullständigt utmattad mamma somnade fick jag ta upp mitt barn, hålla henne länge och mjukt mot min bröstkorg och höra hennes lugna andetag när hon somnade till ljudet av mitt hjärta.
Det var först då jag förstod att Wilma var det bästa som någonsin hänt i mitt liv.
SVAREN ÄR ALDRIG ENKLA
27 januari 2006
Tidig frukost Park Konditori, tidningsläsning, hem igen och snabbt bloggeri, därefter slavdrivning hos PT-Hanna i Solviks Gym, direkt tillbaka på Park för fika med Wenström… han slevade i sig en semla, jag ville ligga lågt efter boxpasset, två små yttepytte tryffelkulor och grönt te… fotboll, fotboll, fotboll… åh, vad vi njuter av våra alltför få stunder av penetrerande fotbollsgurgel… ring, ring… “vi tar väl grill, bra lunch där, 20 minuter” …bara att dra iväg över Tranebergsbron med den där enkla, billigaste modellen Porsche Cayenne… nu lunch med ny TV-kollega som nog helst vill vara anonym, men vi kan kalla honom Hyland och det var en grym lunch på alla sätt och Hyland sa att han har det för jävla bra och det syntes på många sätt, han kom direkt från en snabbkurs i TV-sminkning.
Värnpliktsnytt ringer igen och vill ta nån bild till nån OS-grej och jag får inte glömma en specialare jag ska göra till Grammisutdelningen och NÄR, jag säger bara NÄR, ska jag ta mig an den mejlhög jag lovat mig själv beta av i flera dagar. Jag beslutade mig för att titta på mejlen mer eller mindre avsiktligt prick klockan kvart i fyra och fem minuter senare var jag tvungen att dra till skolan för hämtning av Wilma, 6 år. Barnet ska ha mat och det ligger en uppslagen Bladet på köksbordet, Wilma, 6 år, har lärt sig läsa och kastar sig över en pratbubbla över en bild på mitt stora huvud i en uppslagen Aftonbladet och läser högt “Sssssvääänisss är en kååååååt väääääärmläääänning” och säger “pappa, vad betyder det du säger här” och säg mig, ni som kan det här med att uppfostra barn, vad fan svarar man på det?
WILMA, 7 ÅR
28 april 2007
Vi har fått djur i huset. Eller djur och djur, vi har ett akvarium med vatten i, nån sorts småstenar, en plastmussla, en rosa anka, några växter som ser ut som dassiga salladsblad, en avlång mojäng som jag tror ska fixa rätt temperatur på vattnet, bubbelapparat gjord som en rocka och fastsatt med sugproppar, belysning, en flytande termometer och vatten då, helt vanligt vatten från kran i Apple Bay. Wilma, 6 år, har idag blivit Wilma, 7 år. Det har varit tjat om djur… kaniner, katter, hundar, ormar, hästar och fan vet allt. Jag är alldeles för ofta på resande fot så det har liksom aldrig varit i närheten av aktuellt, men om hela sanningen ska fram så är jag inte särskilt förtjust i djur överhuvudtaget… jag gillar i alla fall inte djur i lägenheter, det går bort i min värld. Djur är djur, ska bo utomhus eller i stall. Men små konstiga fiskar i en glasbur med vatten får gå. Jag trodde förstås i min enfald att det bara var att åka till djuraffären vid Bromma flygplats, betala och åka hem med allt i bilen… akvarium med fiskar och hela grejen. Jo, tjenare. Det skulle tvättas stenar, planteras växter, monteras belysning och andra mackapärer, och tempereras vatten, läsas bok och fixas med nåt medel som skulle hällas i… fiskjävlarna får vänta, för nu ska vattnet stå och bli vatten som fiskarna kan leva i, jag som trodde vatten var vatten, i alla fall för en fisk. Imorgon ska det köpas firrar och jag har redan läst i medföljd bok hur fiskarna i en helt osannolik procedur ska stegvis bli vän med vattnet, först via plastpåsen de kommer i, sen långsamt med hjälp av håv ner i vattnet och tamejfan om det inte står att ljuset ska släckas under tiden… alltså, jag har sett de här fiskarna i affären, de är inte stora, kan inte vara mycket hjärna.. va fan bryr de sig om att det är släckt eller inte? Men Wilma, 7 år, är helnöjd.
Det är förvisso fiskar, ja just nu alltså bara en glaslåda med vatten i och för sig, men ändå djur. Det är liksom det som är grejen för henne, det ska vara djur…hon har varit så besatt av denna tanke på djur i huset att allt har kretsat kring detta.
Wilma, 7 år, ser fram emot ett bröllop inom snar framtid, när hennes mamma går till kyrkan… och i en rätt intressant diskussion med Wilma, 7 år, om detta kring köksbordet undrade jag helt hypotetiskt om det var OK om jag någon gång skaffade mig en tjej.
“Njaee”, sa Wilma, 7 år. “Vaddå njaee”, sa jag. “Ja eller nej?” “Ja, men OK då…om hon har ett husdjur, till exempel en ödla!” Barn är underliga. Men när hon sa det var hon förstås bara 6 år. Nu är hon Wilma, 7 år.
ATT SOVA SOM EN STORK
11 maj 2006
När Wilma, 7 år, har bestämt sig… då är det orubbligt. Som i morse på ett cypriotiskt hotellrum. Wilma, 7 år: “När somnade jag igår?” “ ”Klockan halv elva sov du som en stock”, svarade jag.
“En stock?”
“Ja, som en stock.”
“Men det heter väl stork?”
“Näe, stock är det.”
“Nej, absolut inte. Sov som en stork ska det va!”
Nästan så jag börjar tveka här, jag vill i alla fall veta varför det skulle var stork.
Wilma, 7 år, svarade blixtsnabbt: “För att storkar bara sätter sig på en skorsten och sätter sig på en skorsten och säger att de ska sova och sen somnar de på en sekund, så enkelt är det pappa!”
Ibland önskar jag att jag alltid kunde vara lika beslutsam i min övertygelse.
KLART BARNET SKA HA MELON
31 augusti 2006
Wilma, 7 år, vaknade klockan 05:10 och sa:
“Pappa, jag kan inte sova längre”. “Försök”, sa jag. 05:45 hade hon väckt mig sju gånger och varenda gång förklarat att hon inte kunde sova och sa sen bestämt att hon “faktiskt var hungrig också”. Likt en zombie masade jag mig upp och fixade det som skulle fixas. Frukostar, duschningar, hårkamningar, tandborstningar, klädbråk och så. Ändå blir det på något vis alltid stress… jag förstår det inte, men när vi väl skulle ta oss till skolan var det förstås svinbråttom. Och fyra sekunder efter det att jag öppnat ytterdörren sa Wilma, 7 år: “La du ner melon till mig i skolväskan?” ”Nej, det blev äpple idag”. “Men jag vill ha melon, du lovade det igår!” Snabb hjärnverksamhet, minnet sträcker sig i alla fall 24 timmar bakåt nuförtiden. “Ehh… jo, det gjorde jag. Men nu har vi rätt bra brådis, man ska inte komma försent till skolan” “Och man ska hålla vad man lovar, det har du själv sagt… jag vill ha melon!” Okidoki, rusch in i köket. Fram med melonjäveln. Kniv och tjoff, tjoff. Ner i lådan. Full fart in i bilen och med en stressmage i uppror kom vi fram i exakt tid för inringning. Då ringer PT-Hanna inför morgonens träningspass och säger uppenbart förvånad: “Oj då, vad gör du uppe så här tidigt?”
ANNARS ÄR DET LUGNT
8 januari 2007
Just precis en sådan dag idag, när klockan ringer bistert ganska tidigt och när det ska sorteras tvätt i drivor, vikas tvätt i oändlighet, plockas undan, plockas undan, plockas undan, läggas i tvätt, upptäcka att sköljmedlet är slut, svära sig tokig över det… och det är när man vid niosnåret gör ett blekt försök att anordna den enklaste av frukostar som man inser att… jodå, idag är dagen alla är tillbaka på jobben… mo- biltelefonerna kommer att ringa konstant o det är revisorer, bilvårdsfir- mor, föräldrar till klasskamrater till Wilma, 7 år, Carin, nåt fotbollslag som vill ha hjälp med nåt i Västergötland och det är föreläsningsför- frågningar från Luleå och Sundsvall, Danny Wess, mamma, Let ́s Danceri-grejer, handbollsfolk och det är tidningar, tidningar, tidningar för nu brinner det, på fredag smäller det och här måste göras förhands och efterhands och fan och hans moster… och då ringer givetvis Sporten och vill att vi får ihop en krönika och vi lyckas knyckla in en sådan någon gång vid lunch, den lunch i all hast som samtidigt är min frukost och jag skriver och läser in Henke-krönikan och kutar rakt ned till min snikversion av Porsche Cayenne och rullar snabbt ned Tege- luddsvägen några nummer, för sen är det dansträning och Gay-Tony kollar, Storebror da Silva kollar och besökande Let ́s Dance-Viktor kollar och de kan möjligtvis ljuga, men de påstår på fullt allvar att det ser ok ut… och det är med en själ fylld med självförtroende som jag efter ett par timmars träning i högklackat kör för att hämta Wilma, 7 år, när hennes mamma säger att “det är start för karateträning idag och Wilma vill gärna gå, det är kl 18”… och shit pommes, jag har bokat en intervju hemma kl 18:30, men jag förhalar den till 18:45, jag och Wilma, 7 år, rusar upp för trapporna och klär om… hon till karatestuket, jag från danskläder… prick klockan 18 är vi på karaten, jag fixar så att klasskamrats pappa kan köra hem Wilma, 7 år, samtidigt som jag tar mig till närmaste Ica och chock-attack-snabbhandlar mat för kvällen, frukost till imorgon, frukt till skolan och hinner precis innanför dörren hemma när Getingens frk Vit och fotograf Programledaren ringer och säger “att nu är vi här”…intervju-intervju samtidigt som jag drar in en lasagne till 7-årigt barn i ugnen och själv drar i mig dagens middag, två mackor med Skagen-röra…Wilma, 7 år, kommer hem som Karate-Kid… jag serverar mat och Programledaren tar lite bilder och Wilma, 7 år, äter lasagne, skivad tomat och minimorätter… sen tack och hej till Getingen, tre-fyra samtal med Sky Sports som är helt Henke- hysteriska, snabbt svar på några viktiga mejl… på med nattlinnet, borsta tanden, leta febrilt efter nån irriterande gosedjursdelfin, läsa fyra kapitel saga… sen en kopp te och nu sitter jag framför datorn.
Men i övrigt har det varit hur lugnt som helst.
MAKARONKOKNINGSREKORDET
14 februari 2007
Jag måste kanske börja lära mig laga mat. Wilma, 7 år, börjar bli så gammal att jag får en känsla av att hon är på väg att genomskåda mina talanger vid spisen. Jag fixar sju rätter, tre av dessa bygger på pasta, någon på färdigrullade köttbullar, en på fiskpinnar och någon på falukorv… den sjunde heter restaurang.
Mitt samvete brukar jag bedöva med rätt mycket grönsaker, bland annat kokt broccoli i mikrovågsugn som jag ser lite som en specialitet, urgröpt avocado då och då… för att inte tala om de rätt divigt skurna och svindyra plommontomaterna jag brukar servera till Familjen Dafgårds lasagne. Wilma, 7 år, har börjat se något desillusionerad ut vid matbordet men hon är snäll och när jag frågade vad hon ville ha idag… hon fick välja helt själv, det är ju Alla Hjärtans… så sa hon “köttbullar med makaroner – och ketchup!”.
Makaronerna tar 8-9 minuter (enligt paketet), köttbullarna värms i stek- panna på sex-sju och broccolin tar exakt fem minuter på det näst högsta röda strecket på mikron. Jag började 16:15. Allt var klart 45 minuter senare.
Det måste tamejfan vara nytt rekord i makaronkokning. Inledde med att koka för länge i alltför liten kastrull… makaronerna sladdrade som överkokt lutfisk… bytte då till jättekastrullen och vattnet tog en evighet att koka upp, kände att jag lyckats perfekt och lyfte över snyggt till durkslaget, men brände mig plötsligt så elakt på fingrarna att jag tappade kastrullen rakt ned i vasken och varenda makaronjävel flög rätt ut bland gammal disk… så jag fick göra om hela proceduren och… ja, trekvart senare hade jag alltså lyckats koka makaroner.
Efter en halvtimme frågade Wilma, 7 år: “Hur går det, är det inte klart snart?”
“Det kan ta lite tid”, sa jag.
“Okejdå, jag förstår”, sa Wilma, 7 år, snäll som hon är.
Jag tror mitt barn är på väg att avslöja mig.
Hon vet att hon har en farsa som inte kan laga mat, men att han är en jävel på att handla ketchup.
SHE SPEAKS ENGLISH
5 december 2007
Engelska i skolan idag för Wilma, 7 år.
De fick lära sig de vanligaste färgerna, hon bad mig förhöra i bilen.
“Gul”, sa jag.
“Yellow”, sa Wilma, 7 år.
“Grön?”… “Green!”
“Blå?”… “Blue!”
“Röd?”… “Red!”
Till slut tänkte jag dra till med nåt lite svårare, tänkte kolla hennes reaktion när hon fick en färg de sannolikt inte fått lära sig. Så jag sa “Lila?”.
Svaret kom blixtsnabbt: “Laila!” Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte låta bli att le så kärleks- fullt åt just sånt.
FARMOR PRATAR INTE SVENSKA
18 december 2007
Ett drygt dygn varje år måste ägnas åt julbestyr med anknytning till familjebanden söderöver… jag och Wilma, 7 år, tog flyget från Bromma och det var när hyrbilen var på väg in från Sturup som hon frågade som bara barn kan fråga efter en flygresa
”Pappa, har de samma pengar i Malmö som i Stockholm?”.
“Ja, men det vet du ju.. det är ju samma språk och allt”, svarade jag.
“Inte riktigt”, sa Wilma 7 år.
“Farmor pratar ju skånska”.
WILMA, 8 ÅR
27 april 2008
När det brukar vara som mörkast finns det allt något ljus som skimrar och värmer i tillvaron. Som Wilma, 7 år. Alldeles väldigt speciellt mycket som Wilma, 7 år.
Hon tar mig genom en resa i livet som är så rolig, så spännande, så vis och framförallt så nödvändig. Man må vara vad som helst, vem som helst, hur som helst eller när som helst… i sällskap med Wilma, 7 år, är man befriande nog alltid bara pappa.
Varken mer, varken mindre. Med Wilma, 7 år, blir man både barn och vuxen på en och samma gång.
Det är sällan jag känner mig så gammal som när jag borstar ut hennes tilltrasslade hår och hon säger “aj, det gjorde FETT ont” och jag rynkar på näsan och menar “det där låter väl inte så fint, FETT ont…” Som man själv minns “gamla mormödrar” och sånt sa om en själv när man sa nåt nytt eller häftigt på “den tiden”…det kan ha varit “coolt”, det var en nytt annorlunda ord som mossiga vuxna tyckte var fult på 70-talet.
Det är sällan jag känner mig så ung som när vi plockar fram ett monopol och jag går igång stenhårt för att jag har pengar nog att köpa hotell på Strandvägen, alltmedan Wilma, 7 år, kämpar för att få ihop till små hus på Luntmakargatan.
Och det är sällan jag ler så varmt inombords som när Wilma, 7 år, ställer sina frågor om sport och annat som är så avväpnande, så med ögonen vidöppna och i bland så nödvändiga i en rätt trångsynt värld.
Som när hon suttit framför en TV-fotbollsmatch under 6-7 minuter i vintras, tröttnat och till slut undrat…”pappa, varför skjuter de inte bol- len i mål för… det är väl ändå det som det går ut på!?”. “För att det inte är så lätt alla gånger, förstår du” “Då förstår jag inte varför de spelar fotboll!” Jag hämtade Wilma, 7 år, tidig eftermiddag idag… vi drog lite multivitaminjuice (som hon älskar), bytte om och sen bilen ned till stan för kalas med alla tjejpolarna i klassen.
Rymd- och laserlekar, varmkorv, glass, godispåsar och presenter. En lyckans dag för ett barn i första klass Det var med ögon så tindrande, så stora och så klart kornblå som Wilma, 7 år, sa att det varit en “fantastisk dag idag” och hon sa “jag älskar dig, pappa” och jag sa “att jag älskar dig väldigt, väldigt mycket, mest i hela världen”.
Och när hon vaknar imorgon är hon Wilma, 8 år.
REKLAM DÅ OCH REKLAM NU
19 februari 2009
Kids har ständigt en förmåga att inse att det är nya tider.
Som när Wilma, 8 år, mitt under SvT:s melodifestivalsändning utbrast: “Va, är det ingen reklam!”
Hon var på jakt efter en utlovad milkshake och insåg efterhand att det inte fanns någon naturlig paus att gör den i.
“Nej, det här är ju SvT. De har ingen reklam”, svarade jag.
Wilma, 9 år, tittade då förvånat mot mig som om hon ville säga att “vad är det för en TV-kanal, som inte har reklam?”
Själv minns jag ju en uppväxt där du gick en vecka och suktade efter “Fattiga och de rika” med Nick Nolte som gick varje lördag och möjligtvis efter den rumänsk-tunisiska replikfria långfilmen (man sa alltid långfilm med vördnad, förstå att en film var en STOR grej under 70-talets bolsjeviktänk i landet) som handlade om att en familj skulle gå och handla en liter mjölk.
Reklam? Herregud, du kom en halvtimme före till bion så att du inte skulle missa reklamen.
Du kunde samla hela skolgården under en rast för att berätta att du varit i England – och sett reklam.
På TV!
Jag försökte inte ens förklara det för Wilma, 8 år. Hon hade aldrig trott på ett ord.
Men det kommer andra tider och när Wilma, 8 år, blir gammal kommer hon ändå att sitta där på sin kammare, mejla anonymt till kvällstidningar, tycka att “Vinterstudion” är det bästa som finns, att Rapport kan man alltid lita på, att allt är TV4:s fel och att det är för mycket reklam.
Och ljuga och säga att hon egentligen mest ser dokumentärer på Discovery Channel.
WILMA, 9 ÅR
28 april 2009
Det finns tidiga morgnar och tidiga morgnar och morgnarna den 28 april har sen 1999 alltid varit en morgon i livsglädjens tecken; stora blå och förväntansfullt glittrande ögon som sett dagens ljus väldigt tidigt och som strålar som det ljus hon alltid har varit i mitt liv.
Det finns aldrig ord stora nog för att beskriva, så jag ska inte ens försöka. Wilma, 8 år, har idag blivit Wilma, 9 år.
Hon ville ha en skateboard och det är klart tjejen ska ha en skateboard… ja, hon är curlad men hon tar det bra; trygg och tacksam, omtänksam och ständigt glad, ständigt ofattbart förstående för en pappa som åker “jorden runt” för att se på människor som hoppar, springer, pratar, kastar och sparkar på en boll.
Ingen kan vara så skönt avväpnande i en sådan värld som Wilma, 9 år.
Som den här: Jag satt framför TV:n och såg en handbollsmatch, lite seriöst sådär som förberedelse inför ett jobb. Wilma, då 8 år, kom förbi, stannade till vid soffan och tittade storögt på TV:n.
“Pappa, vad tittar du på?”
“Handboll, det är en handbollsmatch”
“Men, vaddå…det är ju jättekonstigt!”
“Vad är konstigt?”
“Jamen, alla är ju målvakter!”
Jag har nu ingen aning om hur jag ska lära henne att åka skateboard eftersom det aldrig var min grej när jag gick i plugget (och skateboard knappt existerade, ska också sägas, är jag rädd), men vi får lösa det på nåt vis, vi brukar göra det.
Jag har ingen aning om hur man “uppfostrar barn”, jag försöker mest förklara vad som är rätt och vad som är fel, jag försöker göra vad jag kan framför läxböcker och berättar (något överdrivna) storslagna berättelser om hur saker och ting ser ut i olika delar av världen.
Barn drar sen sina egna slutsatser, mer, fler och bättre än man tror.
Liksom att barn lär sig åka skateboard, på något vis.
Barn fixar nämligen saker ganska smärtfritt och enkelt, när vi vuxna ska krångla till det, när vi vuxna dribblar in oss i konstiga ord och formuleringar, när vi vuxna inte förstår att saker och ting ibland kan vara väldigt oskuldsfullt enkla.
Som den här texten i ett skolarbete om världens barn, skrivet av Wilma, 9 år, och hennes klasskamrat Alice:
“Barn ska ha ret att inte bo på gatan! Och bli skjutna! Gatubarnen har ret att få mat och vatten. Barn har inte ret att bli barnsuldter. Ingen har ret att ha krig! Alla barn har ret att få och je kerlek och omsorg” J
Jag kan börja gråta när jag läser sånt. Jag är nämligen en blödig jävel, men jag har inga problem med det.
Grattis Wilma, 9 år. Du är en ängel.
FLYGET GÅR NÄR FLYGET GÅR
12 maj 2008
När jag äntligen tagit en vecka ledigt, och lite semester med Wilma, 9 år, i solen: det vanliga flytet. Gick upp i natten, likt ett spöke strax efter 04… packade ihop mig själv och barn i en taxi, halvstressigt, söndertrött.
Planet skulle lyfta 07:45. Klockan är snart 14 och vi sitter fortfarande på Arlanda När någon satte sig i cockpit upptäcktes att något var fel och det var när man från desken meddelade att “vi måste flyga in en reservdel från
Heathrow” som jag förstod att det inte är helt säkert att det blir någon semester överhuvudtaget. Jag har all respekt för flygsäkerheten, men en sak förstår jag aldrig: plan som har flugit till en destination för att sen lyfta på morgonen, har de gått sönder över natten?
Varför upptäcks alltid felen när man ska dra iväg och inte under den flygning som nyss har varit? Det är sånt jag är lite för dum för att förstå. ***
Det blev som väntat: När det dök upp någon vid gaten kl 14:00 så kom förstås beskedet att den där reservdelen som skulle skickas från Eng- land aldrig fanns med på något plan, i alla fall inte till Arlanda. Svenska Spel gav tydligen 1,03 på den utvecklingen.
Ingen kan förstås hjälpa om något går sönder, men hela flygvärlden (alla, överallt, I promise) lider av nån sorts sjuka där information bara kan ske på fasta tider och där ett uppstått problem aldrig är tio minuter eller en halvtimme (lita aldrig på det, alltid minst en timme).
Att den där reservdelen inte fanns med på planet borde väl knappast ha upptäckts först kl 14 – det var ju då det utlovats att planet äntligen skulle avgå? Istället fick vi då veta… och man ville ju inte vara den stackars sate som tvingades gå fram och meddela detta… att planet istället skulle gå klockan… 19.00.
Ordinarie avgångstid var 07:45… barnfamiljer och hela fadderullan hade varit på Arlanda sen 06, kanske gått upp och åkt bil sen 03:00. Så här: i just den situationen är man inte så mottaglig för ens en kvarts försening.
Nu ser det ut att bli tolv timmar. Jag och Wilma, 9 år, flydde kaoset… jag gav mig inte in där bland fräsande föräldrar, besvikna barn och argsinta tanter, alla var som en enda stor gemensam Plus-Sverker… orkade inte be om taxiersättning, så nu sitter vi i Apple Bay.
Om en timme blir det taxi tillbaka igen eftersom vi är dumma nog att tro på att planet lyfter kl 19:00.
Det blev till slut en dag med väckning 04:30 som därefter har ägnats åt att såsa på Arlanda (den här typen av förseningar måste vara en guldgruva för taxfreen), tugga i sig äcklig flygplatsmat, dricka läsk, spel lite yatzy, försöka förklara för ett barn vad “som händer” och i slutändan lägga ut 1500 spänn på taxiresor längs en motorväg under en dag som bara varit en öken innanför stora glasrutor på terminal 5.
Exakt så som man vill att ens korta semester ska börja efter en periodfullständig jobbhysteri. Det är i alla fall exakt då som jag vill vara Wilma, 9 år; givetvis väldigt besviken, men ändå kall och lugn.
”Vi flyger när vi flyger”, sa hon och tog en tupplur framåt eftermiddagen.
Så sant, så sant.
EN 16 JULI ATT ALLTID MINNAS
16 juli 2008
Det är inget att bry sig om längre, men det blev en 16:e juli för alltid att minnas.
Framåt 07-tiden på morgonen kom Wilma, 9 år, intassandes, käm- pandes med en alltför tung bricka och sjöng högt “Jag gratulerar lilla pappa idag…”. På brickan: två mackor med smör och fruktbitar, ett glas apelsinjuice, en tallrik fil med flingor och en physalis, en skål salta pinnar och ett rör Resorb.
Hon ville festa till det för sin gamla farsa och resorben trodde hon var vitaminer. Det var på alla sätt överväldigande. Därefter tvingade hon mig att köra henne till den där affären i Boarp som har “allting”, hon bad mig vänta i bilen, spatserade in med egen plånbok och kom ut med en present i en tidning eftersom de inte hade presentpapper.
När jag kom hem fick jag den finaste av födelsedagspresenter: En röd fin kaffemugg med texten “Jag älskar dig”. Hon hade sett ut den sen länge. Jag är för blödig för att fixa sånt och fällde tårar.
När Wilma, 9 år, frågade om jag var ledsen så sa jag att det var vinden.
“Men vi är ju inomhus”, sa hon.
“Men jag är gammal nu”, svarade jag.
Hon sa då bara att hon förstod.
Hon är en ängel.
NÄR SAMVETET GNAGER SOM VÄRST
25 oktober 2008
Wilma, 9 år, har fått feber, halsont, huvudvärk: halsfluss. Det är inget att oja sig över, barn blir sjuka och tvingas vara hemma en vecka på penicillin, sådan äro nu naturen.
Men allt är inte alltid så enkelt i singelpappavärlden med ett jobb där VAB aldrig existerat och i sådana fall som en förkortning på nåt fotbollslag. Jag måste (självklart) vara hemma.
Men jag måste också redigera ett inslag till Fotbollsgalan, redigering och redigerare är bokat och det rätt tidsödande jobbet måste vara klart senast måndag.
Jag måste göra Ekwall vs Lundh på torsdag eftersom det är inlagt i en TV-tablå, studiotid är bokad, gäst är bokad och det är TV som måste vara där när klockan är 18:30. Framförallt måste jag vara hemma med ett sjukt barn. Hur gör man då?
Med allra största respekt för de allra flesta jobb, men det går ju nästan alltid att lösa på något vis… TV är ett helvete på det viset, det finns inget utrymme för singelpappor att VAB:a. Jag kan inte direkt ringa till förbundet och be dem flytta på Fotbollsgalan ett par dagar, jag kan inte be TV4 Sport lägga in en tecknad film 18:30 på torsdag.
Kan, kan jag säkert, men det hade inte spelat någon roll. Det måste alltid fixas på något vis.
Nu trollar vi i dagarna med hjälp av den fantastiske redigeraren Fres och kollar bilder hemifrån via dator samt en väldigt omtänksam mormor.
Helst hade jag bara baddat panna, tjatat ned medicin i strupe, fixat fruktsallad, tröstat och tagit hand om. Nu får det bli både och.
Det är inte ett dugg synd om mig… jag vill gärna betona det… men det finns stunder då ett “vanligt” jobb hade varit enklare.
Den enda det blir synd om i det här fallet är Wilma, 9 år.
Och det får verkligen det där dåliga samvetet att äta sig hela vägen in i hjärtats innersta.
EN NYÅRSAFTON I AFRIKA
1 januari 2009
Det blev ett tolvslag helt i Kåmarks smak.
Kvart över aderton satte sig jag och Wilma, 9 år, till bords och till höger om ett par från Wales med damen i svart glittrande stass som satt lite väl tajt på sina ställen, svårt stajlad i kortklippt slingat hår med ett lager gele som hade bräckt vilken Ekwall 2007 som helst och till vänster om oss ett engelskt par från Halifax… jag påpekade att jag varit där och sett Brolin spela B-lagsfotboll för Leeds och herrn i sällskapet sa “jaså, är ni tyskar”… med damen i väldigt smakfull klänning och de var trevliga, försökte prata med Wilma (men som med så många en- gelsmän kan de inte riktigt förstå att jag kan prata och förstå engelska men inte mitt barn) och påpekade sen lite sorgligt att de varit här i snart tre veckor men att vädret varit lika uselt sen dan dag de kom.
Som om det vore så mycket bättre i Halifax.
Restaurangchefen själv, Manuel (självklart, Manuel, vad annars?!) tog emot i en helt vansinnig vit utstyrsel i en väldigt tydlig hierarkisk klädkod där Manuels närmaste underhuggare hade svart svid, deras underhuggare svart väst och skjorta och de simplaste av servispersonal i röd-orange-randiga skjortor.
Det var lite överraskande en sanslös Sylvesterbuffet; alla tänkbara skaldjur där de friterade jätteräkorna var så nyupptagna att de kom dansande in i lokalen med nät kvar längs ryggen, det var ett hav av Kap Verdekomponerade sallader med färska frukter, det var rysk kaviar, det var helstekt i alla dess former, det var kreolska såser, det var ett dessertbord så stort att du inte såg från den ena sidan till den andra.
Å andra sidan var det ett rött vin från helvetet och “bara” Freixenet i champagneglasen eftersom de bästa av viner och riktig skumpa inte direkt hämtas nästgårds. Kulinariskt; en ljuvlig upplevelse.
Men när våra flankerande britter kom med sina tallrikar låg det möjligtvis en liten crabstickruta i ena hörnet, annars fylldes de med ”chips”, sönderkokta morötter, rostbiff och ett berg av fucking brysselkål.
Vi åt och Wilma, 9 år, och jag pratade om roliga saker som är på gång under 2009 (där uppenbarligen en ny mattebok inte direkt ingick som en sådan) och vi tog det lugnt mellan rätterna, hann bli hungriga på nytt och då valde Wilma, 9 år, att köra en sväng nygrillad tonfisk efter glassdessert som hade alla tänkbara färger.
Sen en trappa upp till stora scenen på detta gigantiska hotellschabrak mitt ute i the middle of en sandöken där rottingstolarna stod på flera långa sprikraka rader och alla fick en silverfärgad prasslig påse som var fylld med roliga plastnäsor, kuliga hattar, sådana där blåstrumpeter, girlanger och annat som var lustigt och vi tog vår påse, hittade en plats i en av raderna och alla tog på sig roliga plastnäsor, kuliga hattar, blåste i blåstrumpeter, sprutade girlanger och vi skrattade och tyckte allt var väldigt festligt och jag blev bjuden på en GT av en skånsk herre som sträckte fram den och sa bara “Tejve Fuyra!”… jag vet inte hur mycket bjuda det är på ett all inclusive, men det var ju snällt sådär i nyårstider..och det spelades högt med musik som jag kan mer än någon annan musik…sent 70-tal, tidigt 80-tal…Daddy Cool, Born to be alive, YMCA, We are family, Kool and the Gangs Celebration, Grandmaster Flash och till o med min absoluta favvo “And the beat goes on” med The Whispers, och sen en sönderspeedad urtyp för den grek-italienska kombinationen av Strandraggaren som i rätt usla försök påpekade att nu kom hotellets direktion, ut kom ett par herrar i kostym och en kvinna i långklänning och vi tvingades applådera (för vad, vet jag inte riktigt), och sen Kap Verdiansk dans-show med killar i kroppar som fick de nu rätt halvpackade kvinnliga gästerna att få något drömskt i blicken, sådant som lätt skulle ge ett uppsving till de där omtalade charterresorna till Gambia och med tjejer i… det är trots allt ett familjehotell… häpnadsväckande förföriska danser där rumpa, buk, bål, underkropp jobbade på högtryck i ständigt upprepade moves som hade fått den mest luttrade att tappa hakan och när jag hade torkat av mig drägglet runt munnen så sa Wilma, 9 år, att nu var hon trött och nu hade det redan varit klockan tolv hemma i Sverige och när vi gick därifrån stod det fortfarande rumpor och skakade på scen som om de gjorde det med livet som insats.
“Det här var en Nyårsafton i Kåmarks smak”, sa jag till Wilma.
“Hur då”, svarade Wilma, 9 år, såklart.
Jag sa att vi tar det en annan gång.
WILMA, 10 ÅR
28 april 2009
Det må spelas hur många Chelseas mot Barcelonas som helst.
Det må vara vad du vill i denna värld sen en väldigt tidig och solig morgon den 28 april 1999.
Då kom Wilma efter en tretton timmar lång och smärtsam förlossning och när hennes tappra, utmattade mamma fick vila så somnade Wilma över mitt bröst… hon somnade alltid till rytmen av mitt hjärta… det var obeskrivlig närhet, kärlek och värme redan då. Jag trodde ingenting, visste ingenting. Jag fick lära mig gråta av saknad, jag fick känna ett samvete brinna i stunder av förtvivlan, jag fick uppleva skratt, tårar, tröst, stolthet, värme, faderskap i en vilt bubblande upplevelse. Det har varit en overkligt oslagbar resa… den bästa jag gjort, den vikti- gaste av dem alla. Tiden har gått så oerhört fort men också… om jag tänker efter… så smidigt; som ett lugnt seglande moln på en sommarhimmel.
Idag blir Wilma, 9 år – Wilma, 10 år.
Hon är en ängel i mitt liv.
SKA DET VARA JULPYNT, SKA DET PYNTAS
2 december 2009
Frosten har attackerat Apple Bay denna morgon, kallare men också ljusare. Och eftersom det lackar mot jul så får jag veta det varje dag, jag har en 10-åring i huset.
“Julpynt!”, är kravet.
“Nej, aldrig i livet”, protesterar jag.
Men får förstås alltid ge mig och en och annan tomte eller gran har släpats in, stjärnor satts upp, levande ljus förstås… dock aldrig, aldrig, aldrig, aldrig små dukar eller prydnadsprylar. Och i år har jag slagit till med “julpynt” som jag själv ville ha, jag börjar bli jävligt gammal.
Jag såg den i fönstret till den rätt sköna butiken Koffert på Humlegårdsgatan; en isbana med små handmålade figurer som glider omkring på isen i strålkastarsken. Då visste jag inte att det samtidigt var en speldosa som spelar klassiska jul-låtar (volymen går att dra ned) och ett par dagar senare stegade jag in med Wilma, 10 år, och slog till.
Tvåtusenetthundra bananer.
Ska det vara julpynt, så ska det julpyntas. (Den kanske var för dålig, för göteborgsk, men va fan)
Nu pryder isbanan plats i en bokhylla jag rensat i och jag går dit och tar en titt varenda dag. Jag börjar inte bara bli gammal, börjar bli lite dum i huvudet också.
EN DAG MED HALSFLUSS
7 april 2010
Klart jag insåg att Wilma, 10 år, hade fått halsfluss… de symptomen har jag lärt mig genom åren. Först tidigt telefonsamtal till vårdcentral vars automatiska telefonsvarare lät hälsa att de ringer klockan 13:30 och prick 13:30, efter fem timmars febrig väntan, hälsar sköterska att det nog låter som halsfluss men att de inte hade några tider.
“Jag kunde inte fått vet det när jag ringde i morse?”, undrade jag, men inga svar.
Nu hade jag alltså fått vänta i fem timmar på att få veta att jag inte hade behövt vänta i fem timmar för det fanns inget att vänta på.
Istället ombads jag ringa något som hette Närakuten Bromma. Vars telefontid började kl 17. Där fick vi en läkartid kl 19. Och det var som ett depåstopp i Monte Carlos F1: In och hej, säg ahhhh, halsfluss här, recept i handen och tack så mycket, klistermärke och hem igen.
Så serviceminded, så snabbt, så enkelt, så bra.
Jag förstår inte varför det ska behöva ta elva timmar för att nå dit.
Men jag är glad ändå och imorgon bitti är nog Wilma, 10 år, minst lika glad.
Nu är hon bara het, feberfrossig och vill sova.
WILMA, 11 ÅR
27 april 2010
Jag vill ju tro att hon fortfarande bara är en liten, liten, liten flicka som behöver all tänkbar hjälp med allting. Men jag vet, såklart. Vet att barnet börjar få egna ben som hon gärna står på helt själv, vet att hon klarar gå hem själv från skolan och fixa till sig en macka, vet att hon (tyvärr) kan logga in på vilken vidrig websida som helst och ta del av lögner, överdrifter, att hon kan åka kommunalt alldeles själv till danslektionerna, vet att hon vet att jag inte tror att hon kan.
Snart är vi i ett (ofrånkomligt) läge där Wilma, 10 år, tycker att pappa mest bara är lite pinsam och helst ska hålla sig undan. Jag försöker ju inse att jag måste lära mig att leva med det. Imorgon blir Wilma, 11 år.
För mig kommer hon alltid att vara pappas lilla flicka.
Oavsett vad hon tycker om det så vill jag att hon ska veta att det är just så.
FISKDAMMSANSVARIG
2 december 2010
Ansvarig för fiskdammen… smaka på den.
Fiskdammsansvarig!
Så blev det alltså på möte inför lördagens julmarknad i Dragonparken, arrangerad av en klass innehållande bland andra Wilma, 11 år.
Jag kom liksom inte undan. Och i valet mellan kaffe- och glöggansvar, korvgrillsansvar, ansvar för hästkrake till ridning, loppisförsäljningsansvarig, bakningsansvarig… så var valet aldrig särskilt svårt.
Bara att köpa godis, godispåsar, ta med sig fiskdammsskynke och fiskespö med lina, fick jag veta. Herregud. Det här är inte riktigt min cup of tea, men vad gör man inte? Frågorna hopar sig nu i min skalle och jag känner stressen komma.
Var köper jag lösgodis till bra pris i stora mängder? Eller vad vill de ha sina påsar? Hur mycket? Vem har ett fiskespö med lina och fiskdam- sskynke hemma, liksom? Ska jag köra några sköna trolleritricks (här har Wilma, 11 år, antytt något om totalförbud)? Kan man skrämma barnen? Ska jag sätta en kokt broccoli på kroken, bara för att se DEN minen?
Ett tag funderade jag på att lägga iPads i påsarna, vi är ju trots allt i Apple Bay-neigbourhoods. Men efter snabbundersökning via twitter så visar det sig att folk kan sina fiskdammar och Långe Lundh menar att det är tveksamt med iPads i påsarna eftersom barnen i Bromma redan har det.
Han föreslår cash. I rulle.
Jag förstår i alla fall att clementiner är en glädjedödare.
Tacksam för alla tips för att slippa bli lynchad av uppretade brommamorsor i Odd Molly-koftor.
***
5 december 2010
Låt mig då bara konstatera att det var en väldigt speciellt helg, en sådan det inte finns särskilt många av: Inleddes med att jag och Långe Lundh testade svår rockring iförda norsk rosa onepiece, fortsatte med att jag drog på mig ett par skridskor för första gången i mitt 45-åriga liv och gav mig ut på is för att avslutas med The mother of all Fiskdamms.
Jag kan avslöja att fiskdammsäventyret blev en stormande succé. Allt godis tog slut, 75 påsar fiskades upp. Folk kan sina fiskdammar och via twitter fick jag de godaste av råd; inga sossepåsar med clementin, sudd och klistermärke fungerar alltid, ligg lågt med lakrits, iPads i påsarna slår inte i Bromma eftersom kid- sen redan har en – cash är bättre, jultomteskum fyller påsens rymd fint, med mera, med mera.
Jag valde att pimpa alla påsar med limegrön bloggpenna, vilket inte riktigt fick kidsen att hoppa högt… eller hoppa överhuvudtaget. Det var nog ett felbeslut. Barn har verkligen ingen koll ibland.
INTE ALLTID MAN ÄR IM-PERFEKT
14 februari 2011
Det blev en eftermiddag vid köksbordet med Wilma, 11 år. Och pluskvamperfekt, supinum, presens, imperfekt, infinitiv, futurum… en kamp i en böjd verbvärld som fick en annorlunda ände(lse). Tekniskt sett har jag alltid skrivit på känn; det som låtit bra har varit bra nog, pluskvamperfekta mig gärna hit eller dit… men för mig har det räckt med att det känts korrekt. Om Foppas hockeykarriär skrivs i presens, futurum eller imperfekt kan kännas helt ovidkommande så länge vi förstår så pass mycket som att det känns lite sorgligt att det nu är över. Men det som ska pluggas, ska pluggas. Så det slutade med att Wilma, 11 år, förhörde mig… så att det här ämnet som var lite i imperfekt, nu är lite mer i futurum.
Du lär dig något nytt varenda dag, även om det är gammalt.
WILMA , 12 ÅR
28 april 2011
Tänk att tiden går så fort; Wilma, 11 år har idag blivit… Wilma, 12 år. Ni som har varit med på denna blogg från begynnelsen har kunnat följa med sen “Wilma, 6 år”. Jag citerade henne oftare då, för yngre barn pratar lite besynnerligare icke-vuxet språk. Vi tycker det är roligare.
Idag säger hon mest vettiga saker, läser dessutom den här bloggen ibland och kan förmedla sina egna budskap i text. Jag börjar därför redan känna av nån sorts faderlig “oro” för att min lilla tjej snart är så stor att hon kan stå på egna ben.
Det är väl sånt som alla föräldrar upplever, det är ju inget märkvärdigt med det. Men ändå; Wilma, 12 år. Tiden tickar på, livet har sin gång.
Och aldrig strålar solen så starkt och vackert i mitt hjärta som varje år den 28 april.