Sorg

Christer var djupt engagerad i min fotbollsklubb, BK Olympic, men också sportjournalist på tidningen Kvällsposten.

Han hade kunnat strunta i mig och mina drömmar om ett jobb i den här branschen.

Men antingen så såg han en liten gnutta talang någonstans, kanske fick han en känsla för drivkraften eller så var han bara en väldigt god människa som bara ville försöka hjälpa, bara försöka ge en ung vilsen grabb med drömmar en liten chans, en möjlighet att visa och kanske förverkliga en dröm.

Christer Björkman var dörröppnaren in på Kvällspostens sportredaktion när jag var 16 år och där blev han en (av flera) läromästare.

Jag har Christer Björkman att tacka för mycket. Det låter kanske lite högtidligt och något väl dramatiskt, men det är sant.

Det är därför som jag med vemod och sorg i sinnet mottog beskedet igår kväll att Christer Björkman lämnat oss under tisdagskvällen efter en tids sjukdom.

Han var en kämpe som under hela sitt vuxna liv brottades med en elakartad reumatism, men jag hörde honom aldrig gnälla över sjukdomen.

Och när han mejlade mig för några veckor sen så berättade Christer att han förvisso fått en släng av obotlig cancer, att det inte fanns någon återvändo – men mest handlade det om hur det hade gått för hans BK Olympic på försäsongen och att han hade läst ut min bok och kände sig lite stolt över att ha blivit nämnd,

Det är en tung förlust, jag känner att jag inte hann tacka tillräckligt mycket och plötsligt var Christer bara borta.

Jag tror att mitt liv sett annorlunda ut, om det inte hade varit för Christer Björkman och det kommer jag förstås aldrig kunna glömma.

Christer Björkman kämpade till slut förgäves, han blev 69 år gammal.

Adios, amigo.