Den här bilden från medialäktaren på Olympiastadion får duga som illustration till eländet.
Jag ska inte avslöja vem som var skyldig, men handen du anar längst ned i bildens vänstra hörn var inblandad…skitsamma vilket: det sprack.
Sverige hade under två år byggt upp ett “nytt” svenskt spel, det hade tränats bakom stängda dörrar och det hade stängts in bakom höga staket på ett hotell i ingemansland och fiskats, spelats bowling och nu jäklar skulle vi få se.
Och allt detta mynnade alltså ut i en EM-premiär där Erik Hamréns landslag spelade en fotboll som möjligen Drillo hade varit stolt över. Eller möjligen Rory Delap pch Stoke City.
Kasta långt, spela långt, slå frisparkar från egen planhalva långt, skyffla långt och högt och bort och till mest ingenstans och ingenting.
Hamrén hade valt en startelva som var lite oformaterad i positionerna men hade gått på spelare som göra något MED bollen, på spelare som (helst) vill och kan spela fotboll med fötterna, smart och vägvinnande.
Vi hade kunnat ställa upp med Pär Hansson, Paul Balsom och någon från Club Babian på mittfältet för det spelade ingen roll när varenda svensk mittfältare måste ha gått in till pausvilan med smärtor i nacken.
Det var det som förbryllade mig mest, inte att Sverige förlorade mot Ukraina på bortaplan med 2-1.
Att Hamrén under två år byggt upp någonting som skulle vara annorlunda och över en match verkade allting glömt.
Jo, Sverige kom tillbaka i andra halvlek och sen blev det som det blev när Shevchenko frälste en hel nation med 50 miljoner invånare efter det att svenskarna vårdat bollen – så som de kan vårda bollen – under ett anfall och fått 1-0 på Kim Källströms smarta passning till Zlatan.
Jag kan köpa det, någonstans.
Jag är mest besviken på att så många spelare vek ned sig när det gällde och att laget under stora delar av matchen inte fungerade som ett lag, mest som individer som sprang omkring och gömde sig. Eller sparkade iväg bollen och önskade lycka till.
Kanske skulle Sverige ändå ha börjat med rutinen, Anders Svensson och varför inte Chippen Wilhelmsson. Svensson för balansens skull. Chippen för att han uppenbarligen är i kanonform och var ett ständigt hot från sin kant.
Kanske skulle Hamrén vågat chansa på Elmander.
Det är alltid lätt att ifrågasätta i efterhand, aldrig är vi klokare än då.
Men låt mig återkomma till något jag påpekat flera gånger tidigare på denna plats: vi kan spela hur många träningsmatcher som helst och älta dom fram och tillbaka, vi kan tycka att världen är vacker när vi spelar ut Kroatien i Zagreb och skojar med Hallgrimur Jonasson på Gamla Ullevi.
Gott nog.
Men när det gäller på riktigt, då är det alltid någonting helt annat.
Jag hade ändå hoppats att se Sverige bjuda Europa på det som var det nya, jag hade verkligen hoppats väldigt mycket på det här laget, väldigt mycket mer än det jag fick se.
Det är det som svider mest just nu.