Hur lätt som helst.
Det hann aldrig bii spännande och där vi stod, högt uppe i en glasbur under taket på Olympiastadion, fick vi en översiktsbild som gjorde mig än mer imponerad av hur snabbt, enkelt och intelligent Spnaien hittade lösningar i nästan veranda passningssituation (bortsett från möjligen under en period i första halvlek).
Man hade inte gärna hamnat i mitten i en spansk landslagskvadrat, om vi säger så…då hade man tamejfan aldrig fått sluta springa.
Och jag älskade att Iker Casillas, målvakten, var mannen “bakom” första målet när han på en bakåtpassning träffade en medspelare på kanten med en perfekt 45-meterspassning på vänsterkanten…då har man ett helt lag involverad i ett anfall, alldeles oavsett om man spelar med eller utan spelare som tituleras “forwards” eller inte.
Om Cesc Fabregas är en “falsk nia” så är i sådana fall Casillas en “falsk libero” och ALLA i det spanska laget har en fot i med i spelet, det är det som gör det så stort.
Till slut blev det verkligen som det alltid blir en spansk tjurfäktning.
Du ser till att trötta ut dit byte och när läget kommer så ser du till att få det avklarat.
Den spanska matadoren stack tidigt denna itallienska tjur rakt i hjärtat och blödningen blev bara ymnigare och ymnigare.
Det är också en del av en mästerskapsturnering, att hålla ut så mycket du kan i början och se till att vara så stark som möjligt när det väl gäller i slutskedet. Fråga Ryssland och Tyskland om det.
För mig är Spanien det bästa landslag Europa har sett i modern tid, jag räknar in såväl (Väst)Tyskland och Holland från en stor 70-talsera – däremot upplevde jag aldrig 50-talets Ungern.
Jag är glad att jag fått se dessa mästare på plats i tre raka mästerskap, en stor upplevelse för en fotbollsälskare.
***
Är det något som är “roligt” så är det att aldrig förlora.
Är det något som är “roligt” så är det att vinna allt.
Jag har inte mer att säga i en helt bisarr debatt om “rolig fotboll”.
***
En lång mästerskapsresa är över för den här gången.
Den har, som alltid, varit givande.
Vi har varit en liten sammansvetsad Kiev-grupp som jag är stolt över.
Länk-Emil, vår kungliga man med satelliten som är lugnast, säkrast och trygast av dom alla.
![]()
Foto-Soffan, vår grymma fotograf, redigerare, riggare, ljussättare, fixare, donare, allt möjligt som gjort det mesta möjligt.
![]()
Och självklart min allra godaste kollega och parhäst, Långe Lundh: outröttlig och ständigt i brand för att söka och uppleva och förmedla mer och mycket…sällan, eller aldrig, uat vare sig laptop, mobil eller uppkoppling – alltid redo fr att jobba 24/7 utan gny.
Tack till er alla.
Jag är fan stolt över.
/Arbetsledaren
***
Och du vinner inga mästerskap genom att vara som bäst i macher som inte gäller ett skit.
***
Tack också till alla som engagerade sig i Club Babian, inklusive själva apan…som vi tror är en orangutang.