Det känns lite svindlande för en som växte i en skola som alltid propagerade “Sverige är ett litet land med ett invånarantal på åtta miljoner”.
Men det går fort när man har roligt.
Och vi får ju plats.
Jag har varit på ställen i Sverige…inte minst på turné med TV-laget…där det bor 150 personer på en yta större än städer som har hundratusen. Eller stadsdelar, om du så vill, i Kina och Japan.
***
Erik Hamrén har fått skramla ihop ett lag till kvällens möte med Brasilien.
Jämfört med EM blir det ett nytt försvar, helt nytt defensivt mittfält och en nia, Marcus Berg, som vi inte sett starta i landslaget på väldigt, väldigt länge.
Zlatan skadad (klart att alla visste redan igår att han inte kunde idag, men den negativa bomben inför förbundets PR-fest på Råsunda ville ingen släppa), Mellberg nedlagd, skador, skador, skador och återbud för än det ena (Rosenberg), än det andra (Gerndt).
Då blir det vad det blir.
Vi ska vara väldigt glada och nöjda att det rör sig om en kul träningsmatch och inte om viktiga kvalpoäng.
***
Det ska bli intressant att se vad Henok Goitom kan göra i allsvenskan.
Och det är ett väldigt spännande köp av AIK, på alla sätt.
***
Då är vi 9,5 miljoner förbundskaptener i fotboll, med andra ord.
Och vi visste att vi skulle komma dit, där vi är idag: en förbundskapten som valt sina spelartyper, sina favoriter, sin linje och hamrat fast dom och så snart det är gjort så står det ganska många på andra sidan och vill ha med någon annan, men får inte det.
Det är inget konstigt med det.
För så har det “alltid” varit.
Så långt tillbaka som till Olle Nordin som nästan vägrade ta tillbaka Glenn Strömberg i kanonform till VM i Italien 1990.
Tommy Svensson som höll i rätt trötta 94-hjältar så länge han kunde och när han väl började rensa (runt -96) och tryckte in både Dick Lidman och Ola Andersson från allsvenskan, då visade det sig att det inte riktigt höll.
Värst är väl annars Söderberg/Lagerbäck som tokmobbade Pär Zetterberg och hellre valde Turbo Svensson och sånt, för det var vad de gillade.
Det var Pär Zetterberg, en mittfältare som då var i absolut toppklass i Europa.
Det var inte en Sana, Ranegie, Kujovic eller en Durmaz.
Jag tror inte att de är ensamna om att ha ambitionen, målsättningen eller drömmen om att få spela i A-landslaget. Gott nog.
Men det blir alltid så i ett fotbollslag där det finns en tränare/förbundskapten som bestämmer. Han får sina favoriter och har svårt att släppa dom. Likadant i alla lag.
Och vi är rätt bra på att skrika efter namn som slår igenom och är bra i allsvenskan, det var likadant med Gerndt en gång i tiden, samma med Berg, och så vidare, och så vidare.
Däremot gapade inte särskilt många efter Rade Prica när han öste in mål i norska ligan för topplaget Rosenborg och jag vet inte om Prica hånade förbundskapten för det.
Å ena sidan tycker jag att Hamrén varit rätt tydlig med varför han valt bort Mathias Ranegie, sen får Ranegie själv tycka att han är en vass djupledsmaskin. Och det här med att plocka ut spelare för att “han är bra att ha som murbräcka när vi ligger under”, vad är det för fjanterier? Mathias Ranegie är bättre än så.
Å andra sidan tycker jag att Ranegie borde ha varit med i den här truppen eftersom läget är som det är. Jag tror att han hade kunnat fungera i en roll som 9:a, jag tycker inte att man måste köra fast vid att vissa positioner måste ha fastlåsta specifika egenskaper.
Nu blir det lite väl provokativt att ringa in Tobias Hysén som varit fullständigt iskall under en period och till och med blir hånad av sin egen farsa på Twitter… Det är tecken på att en förbundskapten tar vad som är tryggt, väl inkört och vet i vilket rum på Park man hämtar träningskläderna.
Det är så det blir efter något år, det är inget nytt.
Väl värt att diskutera dock.
***
Krisen i Gais, hur djup är den egentligen?
***
Ett av mina bästa landslagsminnen från Råsunda är såklart de där stora, som Englandsmatcherna och segern mot Holland förra året.
Men också två andra:
1) Den sensationella segern mot Spanien(2-0) 2006 med ett uträknat svenskt lag utan Zlatan, som nobbade landslaget under den perioden, med Allbäcks fantastiska mål.
2) När min barndomskamrat och lagkamrat, Niclas Larsson (Nylén) kom in 70:e minuten mot Polen och sköt Sverige till VM 1990. Det var stort.
***
Istället för Hysén hade jag kanske valt (förutom Rangie då) Astrit Ajdarevic som alternativ på 10:an…Toivonen kan ju spela 9:a, så vi mot Frankrike i EM…kanske Durmaz (Elm kan spela centralt), Jiloan Hamad eller en virvelvind som Niklas Hult.
Och Albin Ekdahl, visst hade det väl varit läge för honom nu?
Nu är Alexander Kacaklinic med och det är spännande, men sett till den första truppen så har Erik Hamrén mest gått efter sådant vi sett förut.
Det är väl någon form av trygghet, utgår jag från.
Sådant som folk också skriker om, rätt ofta.
***
Stefan Schwarz i Patrik Sjöbergs program på 3:an…vilken föreställning.
***
Jag gillar ju 1958-nostalgin, men det har gått några varv för mycket.
Det är tröttsamt uttjatat.
***
Sverige har genom åren gjort ganska bra träningsmatcher med hoprafsade lag.
Vi får hoppas att Brasilien, Neymar och Co, inte går för fullt.
***
Det bor 192 miljoner förresten i Brasilien.
Det är 22 Sverige det.
Också värt att tänka på; hur många förbundskaptener finns det inte där?