Två stjärnor säger hej…
![]()
Pelé reste sig och tog Hamrén i hand…
![]()
Alla ville ta del av Pelé…
![]()
…utom möjligen Daniel Majstorovic och hans farsa som lugnt och stilla och spanade in skådespelet
Det var sagt att vi kanske skulle få en intervju med Pelé.
Men du får ingenting med Pelé. Du tar.
Han är godhjärtad denna brasilianska megahjälte, han vill gärna vara alla till lags och han får vuxna män att gå bazookas, 40-, 50- och 50-åringar blir som tonåringar framför Justin Bieber; tappar alla koncept i jakt på en autograf, ett handslag, klapp på axeln, en mobilbild, ett meningsutbyte, ett drag i kavajen, en titt, en flukt och – för den delen – en intervju.
Och runt honom, denna lilla stora man (han mätte upp till naveln på Zlatan) ett entourage bestående av gråhårig manager, en väldigt kortväxt livvakt i helt vansinnigt stora solbrillor, ett gäng brasilianska journalister, ett större gäng ettriga brasilianska radioreportrar, en intressant filmduo under täcknamnet “Ringarts gäng” med Janne Scherman (!) som reporter, annat löst folk och en stackars Informationschefen med svetten lackande bakom förbundssäcken, väldigt nära en gräns.
Knappt ens Henke von Zweigbergk, studiomännens studioman, hade en chans att sätta emot den surrande svärmen.
Alla ville ha något att göra med Pelé, men med god hjälp av både Informationschefen och studiomanna-Henke, tryckte vi fram Pelé framför mig och kamera och när vi kablades ut i kaoset så sa han att han älskade Sverige och givetvis något om att alla är välkomna till VM i Brasilien nästa år.
Lugn som en filbunke.
Som om vi satt i ett rum, bara han och jag.
Han lever mitt i ett kaos och är van vi det.
***
Ja, jag vet att det var Brasilien. Och jag vet att vi kom med ett sargat lag.
Men det är ju inga rymdvarelser.
Jag fick en känsla av att alldeles för många svenska spelare trodde det igår på Råsunda.
Vi talar ändå om spelare som är ute i den europeiska hetluften och lever med fotbollsstjärnor dag ut och dag in, på träningar och matcher – då får man inte springa omkring och gömma sig och vara rädd för att ta emot en passning eller två.
Det var längesen jag såg ett svenskt landslag med ett så miserabelt passningsspel, en så tafatt bollbehandling.
Långa stunder var det direkt smärtsamt att se normalt begåvade spelare bete sig som pojklagsspolingar från landet i sin första Gothia Cup-match på Heden; det var mottagningar som studsade på smalben, det var de enklaste passningar som kom snett, det var överdriven respekt.
Vi kan skylla på tre missade målchanser och vi kan gapa ihjäl oss på att den ungerske domaren missade Patos dubbeltouch på straffen.
Men det blir som att dölja en blåtira med en plåster på armbågen, du ser skadans omfattning ändå.
***
Sebastian Larsson ska förstås spela höger mittfält eftersom han är Sveriges bästa högermittfältare och eftersom vi behöver honom där.
I brist på annat – en annan back eller nyvunnen form/speltid – får vi köra Lustig på högern. Eller möjligen Wendt på fel kant, han har gjort det förut. Och kanske är det dags att matcha in Elfsborgs Johan Larsson eftersom AZ:s Mattias Johansson uppenbarligen sitter i någons sorts landslagsfrysbox.
***
Det är klart: när Brasilien bytte in Pato och Hulk, då bytte Sverige in Kacaniklic och Tobbe Hysén.
Skillnad, trots allt.
***
Jag tyckte lite synd om Marcus Berg, han lämnades sannerligen åt sitt öde.
***
Jag vet inte varför Anders Svensson satt på bänken, när han nu ändå var med i truppen?
Möjligt att Hamrén ville testa såväl Wernbloom som Holmén, men visade inte EM-matcherna mot England och Frankrike att vi är i behov av Svensson på mitten som det ser ut just nu?
***
Rasmus Elm?
Jag förstår ingenting.
En så bolltrygg och skicklig fotbollsspelare normalt men i sina senaste landskamper som om bollen vore hans värsta ovän.
Glimtvis ett snyggt instick, ett snyggt väggspel. Men i det stora, bedrövligt med hans mått mätt.
Jag tror inte att det handlar så mycket om att han får spela på en kant (där får du ju oftast lite mer tid, dessutom), det måste vara någonting annat.
Ett svenskt landslag är i stort behov av en Rasmus Elm i harmoni på fotbollsplanen, just nu är det inte så.
***
Någon som idag känner att den där segern mot Frankrike var “viktig att ha med sig i bagaget”?
Bullshit, som sagt.
Alla matcher lever sina egna liv och oftast lär du dig mer av förluster (Holland borta) än av segrar i betydelselösa matcher.
***
Det var kul att se Alexander Kacaniklic få debutera, lite nervöst och en blindpass som gav brassarna en omställning till ett av målen. Men kul som symbol. För något nytt.
***
Inför den här matchen hade Chippen Wilhelmsson tränat fyra gånger med Mjällby efter EM. Och två pass med landslaget.
Och tog en plats i startelvan.
Jag såg ju honom på träningarna på Råsunda och förstår varför, han var bäst där, men i förlängningen är det inte optimalt med spelare som inte ens har en klubb att spela för. Då måste Hamrén släppa på favoriter och se sig om efter andra alternativ.
***
Det kändes stort att få se Neymar live.
Vilken spelare.
***
Wernbloom försökte hitta på något genom att röja friskt, Holmén gjorde vad han kunde för att bryta en passning här och en där.
Men det blev till ingen nytta eftersom ALLTING kom tillbaka lika fort.
Tre-fyra gånger på en hel match spelade sig svenskarna ur pressen (och då fanns det plötsligt oceaner av tid) och det räcker inte så långt över 90 minuter.
***
Olsson/Granen fungerade.
Granqvist såg ut att växa med uppgiften som nye Mellberg.
**
Nu väntar Kina (träningsmatch) och Kazakstan härnäst, därefter Färöarna och Tyskland i oktober.
Det är inte Brasilien, inte ens Tyskland i Berlin är i närheten.
Då har Sverige sannolikt ett annat lag och en härförare i Zlatan Ibrahimovic.
Men det vi såg i sommar och det vi såg igår räcker inte till ett VM-slutspel, det har blivit väldigt tydligt.
***
En tröst kan möjligen vara att Brasilien var än mer överlägsna i VM-finalen 1958, enligt Janne Polis, som minns matchen.
Och redan då lärde sig Pelé att ta sig ur väldigt kniviga situationer, hårt uppvaktad, med ett leende på läpparna.