Det är aldrig så lätt som att glömma.
Och eftersom det var ett tag sen…med utflykter till både USA och Japan…vi såg Fredrik Ljungbergs glans på fotbollsplanen så vill folk gärna glömma.
Själv minns jag “Ljungan” med glädje: när han var som bäst, och han var ofta det i landslaget, så var han en spelare av världsklass som alla motståndare fruktade.
Han gjorde fjorton mål på 75 A-landskamper, som yttermittfältare (förvisso något misslyckat försök som central mittmitt) men sen övergången till West Ham 2007 blev det totalt sex mål på fem år och ett totalfiasko i Celtic, där han (i stort sett) aldrig fick spela.
Då vill svensken gärna minnas det som ligger närmast till hands.
I England minns de nog mest 46 mål på 215 matcher för Arsenal.
Själv minns jag Fredrik Ljungberg för den tornado som kom farande i allsvenskan, blev landslagshjälte, Arsenal-ikon och såg till att det blev lite flärd och fashion i den svenska fotbollsvärld som då mest var badtofflor i plast.
Och jag kan med glädje minnas ett sent höstbesök på Eyravallen, på Tipsextragräsmatta och svinkyla som fick den gamla träläktaren att mjukna av fukt, när Halmstads BK trummade mot SM-guld och det var den lille Ljungberg som ledde styrkorna, bland annat med ett mål som han tryckte ribba in efter en blixtrande raid över 50-60 meter.
Det var 1997.
Då tänkte jag för första gången om Ljungberg: den killen är något extra.
Sen kom allt i ett slag, landskampen mot England (och jag kommer ihåg första målet också, nickmål mot Danmark i Malmö), den berömda Arsenal-debuten mot Man United när han kom in och lobbade in 3-0-målet över Schmeichel, Mellbergfighten i Miyazaki, rödfärgade tofsen, Calvin Klein-reklamen, Paraguay-euforin, med mera, med mera.
När allt var mycket lättare runt Ljungberg…när du slapp gå via PR-kvinnor och annat löst folk…så träffade vi Ljungan i London downtown och han berättade om sitt nya liv och det var uppenbart att han inte var som alla andra.
Vi pratade om kläder och han visade vägen till designers och annat.
Det var lite annat än att åka till Mönchengladbach och ta ett snack med Jörgen Pettersson – eller vem ni vill som var het på den tiden – och prata om att bollen var rund.
Ljungberg-febern gav ett utslag i Sverige, men framförallt i England och London.
Det tror jag att många här hemma hade svårt att förstå.
Och vi kan skratta (vilket vi gjorde, glömmer aldrig Långe Lundhs sanslösa imitationer av bubblande i badkar) åt Ljungbergs jacuzziladdningar i samband med landskamper på slutet, men han var alltid en maktfaktor i det svenska spelet.
När Ljungberg saknades på den tiden var ett svenskt landslag inte lika bra, inte lika målfarligt – han var vår oftast vår enda offensiva kraft från mittfältet under Lagerbäck/Söderberg. Det glömde vi också snabbt, möjligen så snart Zlatan Ibrahimovic kom med i bilden på allvar.
Det var också då som vi fick maktkampen mellan Fredrik Ljungberg och Zlatans gäng eftersom landslaget was not big enough for the two of them. Jag såg träningspass med landslaget då de inte ens passade bollen till varandra och det var väldigt roligt när vi i mediapacket satt på läktaren i Lugano och betadde på vem av Zlatan och Ljungberg som skulle komma ut sist från tejpandet i omklädningsrummet.
Det blev nästan barnsligt fjantigt till slut.
Och frågan är om det inte gav ett visst utslag ändå, tänk om bägge superstjärnorna hade varit tajta, visst hade det kunnat ge oss ett ännu bättre fungerande landslag på planen?
Han kallade mig för “wanker” en gång men vi hade aldrig några problem.
För det de flesta (spelare) säger om Fredrik Ljungberg är att han är lite speciell och lite annorlunda men att han gick lite i sin egen värld men han gjorde ingen annat något illa. Så kände jag också.
Ja, Fredrik Ljungberg var definitivt något exceptionellt. Annorlunda.
Han var inte som alla andra. Han var mycket bättre.
Det är så vi ska minnas denna fotbollsstjärna, trots allt, för i hans fall var det bättre förut.