Ingen rast, ingen ro: vi hoppade av tåget från Glasgow, tog en promenad till vårt Hilton-hotell vid Euston och tog oss därefter via en 60-pundresa med taxi till andra sidan stan.
Svårt försenade tog Alexander Kacaniklic emot oss med öppna armar och vi körde ett skönt Ekwall vs Lundh On Tour med den ödmjuke och “down to earth”-coola nya svenskstjärnan; flavour of the month i svensk fotboll.
Sen tillbaka i natten och en avslutande thaikyckling från roomservice-menyn i hotellbaren.
Och nu iväg på nya äventyr och intervjuer innan vi lyfter mot Sweden sent ikväll.
Du ser ett smakprov på vårt möte med Kacaniklic här på fotbollskanalen.se och du ser premiären för Ekwall vs Lundh On Tour på tisdag. Hoppas du hänger med på resan.
***
Att AIK skulle vända och besegra CSKA Moskva i Ryssland…jag måste erkänna att det inte ens fanns på kartan.
CSKA var i åttondelsfinal i Champions förra säsongen (ut mot Real) och i senaste Uefa-rankingen är de nr 15 i Europa (att vara med i Champions innebär inte att du är rankad högre, Nordsjälland, Cluj, Celtic, Dinamo Zagreb, Celtic och en del andra betraktas som “sämre”).
Vi talar om ett CSKA med klasspelare på alla positioner i dubbla upplagor, ett lag som på Råsunda gjorde lite som de ville, när de ville…det såg ut som kattens lek med råttan, om uttrycket tillåts.
Att AIK vände och vann med 2-0 ser jag inte bara som en skräll, utan snarare som en bragd. Som match betraktad.
Det finns några som är jämförbara.
Trelleborgs FF:s ofattbara seger över storsatsande Premier League-vinnaren Blackburn.
Helsingborgs otroliga utslagning av Inter med Micke Hanssons mål och San Siro-Sven.
Halmstads BK:s totalseger över Sporting, lite i skymundan, men en megaskräll.
IFK Göteborgs finalseger över Hamburger SV i Uefa-finalen 1982.
Här finns även Malmö FF-Inter, HIF-Galatsaray, Elfsborg-Braga, Malmö FF-Dynamo Kiev och säkert någon till som jag missat.
Det är förstås alltid lika omöjligt att jämföra generationer och det är förstås större att vinna Uefa-cupen eller gå till final i Europacupen (MFF, 1979).
Både Blåvitt och Malmö FF hade – på den tiden – i stort sett landslagsaktuella spelare på alla platser, det var inte lika lätt att dra ut i Europa då och kontinenten såg annorlunda ut, det fanns inte hot från 20 andra länder, det fanns bara ett Sovjetunionen och det var långt före oligarker, shejker och Bosman.
När IFK Göteborg mötte mäktiga HSV 1982 hade de Torbjörn Nilsson, Dan Corneliusson, Glenn Strömberg, Tommy och Tord Holmgren, Stickan Fredriksson och Thomas Wernerson för att bara nämna några som var givna i ett svenskt landslag. (om inte Laban varit förbundskapten).
I AIK är Helgi Danielsson en man i Islands landslagstrupp. Ungefär så.
CSKA har landslagsstjärnor överallt och det är inga dåliga namn.
Just därför är det inte bara en skräll, det är en bragd.
Och väldigt roligt för svensk fotboll med två lag i Europa League, det är gott nog och åtminstone ett tecken på att svensk fotboll närmar sig Europa.
***
Är du en ung kille som drömmer om att bli fotbollsproffs och landslagsman.
Lyssna till Alex Kacaniklic.
Och du får veta att ingenting kommer av sig själv.
***
Martin Lorentzon!
Med hans målsnitt i år så ser det snart ut som en högerback som Erik Hamrén vill testa, bara för att hänga med i framgångsvågen.
***
Vidare nu i London.
Det talas om tunnelbana .
Spännande för en man som inte åkt T-bana i Stockholm på 2000-talet.