Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Fotbollsspelare får också visa känslor, trots allt

Rätt ofta; Valencia.

Det bara blir så i det här jobbet, du hamnar i vissa länder och vissa städer en hel del.

Och i andra inte alls.

Jag har varit massor i Istanbul, Wien, Milano, Aten, Budapest, Reykjavik, Glasgow, Eindhoven och två gånger i Chisinau, Moldaviens huvudstad.

Men till exempel aldrig i Moskva.

En sväng till Valencia minns jag mycket väl, det var 1999 och jag hade stämt träff med Stefan Schwarz som spelade där. Det var någon månad efter det att Wilma, numera 13 år, kommit till världen och Schwarz kom till vårt möte inne i stan med presenter till den nyfödda.

Jag minns att jag sa till Wilmas mamma…som inte är särskilt bevandrad i fotollens värld…att det var presenter från Gud.

Vilket ju åtminstone var halva sanningen.

Nu sluts det en liten cirkel, även om den kanske är något krystad, när jag landar i Valencia och kommer att få träffa Schwarz igen.

Idag är Schwarre assisterande tränare i Helsingborg som ikväll möter Levante i Europa League, Levante är från Valencia och jag är där för en och annan kort rapport i våra sändningar.

Landar vid 14-snåret, lämnar väska och byter om på hotellet, direkt till arenan, hem mitt i natten, sova ett par timmar och sen hemåt igen tidigt på morgonen.

Hinner jag så har jag lovat att fånga lite sol i en glasburk med lock, för att ta med mig hem.

***

Vilken oerhört suggestiv och intressant start vi fick på årets Champions League.

Och jag är väldigt mycket mer förtjust i den här gruppspelsomgångarna, än när det börjar smalna av, blir färre lag från färre nationer och utslagning direkt med lite fegare spel.

***

“Då betar du av en ny arena“, var förstås det första som Hasse Eskilsson tänkte, när jag berättade att jag skulle till Valencia för att se Levante.

Vilket jag inte gör.

Jag har sett en av Johan Mjällbys få matcher för Levante på hemmaplan.

Eskil bor numera halva året i Valencia och jag tänkte förhöra mig om vilket hotell det är som gäller numera, men sådant frågar man förstås Jocke Björklunds fru Sara om.

Allting precis som det alltid har varit.

***

Jag såg Real Madrid-Manchester City i tisdags och var på väldigt god väg att byta match efter en halvtimme. Det är jag glad att jag inte gjorde, om vi säger så.

Jag är också rätt nöjd med att jag inte såg ett program som heter “Hollywoodfruar” som uppenbarligen Pontus Wernbloom såg istället från sin lya i Rysslands huvudstad. Jag trodde han var värsta Real-fanset.

Twitter avslöjade att även John Alvbåge hellre valde Hollywoodfruar en kväll som denna.

Vart är världen på väg?

***

Undrar lite om stämningen när U21-förbundskaptenen Håkan Ericsson ska hälsa på sina spelare inför dubbelmötet med Italien om några veckor?

Med vetskapen att minst hälften i truppen inte känner att han duger, att bara fem i samma trupp tycker att det finns något positivt att säga.

Det kan inte vara kul.

Jag kan tycka att det är inte så liiiite fegt att inte säga någonting rakt ut till Ericsson, om man nu känner sig misshandlad – men det är inte så jäkla lätt. Och vad tror du händer om du som spelare yttrar ditt missnöje till en spelare på det viset…ja, du riskerar att förlora din plats.

I Mattias Johanssons fall räckte det med en bokad semesterresa för att han skulle få sitta i frysboxen i över ett år och komma tillbaka lite på nåder.

Men det här med att Håkan Ericssons skulle vara sämre för att han inte “har spelat på hög nivå” är ju inget argument som alltid håller. Snarare tvärtom.

Framförallt om man hellre vill ha Tommy Söderberg, som hade svårt att ta plats i Ängbys division 7-lag och som under presentationen av honom som förbundskapten 1998 skull trixa med en boll och klarade max två tillslag.

Det skulle innebära att rätt många tränare skulle räknas bort, från Erik Hamrén till Rikard Norling till Roy Hodgson och väldigt, väldigt. väldigt många framgångsrika tränare över hela världen.

***

I Levante har förresten Johan Cruyff spelat.

***

Fotbollsspelare ska självklart uppträda med gott omdöme på en fotbollsplan med välfyllda läktare, de har ett ansvar där för de vet att det finns lite för många idioter på läktarna som inte kan behärska dig och då kan all form av uppvigling vara förödande.

Det är en sak och den ska vi inte underskatta.

Men fotboll är också känslor på planen, likaväl som det är känslor på läktarna.

Om Pablo Pinones Arce, som fick lämna Hammarby en gång för att man ansåg att han inte höll måttet, bombarderas av okvädningsord, förnedrande hån om vad folk ska göra med hans morsa och allt annat som tas till för att få motståndare ur balans (jag tror många brukar vilja kalla det för “passion”)  i samband med att han ska slå en hörna – och slår hörnan direkt i nätet, för ett avgörande mål.

Hur lätt är det då att säga till en sådan spelare: håll dig nu i skinnet, jubla lite fint med dina lagkamrater (inte direkt med fansen, för BP har inga) och bry dig inte om de som nyss förnedrat dig?

Är det då inte rätt lätt och kanske tillochmed förståeligt någonstans att Pinones-Arce sätter händerna sidan om öronen och vill uttrycka “vad säger ni nu då?”

Jag säger inget om att det är rätt eller fel, men vem som helst kan förstås reaktionen.

För fotbollsspelare är mycket, men de är inte robotar.

Sen vet jag inte…det var inte direkt någon Adebayor han gjorde.

Och var sätter vi gränser för hur och var en målskytt i fotboll får lov att jubla, är det i sådana fall inte altid en provokation när en motståndare gör mål?

Eller: ska vi försöka sträva efter att ha en publik som får ta att en häcklad motståndare “ger igen” efter ett mål? Jag förstår att fans tycker det är en provokativ tanke, men om vi tänker efter…spelare ska föregå med gott exempel, men vi kan alltså inte ställa krav på att publik ska göra det?

I Madrid blev Noel Gallagher (eller om det var brorsan) utslängd från arenan för att han jublade lite väl mycket när City ledde på Bernabeu…vilket också är ett sätt att se på det, där gick gränsen för hur någon i publiken uppträdde. Inte tvärtom.

Fans skriver arga inlägg om att spelare är proffs och ska minsann kunna sköta sig exemplariskt på planen, vilket vi förstås kan köpa…i den vackraste av världar är alla som Rasmus Elm.

Men när det på läktarna gastas “fitta” och “hora” överallt, på familje- och sponsorläktare eller vad du vill….eller när det dras igång förbjudna bengaliska eldar som kostar egna klubben hundratusentals kronor – ja, då är det alltid OK att visa “passion” och “känslor”. Hur provokativt det än må vara mot motståndare, andra i publiken eller den egna klubben.

Så här: Pablo Pinones-Arce får skylla sig lite själv med en varning i bagaget och med ett domarteam som hade skakat betänkligt nervöst och villrådigt i en hel match.

Men jag kan förstå spelare som inte kan hålla tillbaka sina känslor i ett sådant läge. Och straffet får han ju leva med.

***

Igår valde jag Man United-Galatasaray.

Även det en klart underhållande match (även om det bara är tre poäng som gäller, eller hur det där mantrat nu löd efer Kazakstan) och med ett turkiskt lag som mycket väl kunde hålla jämna steg med United på Old Trafford.

Elmanders Galatasaray är ett väldigt starkt lag och rätt många lah i den gruppen kommer få det hett om öronen i Istanbul.

Redan igår lät de tillresta turkiska fansen väldigt mycket mer och bättre än turistpubliken på Theatre of Dreams.

***

Vi ska förstås inte glömma att Pablo Pinones-Arce genom åren varit en retsticka på planen, en sådan som fått motståndare (och såklart publik) att koka av ilska.

***

Har Helsingborg något att hämta mot Levante, förra årets sensationssexa i La Liga?

Vi kanske ska vara lite försiktiga med att tro eller hoppas på stordåd efter Malmö FF:s intåg i Europa League förra året, även om jag känner att MFF:s grupp var oerhört stark (både Metalist och AZ gick långt).

Allsvenska lag är fortfarande en bit efter.

Men kanske lite närmare ändå.

Levante har inlett säsongens ligaspel lite darrigt och gör dessutom sin absolut första match i europaspelet i klubbens 102-åriga historia.

Kan HIF stå emot i defensiven…vilket Peter Larsson kan borga för numera…så tror jag att det finns utrymme att överraska framåt, främst med speedkulan David Accam mot ett småtrögt Levante-försvar. Och med Nikola Djurdjic i bra form, serben är en väldigt bra spelare, helt i klass med Finnbogason.

1-1 med lite flyt?

Vi ska inte hoppas på mer.

***

För övrigt är det imponerande av BP att göra vad de har gjort, med resurser bra mycket mindre än många andra i Superettan.

***

AIK i Neapel.

Ja, det är ju lite som att kastas till hajarna.

Men det var det i Moskva också och vi vet hur det gick, som lag betraktat är CSKA minst lika starkt som Napoli.

Och frågan är väl vilken kraft Napoli lägger på den här matchen, vilka tunga stjärnor de väljer att vila och hur intressant som de italienska lagen känner att Europa League är?

AIK är i kanonform, har spelarna, truppen och defensiven.

Men allt annat än en förlust är givetvis en präktig sensation: orka AIK göra en CSKA igen?

***

Värmen i Valencia, om än för bara några timmar: som jag ska lagra den.

 

 

 

 

 

Publicerad 2012-09-20 kl 13:26
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons