Och en hel del sol i en praktfullt gnistrande oktoberdag.
Och då hann vi ändå med ett besök på Quartier 206, ett fantastskt modemekka en hissvåning upp med allt av det svåraste du kan tänka dig och ett klientel som fascinerade; osannolika kråkor med Liberacekråmade händer och/eller sådana där män i 50-årsåldern som bara ser dekadent rika ut i en grön byxa och ett par mockaorange loafers.
Jag tittade mer på besökarna än på utbudet av käder (och dess prislappar).
***
Samuel Holmén, med andra ord, och Erik Hamrén gör alltså en liten “Magnus-Turbo-Svensson-uttagning” när han först och främst tänker på att gräva så mycket skyttegrav som möjligt för att stoppa stridsvagnen och sen får vi se om det finns någon ammunition kvar för att ta oss vidare på slagfältet.
Det är möjligt att det är klokt när vi nu plockar in en matchrostig på Behrang Safari på vänsterbacken mot Thomas Müller och Kapten Lahm…Safari har genom varit så nervös i stora matcher att han har sett spöken mitt på ljusa dan.
Är det något som behövs på den kanten så är det löpstyrka och det har Samuel Holmén så det räcker och blir över.
Rasmus Elm och Pontus Wernbloom ihop på mitten är inte vad jag hade valt, men du hittar för- och nackdelar oavsett vad du väljer.
Det är förstås inte synd om Erik Hamrén men – och jag har varit inne på det tidigare – när smekmånaden tog slut spelade det ingen roll hur han valde att pissa, det blev ändå i motvind.
Nu vill vi att han ska vara mera Lagerbäck, det som alla krävde att vi inte ville ha längre för inte så längesen.
Nu kräver tillochmed “folket” (och inte bara media, som alltid varit för) att Anders Svensson ska starta, han som rätt många tagit minsta chans att svina de senaste sju-åtta åren.
Nu vill någon att Zlatan ska spela som strikt nr 9, trots att all statistik visat att han varit överlägset mer framgångsrik (mål och målpass) för Hamrén i utgångspunkt som 10:a.
Nu ska Wernbloom helst vilas, när det förra året handlade om att han måste få speltid.
Det blir ju så, det blir alltid så med alla förbundskaptener och jag tror inte att det handlar om att bygga upp och trycka ned, snarare om att många (media såväl som “folkets förbundskaptener”) efterhand drabbas av någon sorts slentriansjuka och vill föra fram sådant som de känner är bättre och skriker gärna högt om det; typ IN MED RANEGIE.
***
Uppenbarligen har Erik Hamrén bestämt att Anders Svensson är en inhoppare och ingenting annat.
Fråga mig inte varför, men så är det.
Lika klart är det att han nu valt att gå all in med Pontus Wernbloom…lite som han gjorde under sin första tid som förbundskapten, innan Wernbloom hamnade bak bland glasstrutarna i kartong från Hemglass.
***
Byter och flamsar Erik Hamrén med sitt lag?
Finns det ingen linje i laguttagningarna?
Jag tror vi glömmer ganska snabbt, för jag tror att det ganska ofta är olika startelvor i ett landslag av olika skäl (skador och avstängningar till exempel).
För att göra en väldigt genomarbetad undersökning i ämnet tog jag ett framgångsrikt år på måfå under Lagerbäck/Söderberg, 2003.
Jag plockade bort januarimatcherna och kvar blev tio matcher, de flesta i kval till EM.
Inte i en enda av dessa matcherna hade vi samma startelva.
Bara en spelare spelade tio matcher: Olof Mellbberg (who else?).
Två målvakter användes: Isaksson och Mange Hedman.
Teddy Lucic var högerback oftast men även Michael Gustafsson och Alexander Östlund spelade där.
Mittback tillsammans med Mellberg var Andreas Jakobsson ibland, Micke Svensson ibland.
Och på vänsterbacken mest Erik Edman, men vardera en gång testade Christoffer Andersson och Micke Dorsin.
Sverige spelade någon match 4-4-2, men mestadels med en mittfältslibero.
Den positionen hade fyra spelare under året i ganska jämn ström av olika matcher: Andreas Jakobsson, Johan Mjällby, Micke Nilsson och Tobias Linderoth.
På mittfältets högerkant såg vi Anders Svensson (en gång), Andreas Andersson (2), Mattias Jonson (1), Micke Nilsson (5) och Chippen (1)
Och på vänsterkanten: Kim Källström (3), Fredrik Ljungberg (4), Anders Svensson (1), Andreas Johansson (1) och Pontus Farnerud (1).
Den andra centrala mittfältspositionen tog Anders Svensson oftast (6), men här såg vi också Marcus Lantz (1), Lille-Anders (2) och Kim Källström (2)…ibland spelade vi alltså 4-4-2.
Längst fram under dessa tio matcher såg vi en salig blandning Allbäck (6), Mattias Jonson (5), Stefan Selakovic (1), Zlatan Ibrahimovic (2), Niklas Skoog (1), Andreas Andersson (1), Rade Prica (1) samt Henrik Larsson (1, Ungernmatchen borta, som vi minns).
Vi talar alltså startelvor.
Jag vet inte om det ansågs vara utan kontinuitet eller osäkert “lagerbäckskt” på något vis.
Men det var så det var och vi glömmer så lätt.
(Jag ska säga att jag tog 2003 på måfå, för det var framgångsrikt och hade inte tid att jämföra med andra år)
***
Uppenbarligen är det ganska svårt att träna “hemligt” på jättelika Olympiastadion, oavsett roddbåt eller inte.
***
Och nu tycker folk att vi i media är några jävla pessimister för att vi är realister och det lär vi få skit för om vi ser en skräll.
Annars brukar vi få bannor för att vi är för optimistiska och inte fattar någonting när det går åt helvete (Holland i Amsterdam, Ukraina i EM).
På tal om att ständigt rikta en stråle kiss i vindar som blåser rakt mot dig.
***
Mot match.
Jag hoppas på ett mirakel.
Att vi kan tråka ut tyskarna som Italien gjorde i EM.
Nu är vi förvisso inte Italien men Ballotelli är fan inte Zlatan.
Det kan gå, det kan det alltid…Finland fick 3-3 här under Stuart Baxter.
Men det blir oerhört svårt.
***
Alsing var däremot jäkligt sugen på att köpa ett par solbrillor av en förbipasserande för 500 euro. För saken skull.