Genom åren har det blivit en del: VM-brons, Argentina i Japan, mirakelmål i Budapest, Turkiet i Istanbul, 5-0-festen mot bulgarerna i EM 2004, 2-0 på Spanien med Allbäcks supermål, 2-2 mot Danmark och 2-2 mot England, Holland på Råsunda och jag bakar gärna in 0-3 till 3-3 i U21-EM mot England på Gamla Ullevi.
Men det här slår allt.
Det här går inte att förklara för någon som inte upplevt det, för den personen skulle tro att du är lite dum i huvudet. Och en lögnare.
Underläge med fyra bollar mot Tyskland i Berlin efter en timmes spel.
4-4 när matchen är över.
Det finns inte.
Och ni kan komma dragandes med Champions League-fnalen 2005, någon match i Afrikanska mästerskapen med Angola och Mali, Danmarks vändning mot Portugal i Lissabon, ett gäng ligamatcher här och där..ja tillochmed Käppakrigets Sverige-Finland där 1-5 blev 6-5.
Det spelar ingen roll.
För du hämtar inte upp 0-4 mot Tyskland i Tyskland i en VM-kvalmatch.
Det finns nämligen inte. Förrän nu.
Jag känner mig mest upprymd över att få ha varit med om det omöjliga; inte en bragd, inte ett mirakel – ett under.
***
Redan efter tio minuter vred jag mig i plågor på läktaren och tänkte: låt det bara ta slut så snart som möjligt.
När det var tio minuter kvar stod jag upp på samma läktare och tänkte: låt det aldrig ta slut.
***
Spelarna var eniga efteråt i mixade zonen, de har aldrig känt sig så utspelade någon enda gång.
Sebastian Larsson sa att han skämdes på planen.
Andreas Isaksson hoppades mest att det inte skulle bli så stora siffror…och då stod det redna 4-0.
Det var en kölhalning och det smärtade.
Sverige skulle spela smart och ligga klokt i linjer, gedigen positionering.
Och de svenska spelarna höll nog sina positioner: de STOD i dom. Stilla. Som ett sånt där fotbollsspel där spelarna hänger på en stång och som man snurrar på när bollen är i närheten.
Vi gav bort kommandot till motståndarna som kände sig helt ohotade, som kunde dubblera på mitten och som kunde dubblera på kanterna…det var ju inga problem för vare sig Botaeng eller Lahm att vara yttermittfältare när de ändå kände att det inte fanns någon anledning att vara back.
Det gjorde ont i hela mig att se svenska landslagsmän rundas som pojklagsspelare av fullblodsproffs.
Det var som om någon kastat ut de gula spelarna till lejonen i ett modernt gladiatorspel och varenda en av de gulklädda blev uppätna.
Och när Rasmus Elm stoppade in en boll rakt i gapet på en hungrig tysk i början på andra halvlek så stod det 4-0 och hur det blev 4-4 i slutändan kommer ingen någonsin att kunna förklara.
***
Var fanns Kloses sinne för fair play när bollen tog hans hand vid 3-0?
***
Kim Källström spelade fram till ettan och tvåan.
Alexander Kacaniklic var sensationell mot Philip Lahm och tryckte snyggt in bollen på Elmander om gav trean.
Bägge var fantastiska i ett läge när Tyskland började vackla.
***
För att citera förbundskapten: ibland behöver du inte alltid vara så realistisk.
***
Alla lustiga som twittrade om att TV4 var idioter som sålde matchen (och jag har sagt vad jag tycker om det) till Kanal5…det var rätt ont om just de tweetsen vid ställningen 4-0.
***
Det är klart att Tyskland uppträdde nonchalant och släppte in Sverige i matchen efterhand, det är klart att de också började tänka efter när tredje målet kom, det är klart att allt det också spelade in, det är klart att vi hade en jävla tur…men det är också lika klart att vilket lag som helst hade gett upp för längesen och inte ens försökt.
Sverige lade sig inte ned för att dö.
Och när Zlatan nickade in bollen för 1-4 hämtade han bollen i maskorna för att springa upp med den till avsparkspunkten.
Inte för att jag på allvar tror att han trodde det skulle vara möjligt.
Men för att visa att nu ska vi göra ett mål till.
Det var nog så viktigt att visa den inställningen.
***
Tror ni tyska spelare öppnar sina tidningar idag?
Om ni tycker att svensk media är elak ibland, det är bara en susning jämfört med våra kollegor här.
***
Jonas Olsson till mig, med stort leende på läpparna: “Nu var det underhållning, Ekwall!”
Och det är ju sant.
Men det är poängen som räknas ochdet blev det “bara” en…
***
Tobias Sana kommer aldrig att glömma sin debut i landslaget, det är säkert.
***
Alla matcher i Berlin!
***
Utländsk media om matchen.
***
Det händer inte ofta, men den här gången kunde jag inte hålla mig:
När Elm dunkade in kvitteringen så ställde jag mig upp på läktaren med armarna i skyn och bara skrek rakt ut.
***
0-4 till 4-4. På Tyskland. I Tyskland. Under en halvtimme.
***
Det finns förstås en hel del att säga och tycka om hur Sverige spelade i först halvlek. Och hur Tyskland gjorde det (de var fantastiskt bra).
Eller hur misslyckat rätt mycket var, både i laguttagning och rent taktiskt.
Men efter det här kan vi ju skita i det.
Vi lärde oss att vi inte kan skänka bort ett initiativ hur-som-helst mot ett sånt här motstånd.
Men vi lärde oss också att allting är möjligt.
Tillochmed det omöjliga.
För att citera en förbundskapten: ibland måste man inte alltid vara så realistisk.
Ibland får du leva på det orealistiska och jag har inga problem med det