Tisdag 31 oktober-onsdag 1 november
Ja, herregud.
Det kunde väl vilket smartass som helst räkna ut att man inte åker iväg i en husbil i november eller i alla fall inte när det rapporteras om det värsta ovädret som drabbat Sverige sen Istiden.
Men Wilma, 7 år, hade aldrig blivit sig själv igen om inte jag stått vid mitt löfte och framåt fyratiden i eftermiddags rullade vi iväg med Målvaktens husbil, eller kanske snarare Målvaktens hustrus husbil…jag kommer till det sen.
Mitt största huvudbry var länge vad jag skulle ha på mig under mitt livs första äventyr som campingturist…jag valde jeans, ett par Re-Hash, en helt vanlig Rare kortärmad T-tröja från Irlandskollektionen, en munkjacka från Ed Hardy och ett par rätt svåra guldgympaskor som Alberto Guardiani gett ut…kändes ganska rätt ändå bakom ratten, även om jag kanske inte är helt säker på skorna.
Det kändes sen som vi körde genom ett evigt Göteborg…det regnade från en kolsvart himmel från början till slut…och hamnade till slut i Norrköping.
Wilma, 7 år, fortsatte länge sitt krav på att laga mat i Husbilen, men där viker jag mig aldrig så det blev den charmanta Restaurang Bomullsfabriken…jag tog en gös med grillade grönsaker och potatispuré, Wilma, 7 år, en pasta med kyckling, ett hav av Heinz ketchup och en Sprite…det får duga som mat för husbilstattare.
Så långt, allt frid o fröjd. Men sen.
Jag hade planerat in plats på campingplats som den perfektionist jag är, det vill säga jag ringde 118118 två mil utanför Norrping för att få nummer till ett gäng campingplatser i närheten…ingen var bemannad så här sent på eftermiddagen, ganska få var öppna när oktober skulle bli november. Vi var strandsatta, Målvakten hade upplyst mig om att vi behövde ström till kärran över natten.
Vi drog till Scandic strax utanför stan…jag tänkte stor parkeringsplats, jag tänkte folk dygnet runt, jag tänkte säkert hjälpsamma med litet strömuttag och jag tänkte även frukost när vi vaknade.
Jodå, damen i repan fixade snabbt fram både plats och hjälp med uttag för strömkabel.
Jag erbjöd ersättning, men nej, nej, nej. En halvtimme senare kom dock någon jag förmodade hade chefsgrad och sa strängt: ska ni stå här på vår parkeringsplats över natten och låna ström får ni betala, förslagsvis ett rumspris.
“Javisst,vi löser väl det”, sa jag o knallade in i receptionen för betalning av P-plats och el.
“Du får det för enkelrumspris”, sa tjejen i repan.
Jag fick pröjsa 1300 spänn, ett tusen trehundra, trettonfuckinghundra kronor!
Jag orkade verkligen inte bråka, men det måste varit den dyraste strömmen i världshistorien…så tänk gärna på det när ni funderar över hotell i Norrköpingstrakten, Scandic utanför Norrköping kan bli en dyr historia om du råka ta ett äpple för mycket i receptionen eller nåt.
Som om det räckte med det.
Husbilen blev snabbt som ett kylskåp, det kom isande pustar av svinkyla från väggar, golv och tak.
Jag drog på Wilma, 7 år, thermokläderna och gav mig i akt med att få igång elementet, drivet på gas. Fyra timmar senare var det om möjligt ännu kallare. Jag fick inte igång fanskapet. Målvaktens hustru menar att Målvakten gett mig fel instruktioner, att det är hon som kan Husbilen…och försökte förklara vänligt och enkelt men påpekade sen att hon hade dåligt minne.
Jag har skruvat och tryckt och lyft och vridit och knackat och läst instruktionsbok in och ut och svurit och bankat och petat och dragit och gasat och blåst och pratat i telefon med Målvakten och Målvaktens hustru och lyft på gastuber och pillrat och försökt allt…men värmefanskapet vid namn “Truma tic” vägrar blåsa ut något annat en väldigt mycket luft som är väldigt mycket kall.
Det fick bli en panikare.
På med spisen, full patte. Och nu kommer värmen smygande även om det känns som om det kommer ta en evighet att tina hela mig…Wilma, 7 år, ligger dock i sovsäck och sover som en stock, varm och go i pyjamas.
Själv drar jag nu på mig en ylletröja inför natten och funderar samtidigt på varför jag pröjsat trettonhundra spänn till ett hotell för att sova i en Glassbil tio meter utanför den varma entrén med de varma rummen.
Jag ska ta upp det med Wilma, 7 år, när hon blir äldre.
Nu kan det bli fel.
För just nu känns det mest som ett väldigt traumatiskt ögonblick i mitt fyrtio år långa liv.