Jag är ju så förbannat gammal att jag minns hur Kvällspostens sportredaktion spelade in Radiosportens sändning på Maxell C90-band för att inte missa en godbit, jag har skrivit tidningstexter på manuell resemaskin och sen läst in texterna till en mottagare som i sin tur skrev ut på vanliga A4-papper, jag har traskat in i TV-redigering med tio lådor inspelningsband för att sitta och spola mig fram och tillbaka i veckor för att få ihop en halvtimmesdokumentär.
Sen har, tack och lov, allting blivit snabbare, bättre, enklare, snyggare.
Framåt på alla sätt. Men trenden är också – bakåt.
Det senaste är podcast.
Som är vad?
Jo, som ett gammalt hederligt P3-program där folk sitter och pratar rakt upp och ned. Intressant på många sätt. Givande. Populärt.
Men inte direkt “framåt” i den mening att det är superredigerat med musik, effekter, dyra resor, tunga intervjuobjekt…det är prat. Rakt. Upp. Och. Ned.
För det är tillgängligheten som är grejen och möjligheten att synas eller höras så enkelt som möjligt, utan att det kostar.
När jag började med TV var det extremt viktigt att ljud och bild skulle vara knivskarpt, vi kunde sitta på möten efter möten och diskutera bildsnitt och huruvida det var sändbart när en mikrofon skrapade under sex sekunder av ett inslag på en och en halv minut.
Nu är vi tillbaka till televisionens begynnelse: är det bara möjligt att få ut något så är det sändbart, går det att göra (till billig penning) så fungerar det.
Därför kan jag slå på min frukost-TV på morgonkvisten och se att SvT sänder skidorientering med en bild som under stora delar av sändningen ser ut så här:
![]()
En karta som ser ut att vara avplåtad från en gammal telefonkatalog med små färgade prickar (åkarna) som rör sig i olika riktningar, likt ett TV-spel från 1979.
Hellre det än att satsa på 150 kameror i en skog, hellre det än en stillbild på en kulle täckt av snö – ska det sändas skidorientering (jag har inga problem med det, känns som ett ansvar i public service-uppdraget) så får man ta det som fungerar. High tech hit eller high tech dit, prickar som rör sig på en karta får duga.
Och när jag slår över till Sportcentralen på Fyran så ser jag, bland annat, det här:
![]()
Stefan Holm diskuterar friidrott i direktsändning med Skanörskan.
Holm har satt sig vid sin dator framför en vit vägg, ljudet är burkigt och jävligt, bilden gör att den före detta höjdhopparen ser ut som en förrymd fånge i ett förhör om ett massmord.
Men det är tillgängligt. Det är snabbt och det är enkelt för det är Skype och det får duga tillräckligt bra.
Det är ju inte som för några år sedan när man tvingades åka iväg med en fotograf hem till Holm i Karlstad, flytta möblemanget, väcka familjen, rigga upp och dessutom köra ut med en länkbuss och boka en länk för 35.000 spänn.
Då får det se ut som det gör, låta som det låter.
Några steg framåt, ett par steg tillbaka.
Intressant.
***
På tal om att tekniken går framåt så följde jag Sverige-Finland från Kings Cup via en iPad på simtävling, en stund i en bil och andra halvlek på en lunchrestaurang: TV4Premium är inte bara prisvärt, det har varit otroligt givande att ha under handbolls-VM och Kings Cup.
3-0 var möjligen något mål för mycket, men imponerade av Sverige att vinna utan att var dominant mot ett motstånd som flera sätt kunde ses som minst lika rutinerat i sammanhanget.
Ska jag se till spelare som närmat sig det riktiga A-landslaget…och räknar bort de som varit med en hel del förut… så tror jag mest på Pontus Jansson.
Dels för att han utstrålar sådant som Erik Hamrén gillar, för att han är en mittback med kvaliteter som är “moderna” (trygghet med bollen), för att han varit lite förut, för att han nog är på väg ut i Europa och dels för att spelare som står alldeles bakom Jonas Olsson/Andreas Granqvist varit med ett tag utan att ta sig hela vägen fram.
Robin Quaison gjorde två strålande inhopp, ett snyggt mål och var fylld av självförtroende mot Finland.
Jakob Johansson imponerade mot Nordkorea. Erton Feizullahu visade klass i första matchen och tog chansen att visa Hamrén att han kan och vill.
Ändå var ingen av dom i närheten av den “överlägsenhet” som Oscar Hiljemark visade på förra årets januariturné, sen var han aldrig i närheten av ett A-landslag och då gick ändå Elfsborg starkt under hela året. Bara för att understryka att det tar sin tid att trycka sig in.
Däremot visade två spelare, Pierre Bengtsson och Erdin Demir, att någon kan bli aktuella för en A-trupp mot Argentina. För att de spelar på en position där det finns utrymme att ta sig in. Personligen gillar jag Demir mest, skön spelartyp som vänsterback.
Besvikelser? Möjligen hade vi trott lite mer på Jiloan Hamad och Viktor Claesson.
***
Tänk att gamla fina Luton är så långt ner i divisionerna.
Därför känns deras FA-cupskräll inte lika stor som om det vore ett lag som man aldrig hört talas om som slog ut ett Premier League-lag.
***
Inte ens en katt har lika många liv i en fotbollsvärld som Nicolas Anelka.
***
Det är alltid lite inne att hacka på januariturnén och det landslag som Sverige spelar med där.
Jag har inte förstått grejen, det blir mest som populistisk slentriandynga: som att SJ:s tåg alltid är sena, att SAS flygvärdinnor bara är gamla ragator, att kvällstidningar bara är sensationssnask, att reklamfinansierade TV-kanaler visar mer reklam nu än förut, att det räcker med “fler folk framför mål” när en ett hockeylag måste göra mål och att TV4Sport bara visar annat än sport…ibland stämmer det, men inte alltid.
Alternativet till januariturnén är att inte ha någon januariturné alls och då skulle vi aldrig få chansen att se en hel del nya spelare i ett A-landslag. Sverige möter ibland tveksamt motstånd (även om det kändes bättre i år än de senaste två åren).
Och TV-produktionerna är vad de är ibland (minns ni matchen från Damaskus för nåt år sen då huvudkamrena stod snett?).
Men det är ju som det är, tillgängligheten är viktigast ibland och här hemma ser vi en handritad karta med färgade prickar och Stefan Holm på suddig Skype.