Men aldrig riktigt på scen förrän jag fick vara med att presentera de nominerade i Filip&Fredriks Kanal5-föreställning av Kristallen senast.
Och så i går då: inkuppad.
Rickard “Pretty Boy” Nordstrand ville bjuda på Berns med fantastisk mat och Kampsportens egen gala med bra flärd bland prisutdelarna, allt från Stefan Sauk till Adam Alsing, Agneta Sjödin och Mona Sahlin.
“Det är bara kul om du vill hänga med och umgås lite”, tyckte Pretty Boy.
Mitt i maten fick jag så – helt plötsligt – höra via Thabos röst ur högtalarsystemet att jag skulle dela ut ett pris tillsammans med Paolo Roberto.
Pretty Boy garvade gott – han har en förkärlek till practical jokes – och där stegade jag upp scen inför fullsatt salong utan att ha en aning om vilket pris som skulle delas ut eller vad jag förväntades att säga.
Tur att Paolo hade koll.
Och att han inte har något emot att prata.
Det gick nog rätt bra ändå och det kändes stort att bli betraktad som “asiatisk kampsportare” i en sal fylld med berömda och gedigna fighters…det närmaste jag kan komma “asiatisk kampsportare” är att jag äter med pinnar på japansk restaurang och ibland för ett krig mot hala och råa – men döda fiskar.
***
Min lördagskrönika i Getingen handlade om att jag redan börjat tröttna på att Pia Sundhage måste sjunga i tid och otid.
Jag hör henne hellre prata, för jag känner att hon är väldigt intressant.
Och en dag så kommer hon att få sjungandet i nacken, tror jag.
Läs HÄR.
***
Mot Zilina i Slovakien nu.
Och den så brännheta landskampen mot Slovakien.
Den som rätt många spelare har haft lättare att få slippa än att bli uttagen.
Tycka vad man vill om landskamper som inte gäller någonting, men jag har alltid gillat dom.
Det är i samband med sådana här matcher som mindre erfarna namn ges chansen. Och rätt ofta tar dom.
Nu råder det inget tvivel om att det finns en liten chans att närma sig en tänkbar startelva när det smäller igen i juni.
Det hinner hända en hel del fram till sommaren så det är ju vad det är, men nu får några spelare åtminstone en ärlig chans att visa att de kan prestera i ett landslag…sen inser jag också att det är vad som händer i klubblaget som avgör om du ens blir uttagen i juni eller inte (Sana och Ranegie är typexempel på det).
Jag kan tänka mig en startelva som ungefär ser ut så här:
Nordfeldt – Antonsson (om inte Lustig är skadefri), Granen, Olsson, Safari – Svensson, Elm – Durmaz, Wernbloom, Kacaniklic – Toivonen.
Sen kan det förstås finnas en hel del alternativ.
Granqvist kan, exempelvis, få ta den högerbacksplatsen han fick senast när Lustig gick av men jag tänker att Hamrén vill ge Granen/Olsson så många matcher som möjligt tillsammans.
Samuel Holmén är absolut ett alternativ och det är möjligt att Elm eller Svensson får börja å en bänk eller att Holm´n placeras på en kant.
Jag är övertygad om att Durmaz får inleda, att han vill se Toivonen i spel och att Wernbloom måste in.
Vi kommer att sakna djupledsspets framåt, Hamrén verkar vilja ha det, och det talar för Hysén eller Fejzullahu längst fram.
Men jag utgår från att vi får se en hel del byten och att spelare som Zengin, Wendt och Erton F får minst en halvtimme.
***
The Mauler fanns på plats i Berns Salonger och fick ta emot pris.
Det kändes stort.
Nu var han svårt nervös på scen…men i oktagonen frukatr han ingen…men det skimrar en sorts aura av superstar kring den killen ändå.
Och Globen såldes slut på en pisskvart till hans fight den 6 april.
***
Johan Dahlin tackade nej till Thailand i januari, ville hellre ladda med Malmö FF.
Det blev nog hans dödsstöt med landslaget.
När Isaksson och Wiland fick ledigt och Pär Hansson visade sig vara skadad – då kallade IFK Norrköpings lovande David Mitov Nilsson in.
Jag hade nog trott på (och valt) Karl-Johan Johnsson men det är förstås kul att en allsvensk målvakt får chansen.
***
Jag gillade att Erik Hamrén tog sig tid att prata länge och väl med mediarepresentanter dagen efter 0-0-mörkret mot Irland.
Hellre det än att gräva ned sig och bara slå ifrån sig.
***
Foto-Soffan är hemma med bebis.
Så det är jag och Rasta-Danne som jobbar ihop på den här landslagsresan.
Långe Lundh har valt att inte åka med.
Anledningen till det?
“Inga kommentarer”, låter han hälsa.
‘**
Att Sverige skulle ha ett landslag som är “oerfaret” och inte van vid att spela stora matcher är förstås nonsens.
Dels är det inte sant (snarare tvärtom) och dels vet jag inte om en VM-kvalmatch mot ett 41-rankat Irland på hemmaplan är så mycket till en extremt “stor” match i sammanhanget.
***
En förbundskapten ska förstås alltid jobba på lång sikt, även om det inte är lätt med spelare som mellan tiden man ses kan pendla extremt mycket i form och i speltid.
Men rätt ofta blir kortsiktighet det som avgör.
Och även om vi ser Rasmus Elm och Kim Källström som det innermittfältspar som gäller framöver så är det matchen i nuet som gäller, den som är viktigast i ett kval och inte någon match som ska spelas i höst.
Är då spelare under isen eller har en dålig dag, ja då måste det finnas utrymme att byta för att lösa ett akut problem: den match som spelas just här och nu och som helst ska vinnas.
Ett landslag eller en landskamp är inte ett klubblag eller ett seriespel där spelare ibland behöver ges förtroende för att det ska bygga laget i många omgångar framöver.
Ett VM-kval är tio matcher, alla livsviktiga.
Då tycker jag att det alltid krävs en aktiv matchcoachning.
Sen har vi ingen aning om Anders Svensson hade gjort det bättre än Elm/Källström vid ett inhopp.
Men det var värt att testa för att ändra matchbilden. I just den här matchen.
***
Senast jag var i Slovakien var när Sverige kvalade i Bratislava efter 1-1 mot Turkiet i Göteborg och vi fick en minnesvärd presskonferens i en mörk lokal där Lagerbäck/Söderberg och Bjärred Andersson väldigt försenade mötte upp under isande stämning, ett mediamöte känt som de “långa knivarnas natt”.
Magnus Hedman räddade sen Lagerbäcks jobb – vilket ju Lagrell och Lagerbäck vidimerat – när han storspelade och Sverige tog en poäng via 0-0.
***
Som sagt: jag är en asiatisk kampsportare.