Söderstadion skapades av publiken, inte av spelarna

Ibland är det ett skitår.

Det är inte konstigare än så och du får leva med det.

Jag tyckte nog att det var extremt mycket fågelbajsande på bil, på hus, på altan, på gräs, på utemöbler, på allting…men jag utgick mest från att fåglar helt enkelt är skitnödiga och deras toalett är där de är.

Eller att det möjligen är en hämna dör att jag bjussat på lite för taskigt käk under vintern, fåglarna rör sig ändå i Apple Bay-area och där äter de nog fan inte vilka frön som helst.

Men det visar sig alltså vara ett år som inte är som alla andra år, det vill säga ett skitår.

Äldre och rutinerad granne upplyste oss om att ibland bajsar fåglarna mer än brukligt och det har att göra med björkjävlarna (såklart) på något vis, fråga mig inte hur.

Själv gör jag vad jag kan för att dels sopa bort från de satans björkarna och dels från det fåglarna gör ifrån sig, ett skitjobb.

Sådant behövde du aldrig tänka på när du bodde i lägenhet.

***

På väg mot Söderstadion nu. För sista gången.

Minns mycket väl första gången jag var där, någon gång i mitten på 80-talet när jag gjorde lumpen. Hammarby mötte Trelleborgs FF och jag kan inte påstå att det var någon stämning som satte sig på minnet, för på den tiden kämpade även Hammarby och Söderstadion med en publikkris.

Det som var stort på den tiden var att det var en arena utan löparbanor, precis som på Råsunda, och det var inte så himla vanligt. De flesta andra större arenor hade det i allsvenskan då.

Jag kommer ihåg att Marek Skursczynski, den ståtlige polacken, lirade i TFF. Och att jag på långt håll såg Olsson på väg till matchen, det var någon som pekade ut honom och sa “där går Expressens Mats Olsson som bor i USA”. Han hade hatt och jag tänkte inte så mycket på denna Olsson mer än så, det fanns anledning att göra det senare.

Det jag minns mest var annars att jag blev lite besviken eftersom jag hade fantastiska upplevelser framför TV-rutan när Hammarby jagade SM-guld i ett sorts slutspel (som vi fick för våra synder) 1982 med bilder på det som var en “osvensk” stämning på Söderstadion…på något vis kändes det som om det var där och då som den speciella stämningen på Söderstadion odlades över hela landet.

För det är just publiken och den speciella Bajen-miljön som skapat Söderstadion. Till stor del med hjälp av sköna lirare som exempelvis Nacka Skoglund, Ronnie Hellström, Billy och Kenta Ohlsson, Matte Werner, Putte Ramberg, Uffe Eriksson, Hasse Holmqvist, Lasse Eriksson och Kennedy Bakircioglu.

Själva arenan är vad den är i övrigt: en rätt trist betongklump, sen ett tag tillbaka med insprängda kotorsbyggnader och med en kortsida som i stort sett är en vägg med fönster.

Arenans anor bygger egentligen mer på vad som skapats på läktarna, än på planen.

Jämför vi med andra stora som bytts ut, som Malmö Stadion, Nya Ullevi och Råsunda så har det inte spelats några stora internationella matcher på Söderstadion.

Söderstadion är bara barnet i jämförelse, klar i slutet av 60-talet, yngre än vad jag är tillochmed…många andra svenska arenot byggdes eller renoverades till VM 1958, på den tiden existerade inte Söderstadion.

Hammarby tog sitt SM-guld 2001 och jag var själv på plats och upplevde det “omöjliga” men när Söderstadion skriver in sig i historieböckerna så är det för att det var en väldigt speciell plats att se, uppleva och spela fotboll på.

Unik på sitt sätt.

Tack vare publiken.

***

Min lördagskrönika i Getingen: om att svensk damfotboll tappat/hunnits upp och att en förväntad EM-succé är exakt vad som krävs för att haka på tåget.

Läs HÄR.

***

Så typiskt att när man tror man har ett fint Söderstadion-minne via TV-rutan, snömatchen mot FC Köln 1985 när Hammarby betvingade Toni Schumachers lag med 2-1, så visar det sig att matchen gick på Råsunda.

***

Jag ser fram emot att få ta del av den sista matchen på Söderstadion i afton, möjligt att den här kvällen och en flytt till den magnifika Tele 2 Arena kan bli det som Hammarby behöver för att lyfta i Superettan.

Annars ser det mest ut som ett sådant år, ett skitår.