Efter förra årets seger hade framgången skördat offer, vi hade stirrat oss lite blinda på europaspelet och dessutom tvingats sälja av vår block-kung, Bliznac, till Tyskland.
In kom Johan Peterssom, den gamle handbollsstjärnan, och Geert den Ouden för att komplettera mig och Abbe Barsom.
Låt oss bara säga att den holländska beachvolleyn hade sina brister.
Nu gick segern till HIF:s lag – Lindström, Gashi, Christoffer A och Daniel A – efter att vi pressat dom ganska hårt i vår gruppspelsmatch.
Till nästa år måste vi se över vårt lag, som enligt tradition, byggs kring mitt passningsspel a la Janne Hedengård.
***
Helsingborg-IFK Göteborg kändes som en riktigt bra allsvensk fotbollsmatch och Blåvitt med Pontus Farnerud är väldigt mycket mer än brottning.
Får IFK Göteborg ordning på en forward sidan om Hysén…kanske, kanske kan det vara Söder…så är Micke Stahres lag en självklar kandidat till striden om SM-guldet.
Det är förstås även Helsingborg som den här gången “räddades” av Philip Haglunds brinnande eld.
Haglund låg på gränsen till ett rött ett par gånger och kände ändå att han behövde gå in så galet i en tackling långt nere i anfallsszon i ett helt ofarligt läge.
Jag tror att Stahre ångrar att han inte tog ut Haglund innan.
***
Det blev en del dam-EM framför TV:n för egen del och efter att ha genomlidit den usla matchen Finland-Italien (Turkiet-Sverige från EM 2000 framstår som ett fyrverkeri i jämförelse) så hade jag hoppats en hel del på det upphaussade svenska laget.
Istället fick jag se ett Danmark som kändes som ett mycket bättre fotbollslag än Sverige.
Danskorna spelade smart, bollsäkert och sevärt – om än väldigt naivt ibland – när svenskorna körde med lycka till-bollar och hoppades att Lotta Schelin skulle göra det på egen hand.
Men Lotta Schelin lyckades inte med särskilt mycket och när hon inte gör det så undrar jag hur bra det här svenska landslaget egentligen är?
Sett till den här öppningsmatchen är vi inte bättre än Danmark i alla fall.
***
Åtvidaberg!
***
Självklart gav sig ledarsidornas skribenter in i idrottsvärlden när det vankades mästerskap, i ett så kallat EM i populism.
Bladets Jonna Sima skriver att klubbarnas elitsatsning är ett hot mot idrottsrörelsen, hon relaterar till sin tid som knattespelare för Vasalund på 80-talet och hon skriver att Pia Sundhage är “landslagstränare”.
Det är överhuvudtaget så långt från verkligheten du kan komma.
Jag tycker och har tyckt väldigt mycket om en del fotbollsklubbars elitsatsning på barnnivå, det gör jag fortfarande och det tycker jag att man ska göra framöver för där finns det en del avarter…men det är på en detaljnivå som Sima (eller en del politiker) inte har en blekaste susning om.
Men lika viktigt som det är att jaga ledare som hetsar 8-åringar eller vill “värva” 7-åringar, lika viktigt är det att poängtera det faktum att den svenska idrottsrörelsen med tusen och åter tusentals ideella krafter gör mer för den svenska allmänhälsan än någon annan.
Istället har staten valt att dra ned på “gympan” i skolan till ett minimum, när de egentligen borde göra tvärtom, så att de barn som ALDRIG rör sig och inte är med i en idrottsförening får ännu sämre fysiska värden.
Där har Sima och hennes kollegor på ledarsidorna något att skriva om för att sätta tryck på landets ledande.
Varför ska idrottsrörelsen ensamt ansvara för framtidens fysiska folkhälsa? Varför bedöms träslöjd var minst lika viktigt i dagens skola (vi är alltså inne på 2000-talet nu).
Är då elitsatsning ett hot mot den svenska idrottsrörelsen?
Nej.
Den är ett hot – illa nog, men ändå – gentemot en promille av svenska idrottsungdomar.
Den typen av elitsatsning som Sima beskriver finns i väldigt, väldigt liten utsträckning i den svenska idrottsrörelsen – den är i de allra flesta fall extremt god, glad och nyttig för svenska ungdomar.
Mycket finns det att skriva om det, samt om sveket mot barnens fysiska hälsa i skolan, på våra ledarsidor. (Jag skrev om det för ett tag sen i en lördagskrönika i Getingen)
Men nu är det EM och då vill ledarskribenterna gärna vara med och heja.
Lite som den där neutrala klacken på Ullevi.
***
Jag nämnde AIK:s höstform tidigare och det finns säkert anledning att göra det igen.
***
Två slumpartade straffar (en felaktigt dömd och en boll rakt upp i luften som tog på en hand) som inte förvaltades blir lätt en chimär.
Och så illa får ju inte landslagsspelare slå straffar, Asllanis var ju ett direkt skämt.
***
Özcan har trollat med sina knän så länge att de borde vara på gränsen till en korsbandsoperation.
Det är väldigt tråkigt att han lämnar Syrianska, ännu mer trist att han lämnar den allsvenska fotbollen, för där är han ett rivjärn och en profil som behövs.
Sen tror jag att Syrianskans framtid som allsvenskt lag mest handlar om hur Sharbel Toumas fysiska status är. Som vanligt.
***
Den där objektiva kören…nja, jag vet inte.
Fotboll är inte kör.
Tanken säkert god, men för styrt och uppstyltat.
På fotboll vill man ju människor som är där för att titta på fotboll, för att de gillar fotboll – oavsett vad de betalar eller hur de ser på den.
Inte sådana som är där för att skapa stämning på uppdrag av någon.
***
Danmark (vars förbundskapten var väldigt lik Orup) gjorde tidigare byten än Sverige, coachade tuffare och hade scoutat Sverige klockrent.
Det ska vi inte glömma i vår förbundskaptenshysteri.
***
Däremot var vi förstås oerhört starka kvällstid efter beachvolleyn, när jag i lag med Jon Olsson, Byggmark och Barsom tog shoecheck till en helt ny nivå.
För att se avsluta med en klassisk rundvandring i huset med Henningson, en kille som var jäkligt lik Mats Jingblad och Timell under ledning av Fegge.
Sådana kvällar kan alltid sluta precis hur fan som helst.