Boken om IFK Göteborgs första “Ärkeängel”, lagkaptenen Reine Feldt, lever och beskriver både fotbollens- och sportjournalistikens värld, därför ligger den mig varmt och hjärtat och jag känner läsvärde för varje sida jag bläddrar fram till.
Reine Feldts väg från Utsikten (“Kiken” på göteborgska, en skön detalj) till IFK Göteborg är i sig ett vackert urklipp från en fotbollshistoria som såg annorlunda ut på den tiden. Feldt var talangfull, om än inte spekatakulär, och IFK Göteborg gillade hans vuxna spel, hans disciplin och förmåga att jobba för laget…han blev allsvensk tidigt, men fick förstås plugga och sedermera jobba vid sidan om.
Reine träffade sin hustru Britt i tonåren och det var också Britt som satt vid hans sida när Reine somnade in, svårt tärd i aids, 1986.
I IFK Göteborg fick han uppleva både himmel och helvete, han blev svensk mästare 1969 men var också med när laget försvann från allsvenskan 1970 och under några år då IFK gjorde sina sämsta resultat någonsin i det svenska seriesystemet.
Redan som aktiv började han skriva krönikor i Arbetets västupplaga, värvad av min gamla chef (under ett år), Roger “Gotte” Gottfridsson och när fotbollskarriären dalade blev han fulltidssportjournalist.
Men boken hade förstås aldrig skrivits om det inte hade varit för Reine Feldts öde.
Reine var inte bara fotbollsspelare och sportjournalist, han var också bisexuell.
Det var något han aldrig berättade och det förblev en hemlighet för i stort sett alla. Under ett år sålde han sina ägodelar, tog tjänsledigt från jobbet och flyttade in i en båt på en kanal i Amsterdam.
Ingen förstod varför.
Högst sannolikt handlade det om att Reine mådde väldigt dåligt och ville fly med sin hemlighet dit ingen visste vem han var.
Det är en välskriven bok och väldigt välresearchad berättelse, det är uppenbart att Feldts gamla tidningskollega, Burell, skriver med mycket känsla för storyn och med god insikt om olika göteborgs- och tidiningsmiljöer.
Det är också en bok om ett öde som är väl värt att föra upp till ytan och applicera på nutiden.
Finns det en Reine Feldt i svensk elitfotboll idag? Har det funnits fler Reine Feldt i svensk elitfotboll? Hur skulle han göra idag?
Ja, det har det förstås funnits. Ingen har valt att “komma ut” och det har säkert funnits anledningar till det som är väl värda att föra upp till ytan.
Min kollega Simon Bank valde att pissa på mig när han recenserade boken i Aftonbladet, genom att i ingressen av recensionen relatera till en diskussion i PÅDDEN – som han av “en händelse råkade lyssna på” – där jag påtalar att jag tycker att det i grunden är ointressant vilken sexuell läggning man (som fotbollsspelare i det här fallet) har och att det inte behöver vara ett MÅSTE att berätta för allt och alla.
Simon har valt att felcitera något, men det passade säkert bättre så (det är ju ändå Bladet, även när den finaste av katter skiter) och vill få det till att jag menar att öppenhet tjänar ingen på.
Om offentliga människor vill komma ut så är det förstås bra och om de inte gör det så är det upp till dom, jag vänder mig emot att de ska tvingas till det och jag menar att det är ointressant vilken sexuell läggning som en kille eller tjej har eller ens vilka sexuella böjelser någon bär på.
Det gäller såväl fotbollsspelare som sportjournalister.
Och, ja, en förebild är bättre än ingen. Tveklöst. Om det finns något som förhindrar någon att vilja berätta om sin läggning så är det inte bra. På elitfotbollsnivå tror jag det handlar mer om hur fans kommer att reagera/förfölja än om hur grabbig omklädningsrummets miljö ter sig. Men den diskussionen kan vi säkert ta någon annan gång.
Inom damfotbollen är det ingen hemlighet att homosexuella lever öppet med sin status. Där har jag aldrig hört talas om att någon homosexuell inte känt sig välkommen. Och jag vet också att alla tjejer inte har någon som helst lust att tala om sin sexuella läggning för att de känner att “det inte har med saken att göra”. Det har jag själv upplevt flera gånger när frågan dykt upp.
Sen är det en annan sak att herrfotbollen är annorlunda, på alla sätt.
Skulle då IFK Göteborgs Ärkeängel Reine Feldt ha berättat för världen att han var bisexuell?
Jag vet inte, det är mer komplicerat än så. Dels talar vi om en annan tid, då fanns inte förståelsen som den finns idag och dels är bokens story insåld lite väl spetsad.
Jag är inte helt säker på att Reine Feldt visste själv vad han “var” när han spelade för Blåvitt.
Han konfronterades av sin hustru Britt efter en tid då äktenskapet inte varit på topp och hon tvingade ur honom att han förmodligen var homosexuell. Reine “erkände” då för Britt men de fortsatte leva ihop och fick därefter parets andra barn.
Skulle man då kräva av IFK Göteborgs lagkapten att han skulle berätta att han ibland låg med killar också? Är det något vi kan “begära” eller känner att vi har rätt att veta? Då såväl som idag.
Det är först efter att Britt och Reine gått skilda vägar som han levede ut sitt liv som homosexuell, men då är hans fotbollskarriär över på elitnivå och han är mer sportjournalist än idrottsstjärna. Det är möjligt att Reine Feldt borde ha känt sig bekväm med att komma ut då, men inte ens sportjournalister berättar gärna att de är gay. Vare sig då. Eller nu.
I bokens kanske starkaste ögonblick, ett brev till en kollega som “avslöjat” Reines läggning, så skriver Reine själv så här:
“Nu har jag inte för avsikt att sätta in en annons i GP där jag deklarerar min sexuella läggning. Vad jag har för mig i sängen är det inte många som har med att göra. Men för mina närmaste, föräldrar och vänner, känner jag mig tvingad att berätta vem jag verkligen är. Det går inte att leva på en livslögn.”
Han berättar för de närmaste, men vill att det ska stanna i den kretsen.
Reine insjuknar sen i det som på 80-talet var mest känt som “HTLV-III” och blev långsamt sämre i en tid då man inte visste mycket om HIV och inte hade dagens bromsmediciner.
Britt satt ensam kvar vid hans sida när han somnade in 1986.
Läs gärna boken, den ger dig både glädje och sorg. Och ställer säkert en och annan fråga som är värd att väckas.
***
Intressant också att läsa om skandalmatchen på Eyravallen den 25 oktober 1970, när IFK Göteborg förlorade mot Örebro och åkte ur allsvenskan, med inrusande publik, slagsmål och annat jäkelskap. Det har hänt förut och idag hade den matchen brutits tidigt.
Feldt spelade och var krönikör, så här skrev han bland annat:
“De gamla rektionära sportjournalisterna missar naturligtvis inte en sån här chans. de anser att upploppet på Eyravallen är helt i takt med tiden och skyller det på det “nya samhället”. Dösnack! Det är det gamla samhällets inkompoetens att klara av sådana här problem som bär skulden.
Problemet löses inte enbart av fler poliser – det som krävs är mindre supande, både på och utanför idrottsarenan.”
***
Jag ska förstås fråga Farbror Bank hur han “av en händelse” lyssnade på PÅDDEN, en bit in i programmet.
Låg den och rullade på högsta volym via någon borttappad mobil i ett fikarum?
Var det en fågel som flög fram med PÅDDEN och tryckte in den i örat på honom under en joggingtur?
Hur gick det till?