POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Kan HAN vara den joker som får jobbet i MFF?

Borås. Igen.

Känns som story of my workinglife 2013.

Jag har inte gjort så mycket allsvensk fotboll för koncernen, rättare sagt ingen alls, men det har blivit Proffsdrömmen med möten, inspelningar och möten och inspelningar och nu på slutet även en del Europa League.

Däremellan ett och annat besök i en textilbransch som är en del av hobbyverksamhet som jag gärna lägger tid på, när tillfälle ges.

Den här gången utsänd till Knalleland för att ta mig an Elfsborgs betydelselösa match mot Salzburg, kl 21:05 en blåsig torsdagskväll och det är lite som Klas Ingesson säger i lokalpressen: “det här är vårt jobb, det ska göras och det finns ingen anledning att inte ta det på allvar”.

***

Rikard Norling drog iväg alltså så som man kan förvänta sig att Rikard Norling drar, när ingen riktigt förstår att han ska dra.

Jag har nu läst så många “sanningen bakom” Norlings avhopp att jag inser att om allt är sanningar så finns det många sådana.

Däremot verkar det inte råda några som helst tvivel om att en stockholmare alltid kommer få det tufft som chef för Malmö FF, oavsett resultaten – där har vi en sanning som jag tror att alla inblandade kan skruva under på.

Vilket knappast är en sensation, vi var ganska många som påtalade den kulturkrocken redan när MFF valde att anställa Norling.

Sant är att Malmö FF är en klubb som lite för ofta genomsyras av det som en gång har varit. Att lite för många inte vill inse att 2013 inte längre är 1979. Jag skulle inte överraskas en sekund om Norlings intåg, hans stil och speciella ton, har kantats av att stofiler ståtti i olika hörn och påpekat att “ingen ska komma här och tro att han e nåt”.

En annan sanning är att Rikard Norling nu ingått i två olika maktkamper i två stora klubbar där han bägge gångerna försökt få större makt över verksamheten. Det kan inte bara vara klubbarnas fel.

Malmö FF har en hel del att jobba med när det gäller personalpolitiken och det kan inte alltid finnas 20 pers som ska vara med och bestämma vem som helst ska spela på vänster mittfält, därav tio helst ska ha varit med i europacupfinalen 1979. Överdrivet, ja. Men det är uppenbart att Norling tröttnat på för många kockar och det jag hört i rekryteringsprocess av annan tänkbar tränare talar också för att så är fallet. Alla ska lyssna, alla ska säga sitt. Det fungerar inte.

Rikard Norling har bevisat att han är en väldigt bra tränare. Vad som får tränare att tro att de inte längre bara ska vara tränare utan lite sport- och klubbchef också ställer jag mig alltid frågande till. Jag förstår om klubbar tvekar och påpekar att “du är tränare, anställd som sådan och inget annat”.

Det finns en hel del exempel på tränare som gärna velat bli “manager” och som aldrig lyckats skilja på äpplen och päron och då har det blivit pannkaka av allt.

Jag kan också tycka att det är underligt att Norling är med och accepterar den nya organisationen, låter den bli offentlig och sen drar helt plötsligt.

Men Rikard Norling är Rikard Norling. På gott och (ibland) på ont.

***

I Borås säljs inte plastgranar.

Däremot konstgräsgranar.

***

Min onsdagskrönika i Getingen handlar om en intressant lista om vilka sportstjärnor som är mest omskriven i svenska tidningar.

Senare fick jag vet att det är TT som försett den undersökande byrån med de namn som skulle sökas upp.

Alexander “The Mauler” Gustafsson fanns inte med bland de namnen.

Vad är det med gammel-media? Hur långt borta från verkligheten får man lov att vara?

Jag gillar inte sådana där utspel från olika ledare som talar om att “vår sport är mobbad”, men i The Maulers fall börjar det bli allt mer tydligt att han hamnar i skymundan.

***

Ny tränare i Malmö?

Jonas Thern och Henrik Larsson nämns.

Intressanta bägge två, om du frågar mig.

Men Thern har ingen licens och är väldigt engagerad i sitt talangprojekt i Osby.

Henke ser ut att välja Falkenberg (vilket är ett modigt val!) om inte Malmö hinner före.

Fortsätta med Daniel Andersson som chef? Ingen licens och har han tränarerfarenhet nog?

Möjligt att de går på Jörgen Lennartsson eller – för att fullfölja linjen om att 1979 är det som gäller även i år – Roland “Gazellen” Andersson. Men senast Andersson var vi rodret åkte MFF ur allsvenskan och det kan nog leva kvar i minnet, trots allt.

Roland Nilsson? Nja, det är jag inte säker på att alla fans skulle uppskatta och är det något Malmö FF INTE behöver nu så är det en strid mot sina egna.

Jocke Persson tycker jag är ett roligt namn och har visat att han kan med begränsat material i Ängelholm.

Annars känner jag att Jose Morais är en joker som mycket väl kan vara aktuell för jobbet.

***

Jag tror att Elfsborg kör vidare med Klas Ingesson vid rodret även under 2014.

***

Jobbet ska göras, som sagt.

Precis sa nog också kvällens “referee observer” (det är ett tungt uppdrag!) när han landade i snålblåsten inför matchen.

Kyros Vassaras. Från Cypern.

Patrick Ekwall

Här är en kille som kan vara del av en framtid

Det är bara att bita ihop, kravla sig uppåt och föröska ta sig tillbaka i matchen igen…men Portugalsmällen har suttit i, jag erkänner att det inte var världens enklaste sak i världen att ladda om för nya jobbuppdrag.

Å andra sidan kan en tyfon komma dragandes och förgöra allt eller ett ta rasa in och begrava människor, det finns rätt mycket värre saker att sörja än en missad VM-plats.

Och jag har lärt mig genom åren att inte gnälla för mycket över ditten och datten i mitt simpla lilla yrkesliv, jag kunde ha stått i en kolgruva istället.

Eller varit helt utan jobb.

Bite the bullet, som Lundh gärna påpekar och som han har lärt sina (och mitt ena) barn.

***

Jag måste ändå beundra de svenska landslagsspelare som borstar av sig VM-kvalmissen och kastar sig ut i ligaspelet bara några dagar därpå.

Som Rasmus Elm och Pontus Wernbloom, bägge strålande i Moskvaderbyt. Som Zlaan, förstås, målskytt igen. Och några därtill.

Jobbigast blir det nog ändå för Anders Svensson, som helst hade slickat sina sår i solen på en öde ö någonstans men som nu ska ladda om för två helt betydelselösa – och svinkalla – matcher i Europa League-spelet.

Betydelselösa sett till avancemang, ska sägas. Elfsborgs ledning välkomnar säkert de miljoner som varje poäng ger.

På torsdag väntar redan klara Salzburg på besök och sett till hur publiktillströmningen sett ut tidigare på Elfsborgs Europa League-matcher så lutar det väl åt 678 åskådare eller nåt.

Det är kontraster det, från 50.000 på Friends för Svensson.

Men ett jobb är ett jobb och det kunde, som sagt, ha varit värre.

Det kan det nästan alltid.

***

Det blev Djurgården alltså för Pelle Olsson och det ska bli extremt intressant att se vad han nu kan göra med ett lag och en klubb som kräver lite mer än klara sig kvar varenda år.

Tar han med sig Jakob Orlov?

Tar Elfsborg hem Amadou Jawo, som bara varit på lån?

Vad har hemvändaren Supper-Bosse Andersson för intressanta ess att trolla fram ur kavajärmen?

***

Ivo Pekalski unnar man alltid nya framgångar, inte minst efter ständiga skadebekymmer.

Jag läser att han och Malmö FF haft meningskiljaktigheter när det handlar om hur hans skada behandlats i rehabiliteringen.

Nu vet jag inte om Häcken är bättre på rehab än MFF, däremot så är det uppenbart att det är skador som hållit Pekalski tillbaka från toppfotbollen i ett par år. Och att han måste bli frisk för att komma tillbaka på allvar igen.

***

Får jag välja ett intressant namn till den kommande januariturnén så är det Isak Ssewankambo.

Han hade ju skadebekymmer under U17-VM och spelare bara en kvart mot Nigeria, men det lilla jag hann se på träningar i Förenade Arabemiraten: där hade vi den i särklass bästa spelaren i det svenska laget.

Han är 17 år och redan helt ordinarie i Chelseas U21-lag, förvisso som ytterback (“normalt” är han central mittfältare, men tar vad han kan få) men ändå kontinuerligt i spel på hög nivå.

Nu har jag ingen aning om Chelsea skulle släppa iväg honom, men det kan inte vara omöjligt.

Och varför inte testa?

Vi kan plocka med väldigt mycket fin och lovande spelare från allsvenskan – och det finns en del att ta av i år – men vi får inte glömma att vi har en hel del begåvade talanger i rätt många utländska akademier vid det här laget.

Och isak Ssewankambo är den som är mest lovande av alla.

Som sagt, det gäller att inventera marknaden nu, när vi kan: det är 10 månader till nästa tävlingsmatch.

***

Mannheim, Szeged, Berlin och Lund – där har ni några av mina arbetsresor i december. Gissa vad det rör sig om då?

***

Jocke Persson fick inte lov att förhandla med Falkenberg.

Får han göra det med Elfsborg?

Därifrån kan möjligen Ängelholm förvänta sig en och annan krona i ersättning.

Och vågar Andreasson satsa på en så vid, men intressant, häst?

***

Sen undrar jag alltid vilka krav många vill ställa på det fotbollslandslag vi har?

Som att det alltid lurar ett VM-brons runt hörnet.

Nu var Tyskland och Portugal för svåra i det här kvalet och jag vet inte riktigt vad vi hade kunnat göra för att ta oss förbi de bägge landslagen på vägen till Brasilien?

Säkert något och med lite flyt, visst. Men det är ju som det är: två lag som är – och ska vara – bättre än Sveriges nio dagar av tio. Och mot tyskarna fixar vi max ett oavgjort resultat i den 10:e.

Vi kan leta i oändlighet efter småsaker och tala om att vi kunde ha gjort hit eller dit för att fixa en bättre seedning men ser vi till spelare för spelare så är det inget ofattbart det som har hänt.

Det känns för jävligt, däremot, men det är en annan sak.

Och vi som minns det svarta 80-talet med Laban och liberospel och Greger Hallén och allt vad det nu var som det kom dragandes med, vi är luttrade.

 

 

Dessutom är det så att vi som jobbar med det här dagligen alltid går vidare till EM- eller VM-slutspel, oavsett hur det går för Sverige.

 

Patrick Ekwall

Zlatan, Ronaldo och Figo - en helt (o)vanlig kväll vid mikrofonen

Tre världsstjärnor vid mikrofonen efter gårdagens match.

Zlatan Ibrahimovic:

Cristiano Ronaldo:

Figo:

 

Patrick Ekwall

10 månader kvar till nästa tävlingsmatch

Dagen efter är alltid dagen efter, en jävulsk dag.

För oss som gillar landslagsfotboll och ser fram emot varenda liten landskamp så är det inte så sexigt att blicka fram emot träningslandskamper under en vår när Sverige ska vara nån sorts perfekt sparringpartner åt redan klara VM-lag eller en EM-kval-lottning i slutet på februari när kvalmatcherna drar igång  någon gång i september.

Det 10 månader till nästa tävlingsmatch.

Så det är inte så mycket den här specifika smällen mot Portugal/Ronaldo som svider så vansinnigt – den kan man på något vis ta – det är det mörker som kommer med ett mästerskapsår då Sverige inte är med.

***

Vad kunde gjorts annorlunda för att rubba Portugal?

Ja, säg det.

Kom gärna med ett konkret förslag som är så realistiskt att vi ska tro att det skulle fungera.

Ett mål i Lissabon, förstås, det hade hjälpt. För det hade gett Sverige (och Portugal) en helt annan ingångssyn på den här matchen. Sverige hade inte behövt chansa lika mycket, portugiserna hade inte haft möjligheten att i samma utsträckning koncentrera sig på att ligga och fiska efter kontringslägen på Ronaldo.

Andra mittbackar som folk skriker efter är ju mest detsamma som alla skrek när vi för inte särskilt längesen hade andra mittbackar och då ville ha nya mittbackar. Jag säger inte att det svenska försvarsspelet varit hundraprocentigt, inte alls, men jag vet inte om det hade hjälpt med Olof Mellberg, Patrik Andersson eller Glenn Hysén i toppslag för att förhindra en Cristiano Ronaldo när han fick härja fritt på passningar från oattackerade medspelare. Eller med Jonas Olsson och/eller Andreas Granqvist, om ni så vill.

Att bara slänga ur sig att “det är mittbackarnas fel, vi måste byta ut dom” är så banalt och mest ett tecken på att man aldrig kan ha spelat fotboll själv förut.

Försvarsspel är mer komplicerat än så.

Sanningen är att vi hade behövt lite mera flyt i några avgörande situationer: Elmanders chans eller Kims frispark i Lissabon, Zlatans vänstervolley eller Sebastian Larssons närskott igår.

Hade någon av de möjligheterna resulterat, då hade förutsättningarna blivit lite annorlunda och möjligheten till ett annat resultat hade varit bättre.

Nu blev det som det varit under stora delar av kvalet: Sverige vågade som mest när vi hade som minst att förlora.

Så snart Erik Hamréns lag hamnat i underläge i detta kval och det har varit lite allt eller inget, när alla tussar ryckts då har det lossnat i offensiven och det känns lite som ett svaghetstecken att ett landslag inte kan släppa loss förrän det börjar bli försent – DÄR har vi ett “problem” som kan ifrågasättas, varför vågar inte spelarna släppa loss innan de har kniven på strupen?

Vi räddade upp det en gång i Tyskland med en mirakelvändning världen aldrig kommer att få se igen, vi löste det i Dublin, på Färöarna och hemma mot Österrike.

Till slut gick det inte längre.

***

En och annan tittare hörde av sig via Twitter och odugligförklarade mig för att jag ställde frågan till Erik Hamrén som löd: “Hade du bestämt dig inför matchen hur du skulle göra med din framtid om det blev förlust?”

Ni får tycka vad ni vill, men frågan måste ställas, det är en del av mitt jobb att ställa obekväma frågor.

Och jag var inte direkt ensam, direkt efter matchen fick han samma fråga från SvT:s Jane Björck, från Radiosporten och lite senare på en presskonferens av alla andra utsända.

Erik Hamrén har ett utgående kontrakt och har sagt att han ville avvakta kvalet, det vore tjänstefel att inte fråga om han hade bestämt sig före matchen huruvida han skulle lägga av eller inte sett till resultatet.

Oavsett om det var tre eller sju minuter efter matchen.

Dessutom hade han ju ett vettigt och sansat svar.

Däremot ställde jag inte frågan “jo, Erik, vad tyckte du om att Gerndt fick spridda burop när han byttes in?” som någon twittrare på allvar kände att jag skulle ställa direkt efter den här matchen…det var inte direkt läge för den frågan, där och då, om man säger så.

***

Det var starkt att trycka in Anders Svensson (som var magnifik) redan i paus, men Hamrén hade nog behövt släppa tilltron på Rasmus Elm, som förvisso var OK i defensivspelet men understundom helt iskall med bollen, redan innan matchen började.

Svenssons förmåga att spela blint, sticka in smart och bryta mönster är (och var) exakt vad det här landslaget behöver.

***

Det här var det svåraste världsmästerskapet att nå av alla, vilket vi ser – inte minst – genom att konstatera att inga nordiska länder är med överhuvudtaget och det har inte hänt sen 1982.

Att få Tyskland i en grupp där bara ettan går vidare direkt och därefter Portugal i ett playoff vågra jag påstå är det svåraste VM-kval som Sverige någonsin har haft.

Det är svårt att jämföra, men jag gör det ändå:

Till VM 1954 kom vi tvåa efter Belgien sen det svenska förbundet förbjudet svenska utlandsproffs att vara med, 1962 fick vi möta Schweiz i en omspelsmatch i Väst-Berlin och förlorade, 1966 spelade vi jämnt med Västtyskland men föll på mållingen, 1970 hade vi Frankrike och Norge i gruppen, lätta segrar mot norrmännen och en hemmavinst mot Frankrike räckte, 1974 besegrade vi Österrike i klassiskt snöomspel i Gelsenkirchen, 1978 kvalade vi i en grupp bestående av Schweiz och Norge, say no more, 1982 var vi inne i den usla Laban-eran och vi kom trea i vår kvalgrupp efter Skottland och Nordirland, 1986 lurades vi på mållinjen av Västtyskland och Portugal när två lag gick vidare från gruppen, 1990 gick till VM tack vare Hyséns monstermatch på Wembley och vi var före ett halvknackigt England i gruppen, 1994 kvalade vi mot Frankrike och vi fick hjälp av Israel som chockslog fransoserna i Paris, 1998 var det Österrike/Andreas Herzog som var tuffaste motståndaren, 2002 kom vi tillbaka efter usel start där Magnus Hedman räddade oss i Slovakien och gnetade oss till en gruppseger över Turkiet i en ganska svag grupp där även tvåan gick vidare, 2006 gick vi vidare som bästa 2:a efter det att Kroatien vunnit gruppen och 2010 kom vi trea i en grupp som Danmark vann före Portugal.

***

Lagkapten Ibrahimovic var rak, ärlig och tydlig efter matchen.

Så även Cristiano Ronaldo, som stannade till hos mig efteråt.

Bägge med samma budskap: Portugal var och är bättre.

***

Ny förbundskapten?

Jag vet inte, ärligt talat.

Ingen kan direkt anklaga Erik Hamrén för att det blev som det blev den här gången, jag tror att uppgiften varit övermäktig även om Bossse Pettersson eller Björn Ranelid varit förbundskapten.

Däremot har Hamrén sett väldigt pressad ut under perioder av kvalet och jag är inte helt hundra på att han mår bra av det tryck och den kritik som oundvikligt kommer från alla håll när man har det jobb han har. Och tar man det för hårt så tror jag det blir jobbigt att vara förbundskapten i längden och då är jag inte säker på att laget mår särskilt bra.

Sen får vi inte glömma, vilket jag tycker att många gör, att Hamrén har med sig Zlatan Ibrahimovic längst fram i båten och det har förstås en väldigt avgörande betydelse när förbundet funderar på en förlängning.

Sett till hur det sett ut de senaste två åren så skulle jag inte vilja ha ett landslag utan en Zlatan i harmoni, även om vi så hade spelat med tolv mittbackar.

Och slutligen så bör det förstås finnas rimliga alternativ till Erik Hamrén.

U17-landslagets Roland Larsson nämner någon och han är en bra man, men han har ansvarat för seniorer en gång i sin karriär. Svedala IF i division 4. Därefter bara ungdomslag. Skulle det vara realistiskt att han plötsligt skulle chefa över fullblodsproffs?

Hasse Backe? Tja, varför inte. Men jag tror inte att Hasse signerade nytt fett TV4-kontrakt för att han längtar efter tränarjobbet igen.

Norrmannen Högsmo som en och annan förordar var förstås en hit under en höst i Djurgården men har nu inlett sin förbundskaptenstjänst med fyra matcher, en oavgjord och tre förluster mot halvdassigt motstånd. Det kan skilja väldigt kort tid på succé och fiasko.

Svennis, säger säkert de som alltid sagt Svennis och då säger jag att those were the days.

Själv tycker jag att Stuart Baxter är det närmaste realistiska alternativet, sett till hans bakgrund, kunskaper och vana vid vad förbundskaptensjobb innebär på alla fronter. Men hur hade han gått ihop med Zlatan?

Det är inte så att det saknas förbundskaptener i världen, men just nu vet jag inte om det finns ett alternativ som vi vet är garanterat bättre än Erik Hamrén.

Och det finns ingenting som säger att vi via Lagerbäck-fotboll hade tagit oss längre än vi gjorde den här gången. Snarare tvärtom.

***

Tommy Körberg i nationalsången var magiskt.

Så bygger du en stämning.

***

Befriande ärlighet varar längst.

***

Ska vi blicka framåt på spelarfronten så är det en annan sak.

Just nu snurrar vi runt på spelare som varit med extremt länge och varit det för att de varit tillräckligt bra – framförallt har ingen varit bättre.

Men dagen kommer allt närmare när bensinen tar slut för Isaksson, Svensson, Källström och Elmander.

Kanske är det dags att så sakteliga börja spela in nytt redan nu, tid kommer åminstone inte att saknas.

Om 10 månader spelar vi vår nästa tävlingsmatch, som sagt.

Det känns som en evighet.

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall

En bergochdalbana mellan ångest och gränslös lycka: då åker vi!

Löven, jodå.

De föll när jag var på U17-VM.

Varenda jävla ett.

Och efter lite regn och fukt så ligger de där rätt över gräsmatta, trädgård, tomt och tak som en enda stor brunrutten heltäckningsmatta i 70-talskulör.

Det har gått så långt att en sån där svår lövblås skulle vara meningslös då varje löv väger sju kilo och har lagt sig likt en blöt och sömnig noshörning på vilohem.

Ett enkelt drag med kratta över löven och det är som att dra fram ett smärre lokomotiv.

Det är så jag ska ladda för VM-kval, genom att släpa fram tre ton blöta löv i stora högar och sen ska dessa högar läggas i andra högar och på något vis förpassas till hög för allas löv.

***

Då står vi där till slut, at the end of no return.

Det kommer att vara en speciell känsla att ta klivet in på Friends i morgon, en sådan som du har förmånen att uppleva väldigt sällan.

Jag har varit med om det några gånger, på olika nivåer: femte eller sjunde avgörande matcher i en SM-final i hockey, EM-finalen i handboll i Globen, avgörandet i allsvenskan på Gamla Ullevi när IFK Göteborg mötte AIK, Sverige-Holland på Råsunda, Austria Wien-Malmö FF i Europacupsemi 1979 och några därtill.

Samt en och annan boxningsmatch med svenska intressen där bälten står på spel.

Den stämning som alltid skruvas upp runt ringside och som lägger sig och vibrerar i luften under en ring mellan två kombatanter, öga mot öga, tand mot tand, vinna eller försvinna – den typen av stämningskänsla kommer vi ha på Friends.

Rädslan över att åka på en knock, hoppet om att utmanövrera och oskadliggöra motståndaren med fart, kraft, teknik och taktik, känslan av att slutet är nära och att du när som helst kan få in – eller träffas av – en träff som blir helt avgörande, knall och fall, obeskrivlig lycka eller avgrundens besvikelse.

Det är en bergochdalbana som pendlar mellan den mörkaste ångest och gränslös glädje.

Och jag älskar det.

***

Ingen Loa, trots att min kampanj #LoatillFriends fick väldigt bra fart.

Men jag är klart nöjd med mitt andra alternativ, Tommy Körberg – det kan tillochmed bli bättre.

Som Körberg kommer att kunna elda igång 50.000 i Friends, jag ser fram emot det redan och ryser vid bara tanken.

***

Så här rapporterade jag och Långe Lundh inför matchen i SNN.

Raka puckar.

***

Blir det straffar tror jag på Zlatan, Kim, Sebastian, Elm och Svensson.

Men minst en är inte med hela vägen, sannolikt inte Elm i alla fall.

Elmander? Antonsson? Pelle Nilsson? Lustig? Wernbloom?

Inga klockrena känns det som.

Och Martin Olsson lät hälsa att han slog sin senaste straff i Gothia Cup. Och han sa aldrig hur det gick…

***

 

Tänk att Ukraina har hållit nollan i elva av sina tolv senaste landskamper.

Frankrike vet nog om det.

Frankrikes fotbollslandslag, det så oförklarligt ojämna, står inför en mardröm i returen.

***

Men ofattbart att SNN missade länken runt Lundhs handled.

***

Erik Hamrén ser alltså ut att välja exakt samma startelva på Friends och det förvånar inte direkt.

Han hade kunnat komma med ett överraskande drag för att förbrylla och oroa, men det handlar också om att agera smart och inte riskera ett bakslag.

Det är möjligt att Hamrén tänker lite på EM i Ukraina då han och laget satsade allt på ett kort för att vinna mot England i andra gruppspelsmatchen istället för att växla ned och inte försätta den chans som ändå fanns med en poäng inför tredje matchen.

För att gå tillbaka till boxningsmatchen, en något försämrad gard och vi kan åka på en smäll vi aldrig reser oss från i en lång match.

Sverige möter Portugal med Cristiano Ronaldo, vi möter inte Österrike, inte Irland, inte vad-fan-som-helst. Det är lätt att glömma det.

Vi möter heller inte Tyskland och det är lika viktigt att ha i åtanke.

Sverige KAN absolut vinna den här matchen, men med vad – det är det som är den jobbiga frågan.

1-0, ja. 2-1, är rädd för det. 3-1, ja där går nog en smärtgräns.

Jag tror att den svenska lagledningen gärna tar ett tidigt svenskt mål i matchen men att de först och främst INTE vill blotta sig, det är en klurig balansgång där Sverige inte får bli för passivt (vi såg hur det gick mot Österrike i första halvlek) och inte för offensivtokigt.

Då förstår jag att man väljer de spelare som redan varit i elden mot portugiserna och som redan fått känna på tempo, spelare och Ronaldo.

En plan B är förstås Anders Svensson, möjligen en Jimmy Durmaz, kanske en djupledsman som Gerndt eller en allt-eller-inget-trumlare som Wernbloom men jag ser få alternativ, förutom Svensson, som vänder en matchbild på egen hand.

***

Glöm inte att Island numera är rätt halvrisigt bakåt men väldigt bra framåt.

Om inte annat vet Kroatien det.

Och om inte annat vet Kroatien att det var väldigt längesen de vann en landskamp och alla oavgjorda resultat (förutom 0-0) gör att Island spelar VM 2014.

***

Portugal borta?

Ja, det går att göra mål på dom.

I kvalet:

Luxemburg-P 1-2

Ryssland-P. 1-0

Israel-P. 3-3

Nordriland-P. 2-4

Däremot höll portugiserna nollan i Baku mot Azerbadzijan.

***

Vem kom på löv? Och att de inte skulle sitta kvar?

Ge mig ett namn (och en adress)!

 

 

Patrick Ekwall

Hjälp mig kräva: Loa till Friends på tisdag

Landskamper på hemmaplan; slipnissar, sponsorer, popcornätande, trist och tyst, ingen stämning.

Det är ju inte riktigt sant. Inte alltid.

Alla som varit på kvalmatcher som gäller väldigt mycket vet att trycket kan vara väldigt bra, som nu senast mot Österriek.

Sen brinner det en myt om att utomlands, där kan dom minsann.

Men det är alltså just exakt en myt.

Ibland är det bra, ibland är som i Sverige, ibland är det direkt dåligt.

Det var 60.000 på Estadio da Luz och det krävdes ett mål, en spekaer som eldade på med “Puuuurtoooogalll, Puuuurtoooogalll” samt en blåsorkester uppkopplade till en högtalare för att det skulle bli drag värt att nämna….åtminstone där jag stod, nere vid planen, precis intill spelarna.

Jag har varit på landskamper i London, Paris, Istanbul, Wembley, Berlin, Köpenhamn, olika städer i Italien, Reykjavik, Budapest på senare år, för att bara ta några ställen.

Det är inte så att jag har blåst bort av ljudnivån.

De ställen som varit lite ut över det vanliga är dels Wien där man österrikarna sniffar lite på gränsen till det osmakliga när man hetsar med marchmusik och för all del en hel del weissbier och/eller glüwein.

Och dels i Sofia sedan dåvarande förbundskaptenen Hristo Stoichkov gått in på arenan en kvart före avspark, ställt sig mitt på planen med den akaste av sträckta kroppar, slagit sig på bröstat och tecknat mot publiken att skrämma livet av svenskarna.

Då blev det lite som att bo i en chikan på ett Martin Åslund-bokat hotell utanför Abu Dhabi: du hörde inte dig själv andas.

Nu tror jag inte att Erik Hamrén har riktigt samma effekt som den bulgariske husguden Stoichkov och jag kan kanske känna att “tillsammans är vi jävligt starka” inte riktigt biter som man vill hoppas.

Men Loa Falkman!

Jag vill att Portugal ska känna att hela Friends har gått bazookas, att slipsknutarna lossats, att varenda strupe gör sig hörd, att trycket känns hela vägen in på det välrakade skinnet på Cristiano Ronaldo och då måste det eldas igång från första början.

Då räcker det inte med en megafon och “in med bollen i mål”, då räcker det inte med sponsrat tifo och då vill jag inte ha en skönsjungande späd sångerskaröst som framför “Du gamla du fria”.

Då krävs Loa Falkman!

Vi såg vad han kunde göra för underverk med stämningen – herregud, Loa VAR stämningen – under hockey-VM i Globen bara genom sin uppenbarelse.

För att inte tala med vad han gjorde med rösten.

Jag kräver Loa till Friends på tisdag!

Det kommer att krävas mycket mer än då för att det ska gå vägen, men som läget är nu så måste vi ta tillvara varenda tänkbar liten chans att förbättra våra chanser.

Loa till Friends!

 

Patrick Ekwall

Nu står vi vid en final; fotboll och mentala bryderier

Du kan lämna en fotbollsmatch med så många olika känslor.

Men sådana här playoff som pausar mellan match 1 och match match 2 lämnar en mest med frågetecken om vad som ska hända och inte med vad som har hänt.

Det var också det jag funderade över när jag lämnade Estadio da Luz igår.

Vad händer nu?

Hur tänker Hamrén?

Vad gör Bento?

Vem vill riskera mest?

Vem fegar bäst?

Playoff avgörs nästan alltid i den andra, helt avgörande, matchen även om självklart det finns ett resultat som ligger och pyr i bakgrunden.

Andra matchen blir en mental påfrestning där lag alltid styrs av det du har med dig i bagaget, medvetet eller omedvetet.

Jo, jag hade hellre haft med mig 0-0 på planet hem till Stockholm, hade tagit en uddamålsförlust med gjorda mål på bortaplan vilken dag som helst.

Men oavsett vilket hade det inneburit att vi måste vinna matchen på Friends för att ta oss vidare utan förlängning och straffar, förvisso kan vi inte vinna med vad som helst för att gå vidare men ändå: kravet på vinst innebär också att det inte finns några snärjiga mellanlägen, inget tänk om att bevaka något som vi redan har, utan ut och skapa nytt, vinn matchen och sen får vi se hur långt det kan räcka.

Portugal står inför ett annat läge, gynsamt förvisso, men också med en inneboende rädsla av att inte släppa ifrån sig som man redan har.

Det är rutinerade spelare och ledare vi ha att göra med här, jag vet ju det, men just exakt det här resultattrollet har varit avgörande i många matcher.

Just därför är ingenting kört ännu.

Jag är lite rädd för att de där chanserna (Elmanders och Kims frispark) kan vara helt avgörande i slutändan, men å andra sidan kunde vi ha suttit med 3-0 i arslet (ribbnicken, Lustigs rädding på mållinjen) och då hade vi tvingats börja tro på mirakel.

Jag tror att Sverige kan lyfta sig själva till 3-1 på hemmaplan.

Jag tror absolut att vi kan ha ett 1-0 efter 90 minuter och då lever hoppet.

Och det kan – hur konstigt det än låter – vara en fördel för det här svenska landslaget att släppa loss i ett läge då det inte längre handlar om att tänka, utan bara köra.

Det är faktiskt då vi har varit som bäst i et här VM-kvalet.

***

Jag stod två meter från den där blåsorkestern.

Den påminde dig lite om ett par gatumusiker i Göteborg som bara kunde tre låtar (Gudadern var en)och som “förföljde” mig under en Gothia Cup-sommar, den var som ett kringresande tinnitus.

Nu störde jag mig inte så mycket av Estadio da Luz-orkestern, den försvann rätt bra i sorlet bland 60.000, men jag insåg att ljudet var påfrestande genom TV-rutan.

Lite som det var med vuvuzelorna, på plats på arenan upplevdes de inte alls lika enerverande som genom TV-apparaternas högtalare.

Hade jag bara haft ett fungerande nät på arenan under matchen så hade jag insett hur stor irritationen var hemma och då hade jag förstås hjälpt till genom att lite snyggt knuffa till killen på bastuba.

Övertygad om att han hade filmat och legat kvar en stund.

***

Möter du Portugal på hemmplan får du välja dina kring.

Sett till hur matchen såg ut så tyckte jag det var näst intill genialiskt att låta portugiserna styras ut mot inläggsspel, även om målet kom på ett sådant.

Det här svenska laget är väldigt mycket starkare på att försvara sig mot den typen av hot, vilket vi också såg under 90 minuter.

Ett alternativ hade varit att spela mindre “tjockt” centralt men då hade vi fått se väldigt många fler instick in i svenskt stråaffområde och de få gånger de lyckades med det så blev det extremt oroligt framför Andreas Isaksson.

***

Hur gör Hamrén, var frågan, alltså.

Fortsätter han med samma startelva för att inte gå bort sig och för att hålla matchen vid liv så länge som möjligt.

Eller väljer han Anders Svensson på mitten för att få igång ett bättre och effektivare spel med större bollinnehav och smartare passningar?

Tar han bort en Alexander Kacaniklic, som var direkt svag i Lissabon, och trycker in en virvelvind som Jimmy Durmaz?

***

Om jag lyckades tyda de portugisiska tidningarna korrekt i morse så var det inget snack om att de redan hat bokat biljetterna till Brasilien.

Det var verkligen en konst i att ta ut rätt mycket i självsäkerhet.

Det skrevs väldigt mycket om Cristiano Ronaldo och om hur enkelt Bruno Alves och Pepe detroniserade Zlatan Ibrahimovic.

Knappt en rad om att Sverige hade två-tre jättelägen att göra mål.

Än mindre om att det ska spelas en match till.

I betygsättningen gav de tre stora sporttidningarna – Jogo, Bola och Record – framförallt Zlatan och Martin Olsson lite sämre betyg än alla andra. De gillade Antonsson, Per Nilsson och Johan Elmander.

Humor var att en av tidningarna gav alla tre svenska inhoppare en 1:a på fembetygsskala, bland annat Alexander Gerndt som kom in i 88:e minuten…

***

Nej, Zlatan gjorde inte sin bästa landskamp och jag hävdar att han oftast blir alldeles för isolerad när han spelar lite mer som en extrem nr 9 mot bra motstånd, då ser jag honom hellre längre ned i planen även om Elmanders jobb på Veloso var väldigt lyckat i rollen som lite mer tillbakadragen.

Problemet med Zlatan som 9:a i den här typen av matcher – vi såg det så tydligt mot Danmark och England för två år år sen – är att han “lätt” blir kringskuren och han blir alldeles för lite delaktig MED bollen. Och jag ser hellre Zlatan Ibrahimovic med bollen än utan eller som en spelare som mest tvingas behandla bollar som svävar mot honom från en nivå i närheten av molnens.

När laget inte orkat/hunnit komma upp i planen så är nicktouch inget alternativ för honom, av den enkla anledningen att det inte finns någon att toucha bollen till, och då är enda alternativet att försöka suga höjdpastejerna.

Omringad av Bruno Alves och Pepe är det ingen lek, inte ens för Zlatan och när de portugisiska försvarsspelarna vet att den svenske lagkaptenn INTE kommer att gå nick, när de vet att de kan utesluta det, ja då är det också lättare försvara sig mot honom i luftspelet.

Har han däremot bollen på fötterna har de inte en aning om vare sig höger, vänster, bakåt eller rakt fram.

***

Är din klubb intresserad av att arrangera ett evenemang med TV-laget i sommar.

Sänd din intresseförfrågan till patrick@ekwall.se

***

Gillar att brandmännen i Portugal går omkring med overaller som har BOMBEIROS ryckt på ryggen.

Det är ett jäkligt bra namn, BOMBEIROS.

***

Vi som är män av golvet och som inte flightade in and out Lissabon över ett dygn, det vill säga jag, Långe Lundh och Foto-David, hamnade på en route som gick Lissabon-Malaga-Stockholm flyget från Portugal till Spanien var en upplevelse.

I alla fall själva flygplanet.

En skön liten konservlåda, mer hög än bred, där alla hade fönsterplats.

20 platser totalt, tio på varje sida, och längst fram satt Lundh som sträckte ut sina onormalt långa skånkar och kunde låta dom vila över piloternas instrumentbräda.

***

Hasse Pekkari och jag började på TV4:s sportavdelning i Stockholm samtidigt, den 31 juli 1994.

Han värvades från Getingen och jag från Fyrans lokala fönster i Skåne.

Vi hade vars ett inslag i Sportens första dagliga sportsändning, den som gick ut den 5:e september 1994.

När jag öste på som reporter och programledare så blev Pekkari med glasbur i TV4-huset, sportchef.

Efter elva lyckosamma år på den tjänsten ska Hasse P nu bli boss för nya TV12.

Vi önskat honom lycka till på den tjänsten och jag konstaterar till lite krasst att vi nu bara är tre stycken journalister på sportavdelningen från “originalsporten” som bestod av Mats Petersson, Björn Andersson, Peter Jihde, Peo Olsson, Artur Ringart, Peppe Eng och Pekkari.

Jag och Robban Perlskog är kvar, även om vi bägge är frilans med TV4-kontrakt och inte anställda sedan länge, och vi har ungefär samma typ av uppdrag som vi hade då.

Liksom Jens Tolgraven, en gång en strålande kommentator och reporter med Sveriges bästa röst, som numera har lite annorlunda arbetsuppgifter på sportavdelnigen.

***

Nästa gång i Lissabon: Cascais, alltid Cascais och aldrig släppa en hotellbokning, aldrig någonsin igen.

***

För övrigt är det en stor skandal att någon klåpare lyckats med konststycket att stava Mats MAGNUSSON fel i den tunnel som pryder spelargången med bilder på gamla Benfica-hjältar ut mot Estadio da Luz plan.

Här finns dom alla, Strömberg, Schwarz och Thern men den största Benfica-svensken av dom alla – den eviga Rato Branco – får heta MAGNUNSON.

Skandal, skandal, en Benfica-skandal.

***

Än en gång: det kan gå, det är realistiskt och det ska vi vara väldigt medvetna om.

 

 

Patrick Ekwall

Låt oss få en realistisk FINAL på tisdag

Ständigt detta Portugal.

Jag hamnar alltid här och jag har inga problem med det: it’s a lovely place.

Även om jag hellre bor ute i Cascais än på det turisthotell som TV4:s gruppresa valt mitt inne i stan (jag är en man av golvet, jag viker ned mig).

Och även om den helt öppna narkotikahandeln som sker framför ögonen på poliser och andra på Lissabons gator är sorglig, lite tragisk och på något vis så förbannat smutsig.

Den fanns inte när jag var här för första gången i tjänsten, någon gång på tidigt 80-tal, utsänd av Kvällsposten.

Dels för att göra något reportage om det portugisiska rally (ja, det är sant) som var olycksdrabbat, dels för att träffa Masse Magnusson i hans lägenhet i Cascais och dessutom ett besök hemma hos Börje Lantz i legendariska Villa Tomelilla.

Those were the days.

Sen har det blivit Portugal i en lagom strid ström, allt från junior-VM till handbolls-VM och en väldigt massa landslagsfotboll, bland annat med ett EM 2004.

Landet har något speciellt i sin utformning som en annan del av Europa, en bit bortom alla andra, på kanten mot norra Afrika och som en port över Atlanten bort mot andra kontinenter (mot transtalanter som hockeyfolk hade sagt).

Och de älskar sin fotboll. Alltid. Överallt.

Här sätter du dig en taxi och oavsett språkförbistring så konverserar du dig genom en livsfarlig resa med hjälp av fotbollens språk.

Ett bra land, med andra ord.

***

Inga överraskningar i den svenska startelvan, det var så de flesta trodde att Erik Hamrén skulle mönstra sitt lag.

Många skriker efter Jonas Olsson, som är i form, och jag hade nog också gärna spelat honom i den här matchen. Å andra sidan är många av de som gapar över att Olsson sak in, samma människor som tycker att det plottras för mycket med laget när spelare byts ut.

Personligen har jag inget emot kontinuitet, men vill alltid att man ska utnyttja möjligheten att köra spelare som har bra form. Eller inte köra spelare som är ur slag.

Det är också en kontinuitet, som Ulf Lundell hade sagt.

Erik Hamrén kan inte låta bli tron på att Rasmus Elm äntligen ska “slå igenom” i landslagssammanhang och jag kan någonstans beundra hans tålamod i det fallet. Jag vill ingenting hellre än att se en Elm som är som vi vet att Elm kan vara, inte en som springer och gömmer sig eller smått oförklarligt missar de enklaste av passningar. Jag vill ha en lugn, trygg Rasmus Elm som älskar att ha bollen.

Har landslaget råd med ännu en svag Rasmus Elm-match i de här sammanhangen? Ja, det är den risken Hamrén får ta (igen) och vi är många som hoppas att Elm slår ut som en vacker blomma på Estadio da Luz.

Alternativet hade vart Anders Svensson men än en gång anser förbundskaptenen att Anders inte håller i en roll där det handlar om att springa tomt. Jag håller inte riktigt med om det, dessutom anser jag att Svenssons styrka är defensiven numera. I det sammanhanget hade jag föredragit honom före Källström.

***

Estadio da Luz är verkligen en mäktig syn.

Jag hade helt glömt det, sen senast.

***

…och chaffisen som tog oss från flygplatsen in till stan påpekade väldigt tydligt att Sverige hade gjort fyra mål på Tyskland och just det resultatet i Berlin har etsat sig in i omvärldens medvetande i mycket större utsträckning än vi riktigt kan förstå.

***

Jag minns förstås också kvalmatcherna mot Portugal när Prytz satte två här i Lissabon och en när Tony Persson gjorde ett avgörande mål och blev nerslagen efter matchen.

Jag satt på Råsundas läktare – under min lumpartid på Värnpliktsnytt – och såg portugiserna vinna med 1-0 sedan Berndt Ljung missbedömt ett inlägg.

Jag var på plats i de bägge 0-0-matcherna senast vi möttes.

Men ingenting slår det här när det gäller Portugal vs Sverige.

Det enorma intresset, den stora stjärnkampen, matchens betydelse, dramatiken.

***

Min absoluta stora förhoppning – och jag tror att det är viktigt för alla att tänka på, spelare såväl som fans – är att vi får en “final” på Friends på tisdag där förutsättningarna är rimliga.

Låt oss komma till det mötet med resultat som inte är 4-0 i arslet eller något annat som inte går att bestiga.

Jag vill att det ska avgöras i Stockholm, där och då. Inte här.

Hur mycket jag än gillar det här landet så har jag inga problem att slippa dom i Brasilien nästa år.

 

Patrick Ekwall

Zlatan om Ronaldo, U17-landslaget, Gud och att bli slickad på

Här är min intervju med Zlatan Ibrahimovic inför Portugal.

Patrick Ekwall

Aldrig sett Zlatan så här

Jag vet inte hur många Zlatan-intervjuer jag har gjort, men det har blivit några stycken genom åren och det är tveksamt om det är någon annan som fått möjligheten att göra fler på tu man hand.

Det kan alltid sluta lite hur-som-helst, vilket är en del av charmen med de där korta frågestunderna, och det kan rätt ofta kräva en förmåga att läsa av sinnesstämningen även om det behövdes oftare förr än idag.

Och aldrig har jag sett honom så här samlad.

Det är förstås svårt att tänka tanken och det är omöjligt att veta med den mannen, men det han har framför sig är två oerhörda utmaningar som – förhoppningsvis – mynnar ut i hans sista VM-slutspel.

Om det inte går så bra som vi alla önskar, då ser vi högst sannolikt inte Zlatan Ibrahimovic i fler VM-slutspel överhuvudtaget.

Det är en tanke vi inte ska glömma.

Det är en tanke som jag förmodar har touchat Zlatans medvetande.

Då är det lätt att förstå graden av koncentration hos Sveriges lagkapten.

Och det är förstås ett tecken så gott som något.

***

Fotbollsgalan it was och från bord 62 upplevde åtminstone jag det som en lagom trivsam tillställning, å andra sidan får man (har jag lärt mig) alltid en helt annan känsla där jämfört med den du får framför en TV i vardagsrummet.

Och å andra sidan 2: jag är ett stort fan av Anders Jansson, som jag tycker lyckades strålande med det som så många misslyckats med genom åren, nämligen humorn.

Förbundets ofattbara självmål med den där bilen låg sen helt i linje med de skandalrubriker som galan alltid ger och när ingen programledare, komiker, spelare, TV-kanal, manusförfattare eller musiker klantade sig så löste alltså galans arrangör det helt på egen hand.

***

Form eller kontinuitet, var det.

Går Erik Hamrén strikt efter en formkurva så spelar Jonas Olsson från start.

Olsson utstrålar god form, även vid sidan av planen.

***

Vad är det som ska ge dig en nominering till de olika kategorierna på Fotbollsgalan?

Hur tänker juryn?

Jag fick ju bara sitta ett år och då var det var någon sorts telefonkonferens där folk lämnade sina namn och någon erkände att han under året bara hade sett alla matcher som hade gått i Solna. Typ.

Jag kritiserade just själva juryarbetet på denna blogg, jag hade hellre sett en sammankoms och en runda-bordet-diskussion och sen hette det att jag skull bytas ut för att “TV4:s representant ska rotera”.

Men är iiiiinte bitter.

Inte för ett ögonblick, om jag ska vara ärlig.

Och jag tycker att årets vinnare är väl värda att vinna priser, jag tar ingenting från dom.

Men jag undrar ändå: är ett par bra landskamper alltid tillräckligt för att bli nominerad eller är ett par sämre landskamper släl till att INTE bli det?

Är prestationen i klubblaget, som sträcker sig över en längre period, inte av samma dignitet?

Ska Rasmus Elm, som haft en framträdande roll i CSKA där han varit med och spelat hem liga och cup, INTE nomineras för att han inte lect upp till sin kapacitet i några landskamper.

Ska Pontus Wernbloom, med samma roll och meriter som Elm, INTE bli nominerad för att Erik Hamrén anser att han inte platsar i landslaget?

Ska Martin Olsson, som brottats med väldiga kadeproblem och under en lång period av säsongen inte spelade alls och fick sitta en hel del på bänken i Norwich, nomineras för att han kommit tillbaka på ett enastående sätt och gjort två fina landskamper medan Mikael Lustig, som varit helt ordinarie i Celtic med hyggliga meriter i Champions League inte alls är med?

Jag säger inte att det alltid är lätt att välja, men jag undrar lite över hur tänket går.

Är landslaget, och meriterna från några matcher därifrån, det som gäller först och främst och är man då helt utesluten om man som Behrang Safari tackar nej till landslaget (men ändå är ordinarie i ett lag som vinner ligan)?

***

Det började redan i pressrummet på Friends i förmiddags då NRK:s utsände berättade om att Magnus Carlsen just nu är en större idrottspersonlighet än Petter Northug.

Vem då, frågade jag.

Schackspelaren!

Schack?

Jag har inga problem med schack, jag spelade en hel del som ung i biblioteket på Lindängehus Fritidsgård, men jag vet inte om jag vill kalla det så mycket idrott.

Det är ju ett bordsspel.

Nu fick jag då veta att denna Carlsen är ett 22-årigt schackgeni (är dom inte alltid det?) som just nu spelar om VM-titeln mot en indisk tjomme i Chennai. Norrmännen har förstås gått igång på allt och direktsänder varje sekund i dessa matcher som spelas i max sju timmar per parti.

Och minsann om inte utsänd norrbagge hugger mikrofonen på Zlatans presskonferens för att ställa den första frågan och den handlar om – schack (och denna Carlsen).

Credd till Z som fick ihop ett hyggligt svar, trots allt.

Men tänk att åka hela vägen från Oslo för att bevaka en presskonferens med Zlatan Ibrahimovic inför den helt avgörande playoffmatchen mot Portugal, få ställa en enda fråga och den handlar om schack.

Kämpa, Norge, kämpa.

***

Är landslagets tröja så ful som Lundh vill göra gällande?

Jag måste säga att jag tycker den är helt OK, även om jag inte riktigt förstår den där tunna röda linjen över bröstet.

Har Zlatan bestämt att tröjan ska ha ett inslag av skånsk flagga?

***

Jag hade flytet att bli uppgraderad på vår flight med Tap till Lissabon, vilket jag förstås är tacksam för.

Längre bak i kabinen tog nämligen all alkohol slut innan vi hade hunnit halvvägs till den portugisiska huvudstaden.

Av den anledningen bad en man i 45-50-årsåldern att med hjälp av flygvärdinna få uppsöka mig och ifrågasätta varför drickat var slut, om vi hade något till övers och framförallt om jag kunde lösa situationen.

Lite oklart hur jag skulle lösa det.

Men med tanke på mannens vingliga gång och acetonliknande andedräkt så var det nog bra som det var.

“He was extremely rude mot oss”, sa flygvärdinnan. “They all want to drink like animals and the is nothing left”.

Svenska fotbollsresor är det nya Club 33.

***

Bra drag i norsk idrott nu, som vi säger.

***

Uppe i 34 arbetsdagar i sträck nu. Men synd att klaga. Bara att gasa på lite på slutet.

***

Den här gången avslutade Zlatan intervjun med att säga att jag pratade med Gud.

Jag ska ta det med Schwarz i Lissabon.

Släpper han den titeln?

Patrick Ekwall

Från en öken in i en fotbollsgruva: jäkligt kul!

Jodå, jag hann landa innan det var dags att jobba igen.

Ett knappt dygn med familjen, sen in i studion under hela söndagseftermiddagen/kvällen, nästan en del av natten.

Sömn på det, därefter rakt in i playoff-fabriken: presskonferens med Hamrén, intervjuer och på med en svårare svid för Fotbollsgalan.

Vi öser på nu fram till och med onsdag, då vi förhoppningsvis står med en VM-biljett i handen.

Gasen i botten, det gäller att inte sakta in för mycket i kurvorna.

***

Kontinuitet eller dagsform, vad blir viktigast i en så intensiv och strikt resultatinriktad matchserie som den mot Portugal?

Sannolikt en kombination, som alltid.

Men just i det här fallet tror jag att hitta just exakt den eller de spelare som är riktigt bra form.

Det ger ingenting att spela in en spelare eller två på en position för framtiden, inte i den här typen av match.

***

Hasse Backe kom givetvis i Prada-skor till den allscenska kvalstudion, helt enligt den gamla City-devisen “det är en anna nivå nu, Ekwall”.

***

Halmstads BK spelare vidare i allsvenskan även 2014 och sett till förutsättningarna så är det starkt jobbat.

HBK har rättat mun efter matsäck och löst det nya kontraktet utan att äventyra ekonomin.

Sen har de förstås Mikael Boman att tacka för väldigt mycket, nio mål i allsvenskan och och två helt avgörande i hemmamötet med Giffarna.

Rätt många forwards i allsvenskan har hylats genom åren som gjort nio mål – eller färre. Och det är starkt att göra det i ett lag som sällan är spelförande.

Jag får en känsla av att det finns de lag som gärna hugger på Boman i vinter.

Eller åtminstone är väldigt intresserade av att undersöka möjligheten att locka över honom.

***

Det var en fröjd att vara tillbaka i matchen: Fotbollskanalen Europa!

Och tittarsiffran, 215.000 tittare, på väldigt sen söndagskväll är på alla sätt fascinerande.

Stort tack för den och den direkta responsen via sociala.

***

Många har varit intresserade av att höra mer om U17-landslaget och en hel del har haft synpunkter på spelarna, som väldigt många har följt.

Det som är viktigt att ha klar för sig är att spelarna är 17 år och ännu inte helt “färdiga” men att det visst finns spelare som varit redo för A-lagsfotboll på hög nivå redan i den åldern. Och då behöver vi inte nödvändigtvis gå tillbaka till vare sig en 17-årig Pelé i VM 1958 eller en 16-årig Norman Whiteside i VM 1982.

Ett intressant mejl kom om Valmir Berisha, som alltså vann VM:s skytteliga på 7 mål, vilket uppmärksammas enormt i de riktigt stora fotbollsländerna.

“Förutom att han gör många mål är jag inte särskilt imponerad av honom”, heter det.

Nähä.

Men räcker det inte att killen gör mål om han nu dessutom är forward?

Inga som helst jämförelser i övrigt, för det är bara onödigt, men spelare som Dan Corneliusson, Gerd Müller eller Martin Dahlin var ju stora spelare för att de gjorde mål och en jäkla massa mål.

Inte för att de var extremt starka passningsspelare. Eller starka i defensiven.

Spelare har olika egenskaper i ett lag och det är lite av tjusningen med fotbollen.

Har du egenskapen att göra mål så är det en egenskap som är bra nog för varenda tränare, medspelare och lag i hela världen.

***

GIF Sundsvall var för ojämnt sett över hela säsongen.

***

Med tanke på att Falkenberg innebär ett bra derby och med tanke på att FFF åderlåts och ser ut att bli en klassisk räddningsplanka i allsvenskan nästa år, så tror jag HBK är väldigt nöjda med att de halländska granarna gick upp.

***

Om jag gnällt på TV4 när de sålt matcher på kort varsel finns det al anledning att hylla kanalen för den modiga satsningen på U17-landslaget och på playoff-matcherna.

Det är kul att jobba, helt enkelt.

 

 

 

 

Patrick Ekwall

När vi grävde brons i UAE

Högt räknat: drygt två veckor, sen trodde jag att jag och Rasta-Danne skulle sitta på flyget hem.

Det blev nästan en månad, det blev så länge till slut att jag lade märke till årstidens skifte från sanslöst stekande hett till väldigt, väldigt varmt men ändå lite kallare.

Och det blev ett minne för livet.

Ingen hade räknat med att det här U17-landslaget skulle ta sig mycket längre än möjligen förbi gruppen, ingen trodde att Berisha, Linus Wahlqvist, Sixten, Carlos, Rakip, Gustav Engvall, Elias Andersson och alla de andra skulle bli namn på många svenskars läppar, ingen överhuvudtaget hade en aning om Sverige skulle ta ett brons i ett världsmästerskap efter att ha krossat den mäktiga fotbollsnationen med 4-1 i en bronsmatch.

Tack för att man fick lov att vara med på den resan, från början till slut.

Nu vill jag hem, väldigt mycket hem till famlij, hus, vänner, friskare luft och Park Konditori.

***

Pådden nr 26 är ute och vi pratar förstås U17-landslaget i den.

Men också väldigt mycket annat, som till exempel jordens vikt och hur vi skulle kunna köpa ihop ett lag som blev allsvenskt i – Simrishamn.

Du lyssnar HÄR,

***

Sverige var ju framförallt ett lag men det var också ett lag med extremt många bra spelare som bara blev bättre.

Och att bli det i den här miljön, jag lovar att det är en stor investering i de här spelarnas och svensk fotbolls framtid.

Sen vet vi alla, så även de här svenska spelarna, att det är lång väg att vandra för att bli en fullfjädrad seniorspelare (till att börja med) och att ta sig hela vägen in i ett A-landslag.

Några av de sett i detta VM kommer att gå hela vägen.

Andra kanske slutar i division 2.

Det är väldigt mycket som spelar in på vägen, det är väldigt många fler att konkurrera med när det inte enbart handla om de som är i din egen ålder.

Men här och nu har vi ett svensk ungdomslandslag som visat (med eftertryck, Sverige var ensamt om att störa Nigeria) att de är världens tredje bästa lag, med världens tredje bästa spelare.

Det kan ingen någonsin ta ifrån dom.

***

Valmir Berisha blev VM-turneringens skyttekung på sju mål.

I Halmstads BK så rankas han som deras sjätte-forward…och det kan förstås bero på att HBK har några jävulska forwardsresurser, att Berisha inte visat tillräckligt för att göra tränarna nöjda eller att satsningen på unga talangfyllda stjärnskott är något sned eller i alla fall feg.

I Häcken har Carlos Strandberg spelat tio allsvenska matcher och gjort tre mål. Gustav Engvall, Erdal Rakip, Gentrit Citaku, Elias Andersson och Linus Wahlqvist har alla fått känna på A-lagsfotvoll i sina lag.

Men VM:s bäste målgörare, otivelaktigt en dödlig sniper i straffområdet, anses alltså inte platsa i HBK:s U21-lag ens och får spela med U19.

Det är åtminstone anmärkningsvärt.

***

Erdal Rakip, Elias Andersson, Gustav Engvall och Linus Wahlqvist tror jag definitivt spelar en del allsvensk fotboll nästa år.

De är redan så pass bra att de borde göra det.

***

Darling slog alla med häpnad när han åt så mycket kött på charrusceria vi besökte i Abu Dhabi att kockarna till slut skakade på huvudet.

***

Representant från yurneringens organisatör kom fram till mig på hotellet tidigt i förmiddags och sa:

“Presidenten ska hålla presskonferens idag kl 15:30”

Hon sa det med sådan vördnad, som om det vore Jordens Skapare.

Men det var alltså Sepp Blatter.

Som svarade på frågor – bland annat om Qatars VM – som om det vore Rikard Norling som författat svaren.

***

Nu, när någon ändå undrat: nej, jag tycker inte att framgångar på ungdoms- eller veterannivå inom idrott kan mäta sig med tävlingar och eller prestationer på seniornivå.

Eller snarare, jag tycker inte att tävlingar som är begränsade av ålder kan jämföras med annat.

Vi kan glädjas och vi kan förundras år prestationerna, men det är fortfarande ungdomsidrott.

I det här bronsfallet och när det gäller det där juniorguldet i ishockey.

(Sen är det en helt annan sak att du aldrig, aldrig, aldrig ska jämföra världens största sport med käppakrig eller äpplen med päron)

***

Att se Darling i solen var också en upplevelse.

***

Carlos Strandberg är en profil på alla sätt.

***

Väl hemma: allsvensk kval på söndag, Fotbollskanalen Europa, landslagsjobb inför Portugal, Fotbollsgalan på måndag och vidare till Lissabon på onsdag.

Men det är synd at klaga.

 

Patrick Ekwall

BILD-EXTRA: Ett VM att minnas

Vi var först på plats och enda utsända svenska media.

Vi trodde vi skulle stanna i sisådär två veckor.

Det blev nästan en månad.

En alldeles speciell resa över öknar, lyxiga hotell, förvirrade arrangörer, vilsna taxichaffisar, höga hus, en aningslös hetta och – inte minst – en fantastiskt fin prestation av ett gäng unga svenska fotbollskillar.

Någonstans och på något vis en investering i framtiden.

Och det har känts väldigt fint att ha fått möjligheten att var en liten del av något som framtidens svenska fotbollsspelare aldrig kommer att glömma.

Här ett litet BILD-EXTRA från vård tid i Förenade Arabemiraten

Ackrediteringsdags i Al Ain och vi blev väldigt väl omhändertagna med arabiskt kaffe, dadlar och fikon…i väntan på att en kopieringsmaskin skulle fungera.

Alltid en fröjd att se solen sänka sig bakom horisonten i Al Ain och känna att hettan lade sig, åtminstone något. Första två veckorna höll sig temperaturen runt 35-40 grader. Dag som natt.

Khalifa Bin Zayed Stadum, som alla andra arenor övervakad av svåra shejker.

Det har inte varit det mest välbevakade mästerskapet, även om de regler som gällt varit lika nitiska som vanligt. Även om jag och Rasta-Danne rätt ofta var helt själva i intervjuzonen efter matcherna. Första gången jag upplevde att jag bevakades av 20-30 vakter som pekade på var jag fick gå och stå – trots att det bara var vi som var där. Humor.

En oförglömlig kväll gick jag och Rasta-Danne på arabisk nattklubb. En upplevelse i sig, beskriven i tidigare blogginlägg. Jag hann smygta denna bild (olåtning var förbjuden).

Man ska alltid ta seden dit man kommer, därav denna pinne…som jag fick låna av detta gäng, en dansgrupp.

Gillar att de här killarna tydligt blev utmärkta, så att man verkligen skulle förstå  att de fanns.

Är det så här man tror att man ska lösa VM i Qatar? Möjligt. Men det fungerade inte i Sharjah, kan jag meddela…

En fin återträff…jag och Teofilo Cubillas, en gång kallad Perus Pelé, en fantastisk spelare på sin tid (70-talet främst). Vi sågs senast på VM i Frankrike 1998.

Den här jätten gick inte att undgå. Portier på svenskarnas hotell i Dubai. En pakistianier på lätt över 2.30.

Utsända nigerianska journalister brukar sällan hyckla med sin tillhörighet, om vi säger så. Framförallt allt inte den här kvinnan…halsduken över pannan kändes lite malplacé på läktaren, men va fan.

Här står jag mitt i en chikan bland F1-bilar som testar. På min balkong på ett hotell i Dubai som Åslund bokat. “Bodde” kvar i en kvart. Sen var det bara att byta hotell.

Dags för bronsmatch och dags för sista stoppet på resan, Al Jaziras arena i Abu Dhabi.

Till slut en bild på min ständiga kompanjon under resan, den outtröttlige Rasta-Danne – alltid The Good Cop. Här kör vi ett redigeringsmys med room service på mitt rum. Aldrig några sura miner, aldrig något gnäll och medveten om de gyllene reglerna: långa byxor och täckta skor när vi jobbar på arena. En fröjd att få jobba med.

Patrick Ekwall

Om att bo mitt i en chikan

En gyllene regel jag lärt mig genom alla år i branschen: släpp aldrig en hotellbokning till någon annan, någonsin.

Jag har gjort det två gånger till Långe Lundh.

Ena gången hamnade jag i ett iskallt rum i en annan människas bostad när Lundh hade fixat ett “boutique-hotell”  Johannesburg.

Den andra gången löste han ett rivningsfärdigt hotell i Valletta på Malta som hette något med spa men som ett barn kunde ha listat ut via deras hemsida kontra prisbilden: ett råtthål…slutade med att Lundh själv trummade ned för åtta trappor och skrek till receptionen att “this is a robbery”.

Jag bokar alltid hotellen, jag vågar blygsamt påstå att jag är en mästare på att hitta rätt.

Ändå gav jag Åslund chansen när vi skulle förflytta oss till Abu Dhabi.

Bortsett från att vi hamnade på ett hotell som låg 5-6 mil från själva staden Abu Dhabi (det är ett stort område) så var vi bokade mitt på en Formel 1-bana. Med pågående träning till klockan 22 varje dag.

Det är sant.

Har du varit i närheten av en racingbana så vet du att det är som att sitta en meter från en högtalare på en konsert. Med ett ljud som är entonigt och kryper in i skelettet på dig.

Utanför entrén var det för jävligt, uppe vid poolen gick det inte att prata med varandra utan att skrika och mitt rum låg i en chikan.

Jag bodde kvar i en kvart.

Efter att ha utövat mina färdigheter i kosnten att vara ett västerländskt svin lyckades jag lösa ut oss alla utan kostnader, bokade omgående nytt – den här gången inne i den stad som vi ska jobba i.

Rasta-Danne och Darling (Åslund körde eget race – om uttrycket tillåts – och åkte från Dubai på egen hand) kastade sig in i taxin och skrek: kööööööör härifrån.

***

Det bidde ingen VM-final för det svenska U17-landslaget och det kom inte direkt som en överraskning.

Sveriges chans var att utnyttja de möjligheter som gavs när nigerianerna gick bort sig bakåt (vilket de gjorde väldigt uppenbart ibland), men den här gången fanns inte de marginalerna eller den kylan…faktum är att Sverige inte hade fler chanser i 3-3-mötet men då gjorde vi tre mål och faktum är att Nigeria hade ett större spelövertag den gången än de hade nu.

Jag tyckte ändå att det här svenska laget visade fin karaktär och hade 1-1 kommit (chanserna fanns: Sonko Sundberg och Strandberg!) så tror jag att de nigerianska spelarna hade kommit i gungning.

Men vi ska inte glömma att Nigeria hade en boll inne som avblåstes felaktigt för offside och en stolpträff i början på andra.

Sverige kunde gå från sin semifinal med högt huvud, de gav det en rejäl chans och ingen vek ned sig…vilket är det här lagets kännetecken.

***

Nanne, alltså, till Hammarby.

Där ser man.

Jag tycker att det är ett fint val OM Hammarby vill och ska bygga någonting nytt som en dag ska sluta i allsvenskan och få fäste där igen.

Det är ett strålande val på sikt. Det kan mycket väl ge klubben den ordning och reda som den och deras anhängare är värd att få.

Men smekmånaderna vara inte särskilt länge i Bajen-kretsar.

Det är möjligt att Nanne Bergstrand lyckas omgående, ingenting behöver tala emot det.

Men om han inte gör det, om Hammarby inte lyckas exakt så som alla deras fans vill att de ska lyckas – helst här och nu – hur mycket tålamod har man då? Hur mycket vill klubb och fans (eller spelarna) lyssna på lugnande toner som säger att Nanne bygger på sikt, du får vänta och se?

Ja, det ska onekligen bli intressant att se och följa.

***

Min onsdagskrönika handlar om att det här U17-landslaget har visat att ingenting är omöjligt, inte ens när Zlatan lägger av.

Läs den HÄR.

***

I Abu Dhabi nu, med andra ord.

***

Det är ändå lite humor att man i VM-turneringens mediacentret i samband med Sverige-Nigeria uppmuntrade alla till fulstream om de ville se den andra semin mellan Argentina och Mexiko.

VM-arrangören hade inte den betalkanalen som sände.

***

Ett brons är ett brons är en medalj.

Och Sveriges grupp har visat sig vara av sådant virke att Sverige inte är chanslöst mot Argentina.

Frågan är hur mycket Sverige orkar, även om jag inte såg några som helst tendenser till trötthet ens mot Nigeria.

Det har slitits hårt på de centrala linjerna i laget och vi ska inte glömma att Sveriges bästa 17-åring, Isak Sssewankambo, bara kunde spela 20 minuter i turneringen.

***

Lockar nye sportchefen med sig Valmir Berisha från Halmstad till Hammarby?

**

Annat var det på Carlos Reutermans, Emerson Fittipaldis och Jackie Ickx tid, då kunde man åtminstone njuta av de coola namnen.

 

Patrick Ekwall

På väg mot en VM-semi

Då är vi på väg till match: VM-semifinal!

Darling och Åslund har anlänt och får göra mig och Rasta-Danne sällskap till the bitter end.

Den så värmekänsliga Darling kan glädjas åt att temperaturen här i Dubai sjunkit med ett par grader de senaste dagarna och igår på den svenska träningen så fläktade det till och med i en och annan vindpust.

Sen vet jag inte om 30-32 grader är något Darling anser vara “svalt”…han drog ned AC:n på rummet till 15 grader när han kom hit.

“För att överleva”, som han sa.

Sveriges matchträning genomfördes för övrigt på en sidoplan till Rashid Stadium (tillhörande Al Ahli Football Club) i ett kvälsmörker som var lika upplyst som ett cykelställ på en bedagad bakgård.

Det vill säga hjälpligt.

Strålkastarna fanns och de var på, men de var riktade rakt ned.

Vilket innebar att det var ett jäkligt fint ljus runt den stolpe som strålkastaren stod på och att planen i sig fick kämpa med de glimtar av gult ljus som orkade kämpa sig en bit bort.

Vi såg i alla fall att Sverige ställde upp med följande startelva:

Sixten Mohlin – Johan Ramhorn, Linus Wahlqvist, Noah Sonko Sundberg, Sebastian Ramhorn – Mirza Halvadzic, Elias Andersson, Erdal Rakip, Anton Saletros – Gustav Engvall, Valmir Berisha.

Bortsett från en Ramhorn på ena ytterbacken är det en elva som är identisk med den som ställdes mot Nigeria senast.

Då gör vi oss redo här i hettan.

Sändningen börjar 16:30, svensk tid. I TV4 och på fotbollskanalen.se

Det står en VM-final på spel.

 

 

 

Patrick Ekwall

Magister Ekwall bjuder spelarna på fotbollshistoria

Det närmar sig VM-semfinal här i Dubai och det närmar sig ett läge då det är dags att skriva ny svensk fotbollshistoria.

Eftersom det här landslaget är ett lag med spelare som inte ens var födda 1994 (ja, jag vet, förstår ni hur gammal man känner sig!) så var det på plats att ge npgra av dom en historielektion.

Inte minst för att inspirera till nya stordåd.

Jag och Rasta-Danne bjöd Mirza Halvadzic, Gentrit Citaku. Valmir Berisha och Anton Saletros på OS 1948, Kurre Hamrin-mået i VM 1958, Ralf Edströms volleymål, frisparksvarianten med Brolin från 1994 och Anders Svenssons frispark mot Argentina 2002.

Allt hinner du inte få med i ett kortare nyhetsinslag, men det blev ev trevlig liten stund.

Intressant att de tränat på Brolin-varianten, den hade varit skön att se igen på riktigt.

Och nu vet dom vem Ralf Edström är också.

 

 

 

Patrick Ekwall

Ett av de svåraste uppdrag jag haft

Al Ain, over and out.

Sharjah, bye bye.

Dubai, next

Och sen är det bara Abu Dhabi kvar.

Detta U17-VM fortsätter och med hjälp av de sensationella svenska framgångarna kör jag och Rasta-Danne hela vägen in i sista stoppet på ökenresan.

Sveriges unga fotbollslandslag är i semifinal i ett VM-slutspel och jag struntar fullständigt i hur de har tagit sig dit för de är där de är och dit kommer du inte om du inte har något extra.

Vi skriver in Mexiko, Argentina, Nigeria och lilla Sverige i semifinalspelet.

Inte Brasilien, inte Tyskland, inte Spanien, inte Frankrike, inte Italien, England, Portugal, Holland eller Ryssland: Sverige.

Visst, det må vara 17-åringar men i den stora fotbollsvärlden och hos de riktigt mäktiga nationerna,  där den här typen av landslag och turneringar betyder väldigt mycket, så sätter de förstås Sverige på kartan.

I mycket större omfattning än jag tror att vi har en aning om.

***

Falkenbergs FF, den sagan är värd alla beundran.

Tänk att de gick från kval nedåt till att vinna hela Superettan i konkurrens med lag som har tio gånger maffigare förutsättningar.

Jag är djupt imponerad av Hasse Eklunds arbete.

Men också av spelarna, många unga och relativt oerfarna, för att de genomfört sin plan utan att egentligen svikta ordentligt  någon gång.

***

Om jag inte visste det innan så har jag nu fått det bekräftat med råge här under U17-VM: Fifa är inte kloka.

***

Förvisso var det kvartsfinal, men jag tyckte att Honduras var det svagaste laget Sverige mött…undra på det, tre av fyra lag i svenska gruppen är i semi.

Irak var bättre, Japan definitivt.

Det var just det som passade Sverige lite illa, att känna sig tvingat att föra matchhen, vara ett lag i possession-rollen. Det bidde mest ingenting av det och spelare som fick för sig att de skulle göra allting på egen hand, när det här lagets styrka är att laget gör det tillsammans.

I min lilla värld var det väldigt underligt att Sverige inte gjorde förändringar i form av byte (Saletros och Strandberg) i paus, men det ligger någonstans i svenskt tränar-DNA att helst inte byta i paus utan vänta tio minuter in i andra.

Nu väntade Roland Larsson längre än så och kanske var det tur det, så här i efterhand, då Citaku (som måste ha legat illa till för ett byte) fint virkade in bollen som förlöste allt, den som Rakip enkelt kunde göra 1-1 på.

Mot Nigeria kommer det inte bjudas på någon tid att vänta: Sverige har en urkraft i Carlos Strandberg, ingen i det svenska laget är i närheten av den fysiska förmågan.

Det har gått oerhört bra så här långt och jag kan känna att Strandberg är ett sparkapital som kanske ska tryckas in från start nu, mot fysiskt starka nigerianer.

Jag vill inte ta bort Berisha och inte Engvall, men den sistnämnda löser att spela på en kant, kanske som i en Brolinroll 1994?

***

Jag lovar att återkomma om Fifa:s mediastrategi på arenor som är stelbent att ett höghus framstår som smidigt.

Men ett smakprov: när det äntligen blev folkfest på en arena här under VM, Nigerias fans dansade och sjöng, så knackade en nitisk Fifadam mig på axeln och lät hälsa att min fotograf 8det vill säga Rasta-Danne) inte fick filma publiken.

När jag till att börja med påpekade att publiken är en del av en fotbollsmatch, men också att det var 20 minuter kvar till att matchen skulle börja samt att Fifa inte kan bestämma åt vilket håll vår kameraman riktar sin kamera från en position bakom målet (eller ens veta vad han har i gluggen, för den delen) så fick jag till svar att “han får inte filma publiken”.

Det var som att tala med en nordkoreansk gränspolis och fråga varför jag inte fick lämna landet.

Men det finns mer, mycket mer.

Ni kommer inte tro att det är sant, jag lovar.

***

I Pådden nr 25 som ligger ute nu talar jag om hur det är att bevaka kids, om Elias Ymer, om Malmö FF samt om att vi borde lägga ned det här med att ändra tid på vinter och sommar för vem fan tror vi att vi lurar.

Bland mycket annat.

Lyssna här.

***

Strongt och väldigt tydligt agerat av Örebro SK, när de nu tar sig tillbaka till allvenskan med en gång.

Exakt just så ska en klubb förbereda sig och tänka klokt när olyckan väl är framme.

***

Att bevaka detta U17-VM är på sätt och vis ett av de glassigare uppdrag jag haft, sett till att solen skiner och det inte har skrikits efter material från hemmafronten…jag och Rasta-Danne har förvisso fått resa en hel del i bil mellan städer/arenor och har gjort ett och annat featureknäck men vi har haft det bra (även om det går några Sfax, Nis och Kiev innan varje Dubai-resa).

Men det har – på ett helt annat sätt – varit ett svårt uppdrag, kan jag känna.

För även om vi tycker att det är en enastående prestation det som Sveriges U17-killar åstadkommit här i Förenade Arabemiraten så är det fortfarande 17-åringar, någonstans på gränsen till barn.

Vilka krav kan du ställa då?

Ska vi hylla urskiljningsöst (likt under ett junior-VM i ishockey) när det går väldigt bra och ska vi såga längs med fotknölarna när en målvakt tappar in en boll mellan benen?

Var vill vi dra gränsen?

Det är en sak att sända matcher, att glädjas över framgångarna och att ogilla motgångar.

Men hur mycket VM det än är och hur fantastiskt jag än känner att det är att dessa svenska killar idag tillhör ett av världens fyra bästa landslag så är det fortfarande fotboll som begränsas av hur gammal du är och de här utövarna är så unga att de inte är myndiga.

Då tycker jag att det svårt att veta vilket ben jag stå på i den här yrkesrollen, om jag ska vara helt uppriktig.

Det är också så att de förbundskaptener jag har hört under denna VM-turnering talar om “my boys” och betonar att de har väldigt mycket att lära.

Efter dagens förlust sa Uruguays förbundskapten att han hade talat om hur laget skulle spela i tre dagar men att spelare i den här åldern fortfarande har så mycket att lära, att det är förståeligt att de agerar annorlunda i olika situationer.

Jag förstår. Jag håller med.

Så vilka krav kan vi ställa då? Hur hårda ska vi vara i våra bedömningar?

Vad känner jag att jag ska kunna “kräva” för svar av blyga oerfarna 17-åringar som blir smått skräckslagna av en TV-kamera och kanske tillochmed av att se mig?

Vad ska jag fråga en 17-åring som av förståeliga skäl inte har ett större perspektiv att luta sig emot, som i mångt och mycket är ett barn och upplever känslor som ett sådant?

Det är inte lätt, men det är också en del av jobbet att lära sig att handskas med sådant och att kanske se det i ett vidare omfång än bara svart eller vitt.

Möjligt att jag är för snäll eller för silkeslen, det är trots allt spelare som står på gränsen till att spela allsvenskt och Mats Wilander var 17 år när han spelade final i Franska Öppna en gång i tiden, men vem är jag att döma en 17-åring och efter vilka premisser ska man göra det?

Det känns som om det är lite i gränslandet mellan Gothia Cup och professionell fotboll.

Däremot kommer jag att bli oerhört glad och stolt över ett svenskt landslag om de når ytterligare framgångar i detta VM (tänk en VM-final), glädje har inte med åldern att göra.

***

Om Hasse Eklund nu lämna rodret så blir det inte så väldigt enkelt att ta över Falkenberg i allsvenskan.

***

Argentina-Mexiko, Sverige-Nigeria – där har ni semifinalerna i U17-VM.

Sveriges semi spelas på tisdag kl 17 (svensk tid, 20 lokalt) i Dubai, sänds direkt i TV4.

Nu är det så stort att Fyran skickar hit kommentatorer Darling och Åslund.

Frågor som då svävar över Dubais himmel är hur den värmeskygga Darling ska överleva hettan (även om det var klart svalaste kvällen idag, runt 30 grader bara) samt hur Åslund ska hitta restauranger som 1) serverar vin överhuvudtaget 2) serverar de viner som duger för Åslund?

***

Inget gnäll för man kan inte ha allt, men jag saknade såklart att få vara en del av dramatiken kring Superettanupplösningen.

***

John Guidetti tillbaka i U21-laget alltså. I en timme.

Alltid något.

***

Och jag som trodde att jag skulle gå hemma i novembermörkret och kratta löv just nu.

Det får vänta.

Sådant kan alltid vänta för en VM-semifinal i Dubai.

 

Patrick Ekwall

Ett annat Honduras och en kväll gick jag och Rasta på arabisk klubb

En kväll gick jag och Rasta-Danne på arabisk nattklubb i Al Ain.

Eller gick och gick, vi bara hamnade där efter att ha gått runt hörnet på hotellet och fått veta att här fanns det åtminstone en bar öppen.

Det var som att hamna mitt i en film, en av de mest surrealistiska ögonblick jag varit med om.

Lokalen var mörklagd, det stod rader av bord med stolar hela vägen fram till en scen och i ena hörnet en lucka i väggen, likt en sådan på skolarnas matbespning, där män i vit skjorta och väst sprang och hämtade vad som nu hade beställts.

Vid varje bord satt män i sina finaste gå-ut-på-krogen-dräkter, rökte vattenpipa, rökte cig, rökte vanlig pipa, rökte cigarr…de drack företrädesvis rejäla groggar och när de inte pillrade på sina mobiltelefoner (alla hade två) så höjde de blicken lite slött och tog del av vad scenen hade att erbjuda.

Där stod en man, en klockren kråka, i svåra vita byxor, röd kavaj och loafers och sjöng smäktande arabiska sånger ackompanjerad av en man med grå Anders Borg-stylish-hästsvans vid någon sorts multisynt med skönt inlagda trumbeats.

Som om inte det vore nog.

På scenen fanns ett tiotal kvinnor i långklänning.

Jag vill inte vara vare sig elak eller nedsättande, låt mig bara konstatera att det inte var förstasorteringen och att en och annan av dess långklänningar i stretchtyg avslöjade lite mer av kroppsform än vad som är klädsamt.

Kvinnorna dansade.

Med sig själv, med varandra och mot de rökande, telefonpillrande och – i en hel del fall – bra packade männen.

Mellan varje låt och efter varje inledande solosång av kråkan i vita brallor gick kvinnorna i samlad skara och satte sig i en soffa längst bak på scenen, fnittrandes och med lite sjå att fixa till håret med hjälp av den spegel som satt längs ena scenväggens kortsida.

Sen dansade de igen.

Inte särskilt utmanande, mer än lite magdansrumpskakande, mest som ett gäng slödansande väninnor i grupp strax innan det vita vinet gjort sin påverkan en fredagkväll på Golden Hits.

Så plötsligt lite fart i publiken och jag och Rasta-Danne, vi hade satt oss i ett hörn och beställt den drink man fick på inträdet 100 dirhams, hajade till.

Västarna sålde röda biljetter och det var uppenbart att det hade med föreställningen att göra, företrädesvis kvinnorna men möjligen även kråkan.

Biljetterna kostade 50 pengar (en knapp hundralapp) och med ett sådant köp visade man sin uppskattning för showen eller någon speciell av de dansande långklänningarna (alla hade långklänning som täckte allt, men som gärna satt åt).

Vad som hände sen eller varför fick vi aldrig riktigt klart för oss, jag vet inte ens om vi ville veta.

Helt plötsligt slet i alla fall en av männen, han hade fått ett bord lite snyggt länst fram på scenen, upp massor av inköpta biljetter och slängde ut dom på scen.

Han var häpnadsväckande bullrig, skrek åt sångkråkan, åt flickorna och under en kvart hade han vräkt iväg inköpta biljetter mot alla i lokalen.

Vi fick en känsla av att han hade köpt biljetter för minst 100.000 kronor.

Vi frågade servitören vad det var frågan om.

“Det är en man som har så mycket pengar så han inte riktigt vet vad han ska göra med dom“, var svaret.

Och jag tänkte att det var lite som på den tiden folk vaskade skumpa på Stureplan.

För att de inte hade annat för sig och för att de ville impa på brudar och alla andra.

Same same, but different, arabian style.

Det var en kväll och ett ögonblick att minnas.

***

Du vet att tiderna alltid förändras när du står och pratar med unga svenska landslagsmän och de inte ens var födda 1994.

***

Min onsdagskrönika handlar om “en bra påg”.

En hyllning till en svensk mästare.

Du läser den här.

***

Svenska Ishockeyförbundets ekonomiska arrangörsfiasko måste väl ändå slå alla tänkbara rekord?

Hur en ledning kan få sitta kvar med gott samvete efter det är helt obegripligt.

***

Du vet att det är på riktigt här i UAE, nu när landslagschefen Lasse Richt har anlänt.

***

Jo, det är extremt roligt att jobba med det här U17-mästerskapet och de sensationella svenska framgångarna, men jag saknar den gnista som det ändå är att få uppleva höstavgörande i allsvenskan (bottenstriden) och Superettan.

***

Honduras, alltså.

Dålig koll, ska erkännas.

Men jag minns ett Honduras från VM 1982 med några riktigt sköna lirare, ett par riktiga bjässar.

De hann charma ganska många under ett par gruppspelsmatcher, 1-1 mot värdlandet Spanien!

Sköna namn som Porfirio Betancourt, Gilberto Yearwood, Carlos Caballero och Ramon Maradiaga.

Different story nu, på alla sätt, givetvis.

Det ska bli intressant att se hur det här unga svenska laget tacklar ännu en utmaning, den här gången som att vara knapp favorit.

Tänk om det bli en semifinal, det känns inte helt omöjligt, vilken enorm framgång och vilket enastående kvitto på att svensk fotboll går mot en ljus framtid.

***

Lite i skymundan har Daniel Andersson lagt av och blivit en del av Malmö FF:s guldtränarstyrka.

Nästan som spelande tränare eftersom som han gjorde en match i år, mot BP.

Han har inte fått den credd han borde få så som den trotjänare och betydelsefulla spelare han har vart (eller är?), jämför Tjernström och Rydström, men så har han också smygit ut ur strålkastarljuset.

Utan direkt dramaturgi, utan planerade jättelika avskedshyllningar och utan smäktande egentext i Dagens Nyheter.

Kanske just så som Daniel Andersson själv vill ha det, inte för yviga gester, inte för stora ord.

Men han vore förstås värd en hyllning på “himmaplan” för allt vad han betytt för Malmö Ff genom många år.

***

Tillbaka i Al Ain igen.

Den här gången bara fram och tillbaka till fotbollsarenan.

Vi har sett vad vi behöver se i den här stan.

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå