Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ett annat Honduras och en kväll gick jag och Rasta på arabisk klubb

En kväll gick jag och Rasta-Danne på arabisk nattklubb i Al Ain.

Eller gick och gick, vi bara hamnade där efter att ha gått runt hörnet på hotellet och fått veta att här fanns det åtminstone en bar öppen.

Det var som att hamna mitt i en film, en av de mest surrealistiska ögonblick jag varit med om.

Lokalen var mörklagd, det stod rader av bord med stolar hela vägen fram till en scen och i ena hörnet en lucka i väggen, likt en sådan på skolarnas matbespning, där män i vit skjorta och väst sprang och hämtade vad som nu hade beställts.

Vid varje bord satt män i sina finaste gå-ut-på-krogen-dräkter, rökte vattenpipa, rökte cig, rökte vanlig pipa, rökte cigarr…de drack företrädesvis rejäla groggar och när de inte pillrade på sina mobiltelefoner (alla hade två) så höjde de blicken lite slött och tog del av vad scenen hade att erbjuda.

Där stod en man, en klockren kråka, i svåra vita byxor, röd kavaj och loafers och sjöng smäktande arabiska sånger ackompanjerad av en man med grå Anders Borg-stylish-hästsvans vid någon sorts multisynt med skönt inlagda trumbeats.

Som om inte det vore nog.

På scenen fanns ett tiotal kvinnor i långklänning.

Jag vill inte vara vare sig elak eller nedsättande, låt mig bara konstatera att det inte var förstasorteringen och att en och annan av dess långklänningar i stretchtyg avslöjade lite mer av kroppsform än vad som är klädsamt.

Kvinnorna dansade.

Med sig själv, med varandra och mot de rökande, telefonpillrande och – i en hel del fall – bra packade männen.

Mellan varje låt och efter varje inledande solosång av kråkan i vita brallor gick kvinnorna i samlad skara och satte sig i en soffa längst bak på scenen, fnittrandes och med lite sjå att fixa till håret med hjälp av den spegel som satt längs ena scenväggens kortsida.

Sen dansade de igen.

Inte särskilt utmanande, mer än lite magdansrumpskakande, mest som ett gäng slödansande väninnor i grupp strax innan det vita vinet gjort sin påverkan en fredagkväll på Golden Hits.

Så plötsligt lite fart i publiken och jag och Rasta-Danne, vi hade satt oss i ett hörn och beställt den drink man fick på inträdet 100 dirhams, hajade till.

Västarna sålde röda biljetter och det var uppenbart att det hade med föreställningen att göra, företrädesvis kvinnorna men möjligen även kråkan.

Biljetterna kostade 50 pengar (en knapp hundralapp) och med ett sådant köp visade man sin uppskattning för showen eller någon speciell av de dansande långklänningarna (alla hade långklänning som täckte allt, men som gärna satt åt).

Vad som hände sen eller varför fick vi aldrig riktigt klart för oss, jag vet inte ens om vi ville veta.

Helt plötsligt slet i alla fall en av männen, han hade fått ett bord lite snyggt länst fram på scenen, upp massor av inköpta biljetter och slängde ut dom på scen.

Han var häpnadsväckande bullrig, skrek åt sångkråkan, åt flickorna och under en kvart hade han vräkt iväg inköpta biljetter mot alla i lokalen.

Vi fick en känsla av att han hade köpt biljetter för minst 100.000 kronor.

Vi frågade servitören vad det var frågan om.

“Det är en man som har så mycket pengar så han inte riktigt vet vad han ska göra med dom“, var svaret.

Och jag tänkte att det var lite som på den tiden folk vaskade skumpa på Stureplan.

För att de inte hade annat för sig och för att de ville impa på brudar och alla andra.

Same same, but different, arabian style.

Det var en kväll och ett ögonblick att minnas.

***

Du vet att tiderna alltid förändras när du står och pratar med unga svenska landslagsmän och de inte ens var födda 1994.

***

Min onsdagskrönika handlar om “en bra påg”.

En hyllning till en svensk mästare.

Du läser den här.

***

Svenska Ishockeyförbundets ekonomiska arrangörsfiasko måste väl ändå slå alla tänkbara rekord?

Hur en ledning kan få sitta kvar med gott samvete efter det är helt obegripligt.

***

Du vet att det är på riktigt här i UAE, nu när landslagschefen Lasse Richt har anlänt.

***

Jo, det är extremt roligt att jobba med det här U17-mästerskapet och de sensationella svenska framgångarna, men jag saknar den gnista som det ändå är att få uppleva höstavgörande i allsvenskan (bottenstriden) och Superettan.

***

Honduras, alltså.

Dålig koll, ska erkännas.

Men jag minns ett Honduras från VM 1982 med några riktigt sköna lirare, ett par riktiga bjässar.

De hann charma ganska många under ett par gruppspelsmatcher, 1-1 mot värdlandet Spanien!

Sköna namn som Porfirio Betancourt, Gilberto Yearwood, Carlos Caballero och Ramon Maradiaga.

Different story nu, på alla sätt, givetvis.

Det ska bli intressant att se hur det här unga svenska laget tacklar ännu en utmaning, den här gången som att vara knapp favorit.

Tänk om det bli en semifinal, det känns inte helt omöjligt, vilken enorm framgång och vilket enastående kvitto på att svensk fotboll går mot en ljus framtid.

***

Lite i skymundan har Daniel Andersson lagt av och blivit en del av Malmö FF:s guldtränarstyrka.

Nästan som spelande tränare eftersom som han gjorde en match i år, mot BP.

Han har inte fått den credd han borde få så som den trotjänare och betydelsefulla spelare han har vart (eller är?), jämför Tjernström och Rydström, men så har han också smygit ut ur strålkastarljuset.

Utan direkt dramaturgi, utan planerade jättelika avskedshyllningar och utan smäktande egentext i Dagens Nyheter.

Kanske just så som Daniel Andersson själv vill ha det, inte för yviga gester, inte för stora ord.

Men han vore förstås värd en hyllning på “himmaplan” för allt vad han betytt för Malmö Ff genom många år.

***

Tillbaka i Al Ain igen.

Den här gången bara fram och tillbaka till fotbollsarenan.

Vi har sett vad vi behöver se i den här stan.

Publicerad 2013-11-01 kl 11:09
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER