Sharjah, bye bye.
Dubai, next
Och sen är det bara Abu Dhabi kvar.
Detta U17-VM fortsätter och med hjälp av de sensationella svenska framgångarna kör jag och Rasta-Danne hela vägen in i sista stoppet på ökenresan.
Sveriges unga fotbollslandslag är i semifinal i ett VM-slutspel och jag struntar fullständigt i hur de har tagit sig dit för de är där de är och dit kommer du inte om du inte har något extra.
Vi skriver in Mexiko, Argentina, Nigeria och lilla Sverige i semifinalspelet.
Inte Brasilien, inte Tyskland, inte Spanien, inte Frankrike, inte Italien, England, Portugal, Holland eller Ryssland: Sverige.
Visst, det må vara 17-åringar men i den stora fotbollsvärlden och hos de riktigt mäktiga nationerna, där den här typen av landslag och turneringar betyder väldigt mycket, så sätter de förstås Sverige på kartan.
I mycket större omfattning än jag tror att vi har en aning om.
***
Falkenbergs FF, den sagan är värd alla beundran.
Tänk att de gick från kval nedåt till att vinna hela Superettan i konkurrens med lag som har tio gånger maffigare förutsättningar.
Jag är djupt imponerad av Hasse Eklunds arbete.
Men också av spelarna, många unga och relativt oerfarna, för att de genomfört sin plan utan att egentligen svikta ordentligt någon gång.
***
Om jag inte visste det innan så har jag nu fått det bekräftat med råge här under U17-VM: Fifa är inte kloka.
***
Förvisso var det kvartsfinal, men jag tyckte att Honduras var det svagaste laget Sverige mött…undra på det, tre av fyra lag i svenska gruppen är i semi.
Irak var bättre, Japan definitivt.
Det var just det som passade Sverige lite illa, att känna sig tvingat att föra matchhen, vara ett lag i possession-rollen. Det bidde mest ingenting av det och spelare som fick för sig att de skulle göra allting på egen hand, när det här lagets styrka är att laget gör det tillsammans.
I min lilla värld var det väldigt underligt att Sverige inte gjorde förändringar i form av byte (Saletros och Strandberg) i paus, men det ligger någonstans i svenskt tränar-DNA att helst inte byta i paus utan vänta tio minuter in i andra.
Nu väntade Roland Larsson längre än så och kanske var det tur det, så här i efterhand, då Citaku (som måste ha legat illa till för ett byte) fint virkade in bollen som förlöste allt, den som Rakip enkelt kunde göra 1-1 på.
Mot Nigeria kommer det inte bjudas på någon tid att vänta: Sverige har en urkraft i Carlos Strandberg, ingen i det svenska laget är i närheten av den fysiska förmågan.
Det har gått oerhört bra så här långt och jag kan känna att Strandberg är ett sparkapital som kanske ska tryckas in från start nu, mot fysiskt starka nigerianer.
Jag vill inte ta bort Berisha och inte Engvall, men den sistnämnda löser att spela på en kant, kanske som i en Brolinroll 1994?
***
Jag lovar att återkomma om Fifa:s mediastrategi på arenor som är stelbent att ett höghus framstår som smidigt.
Men ett smakprov: när det äntligen blev folkfest på en arena här under VM, Nigerias fans dansade och sjöng, så knackade en nitisk Fifadam mig på axeln och lät hälsa att min fotograf 8det vill säga Rasta-Danne) inte fick filma publiken.
När jag till att börja med påpekade att publiken är en del av en fotbollsmatch, men också att det var 20 minuter kvar till att matchen skulle börja samt att Fifa inte kan bestämma åt vilket håll vår kameraman riktar sin kamera från en position bakom målet (eller ens veta vad han har i gluggen, för den delen) så fick jag till svar att “han får inte filma publiken”.
Det var som att tala med en nordkoreansk gränspolis och fråga varför jag inte fick lämna landet.
Men det finns mer, mycket mer.
Ni kommer inte tro att det är sant, jag lovar.
***
I Pådden nr 25 som ligger ute nu talar jag om hur det är att bevaka kids, om Elias Ymer, om Malmö FF samt om att vi borde lägga ned det här med att ändra tid på vinter och sommar för vem fan tror vi att vi lurar.
Bland mycket annat.
Lyssna här.
***
Strongt och väldigt tydligt agerat av Örebro SK, när de nu tar sig tillbaka till allvenskan med en gång.
Exakt just så ska en klubb förbereda sig och tänka klokt när olyckan väl är framme.
***
Att bevaka detta U17-VM är på sätt och vis ett av de glassigare uppdrag jag haft, sett till att solen skiner och det inte har skrikits efter material från hemmafronten…jag och Rasta-Danne har förvisso fått resa en hel del i bil mellan städer/arenor och har gjort ett och annat featureknäck men vi har haft det bra (även om det går några Sfax, Nis och Kiev innan varje Dubai-resa).
Men det har – på ett helt annat sätt – varit ett svårt uppdrag, kan jag känna.
För även om vi tycker att det är en enastående prestation det som Sveriges U17-killar åstadkommit här i Förenade Arabemiraten så är det fortfarande 17-åringar, någonstans på gränsen till barn.
Vilka krav kan du ställa då?
Ska vi hylla urskiljningsöst (likt under ett junior-VM i ishockey) när det går väldigt bra och ska vi såga längs med fotknölarna när en målvakt tappar in en boll mellan benen?
Var vill vi dra gränsen?
Det är en sak att sända matcher, att glädjas över framgångarna och att ogilla motgångar.
Men hur mycket VM det än är och hur fantastiskt jag än känner att det är att dessa svenska killar idag tillhör ett av världens fyra bästa landslag så är det fortfarande fotboll som begränsas av hur gammal du är och de här utövarna är så unga att de inte är myndiga.
Då tycker jag att det svårt att veta vilket ben jag stå på i den här yrkesrollen, om jag ska vara helt uppriktig.
Det är också så att de förbundskaptener jag har hört under denna VM-turnering talar om “my boys” och betonar att de har väldigt mycket att lära.
Efter dagens förlust sa Uruguays förbundskapten att han hade talat om hur laget skulle spela i tre dagar men att spelare i den här åldern fortfarande har så mycket att lära, att det är förståeligt att de agerar annorlunda i olika situationer.
Jag förstår. Jag håller med.
Så vilka krav kan vi ställa då? Hur hårda ska vi vara i våra bedömningar?
Vad känner jag att jag ska kunna “kräva” för svar av blyga oerfarna 17-åringar som blir smått skräckslagna av en TV-kamera och kanske tillochmed av att se mig?
Vad ska jag fråga en 17-åring som av förståeliga skäl inte har ett större perspektiv att luta sig emot, som i mångt och mycket är ett barn och upplever känslor som ett sådant?
Det är inte lätt, men det är också en del av jobbet att lära sig att handskas med sådant och att kanske se det i ett vidare omfång än bara svart eller vitt.
Möjligt att jag är för snäll eller för silkeslen, det är trots allt spelare som står på gränsen till att spela allsvenskt och Mats Wilander var 17 år när han spelade final i Franska Öppna en gång i tiden, men vem är jag att döma en 17-åring och efter vilka premisser ska man göra det?
Det känns som om det är lite i gränslandet mellan Gothia Cup och professionell fotboll.
Däremot kommer jag att bli oerhört glad och stolt över ett svenskt landslag om de når ytterligare framgångar i detta VM (tänk en VM-final), glädje har inte med åldern att göra.
***
Om Hasse Eklund nu lämna rodret så blir det inte så väldigt enkelt att ta över Falkenberg i allsvenskan.
***
Argentina-Mexiko, Sverige-Nigeria – där har ni semifinalerna i U17-VM.
Sveriges semi spelas på tisdag kl 17 (svensk tid, 20 lokalt) i Dubai, sänds direkt i TV4.
Nu är det så stort att Fyran skickar hit kommentatorer Darling och Åslund.
Frågor som då svävar över Dubais himmel är hur den värmeskygga Darling ska överleva hettan (även om det var klart svalaste kvällen idag, runt 30 grader bara) samt hur Åslund ska hitta restauranger som 1) serverar vin överhuvudtaget 2) serverar de viner som duger för Åslund?
***
Inget gnäll för man kan inte ha allt, men jag saknade såklart att få vara en del av dramatiken kring Superettanupplösningen.
***
John Guidetti tillbaka i U21-laget alltså. I en timme.
Alltid något.
***
Och jag som trodde att jag skulle gå hemma i novembermörkret och kratta löv just nu.
Det får vänta.
Sådant kan alltid vänta för en VM-semifinal i Dubai.