Landskamper på hemmaplan; slipnissar, sponsorer, popcornätande, trist och tyst, ingen stämning.
Det är ju inte riktigt sant. Inte alltid.
Alla som varit på kvalmatcher som gäller väldigt mycket vet att trycket kan vara väldigt bra, som nu senast mot Österriek.
Sen brinner det en myt om att utomlands, där kan dom minsann.
Men det är alltså just exakt en myt.
Ibland är det bra, ibland är som i Sverige, ibland är det direkt dåligt.
Det var 60.000 på Estadio da Luz och det krävdes ett mål, en spekaer som eldade på med “Puuuurtoooogalll, Puuuurtoooogalll” samt en blåsorkester uppkopplade till en högtalare för att det skulle bli drag värt att nämna….åtminstone där jag stod, nere vid planen, precis intill spelarna.
Jag har varit på landskamper i London, Paris, Istanbul, Wembley, Berlin, Köpenhamn, olika städer i Italien, Reykjavik, Budapest på senare år, för att bara ta några ställen.
Det är inte så att jag har blåst bort av ljudnivån.
De ställen som varit lite ut över det vanliga är dels Wien där man österrikarna sniffar lite på gränsen till det osmakliga när man hetsar med marchmusik och för all del en hel del weissbier och/eller glüwein.
Och dels i Sofia sedan dåvarande förbundskaptenen Hristo Stoichkov gått in på arenan en kvart före avspark, ställt sig mitt på planen med den akaste av sträckta kroppar, slagit sig på bröstat och tecknat mot publiken att skrämma livet av svenskarna.
Då blev det lite som att bo i en chikan på ett Martin Åslund-bokat hotell utanför Abu Dhabi: du hörde inte dig själv andas.
Nu tror jag inte att Erik Hamrén har riktigt samma effekt som den bulgariske husguden Stoichkov och jag kan kanske känna att “tillsammans är vi jävligt starka” inte riktigt biter som man vill hoppas.
Men Loa Falkman!
Jag vill att Portugal ska känna att hela Friends har gått bazookas, att slipsknutarna lossats, att varenda strupe gör sig hörd, att trycket känns hela vägen in på det välrakade skinnet på Cristiano Ronaldo och då måste det eldas igång från första början.
Då räcker det inte med en megafon och “in med bollen i mål”, då räcker det inte med sponsrat tifo och då vill jag inte ha en skönsjungande späd sångerskaröst som framför “Du gamla du fria”.
Då krävs Loa Falkman!
Vi såg vad han kunde göra för underverk med stämningen – herregud, Loa VAR stämningen – under hockey-VM i Globen bara genom sin uppenbarelse.
För att inte tala med vad han gjorde med rösten.
Jag kräver Loa till Friends på tisdag!
Det kommer att krävas mycket mer än då för att det ska gå vägen, men som läget är nu så måste vi ta tillvara varenda tänkbar liten chans att förbättra våra chanser.
Loa till Friends!