POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Två brev, från två vanliga hederliga fotbollsåskådare

Orkar man med mer?

Jag vet inte.

En halv dag med svarta rubriker och krönikor där än den ena, än den andra påtalar sin avsky och där alla har sina ingångsvärden och sociala medier där rätt många tycker si och tycker så och så förstås det sedvanliga: de som tycker att det är någon annans fel, tillochmed The Maulers.

Vi har varit där förut, allting känns igen,

Jag satt i en TV-studio för snart tio år sen, på den tiden var jag krönikör på Sporten, efter något jävelskap (jag minns inte vilket) och sa att “vi kommer sitta här år efter år, säsong efter säsong och det kommer vara samma sak, samma svar, samma frågor, samma elände”.

Det går inte att se något slut.

Och, nej, jag har ingen aning om hur vi ska förskona världen från att hatiska människor vill misshandla eller mörda varandra.

Jag har ingen aning om hur man på ett effektivt sätt ska förhindra galningar att slåss med varandra i en stor stad i samband med fotbollsmatcher – om de nu bestämt sig för att göra det.

Det är fruktansvärt att en människa ska dö för att han är på väg till en fotbollsmatch, det går inte att föreställa sig den ofattbara tragiken. Alla tankar till hans familj och fyra barn.

Fotbollen kommer alltid överleva idioti och tragik, för den är starkare än så.

Men idag känns det verkligen som en klen tröst.

 

Jag delger er istället två mejl från två stycken som inte syns och hörs i bruset, men som för mig är vanliga hederliga åskådare, sådana som går på fotboll för att de älskar att gå på fotboll.

Hej, Patrick.

Jag är född 1984 och min pappa är född i inre norrland (verkar viktigt att säga, eftersom han aldrig hejat på ett fotbollslag och därför har jag aldrig “ärvt” ett lag, förutom Modo i hockey). När jag var liten så älskade jag Tomas Brolin och Klas Ingesson. Trots att jag valde livet som mittback så älskade jag dessa spelare och veckans höjdpunkt var när pappa och jag poppade en skål popcorn och såg veckans Serie A-match på TV4 någonstans där på 90-talet.
Ett litet sidospår. Har väl inte så mycket med det här att göra, men en liten bakgrund. Först i början på tonåren så började så smått heja på Elfsborg och det blev lite mer för varje år. Jag gillade laget och jag gillade se laget spela fotboll. Det är väl nu historien jag vill berätta börjar egentligen.
Två gånger i mitt liv har jag varit riktigt rädd. Båda två gånger har varit i samband med en fotbollsmatch.
Jag vet inte exakta årtalen, men det bör ha varit 2004-2006 någon gång. Första gången var när jag och flickvännen fick en spontan tanke på att gå och se IFK Göteborg – Elfsborg. Håkan Mild spelade, hade massvis med målchanser men träffade aldrig mål. Slog en straff också men missade grovt. Sidospår igen.
Jag, min flickvän, och några kompisar stod längst fram vid räcket på bortaläktaren och tittade på matchen. Snett bakom oss stod kanske 20-30 andra supportrar. Under andra halvlek så kom en polis fram till oss och sa att det framförts mordhot mot oss från IFK-supportrar och att vi kommer bli eskorterade ut från arenan. Direkt efter slutsignalen fick vi gå genom en “tunnel” av poliser för att komma ut från arenan, som sedan eskorterade oss bort till Centralstation. Vi bodde i Göteborg, men fick ändå sätta oss på bussen till Borås för det sågs som för “högrisk” för oss att sätta oss på spårvagnen till Gamlestan, trots att vi inte bar något Elfsborgs-relaterat.
Andra gången var när vi satt och drack kaffe på Tant Grön i Borås inför Elfsborg – Helsingborg när ett gäng Helsingborgssupportrar sprang in på caféet och for mot alla besökarna. Inget våld, men ännu en hotfull situation som var extremt obehaglig.
Numera går vi bara och ser Elfsborg mot lag som Gefle, Åtvidaberg, Kalmar och BP. Vi orkar inte med att bli utsatta i en hotfull situation igen. Även om vi kanske haft otur så ska det inte behöva ske i samband med en fotbollsmatch. Vi vill inte vara med. Det är inte det direkta våldet som skadar mest, det är det hotfulla i samband med fotbollen.
Anledningen till att jag skickar det här mailet är att jag gillar dig, din blogg och Pådden, och att du där alltid är bra att fördöma våld i alla dess former och särskilt i samband med fotboll. Fortsätt med det. En människa dog idag. Ingen människa ska behöva dö i samband med en fotbollsmatch. Något måste hända.
Med vänliga hälsningar,
Gustav Rundqvist

***

Hej Patrick!

Jag heter Philip Dunard Reuter, är 21 år gammal och studerar juridik i Lund. Jag är sedan barnsben en HIF-supporter och fotbollsälskare i stort. Efter att ha varit på plats på och runt Olympia så publicerade jag en text på Facebook för en timma sedan där jag reflekterar kring gårdagens händelser och flertalet vänner har uppmanat mig att skicka in den till dig och Expressen. Jag vet inte om min text kan vara av något som helst intresse men här är den i alla fall:
 
“Låt mig berätta en liten historia om mig och min gårdag, Sverige idag och en mörk morgondag:

Igår skulle bli den roligaste dagen hittills i år. Sydsverige hade förärats med ett väder som hämtat ur en Ted Gärdestad-visa, och det kändes som att hela Skåne omfamnade den nyanlända våren med en sådan optimism som bara någon som genomlidit en hänsynslös skandinavisk vinter kan göra. Jag skulle äntligen få återse mina vänner, men framförallt så skulle jag få återse Olympia, en laddad skådeplats som betydde så mycket för min barndoms känsloliv. 

Jag var ett år första gången pappa tog med mig till Olympia. Mamma har berättat hur jag täckt i en helkroppsoverall, tjocka vantar och en alldeles för stor HIF-mössa fick uppleva mina första men långt ifrån sista 90 minuter på denna speciella plats. Matcherna i Helsingborg blev till en obligatorisk utflykt där man fick åka med i pappas bil, vara tyst när den klassiska måljingeln på radion förkunnade att Mörrum kvitterat mot Arboga, fick se glädjen eller förtvivlan i de vuxnas ansikten beroende på hur det gick för di röe, och hur man fick den obligatoriska korven i pausen (vid HIF-ledning kunde man ibland även charma till sig en påse bilar om man hade tur). Den ettåriga Philip har växt upp, det var många år sedan overallen kastades och pappa är inte längre en del av mitt liv som han varit – men Olympia står likförbannat kvar som en overklig påminnelse om att inte allt förändras, som en trygghet mitt ibland allt kaos som är livet, redo att vara teatern för det skådespel jag har kommit att älska så mycket.

Men igår blev inte som mina tidigare besök på Olympia, inte alls. Redan utanför ingången mötte vi en vän och djurgårdssupporter som meddelade att han sett en blödande man få hjärt- och lungräddning på terasstrapporna, men på vanligt svenskt manér skakade man av sig det och tänkte att det var något främmande, det är inget som berör oss ”vanliga supportrar”. Det var ju inte första gången man hörde om supportervåld, och det var kanske bara en man som fått en hjärtinfarkt och fallit illa i trapporna? Väl inne på arenan var allt som vanligt, solen värmde oss och vi kunde skratta åt Lindströms långdistansförsök och undra varför Smárason startade på bänken. Eller ja, i alla fall i 35 minuter. Följande tid som kan ha varit allt ifrån tjugo minuter till en och en halv timme är surrealistiska. Det är svårt att beskriva alla tankar när några hundra djurgårdare helt plötsligt drar på sig rånarluvor, stormar planen och skanderar ”Mördare!” mot en sektion som till minst 99% består av vuxna och barn som aldrig stått i en klack. Det är svårt att beskriva hur en liten pojke vädjar till sin pappa att han vill hem när polisen, helt rättmätigt, slår ner en våldsam huligan med batonger tio meter ifrån vår sittplats. Det är svårt att beskriva känslan som sköljer över mig; ”Kanske är MÖRDAREN en av dem tiotal helsingborgshuliganer som hetsar upp djurgårdarna?”. Annars så är han hundra meter bort i klacken, det måste han vara, då måste han stå där och precis fått reda på att han är en mördare. Kanske stod jag alldeles bredvid mördaren när vi var uppe i Göteborg och fick se Alexander Gerndt avgöra så sent borta mot IFK, eller var han en av dom som bråkade med poliserna när vi stod i bortaklacken i Halmstad?
Vi har bara hunnit ut 20 meter ifrån östra läktaren när vi ser hur ett antal djurgårdare i rånarluvor står på vägen och skriker ”Mördare!” åt oss som kommer ifrån östra. Inga av oss har stått i klacken, många är äldre och vissa är barn. Vissa djurgårdare rusar in där HIF:s ståplatssektion går ut, vissa fortsätter skrika mot oss civila och rusar förbi oss i ursinne. Vi tvingas gå ner en sidogata för att förhoppningsvis slippa allt bråk och möts ett par minuter senare av att ett tjugotal personer kommer springande emot oss. Först tror vi att det är huliganer men vi ser snart att det är vanligt folk som springer i panik, troligtvis är dom jagade eller flyr ett slagsmål. Jag noterar att en av kvinnorna är i min mammas ålder. Jag vill nu bara komma ner till Knutpunkten och ta mig hem till Lund så fort som möjligt innan våldet når även dit, men vi hinner knappast så långt. Tio meter ifrån en korsning så går ett femtontal djurgårdshuliganer iklädda Hannibal Lecter-masker eller rånarluvor och får syn på oss. Vi bär inga klubbattiraljer bortsett från min kompis som nu knäppt sin jacka hela vägen upp för att dölja sin HIF-tröja, men ändå verkar dom säkra på att vi är deras fiender. Dem skriker åt oss ”Försvinn!” och annat som jag inte kan uppfatta och hälften av det våldsbenägna sällskapet går emot oss. Den hemska känslan i magen övergår till ren panik, skulle dessa berusade och troligen påtända individer bestämma sig för att vi är ”mördare” är det inte bra. Att springa vågar vi inte, några poliser finns inte i närheten, vi är totalt utelämnade till dessa instabila våldsverkare och trots att vi är fyra oskuldsfulla supportrar varav en tjej kan man på hela deras kroppspråk se hatet som riktas mot oss. Plötsligt ropar någon efter huliganerna som följer efter oss eller så händer något längre ner på gatan, möjligtvis ett slagsmål, och dem vänder om och går tillbaka.

Vi klarade oss undan den konfrontationen men vet samtidigt inte vart vi kan gå, alla poliser verkar vara centrerade runt Olympia och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Vi noterar att vi bara är femtio meter ifrån sjukhuset och väljer att ta vår tillflykt dit. Vi är alltså så osäkra att vi flyr in på ett sjukhus. År 2014. I Helsingborg. Väl inne i kafetérian på sjukhuset kommer chocken över oss, i våra trygga välfärdsliv har vi aldrig känt oss så osäkra, så oskyddade av samhället. För ett par år sedan hamnade jag mellan Malmö- och Helsingborgshuliganer som slogs i Långvinkelsbacken i Helsingborg, men det var en helt annan sak, då var dom bara ute efter varandra. Huliganer vs Huliganer. Det här var något helt annat, ett hänsynslöst hat även mot vanliga supportrar. Det är svårt att tänka rationellt när vi sitter i sjukhuskafetérian, ”Huliganerna kanske kommer hit?”, “Han dog ju här för bara någon timme sedan”,  ”Skulle dom gå till attack på vanligt folk här på sjukhuset som dom gjorde på the Headless Swan igår?”. Jag är helt irrationell i mitt tänkande och såhär i efterhand framstår det i viss mån som ganska löjligt. Men jag har aldrig varit utsatt för ett sådant hat, känt mig otrygg på ett sätt som känns helt otänkbart i centrala Helsingborg år 2014. Men det är fotboll vi pratar om, och då är det inte vanliga regler och förutsättningar som gäller. Fotbollen har blivit en tillflykt för dom som vill göra uppror mot samhället, för dom som vill kunna bete sig på ett annars helt oacceptabelt sätt. Hur hade reaktionen från politiker varit om en “vanlig” kriminell organisation, som inte gömmer sig bakom en fotbollsklubbs logga, gått runt i en svensk stad med rånarluvor och slåtts mot poliser, civila och förstört stadens centrum?

Vi har länge matats med uttryck som att det är en ”liten klick” eller ”en promille av alla supportrar” som förstör för mängden. Igår visade sig den lilla klicken inte vara så liten, den var i alla fall tillräckligt stor för att få oss supportrar att känna oss totalt utelämnade, den där lilla klicken var tillräckligt stor och våldsam för att vrida ur all glädje ur en plats som betytt så mycket för mig och ersätta den med olust, illamående och sorg. Människor som utger sig för att vara ”HIF:are”, precis som jag, mördar i HIF:s namn. Jag vet inte om den djurgårdssupporter som avled var en hårdför huligan eller inte, de första rapporterna indikerar att han inte var det, men det spelar mindre roll. För igår dog svensk fotboll för mig. En egen känsla, en passion är så subjektiv och individuell att den är svår att förklara som något annat än ett abstrakt ting, men i mitt inre så gick igår svensk fotboll ifrån en finnig, våldsam huligan med 0 högskolepoäng till en brutalt mördad fyrabarnsfar. Svensk fotboll måste födas på nytt som en nykläckt fågelunge som måste älskas, vårdas och åter älskas för att kunna bli något som vi kan vilja tillhöra, något som vi kan vara beredda att betala trehundra kronor för att få se. Våldet håller inte längre svensk fotboll som gisslan, våldet tog igår upp en glasflaska och mördade den. Om jag kommer återvända i år, om fem år eller om jag aldrig kommer återvända till en allsvensk arena vet jag inte nu, men jag vet att om jag gör det så är det för att man låtit en pånyttfödd, älskvärd varelse få blomma ut och täcka alla sår som går igenom dagens svenska fotboll. AIK marknadsför i år sina hemmamatcher med ”AIK mot inte AIK” – en form av retorik som hör hemma i främlingsfientliga partier eller i fasciststater. Där, om någonstans, har man om inte en kärna så ett ruttet skal i ett problem som förgör det vi kommit att gilla så mycket.

Så, om tjugo år, vill jag iklä min ettåriga son en helkroppsoverall, tjocka vantar, en alldeles för stor HIF-mössa och göra Olympia till en lika speciell plats för honom som det var för mig. Jag vill inte behöva peka på platsen som en gång var Olympia och säga ”Här fanns något som var speciellt för mig”. Om min son någon gång skulle fråga ”Pappa, varför försvann Olympia?” – vad ska jag svara då?”

Mvh,
Philip

 

 

Patrick Ekwall

Tillbaka hos sluttningsfolket

Kan det ha varit 1997?

Alpina VM i Sestriere, Hasse Pekkari skickade dit mig (i lågskor och en mössa som såg ut som en svamp) och fotograf Lille-Tobbe (i seglarjacka från Helly Hansen och ett par sneakers) för tung bevakning.

Det blev ett minnesvärt mästerskap där jag och Lille-Tobbe var de enda i hela alpvärlden just då som aldrig hade stått på ett par skidor.

Vi var fullständigt malplacé och höll oss helst på barmark även om vi någon gång tvingades upp i en lift (utan skidor!).

Nu har vi varit tillbaka på serpentinvägarna längs alpkanter och sluttningsfok…det var på vägen hem från den lilla franska byn Briancon till flygplatsen i schweiziska Geneve via ett par italienska byar som vi plötsligt upptäckt att “här har vi ju bott en gång”, i en liten håla utanför Sestriere.

Det har gått några år sen dess men vi är nog fortfarande lika felplacerade i berg, även om vi den här gången var på plats för ishockey: dokument inför stundande VM.

Jag känner mig aldrig riktigt hemma i miljö där alla har mössa, stora solbrillor och bär på ett par skidor. Det är som att vara bland människor som lever i en helt annan värld och är man inte med i den, ja då är du lite utanför.

Och sluttningsfolket, ni som minns dom från EM i Schweiz/Österrike 2008, de som väljer att bygga hus och bosätta sig på sluttningarna längs med bergen, dom ska du alltid passa dig väldigt nog för.

Men allt det där vet du om sen lång tid tillbaka.

***

Om jag har förstått allting rätt från upptaktsträffen i Malmö så handlade det i ganska stor utsträckning om sådant som inte direkt har med allsvenskan 2014 att göra: Lars-Christer Olssons utspel om att förbjuda svenska Bosmanspelare från landslaget och om en utebliven mediaguide som bemöttes av ansvariga med dels hånleende och dels total förvirring.

Det är möjligen signifikativt för en allsvenska som PÅ FÖRHAND ser ut som en allsvenska där tränarna är de största och mest intressanta namnen.

Olssons idé vet jag inte riktigt om den var på riktigt eller inte. Om en ung svensk fotbollsspelare väljer att INTE skriva ett nytt kontrakt så skulle han alltså kunna “tvingas” göra det med hot om att inte få spela i landslaget?

Vad är det för ett jäkla yrkesklimat?

Skulle det finnas något motkrav gentemot allsvenska klubbar då?

Till exempel att de i sin tur INTE från att skriva kontrakt med spelare som valt att stå utan kontrakt? Vilket allsvenska klubbar mer än gärna gör eftersom det i slutändan handlar om att ALLA vill tjäna pengar på något sätt, någonstans. Dessa är dessutom spelare som i ganska många fall berikar allsvenskan på sitt sätt och i en hel del fall gör att klubbarna tjänar pengar när de fått fart och säljs vidare.

Eller OM en klubb vägrar förlänga ett kontrakt med en spelare…vems fel är det då? Vem ska straffas då?

Jag inser dilemmat med spelare som sticker iväg ut i Europa som Bosmanspelare, men det är knappast något nytt och det är ett ständigt givande och tagande i det fallet. Alltid åt två håll.

Glöm inte, vilket Olsson gärna gör, att rätt många spelare utvecklas till BÄTTRE landslagsspelare när de kommit ut i Europa. Dit hade kanske aldrig kommit om de inte haft möjligheten at gå som kontraktslös.

Det är, het enkelt, upp till (allsvensk) klubb och spelare att komma överens om ett avtal. Som i vilken förhandling som helst. Ibland vinner du, ibland inte.

Men att förbjuda spelare att få delta i landslaget känns som att trampa tillbaka till 50-talet och hade inte det förbudet (för proffs) upphävts så hade vi sannolikt aldrig nått VM-silverframgången 1958 och någonstans tror jag att den var viktigare för svensk fotboll än ett förbud.

***

Ligue Magnus!

Namnet är ju fantastiskt och vi såg första finalen i den franska hockeyligan i Briancon, när Angers var på besök i en liten skruttig men fullsmockad hockeylada.

I Angers fanns två svenska, Johan Skinnars och Mikael Börjesson. I Briancon spelar Jimmy Jensen, men han är njurskadad.

De röda djävlarna från den lilla alpbyn var helt överlägsna Angers och ledde i tredje perioden med 7-0, matchen slutade 7-2 sen Briancon åkt på sex raka tvåminutersutvisningar i en skön fars under tredje perioden där det franska sekretariatet hade lika bra koll på siffrorna som vilken normalsvensk tredjeklass som helst.

Stor underhållning.

Och genuin äkta idrottsglädje, väldigt långt borta från all tänkbart hat.

(Du ser hockeydokumentärerna strax innan VM i Minsk inleds).

***

Tjafset om den uteblivna Mediaguiden?

Är det en väldigt intern bubbla som blåses upp av kollegor till bristningsgränsen?

Ja. Och nej,

Mediaguiden är ett viktigt arbetsredskap med massor av kontaktinfo för alla svenska fotbollsjournalister, i förlängningen också för klubbarna/spelarna som på ett enkelt sätt når ut.

Och i slutändan handlar det om att slutkonsumenten (det vill säga du och rätt många andra) får det du vill ha: spelarnas röster, åsikter, kommentarer.

Att försvåra den möjligheten är – onödigt. Dessutom väldigt otidsenligt. Svensk fotboll tjänar ingenting på att vara MINDRE tillgänglig. Inte på något vis.

Sen är jag själv lite gammaldags och ser fortfarande någon sorts ära och yrkesstolthet i att skapa mig min egen “telefonbok” med egna kontakter, det är så jag en gång fick lära mig att bygga upp kontaktbanker.

Men om jag nu vill nå en vänsterback i Kalmar FF så snart som möjligt så kanske jag inte har det numret i min bok och då är det givetvis enklare att gå via ett samlat verk.

Det som jag slås mest av i den här soppan med lättretade kollegor (få i vår värld är så känsliga för mothugg/kritik som journalister) på en flöjeln och representanter från SvFF/SEF på den andra är hur stelbent och oproffsigt hela händelsen skötts från ansvariga.

Istället för att vara lite lustigkurre på Twitter, istället för att hitta på någon vals om att “guiden finns digitalt” (ja, men skicka ut den då – om den finns!) och istället för att skylla på varandra hit eller dit…hur svårt är det för SvFF/SEF att lägga sig på rygg när man märker att det blivit lite snett och säga: sorry, det här var inte bra, vi har gjort en miss och vi kommer lösa det?

Det sägs inte om underlig Volvo på gala, det sägs inte om Friends-fiaskor och nu inte ens om en sketen trycksak.

Hur svårt kan det vara att erkänna ett litet, litet, litet misstag?

***

Även för en fotbollsman är det svårt att inte ryckas med i spänningen i hockeyns kvalserie.

Vilken dramatik det kommer att bli hela vägen in.

Slutspelet?

Jag vet inte, det blir lite för mycket “lokalsport” av det när de i Växjö och de i Luleå engagerar sig tungt – men egentligen inte så väldigt många andra.

***

Även i en liten fransk alpby som Briancon som pratar man helst om – Zlatan Ibrahimovic.

Han äger den franska ligan.

***

I Mats Gren har IFK Göteborg valt en man som sannerligen har rätt mycket att falla tillbaka på: allsvensk spelare, landsöagsman, lång och framgångsrik karriär utomlands, tränare på elitnivå.

Det kan du aldrig bortse från och tittar du på de flesta sportchefer i allsvenskan idag så har de alla lite av varje, men inte hela den paletten.

Sen har vare sig jag eller någon annan en aning om vad det kommer att innebära för Mats Gren och IFK Göteborg.

Alla jobb lever sina egna liv, även om du har varit med om mycket förut, och nu ställs Gren inför ett av tuffaste och mest utsatta jobben i svensk fotboll.

Jag tror att han kan vara stark nog att lösa det men går det dåligt på planen sitter han inte med samma fallhöjd som IFK-legenden Håkan Mild haft att tillgå, det är däremot säkert.

***

Bingo-Lotto gick alltså från sin unga fräscha satsning på Marie Serneholt till – Ingvar Oldsberg.

Tvära kast, det må jag säga.

***

Allsvenskan i helgen och våren är här på riktigt, även om vi kommer frysa arslet av oss.

***

Annars vallfärdar folk till Briancon sommartid för att följa riktigt tunga bergsetapper i Tour de France och utanför hockeyarenan fanns en rätt stor graffiti på Bernard Hinault.

Han är den senaste fransman som vunnit Tour de France.

Och sötrre hjälte än så är det svårt att finna hos sluttningsfolket.

Patrick Ekwall

Mitt rekord håller i sig - snart har det gått 10 år

Jag överlevde. Igen.

Och min spyfria period håller i sig, vilket är glädjande: inte sen en minnesvärd middag med Långe Lundh på skaldjursrestuarang i närheten av casinot i Estoril 2004 har jag kräkts.

Då hade jag blivit matförgiftad av en fruktsallad på hotellet någon timme innan och under middagen blev jag så svag att jag inte kunde hålla i en gaffel, Lundh var beredd att ringa en ambulans men jag vacklade istället ut och befriade kroppen från gifterna – rakt utanför restaurangens fönster där matgäster satt och njöt hummer och ceviche på räkor.

Detta alltså under EM i fotboll för tio år sen.

Därefter har det varit nära men icke.

Som nu i veckan.

Ska du bli risig i den där sjukdomen som vi inte ska nämna vid namn så rekommenderas inte att bli det under en arbetsdag som innefattar bilresa Stockholm-Ljungby tur och retur.

Om du nödvändigtvis känner att tolettbesök är ett måste och du absolut måste befinna dig på en idrottsarena: Sunnerbyhov i Ljungby är inte den första som du ska välja, om du har en valmöjlighet.

Jobbet – som är en del av fyra intervjuprogram/dokumentärer inför hockey-VM – gick utmärkt. Jag bet ihop.

Eller snarare (i detta fall), knep ihop.

Och en variant av Montezumas hämnd högg tag i mig dagarna därpå.

Men ingen kräkning.

På väg mot 10-årsjubileum i det fallet, sämre gick det för Seinfeld som ni minns:

[youtubeplay id=”IlLPAIrmqvE” size=”medium”]

***

Wayne Rooneys mål är sannerligen världsklass.

***

Hela den här soppan med Friends (eller French Arena som någon tycker att den ska heta nu) är på många sätt en röra, från början till slut.

Men om hela den svenska fotbollsrörelsen är nöjd och glad med hur den hanterats och hur mycket pengar som bara flugit iväg upp i det blå…ja, då den ju det.

Vi gnäller gärna på hur Uefa och Fifa styr och verkar, att de väldigt enkelt glider undan i stora frågor.

Men när svensk fotboll gjort en ekonomisk satsning som känns katastrofal, då är det media som synar och kritiserar – representanter för övrig svensk fotboll visslar lite lätt för sig själv och tycker att allting är kanon.

Alldeles oavsett om man får sitta med på “kamratmiddagar” eller ej. Eller snarare, framförallt om man får sitta med på dom.

***

Alex Schulman skriver också om den där sjukan som jag inte vill nämna vid namn. Och jag känner igen mig i varje ord.

***

Skattebetalarna 8 – Neulengbach 1 – som Perlskog uttryckte det på Twitter.

För exakt så är (eller blir) det ju när Tyresös löner ska räddas av samhällets lönegaranti.

Jag lider med de skickliga spelarna, för det är inte direkt deras fel att de blivit erbjudna bra löner av en ledning som levt i en fantasivärld.

Deras insatser borde förstås uppskattas för vad de är.

Men det är klart att den ekonomiska doping som Tyresö pysslat med är så omfattande att det blir svårt för många att glädjas åt framgångarna.

Det är en sak att köpa framgångar med pengar som finns.

En annan att handla på kredit utan att ha en rimlig möjlighet att betala.

***

Imorgon (måndag) kl 21 är det dags.

***

Sirius slår ut IFK Göteborg, Malmö FF har inga problem med BP, Elfsborg fortsätter att vinna cupmatcher på försäsongen och Helsingborg “lever” trots allt snack om svagare trupp och uselt ekonomiskt flöde.

Svenska Cupen är absolut intressant och det nya upplägget skapar ännu större intresse.

***

Med tanke på att Bolognas tränare inte hade en aning om vem Erik Friberg var så är det förstås starkt av Friberg att nu få speltid i Serie A.

***

Här är föregångaren till Rooneys drömmål:

[youtubeplay id=”UsbBSj4vm30″ size=”medium”]

***

Jag kämpar vidare.

Och ladar för en intressant resa med tvära kast och vådlig bilfärd längs serpentintunna alpvägar.

Utsätter mitt “record” som spyfri för ytterligare ett test, det ska erkännas.

Men efter att ha överlevt Troja-Piteå inför 1200 en sunkig tisdagskväll i Ljungby med magsjuka som ett mullrande vulkanutbrott inom dig.

Då fixar du det mesta.

 

 

 

Patrick Ekwall

Idiot!

Idiot, det är vad jag är.

Hur kunde jag vara så ofattbart korkad att jag överhuvudtaget nämnde det jag nämnde i förra inlägget?

Snacka om självmål.

Klart som fan att jag blev sjuk i bil på väg till reportage långt hemifrån, klart som fan jag bor på toaletten idag.

Ofattbart att jag kunde bjuda på det. Helt ofattbart.

***

RÄTTELSE:

Sebastian Rajalakso spelar fortfarande från start i sitt polska ligalag i Ekstraklasa.

Han är den enda svensk som är ordinarie.

Jag hade missat att Jagiellonia Bilaystok, som Rajalaksos lag heter, spelade måndagsmatch.

Ledsen för det och tack för info via Twitter från Joel Rajalakso.

Patrick Ekwall

TV-stjärna i snöbollsskandal

Jag ska inte nämna sjukdomens art eller namn, för den ska aldrig nämnas, den ska tystas bort – för så snart den börjar nämnas, någon går i början på november, så hugger den tag i ditt medvetande och du går liksom bara och väntar på att insjukna.

Givetvis inte särskilt allvarligt. Men illa nog i sin form.

Så när Wilma, 14 år, insjuknande i helgen och det blev som det blir med just den virussjukdomen…och vi ska, som sagt, inte gå in på en enda detalj…så kändes som om jag bara satt och väntade på att dras med.

Nu har det gått två dagar sen första “utbrottet” (om ni förstår vad jag vill säga) och jag har känt efter, jag har googlat inkubationtider och jag har trott att jag skulle åka dit vilken jävla sekund som helst.

Men ännu inga direkta tecken.

Jag vet inte om jag vågar andas ut.

Det är ett mentalt helvete.

***

Jag gillar Svenska Cupen av årets modell, gillar att en tung pjäs som SvT är inte och sänder och jag gillar att cupen rättat en mun efter matsäck, tagit del av en period på året då det fanns utrymme för tävlingsmatcher och inte bara stått och sneglat på tokiga norrmän och EN final.

***

När jag var tonåring så höll “alla” på Liverpool.

Det var på den tiden de vann precis allting och var lite av det som Man United varit under en lång period.

Nu märker jag tydligt att den generationen lever upp, inte minst via sociala medier, efter en hel del år i ett stort mörker: tänk att Liverpool aldrig har vunnit Premier League och då har Premier League funnits lika länge som jag har jobbat på TV4. I 20 år.

***

Malmö FF:s ledning gjorde en quickstep som hade fått Tony Irving att skina upp när de först förbjöd en banderoll om “nej till nazism” och sen – efter att snabbt ha tagit del av opinionen via alla tänkbara plattformar insåg att de låg pyrt till – godkände den.

Jag förstår att man ska vara försiktig med politiska budskap men nazism är inte “politik” i den bemärkelsen, det är en grogrund till rasism – den går ju liksom ut särskilja människor utifrån hur de ser ut eller vilken bakgrund de har.

***

Om Tyresö FF hade varit ett helt vanligt företag – hur hade styrelsemedlemmar agerat då?

Satsat hejvilt utan någon som helst täckning (1202 åskådare i snitt är inte det)?

Den eviga frågan är ju varför rutinerade företagsmänniskor tycker att de kan dribbla hur som helst i ett straffområde när de basar över ett fotbollslag, men aldrig skulle komma på tanken att göra det i ett etablerat företag.

Tyresös ledning har inte varit fartblind, den har varit tokblind. Och möjligen döv.

Jag håller med de, inte minst konkurrentklubbar, som känner att Tyresö har kört en galen ekonomisk doping som rätt många andra klubbar har fått lida för på alla sätt.

***

Du vet att det inte är lätt att vara domare när Guillermo Molins valde att slakta domaren efter sin utvisning mot Hammarby i cupmötet på gamla betong-Stadion.

När såg vi ett tydligare rött kort senast?

Jag har ingen aning om hur Molins kunde få det till att det var domarens fel? Ja, han kunde kanske ha fått en frispark i momentet innan men det innebär ju inte per automatik att man får sparka ned sin motståndare med berått mod. Som lagkapten, dessutom.

Och varför, varför, varför valde SvT att INTE visa bilderna från den situationen när de väl hade honom i studion?

***

När en allsvensk spelare väljer belgiska ligannumera  så vet man att det är en säker biljett – tur och retur.

Av de svenskar som är där så satt alla tre på bänken i helgen, varav Viktor Prodell (Mechelen) valde att bli utlånad till Elfsborg någon timme efter matchen.

Tom Pettersson satt hela matchen i sitt Oud-Heverlee och Pär Ericsson fick ett hyggligt inhopp för Mons.

Annat var det på Pär Zetterbergs tid, jäklar vilken kung han var i Anderlecht under några år…minns väldigt starkt resorna till Bryssel och hur han ägde belgisk fotboll från sin nr 10-position.

***

St Patricks Day!

***

[youtubeplay id=”ILYap03si90″ size=”medium”]

Ni som missat en modern klassiker: se Jose Mourinhos intervju efter förlustmatchen för Chelsea i helgen.

“I prefer not to speak” var hans team och ändå kunde han inte låta blir att – prata.

***

Har du möjlighet så måste du gå och se “Statsminister Özz Nujen”.

Träffsäkert, aktuellt och snyggt styrt från start till mål.

Läs mer HÄR.

***

Min söndagskrönika handlade om MMA och Alexander “The Mauler” Gustafsson.

Som jag gillar mycket.

Men:

Vad tycker fighters själva om att slå på en som ligger ned?

Du läser den HÄR

***

Stora dramatik denna morgon när TV-stjärna var inblandad i snöbolls-skandal rakt utanför mitt köksfönster.

Jag nämner inga namn.

Men det var skakande bilder.

***

Och vad hände med alla svenskar som drog till Ekstraklasa, den polska ligan?

Sebastian Rajalakso har fått spela en del tidigare men fanns inte med på bänken senast.

Johan Bertilsson kom in och spelade några minuter i senaste omgången, thats it.

På tal om “vad hände”…Martin Mutumba skrev på för turkiska Rizespor och har ännu inte varit med i ens en matchtrupp.

Oklart om han är skadad, ska sägas men är han på väg mot ett nytt “Ungern”?

Jag lider med killen, har varit i Rize en gång (Sverige spelade en handbollslandskamp där) och det är inget ställe man gärna åker tillbaka till, en timmes bilresa från Trabzon, inte särksilt långt från georgiska gränsen.

***

Jäklar. mår jag inte lite illa ändå?

Ska jag kräkas för första gången på nio år?

Fan, fan, fan, nu nämnde jag DET ordet också.

Nu är det nog kört.

Jag lägger mig i fosterställning och väntar in jäkelskapet.

 

Patrick Ekwall

Jag älskar att spela fotboll. Fortfarande.

Någonstans runt om ett hörn lurar en 50-årsdag; inte imorgon, inte i år men tillräckligt nära för att det ska kännas.

Femtio!

När jag var lite yngre…eller lite, väldigt MYCKET yngre…kände jag nog att 50-åringar var några som såg ut lite som Bobby Charlton och var ett steg närmare hemmet.

Jag vet inte om jag påminner om Bobby Charltons och det är ju dessutom oviktigt i sammanhanget, men än känner jag mig inte redo för något hem för “gamlingar”.

Därför satt jag där häromdagen, i ett småsunkigt omklädningsrum vid en konstgräsplan i Jakobsbergstrakten, och såg fram emot en träningsmatch i fotboll i småkyla, mörker och med rätt många lagkompisar som jag aldrig träffat förut.

Under hur många år har jag gjort det förut sen man började lukta på nån sorts seniorfotboll? 30 år?

Hur många gånger borde ha varit den sista?

Jag vet inte.

Jag älskar fortfarande att spela fotboll, även om det går (om möjligt) trögare och långsammare, även om med- och motståndare är 25 år yngre och springer i åttor kring mig – det finns fortfarande ingen roligare hobby, inget bättre sätt att lura kroppen att röra på sig och det finns fortfarande en go känsla i kroppen när man känner att man lyckats slå en godkänd passning, gjort en tunnel eller bara vara en del av ett lag.

Folk gnäller om att jag är för gammal och borde sluta spela, men jag förstår inte varför?

Varför är det alltid mera ok att spela golf eller lira tennis när man blivit lite äldre?

Skitsamma, livet är sällan så roligt som när man får spela lite fotboll. Även i slowmotion.

***

Hade det inte varit enklast att bara köra igång med kvartsfinalerna i Champions direkt?

Eller är Barcelona så risiga på riktigt att de kan tappa även på hemmaplan i en kvartsfinal med 2-0 att gå på?

***

Väldigt ofta får man en upplevelse av att Zlatan Ibrahimovic inte är på riktigt.

***

Hur många av Arsenals förluster genom åren har – enligt Arsene Wenger – varit någon annans fel?

***

Det är uppenbart att IFK Göteborg inte kommer att sitta lugnt ned i båten och hoppas att ett SM-guld seglar in från horisonten.

Värvningarna som de nu presenterat innebär ytterligare spets till ett lag som ändå fanns med i diskussionen redan innan.

Däremot är det förstås fortfarande så att vi ännu inte vet vad förlusten av en så pålitlig spelare/målskytt/kraft som Tobias Hysén kommer att betyda.

***

Hur trodde Svenska Fotbollförbundet att man skulle “komma undan” med att verbalt dribbla bort sitt egentliga ekonomiska resultat?

Som om Friends-affären inte var tillräckligt intressant att syna, på alla sätt.

Med tanke på SvFF:s lite väl trista rykte som någon som alltid stoppar ned huvudet i djup sand så var det inte sååååå smart och det är oförklarligt att ingen enkel PR-konsult eller (för den delen) helt vanlig människa kan resa sig upp på ett möte och säga: vänta lite, vi kanske inte ska göra exakt så här?

***

I vinter har jag dessutom försökt hinna köra en del futsal (love it!).

På torsdagar med vanliga gänget, däribland en hel del före detta elitspelare på allra högsta nivå och där man absolut är rätt sämst, men kämpar på.

På måndagar ibland med Verdana i nån korpserie vid Bosön och en och annan söndagmorgon i Stora Mossen med Danne Sahlins kompislag FC Ålsten.

***

Min senaste Getingen-krönika i Aregawi-gate läser du här.

***

Pontus Jansson känns på något vis redan förlorad för allsvensk fotboll.

***

FC Samp. – jag skriver förkortat, laget jag spelar för heter något längre och annorlunda men det är omöjligt att stava till – vann den där träningsmatchen med 2-1.

Motståndarnas enda mål kom när Kviborg ungefär vid mittlinjen drog en stenhård passning från tre meter rakt på mina kulor, lite lagom underifrån, så att bollen seglade vidare till en anfallare i friläge.

Makligt tempo. Men ändå 90 minuter och efteråt in i ett kommunalt omklädningsrum vars miljö knappast hade gjort dig särskilt mycket renare efter en dusch.

Men ändå så pass roligt att jag sitter där även nästa säsong.

 

Patrick Ekwall

Dutt-dutt-dutt och mycket mer än så gav inte den här landskampen

Mina boys uppe i berget, nere i gränderna. 

Med visst vemod tog jag tidigt i morse farväl av personalen på Divan, det var samma killar som (var känslan) jobbade dygnet runt och vi blev lite halvkompisar eftersom vi var de enda gästerna från söndag till torsdag.

Ankara gav inget inget intryck som skrek “jag måste åka tillbaka”,  det var lite för betonggrått och moloket för det, men uppe på berget och inne i de gränder som ringlade så fint nedåt hade vi det otroligt skönt: lokala kebabhak, små stånd med nöt- och fruktförsäljning och lite friskare luft än den avgasdimma som låg tjock över den turkiska huvudstaden.

Det var sannerligen ett fint litet andningshål under några intensiva arbetsdagar.

Men hem vill du alltid, gärna så fort som möjligt.

***

Otroligt tryck inne på 19:e Maj Stadion.

Träningsmatcherna i fotboll är precis vad de är.

Jag har sett en hel del genom åren och det har nästan alltid varit trötta, tysta, trista tillställningar.

Minns en i Kairo på en enorm arena som lockade tusen pers, men det finns många som aldrig riktigt engagerat.

Den jag fick uppleva på 19 Maj Stadion i Ankara igår var någonting helt annat och då talar jag om inramningen.

En fullsatt arena som gjorde allt för att bära fram sitt landslag med sånger, ljudvolym och väldigt fina små ljusspel med sina mobiltelefoner över sektion till sektion.

Jag har varit på fotboll i Turkiet många gånger förut så jag vet ju vilket tryck det kan bli, jag har tillochmed varit på vänskapsmatcher mellan Turkiet och Sverige förut (Markus Bergs “riktiga” debut i Istanbul) men det här var ändå lite speciellt – en stor gemensam hyllning till ett land, landslag, en nationalsport och den omåttligt populära Fatih Terim.

Då ska vi veta att det var ett stukat landslag som fullkomligt tokfloppat i det senaste VM-kvalet, där de blev fyra efter Holland, Rumänien och Ungern.

Det finns ett stort, varmt, rött fotbollshjärta som pumpar väldigt starkt i Turkiet och det är fint att se och höra.

***

Här satt jag

Jag satt och såg matchen på en liten röd stol, tre meter från den svenska bänken.

Du upplever matcher annorlunda från en sådan position och hade jag varit tränare hade jag nog altid velat se så mycket som möjligt uppe från läktaren.

Men det var överhuvudtaget en svårbedömd match om vi ska se till det svenska laget, bortsett från att du kunde ha suttit på månen och ändå se att det inte var särskilt bra.

Ett tydligt tecken på det är hur åsikterna tydligt går isär när det gäller vem eller vilka svenska spelare som var bra, mindre bra eller direkt dåliga. På sina håll hyllas Albin Ekdal för att ha tagit en given plats i ett kommande lag, på andra blev han underkänd som en av få.

Där jag satt kändes Alexander Kacaniklic piggare, fräschare och snabbare än på länge i landslaget men när jag lyssnade på vad som sades i studion hemma så blev han strimlad av Backe och Långe Lundh.

Det var en sådan match som det inte riktigt gick att få något grepp om och även om dåliga svar också är ett svar så vet jag inte vad dom här matcherna ger.

Erik Hamrén måste ju testa av spelare och för att testa av spelare så måste de få spela, det är möjligt att det är därför det blir så ostrukturerat , lite vilset.

Att flghtas in långt bort till Ankara sent en måndag, små träna på kvällen efter ligaspel, göra en vettg träning på tisdagen och sen rassla av 45 minuter mot ett uppeldat Turkiet…jag vet inte vad det ger egentligen?

Det är klart att du vill se att alting klaffar och att landslaget någonstans hittar tillbaka till ett grundspel som åtminstone kan påminna om lite trygghet.

Men det är nästan tre månader kvar till träningslandskamp, det är ett halvår till första kvalmatchen och i någon sorts experimentelvor så kan det säkert bli så här.

Även Erik Hamrén hade mått bättre av en seger och inte tredje raka förlusten på rad.

***

Det var mest synd om Marcus Berg.

Här var han äntligen tillbaka i landslaget efter en strålande period som målskytt i Panathinaikos.

Då fick han 45 minuter längst fram med en forwardskompis som under stora delar av halvleken var någonstans på mittplan för att dutta lite femmeters-passningar.

Och Berg som vi alla vet är giftig i djupet försökte och försökte och försökte visa att han ville ha bollen rakt fram men såg ett svenskt lag spela alibipassningar och enda gången jag såg en boll i djupled var när Sebastian Larsson drog iväg en boll mot en Zlatan som sprang mot hörnflaggan till.

Hur ska man bedöma Bergs insats, hur skull han överhuvudtaget kunna göra sig självrättvisa?

***

Just det där duttandet är något helt nytt, förmodligen för att smart spelande Turkiet snabbt var på sätt sida, men det enda det resulterade i var en missad passning till slut och en livsfarlig kontring emot oss.

Erik Hamrén måste få spelarna att spela utefter sina (bästa) resurser och det landslag vi ställde på benen rullar inte ut ett lag som Turkiet. Herregud, vi har ibland problem att rulla bort Färöarna och San Marino.

***

Sen är de lätt att vi hakar upp oss på sådant som inte var bra.

Ska vi vara helt ärliga så hade Sverige tre väldigt klara målchanser som kunde vara mål: Jimmy Durmaz skott som räddades på mållinjen, Zlatans nick från nära håll och det nickläge som Pontus Wernbloom definitivt borde ha gjort mål på.

***

Väl på hotellet i sena kvällen med en förhoppning om god natts sömn inför tidig revelj så fick det bli att skriva Getingen-krönika sedan det rullat upp ännu fler uppgifter i Abeba Aregawi-gate.

Frågar du mig så ser jag det som ett tydligt fall av medborgarskapsdoping och det blir intressant att se hur förbund, media och svenska folket behandlar den frågan nu.

Om någon sett tll att få ett svenskt pass på bedrägliga grunder, tycker vi då att det är OK att denna person tävlar för Sverge?

Läs krönikan HÄR.

***

Även om Rasmus Bengtsson inte hann hoppa högre än över en mattkant på Turkiets tidiga ledningsmål så tycker jag fortfarande att det är en mittback som är väldigt intressant för ett svenskt landslag.

Han är väldigt trygg och bra med bollen, klart giftig på offensiva fasta situationer, mycket snabb och bestämd i trängda situationer.

Jag ser gärna mer av Rasmus framöver i det här laget.

***

Det var väldigt rörande att se hur den turkiska publiken, Fatih Terim och några av Galatasary-spelarna kärleksfullt omfamnade Johan Elmander före, under och efter matchen.

Tydligt är att han gjort ett väldigt starkt och fint intryck under sin period i Gala och att många gärna hade sett honom kvar, innan han (mer eller mindre) tvingades flytta på grund av den nya omdebatterade utlänningskvoten.

***

1650 poliser på plats på arenan.

Etttusensexhundrafemtio!

Oklart varför, men de gillar sina poliser i Ankara.

Jag har aldrig sett så många poliser och polisbilar i rörelse eller stillastående i varenda gathörn som i den turkiska huvudstaden.

Landslagschefen Lasse Richt berättade att laget, som brukligt är, hade poliseskort till träning/match och att eskorten bland annat bestod av en buss. Proppfull med poliser.

***

Tankovic får order av Allbäck att göra sig klar för spel

Muamer Tankovic?

En del talade om att man såg en ljus framtid i landslaget och själv var han lite besviken på sitt inhopp och – vilket ju är så skönt att höra från en debuterande 19-åring – “lagets insats.”

Han fick en halvtimme på en kant och på den halvtimmen kunde du inte läsa av någon framtid i sus och dus.

En och annan snabb passning, en fixad hörna, ett par dribblingsförsök, någon missad passning, någon risig touch. Varken mer eller mindre.

Och jag vet inte riktigt vad vi egentligen hade förväntat oss på det inhoppet, det var 25 år sen Tomas Brolin frälste landslaget över en premiärnatt men those were the days och det händer inte längre på samma sätt.

Det som kändes bäst med Tankovic var att han han på kort med laget hann visa att han är att räkna med: som en i gänget med stark och positiv attityd, en skön träning där han inte tvekade att köra loss såväl med teknik, fart och kraft.

Och, ja, jag vill också se mer av Tankovic men gärna i en central roll.

***

Det här var sista gången som Uefa körde ett sådant här hafsigt måndag.onsdag-upplägg på träningslandskamper.

Framöver blir det bara lite längre Uefa-datum med dubbellandskamper.

***

Zlatan ville gärna spela, sa han.

Men skulle han ha gjort det?

Om vi nu ändå ville testa en del?

Zlatan vet vi var vi har och vad han kan men nu var han sliten, hade ryggont, lite loj och gick ibland så långt ned för a hämta boll att han upphävde turkidks offside.

Bättre att låta honom få vila, kan jag tycka även om fotbollsspelare alltid vill spela matcher.

***

Som sagt, tre månader, till nästa landskamp (Danmark i Parken den 28 juli).

Det kan hända väldigt mycket fram till dess, det vet vi. Spelare kan blomstra, bli friskare, hamna i flyt, börja ösa in mål. Eller tvärtom. Tre fotbollsmånader är en lång tid.

Det vi kan bara helt överens om är landslaget av idag är ett lag som behöver tid.

Och gärna en seger.

Danmark i Köpenhamn och starka Belgien på Friends…det finns en risk såklart att vi kan åka på två försmädliga förluster då också och jag tror inte vi vill åka till Wien i september inför en extremt viktig kvalmatch med fem förluster i bagaget.

***

Ett svenskt mål (Ola Toivonen, påpassligt och kliniskt är läget dök upp) när Zlatan inte befann sig på planen – när hände det senast?

***

…och snart börjar allsvenskan.

Ännu ett skäl till att det kan vara skönt att åka hemåt.

Patrick Ekwall

Så slutade "förhandlingen" med bilhandlaren från PSG

 

Jag är väldigt förtjust i våra gränder uppe på berget här i Ankara.

I dom finns allting du behöver.

I hus så rangliga och ruckliga att du får en känsla av att de ska rasa när som helst inhyses minst två eller tre små affärslokaler på nedre botten.

Det är små, små, små hål i väggen där man specialiserat sig på mjöl, tvål, silver, kaffe, tyger, trädgårdsredskap, kebab, skor eller antikt.

Alla med snäll och hjälpsam turkisk farbror som dricker te och blossar på Pall Mall utan filter.

Jag tycker bäst om diversebutikerna, de som är grändernas motsvarighet till Rusta, Galne Gunnar, Överskottsbolaget och vad de nu kan heta, de som har allt.

På jakt efter rakhyvel stegade jag in i sådan butik och på en yta mindre än en normal gästtoalett hittade jag mjölk, en spade, lottokuponfer, Hello Kitty-leksaker, plasthinkar, ett kilo köttfärs, en Besiktaströja, snören i olika kulörer, en kyckling, tvättmedel och en skylt på en begagnad grävskopa till salu med registreringsskylt täckt av gamla klistermärken på Hakan Sukur i Intertröja.

Snäll farbror rotade fram en engångshyvel bakom en påse studsbollar och en kartong torkade blommor och försökte samtidigt sälja in en trevlig bussresa till Izmir.

***

Stackars Erkan Zengin skulle alltså äntligen få starta i en landskamp, dessutom här i Turkiet där han är väldigt populär, och så blir han sjuk.

***

Ja, vi gillade verkligen vad vi såg av Muamer Tankovic i smålagsspelet på träningen igår, härliga snurrfinter och bra driv i kroppen.

Det är aldrig fel med spelare som har mod och kraft att våga visa i en ny miljö.

Men du ska förstås aldrig dra för stora växlar, allra minst av smålagsspel efter en trött träning där många hade gått av (Zlatan, bland annat) och resten kanske inte körde på i 120 km/h sen de insett startuppställningen på övningen dessförinnan.

Jag och många andra ska och VILL tro på en ung och driven spelare som Tankovic.

Men det är alltid orättvist att dra för stora växlar.

I det fallet har ju Zlatan Ibrahimovic helt rätt när han talar om att det är i klubblaget som unga spelare ska utvecklas, inte i landslaget.

Vi har jublat över “nya” spelare som fått chansen på senare tid, som Tobias Sana, John Guidetti, Emir Bajrami, Mathias Ranegie och ytterligare några, vi har talat om och trott på en ljus och stor framtid i landslaget.

Men en och annan landskamp är alltid nyckfullt att dra för stora växlar på, så länge det går som det går i klubblaget så blir det därefter.

Därför vore det orättvist att skicka iväg Muamer Tankovic till månen efter en träning (eller efter ett lyckat inhopp ikväll), även om det aldrig är fel att tro eller hoppas.

***

Att Areba Aregawi bara varit ute efter ett svenskt medborgarskap och de fördelar som du har med ett sådant i en fridrottsvärld (jämfört med ett etiopiskt) har i min värld varit givet från början.

Jag skrev om det redan i juni förra året och vill minnas att jag fick en del skit för det då. Läs krönikan HÄR.

En och annan friidrottsjournalist ville inte riktigt ta ställning, mest för att inte stöta sig med guldklimpen inför ett VM, vilket var fegt – jag tror inte att de kan ha tagit miste på hur det låg till när Aregawi valde att dra till Etiopien så snart medborgarskapet var klart och dessutom skriva sig där med väldigt mycket förmånligare skattevillkor.

Det är ett klassiskt fall av medborgarskapsdoping.

***

Om ni hade missat det:

Isaksson – Seb Larsson, Rasmus Bengtsson, Antonsson, Pierre Bengtsson – Durmaz, Ekdal, Wernbloom, Kacaniklic – Zlatan, Berg.

Jag är mest nyfiken på Twente-Bengtsson, där har vi en spelande mittback som under lång period visat hög klass med stor pondus i sitt spel (lagkapten) – kan han överföra allt det till spel i landslaget?

Och Marcus Berg som fått ett lyft i Panathinaikos och som vi vet är en striker av hög klass när han är skadefri och i form, vi kan behöva en spelare som tar upp kampen med Elmander och som är både stark i djupled och i straffområdet.

***

Turkiska tidningen Hürriyet presenterade en svensk laguppställning idag som innehöll bland andra Emil Krafth, Martin Olsson (som inte är här), Rasmus Elm (som är skadad) och Johan Elmander (som ju inte direkt vara nära en startplats efter träningen igår).

Då har man inte ägnat mycket tid och känsla på att leta upp korrekta uppgifter.

***

Det fanns de som förundrade sig över att landslaget filade på försvarsuppställning vid frispark, med mur, igår.

Jag kan inte påstå att jag tyckte det var särskilt iögonfallande eller annorlunda.

Rätt ofta har jag åtminstone varit med om det på väldigt mycket lägre nivå och det är svårt att förtränga eftersom jag alltid fick vara en av dom som fick stå och frysa i muren…

***

Landskampen på 19 Maj Stadion är den första som Turkiet spelar utanför Istanbul på över tio år.

Biljetterna såldes slut på trekvart och som vanligt på fotboll i Turkiet så kommer det bli ett jäkla drag, vilket ju bara är kul, inte minst när det handlar om en träningslandskamp.

Jag har dessutom en känsla av att det kommer bli åka av även inne på planen för svensk del, vi måst vara förberedda på det.

***

Det blev ett nytt litet exklusivt möte med Zlatan inför landskampen och som (oftast) rätt avslappnat.

Om ni vill veta mer om hur det gick med den där förhandlingen om att köpa/sälja en bil, sen kamerorna släckts, så kan jag berätta att den aldrig blev av.

***

När jag pratade skägg med Rasmus Bengtsson, han hade riktigt rött sjörövaraktigt, och påpekade att det kanske inte hade samma täta kraft som Olof Mellbergs…då jämförde Rasmus istället med Lundhs.

***

Lille-Anders iscensatte en kvällsresa i Ankara downtown igår, där huvudmålet var en “bra restaurang”.

Han lotsade oss till gata med plastiga kebabhak som hade inkastare, plastbestick och endast serverade vatten och läsk.

Därefter en vådlig resa med blind taxichaufför genom mörka och smått ödelagda gator längs diplomatbyggnader innan vi kunde stega in på svår fiskrestaurang som var creme de la creme.

Men jag och Sundberg var helt överens om att Lille-Anders kommit billigt undan på resans gång, om Långe Lundh varit med hade han tappat det långt innan vi klev in i den blindes taxibil.

Nu blev det godkänt till slut, men kontentan är ändå – för framtida bruk eller om du själv hamnar i samma situation: lita aldrig på österlenson från Svenstorp som guide i turkisk huvudstad.

Här upp på berget, nere i gränderna, där känner han sig mer som hemma.

Patrick Ekwall

BILDEXTRA: En utsikt över Ankara

Vi bor uppe på berget.

Och utsikten var utsökt idag när solen tittade fram över Ankara och spred ett vackert ljus.

…vilket gav fotograf “Mr Johan” all anledning att putsa linsen.

Ned från berget och vårt spöklika Divan ringlar sig små sköna gränder och jag är lite svag för gränder med intressant kommers a la allting.

Den här butiken hade för övrigt Tomas Axnér älskat med gamla stolar, oklart om någon var av dansk design. Däremot fick jag en känsla av att den fina räknemaskinen till höger mellan två stolar var en gammal Facit.

Landskampen går på 19 Maj Stadion i Ankara, en arena som har sett sina allra bästa dagar. Klart sliten. Det är Turkiets första hemmalandskamp utanför Istanbul på tio år och det är utsålt sedan länge.

Jag, Lille-Anders och Sundberg gick runt hörnet idag på en lokal kebaberia där skön servispersonal plockade fram grym tomatsallad, “turkish kebab” och vars en limpa vitt bröd. Smakade kanon.

Rundade av kvällen på den marknad som finns utanför hotellet med ett gäng sådana här favoritnötter.  En hel påse för två pengar.

Den här liraren ville att jag skulle gå loss på en firre till bra pris, men jag tackade nej.

…men det blev ett kilo apelsiner av den här här snubben (som för övrigt var lite lik Janne Scherman). Tre pengar ville han ha och det fick det vara värt. Åtminstone för bildens skull. Och utsikten.

Patrick Ekwall

Tankovic är Tankovic, ingen annan

Vårt hotell här i Ankara heter Divan och är just jävligt divigt; ett 400 år gammalt upprustat citadell uppe på en höjd över den turkiska huvudstaden, kolonial inredning med en inglasad innergård vars takhöjd når 20 meter.

Fantastiska unika rum, härlig personal och frukost över meny, serverad på silverbricka.

Men det är bara vi här.

När jag behövde gör en klassisk Perlskog – vilket var wifirelaterat, jag vill betona det – och byta rum i morse så påpekade mannen i receptionen att “vi har 90 rum men bara fyra som bor här i natt, it is you, Mr Sundberg,  Mr Johan and Mr Andersson”.

Fyra från TV4, helst själva på hela hotellet och vi kan höra hur det ekar mellan väggar och tak när vi pratar med varandra.

Ingen aning om varför.

Har någon mördats i korridorerna? Spökar det? Råttor i maten?

Vad är det vi inte vet?

Just nu sitter vi alla samlade i enorma skinnmöbler nere i solgården och det känns som om det är någonting vi borde veta, men inte vet.

Jag sätter beredd till (de delvis köpta) tänderna för att försvara mig när det dyker upp någon lirare i rustning på etage 2 som med blodig yxa kastar sig över oss, hugger ihjäl vilt för att sen äta upp Lille-Anders levande.

Det är inte så otäckt som den gången jag, Huligan-Mange och Långe Lundh övernattade på den sydafrikanska vischan i små rangliga bungalows, där det blåste snålt in genom sprickor och där ljudkulissen utgjordes av skällande arga vildhundar.

Men jag får mest en känsla av att här, bakom stenmurarna, kommer ingen kunna höra oss skrika här på Hotel Divan Cukurhan.

Fotograf “Mr Johan” avnjuter frukost, lite för sig själv…

***

Muamer Tankovic var förstås ett självklart villebråd för svenska journalister denna kväll, på en av Gencerbiriglis träningsplaner.

Han verkade trivas med det.

Självförtroendet gick att ta på, glädjen att vara med likaså och möjligen även ögonblicket att få stå i centrum.

Det sägs, lite schablonmässigt, att “alla” nya unga spelare är likadana i det avseendet.

Men jag tycker inte att det stämmer.

Jag kan känna att alla är unika, även om det finns ett inneboende självförtroende – men vilken ung svensk spelare som blivit uttagen till A-landslaget har inte haft ett gott självförtroende? Oavsett om man är född på 90-talet eller på 50-talet. Det säger väl sig självt?

Allt sedan Zlatan var med första gången på riktigt, till en landskamp mot Schweiz i Geneve, har jag på nära håll haft förmånen att följa nya, unga svenska spelare – sprungna är en ny svensk fotbollsmiljö med nysvenska rötter – i A-landslaget.

Vi skulle mycket väl kunna tala om “Zlatan-generationen” även om Martin Dahlin, Thomas Ravelli, Stefan Schwarz, Henrik Larsson, Anders Limpar och andra framgångsrika landslagsmän inte hade helsvensk föräldrabakgrund.

Men alla i Z-generationen är inte likadana.

Om John Guidetti, Jimmy Durmaz och Muamer Tankovic är väldigt rätt fram och orädda inför möte med andra människor så är Tobias Sana, Emir Bajrami och framförallt Alexander Kacaniklic tvärtom lite mindre benägna att prata mycket .

Det var samma känsla i det U17-landslag som hade sådan framgång i VM…vissa väldigt framåt, andra raka motsatsen.

Muamer Tankovic är Muamer Tankovic och ska förstås få lov att fortsätta vara det.

***

Vad är oddsen på att du kan sitta nedsjunken i en plyschsoffa i Ankara när Disco berättar att han har bott i en någon minimal bergsby ute i skogarna och TT:s Niclas Green häpet förklara att i den bergsbyn har han också bott när han var tillsammans med BERITH ÖRN och det visar sig att Disco på allvar känner denna BERITH ÖRN och även hennes bror BJÖRN ÖRN?

En på miljarden?

Nu förstår jag förvisso att alla som någon gång hört talas om någon som heter BERITH ÖRN sällan glömmer just det namnet (eller BJRÖN ÖRN) men det är ändå ofattbart vad världen kan vara liten ibland.

***

När Martin Olsson tackade nej på grund av skada så satt vi alltså här i Ankara med en trupp som består av fem forwards och två ytterbackar.

Varav en är en klockren rookie, Emil Krafth. Och den andra är Pierre Bengtsson.

Oscar Wendt och Micke Lustig är skadade. Behrang Safari vill inte vara med, Då är det som läget är.

Johan Larsson och Mattias Johansson tycks uppenbarligen inte vara spelare som Erik Hamrén gärna vill ha med och just nu är vi nog nere och gräver på Nisse Johansson-nivå igen. Även om han var en blixtlösning mot Österrike borta och jag kan tänka mig att Erdin Demir ligger före i valet om vänsterback.

Jag utgår från att Sebastian Larsson blir högerback mot Turkiet, om inte Krafth kastas rätt ut i elden. Då frigörs det dessutom möjligheter för Hamrén att få med Jimmy Durmaz och/eller Erkan Zengin från start.

***

BERITH ÖRN!

***

Jag gillar att 19-årig Tankovic kallar Zlatan för en “skön grabb” i intervjun med mig.

***

Turkiets landslag har samlats i – Istanbul.

Först idag anländer de till Ankara.

Därför var det förstås extra fokus på Sverige även från turkisk sida här i Ankara.

Vilket i sin tur gav ett skönt kaos när alla vi i mediapacket inväntade vanlig mixed zone i ännu ett av dessa rum med sådana där stora bylsiga soffor och de turkiska arrangörerna hade snällt dukat upp kakor och kaffe i ett minimalt rum dit 712 turkiska TV-kameror trängt sig in.

Om fotbollschef Lasse Richt kommit dit med ett gäng svenska spelare så hade han…ja, det hade åtminstone blivit en syn väl värd att skåda.

Nu förvarnades Sverige (av någon, fråga mig inte vem) och det blev istället en mixad xon ute på planen dit ett lämmeltåg av turkiska mediarepresentanter rusade (även det en syn) för att få en skymt av – Zlatan.

Allt annat visade sig vara ointressant.

Jimmy Durmaz sa att de ställde et par pliktskyldiga frågor till honom, sen ville de bara veta allt om Zlatan.

Ungefär som det kan vara hemma.

När turkarna fick veta att Zlatan Ibrahimovic inte fanns på plats utan rehabade på hotellet så fick de ta vad de fick ta och ett helt gäng passade på att intervjua Albin Ekdal…och när Albin efter några frågor insåg att de trodde att han var Ola Toivonen….well, han såg inte helt nöjd ut.

Lämmeltåget….

***

Jimmy Durmaz och Erkan Zengin anlände förstås till spelarhotellet i Erkans vita Panamera. Som lika självklart har initialerna EZ på nummerplåten.

***

Zlatan Ibrahimovic såklart, säkert i åtminstone 45 minuter.

Sen tror jag att Hamrén mycket gärna vill se såväl Marcus Berg som Muamer Tankovic. Sannolikt även Ola Toivonen. Och då finns fortfarande Johan Elmander kvar bland forwards i truppen.

***

Albin Ekdal, Oscar Hiljemark, Rasmus Elm och Pontus Wernbloom slåss om två platser på ett centralt mittfält här i Ankara, nu när Anders Svensson lagt ned landslag och Kim Källström sitter skadad i London.

***

Grådassigt och runt 14 grader på dagen i Ankara, svinkallt kvällstid.

Men innanför murarna på Divan är det varmt.

Tyst. Ödsligt. Och mörkt.

***

BERITH ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRN!

 

 

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Därför är detta en dag som känns lite extra

Noga räknat så tror jag at det här jobbet tagit mig till Istanbul åtta gånger. Eller möjligen nio.

Första gången i skarven mellan 80- och 90-talet när jag och kollega Larne Wallisson (DN) tog en specialare via turistort utanför Izmir som vi sen kombinerade med Malmö FF:s europacupmöte med Besiktas på Inönu, som ligger likt en gladiatorarena med utsikt över Bosporen.

Sen har det blivit en hel del landskamper, reseprogram och möten med Kennet Andersson (Fenerbahce), Johan Elmander (Galatasray) och Samuel Holmén (då i Istanbul BB).

Jag har blivit betuttad i Istanbul, vilket inte är särskilt svårt eftersom det är en sagolik stad på alla sätt.

Men den här gången, den här Turkietresan, den här landskampen: Ankara.

Huvudstaden, för första gången.

Om det alltid är något speciellt med Istanbul, så är det samma sak med något nytt.

***

Idag var dagen då jag hade mitt eget söndagsuppslag i Getingen.

Nästan så att det kändes svårt att riktigt ta in när jag slog upp tidningen.

Jag känner mig hedrad och glad över att ha fått den här möjligheten, men tillåter mig även känna lite stolthet.

Under drygt 30 år i branschen har jag hunnit med att göra TV i alla dess former från alla tänkbra stora mästerskap, jag har producerat ett 30-tal TV-dokument, jag har bloggat på en och samma adress i nio år och jag har haft förmånen att göra väldigt mycket som jag vet är få förunnat.

Men när jag steg in på Kvällspostens sportredaktion som finnig 16-åring så drömde jag nog mest om att en dag få ha ett eget uppslag med egen krönika i en stor tidning.

Därför känns det lite extra.

Det var inte direkt det som min klassföreståndare i högstadiet, en elak fan vid namn Anders Hallonsten, trodde eller förväntade sig när han i ett av sina utbrott snällt förklarade inför klassen att “det kommer aldrig bli någonting av dig” när jag hade ifrågasatt hans bryska metoder.

Och när jag tänker efter så var det kanske inte riktigt vad man kunde förvänta sig av en kille från Lindängens ghetto, uppväxt under knapra förhållanden.

Men jag har jobbat hårt för att nå dit jag är idag, ingen kan säga annat och jag är glad och tacksam över att min devis “vill du, så kan du” till stor del slagit ut.

Den gäller, för övrigt, för alla. Oavsett bakgrund, utbildning eller förutsättningar. Och (nästan) oavsett målsättning.

Nog om det nu.

Jag ville mest säga att jag är nöjd och glad över att jag nu får göra det här krönikeuppslaget i Getingen.

Och någonstans hoppas jag att Christer Björkman (som en gång hjälpte mig upp på redaktionen) och Birger Buhre (som var en stor inspirationskälla) kan köpa tidningen uppe i sin himmel.

***

Det känns inte helt betryggande för Erik Hamrén att Fulhams nye tränare, den beryktade Felix Magath, valt att sätta såväl Muamer Tankovic som Alexander Kacaniklic på läktaren.

Framförallt verkar Kacaniklic helt hamnat i kylan sen Magath tog över och då talar vi ändå om en spelare som varit ordinarie ett svenskt landslag ganska länge nu.

Å andra sidan vet man aldrig med Magath, han kan byta ut ett helt lag över en natt och låta resten springa runt ett hus som straff.

***

Kulan i luften!

Härligt att ta del svenska matcher i mars som ändå har större betydelse än vänskapskaraktär.

Ett och annat intressant resultat gick att avlösa innan jag satte mig på ett flygplan för att skriva dessa rader.

Som att Nicklas Hult möjligen är tillbaka efter den långa svacka han haft sen lårskadan, hattrick mot Östersund.

Eller att såväl IFK Norrköping och Helsingborg just nu inte har lag som kommer at föra dom säkert högt i en allsvensk tabell.

Men vi är där vi är, glöm inte det.

Läser man av en och annan text från Malmö FF:s 7-1-seger mot Degerfors så dår du inte bara en känsla av att MFF besegrat Bayern München utan också att Malmö i stort sett vunnit allsvenskan och Mackan Rosenberg på tretton minuter jämfördes med Leo Messi.

Hårdraget, men nästan så.

Om en månad vet vi ungefär var alla lag står och om ytterligare åtta har det hunnit hända en hel del.

Fram till dess vet inte inte särskilt mycket och det är ju det som är en del av charmen med allsvenskan.

***

Senast Mathias Ranegie gjorde mål, för Udinese mot Milan 2012, så blev han landslagsman.

Det gick förstås sådär, minns Färöarna borta med rysningar.

Men om Ranegie hamnar rätt och når samma höga klass som han gjorde under en period i allsvenskan, då ska det bli intressant att se vad som händer.

Två mål för Watford igår var sjävklart en lättnad för honom efter en svacka som känts evighetslång.

***

Landskampen mot Turkiet i Ankara på onsdag blir oerhört intressant om man nu uppskattar at följa landslaget och dess framtid.

Erik Hamrén vet att han måste förnya, åtminstone här och där…sen vet vi inte om det handlar om spelar vi aldrig sett i landslaget förut eller om spelare som vi sett tidigare men som får större utrymme (Jimmy Durmaz, Rasmus Bengtsson, Ola Toivonen).

Jag utgår från att Albin Ekdal blir en “ny Anders Svensson” men vem ska spela vid hans sida?

När Micke Lustig är borta med skadeproblem, vem blir högerback på onsdag?

Vilka kantspelare ligger bäst till?

Hittar Hamrén till slut ett mittbackspar som han fastnar vid i sitt ständiga letande på de positionerna?

Hur kompletterar vi Zlatan Ibrahimovic längst fram? Kör vi 4-4-2 (som oftast under 2013) eller 4-2-3-1 med Elmander-typen längst fram? Är en pånyttfödd Toivonen högaktuell igen och i sådana på vilken position, kanske längst fram som i Rennes? Var kommer vi att få se Muamer Tankovic, mittfält eller forward?

I veckor och månader är det lång tid till Sveriges första tävlingslandskamp men Erik Hamrén har bara tre matcher (Turkiet, Danmark och Belgien innan sommaren) på sig innan det smäller och när det väl säger pang i september så är det alltså en ytterst viktig kvalmatch mot Österrike på borta plan som väntar.

Intressant, eller hur?

***

Det var inte särskilt längesen som många av oss promenerade på Kievs gator och torg och allting var frid och fröjd, därför känns den otäcka och trista utvecklingen i landet väldigt mycket “närmare” än när andra länder har brakat samman.

***

Eftersom Långe Lundh helt har blivit en studioråtta så blir det jag och Fotbollskanalens Andreas Sundberg som är på plats där det händer den här gången: Lundh står med Backe och Anna Brolin en studio på Tegeluddsvägen.

Men jag litar på att Sundberg är på hugget och att vi två hoppas kunna leverera ett par On Tour inför matchen.

***

Min Taxi Stockholm-kille förklarade på vägen ut till Arlanda att han studerat i Ankara under 11 år.

Han rekommenderade stora fina bakverk som helst skulle avnjutas i ett sånt där torn som snurrar med utsikt över staden, men det är inte riktigt min grej.

Däremot gärna en kebab.

Och i Ankara gäller vare sig döner eller shish, det ska vara Iskenderkebab, hälsar min man bakom ratten i Stockholm.

Man kan alltid lita på taxikillarna, oavsett vart du ska resa. Överallt.

 

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå