Mina boys uppe i berget, nere i gränderna.
Med visst vemod tog jag tidigt i morse farväl av personalen på Divan, det var samma killar som (var känslan) jobbade dygnet runt och vi blev lite halvkompisar eftersom vi var de enda gästerna från söndag till torsdag.
Ankara gav inget inget intryck som skrek “jag måste åka tillbaka”, det var lite för betonggrått och moloket för det, men uppe på berget och inne i de gränder som ringlade så fint nedåt hade vi det otroligt skönt: lokala kebabhak, små stånd med nöt- och fruktförsäljning och lite friskare luft än den avgasdimma som låg tjock över den turkiska huvudstaden.
Det var sannerligen ett fint litet andningshål under några intensiva arbetsdagar.
Men hem vill du alltid, gärna så fort som möjligt.
***
Otroligt tryck inne på 19:e Maj Stadion.
Träningsmatcherna i fotboll är precis vad de är.
Jag har sett en hel del genom åren och det har nästan alltid varit trötta, tysta, trista tillställningar.
Minns en i Kairo på en enorm arena som lockade tusen pers, men det finns många som aldrig riktigt engagerat.
Den jag fick uppleva på 19 Maj Stadion i Ankara igår var någonting helt annat och då talar jag om inramningen.
En fullsatt arena som gjorde allt för att bära fram sitt landslag med sånger, ljudvolym och väldigt fina små ljusspel med sina mobiltelefoner över sektion till sektion.
Jag har varit på fotboll i Turkiet många gånger förut så jag vet ju vilket tryck det kan bli, jag har tillochmed varit på vänskapsmatcher mellan Turkiet och Sverige förut (Markus Bergs “riktiga” debut i Istanbul) men det här var ändå lite speciellt – en stor gemensam hyllning till ett land, landslag, en nationalsport och den omåttligt populära Fatih Terim.
Då ska vi veta att det var ett stukat landslag som fullkomligt tokfloppat i det senaste VM-kvalet, där de blev fyra efter Holland, Rumänien och Ungern.
Det finns ett stort, varmt, rött fotbollshjärta som pumpar väldigt starkt i Turkiet och det är fint att se och höra.
***
Här satt jag
Jag satt och såg matchen på en liten röd stol, tre meter från den svenska bänken.
Du upplever matcher annorlunda från en sådan position och hade jag varit tränare hade jag nog altid velat se så mycket som möjligt uppe från läktaren.
Men det var överhuvudtaget en svårbedömd match om vi ska se till det svenska laget, bortsett från att du kunde ha suttit på månen och ändå se att det inte var särskilt bra.
Ett tydligt tecken på det är hur åsikterna tydligt går isär när det gäller vem eller vilka svenska spelare som var bra, mindre bra eller direkt dåliga. På sina håll hyllas Albin Ekdal för att ha tagit en given plats i ett kommande lag, på andra blev han underkänd som en av få.
Där jag satt kändes Alexander Kacaniklic piggare, fräschare och snabbare än på länge i landslaget men när jag lyssnade på vad som sades i studion hemma så blev han strimlad av Backe och Långe Lundh.
Det var en sådan match som det inte riktigt gick att få något grepp om och även om dåliga svar också är ett svar så vet jag inte vad dom här matcherna ger.
Erik Hamrén måste ju testa av spelare och för att testa av spelare så måste de få spela, det är möjligt att det är därför det blir så ostrukturerat , lite vilset.
Att flghtas in långt bort till Ankara sent en måndag, små träna på kvällen efter ligaspel, göra en vettg träning på tisdagen och sen rassla av 45 minuter mot ett uppeldat Turkiet…jag vet inte vad det ger egentligen?
Det är klart att du vill se att alting klaffar och att landslaget någonstans hittar tillbaka till ett grundspel som åtminstone kan påminna om lite trygghet.
Men det är nästan tre månader kvar till träningslandskamp, det är ett halvår till första kvalmatchen och i någon sorts experimentelvor så kan det säkert bli så här.
Även Erik Hamrén hade mått bättre av en seger och inte tredje raka förlusten på rad.
***
Det var mest synd om Marcus Berg.
Här var han äntligen tillbaka i landslaget efter en strålande period som målskytt i Panathinaikos.
Då fick han 45 minuter längst fram med en forwardskompis som under stora delar av halvleken var någonstans på mittplan för att dutta lite femmeters-passningar.
Och Berg som vi alla vet är giftig i djupet försökte och försökte och försökte visa att han ville ha bollen rakt fram men såg ett svenskt lag spela alibipassningar och enda gången jag såg en boll i djupled var när Sebastian Larsson drog iväg en boll mot en Zlatan som sprang mot hörnflaggan till.
Hur ska man bedöma Bergs insats, hur skull han överhuvudtaget kunna göra sig självrättvisa?
***
Just det där duttandet är något helt nytt, förmodligen för att smart spelande Turkiet snabbt var på sätt sida, men det enda det resulterade i var en missad passning till slut och en livsfarlig kontring emot oss.
Erik Hamrén måste få spelarna att spela utefter sina (bästa) resurser och det landslag vi ställde på benen rullar inte ut ett lag som Turkiet. Herregud, vi har ibland problem att rulla bort Färöarna och San Marino.
***
Sen är de lätt att vi hakar upp oss på sådant som inte var bra.
Ska vi vara helt ärliga så hade Sverige tre väldigt klara målchanser som kunde vara mål: Jimmy Durmaz skott som räddades på mållinjen, Zlatans nick från nära håll och det nickläge som Pontus Wernbloom definitivt borde ha gjort mål på.
***
Väl på hotellet i sena kvällen med en förhoppning om god natts sömn inför tidig revelj så fick det bli att skriva Getingen-krönika sedan det rullat upp ännu fler uppgifter i Abeba Aregawi-gate.
Frågar du mig så ser jag det som ett tydligt fall av medborgarskapsdoping och det blir intressant att se hur förbund, media och svenska folket behandlar den frågan nu.
Om någon sett tll att få ett svenskt pass på bedrägliga grunder, tycker vi då att det är OK att denna person tävlar för Sverge?
Läs krönikan HÄR.
***
Även om Rasmus Bengtsson inte hann hoppa högre än över en mattkant på Turkiets tidiga ledningsmål så tycker jag fortfarande att det är en mittback som är väldigt intressant för ett svenskt landslag.
Han är väldigt trygg och bra med bollen, klart giftig på offensiva fasta situationer, mycket snabb och bestämd i trängda situationer.
Jag ser gärna mer av Rasmus framöver i det här laget.
***
Det var väldigt rörande att se hur den turkiska publiken, Fatih Terim och några av Galatasary-spelarna kärleksfullt omfamnade Johan Elmander före, under och efter matchen.
Tydligt är att han gjort ett väldigt starkt och fint intryck under sin period i Gala och att många gärna hade sett honom kvar, innan han (mer eller mindre) tvingades flytta på grund av den nya omdebatterade utlänningskvoten.
***
1650 poliser på plats på arenan.
Etttusensexhundrafemtio!
Oklart varför, men de gillar sina poliser i Ankara.
Jag har aldrig sett så många poliser och polisbilar i rörelse eller stillastående i varenda gathörn som i den turkiska huvudstaden.
Landslagschefen Lasse Richt berättade att laget, som brukligt är, hade poliseskort till träning/match och att eskorten bland annat bestod av en buss. Proppfull med poliser.
***
Tankovic får order av Allbäck att göra sig klar för spel
Muamer Tankovic?
En del talade om att man såg en ljus framtid i landslaget och själv var han lite besviken på sitt inhopp och – vilket ju är så skönt att höra från en debuterande 19-åring – “lagets insats.”
Han fick en halvtimme på en kant och på den halvtimmen kunde du inte läsa av någon framtid i sus och dus.
En och annan snabb passning, en fixad hörna, ett par dribblingsförsök, någon missad passning, någon risig touch. Varken mer eller mindre.
Och jag vet inte riktigt vad vi egentligen hade förväntat oss på det inhoppet, det var 25 år sen Tomas Brolin frälste landslaget över en premiärnatt men those were the days och det händer inte längre på samma sätt.
Det som kändes bäst med Tankovic var att han han på kort med laget hann visa att han är att räkna med: som en i gänget med stark och positiv attityd, en skön träning där han inte tvekade att köra loss såväl med teknik, fart och kraft.
Och, ja, jag vill också se mer av Tankovic men gärna i en central roll.
***
Det här var sista gången som Uefa körde ett sådant här hafsigt måndag.onsdag-upplägg på träningslandskamper.
Framöver blir det bara lite längre Uefa-datum med dubbellandskamper.
***
Zlatan ville gärna spela, sa han.
Men skulle han ha gjort det?
Om vi nu ändå ville testa en del?
Zlatan vet vi var vi har och vad han kan men nu var han sliten, hade ryggont, lite loj och gick ibland så långt ned för a hämta boll att han upphävde turkidks offside.
Bättre att låta honom få vila, kan jag tycka även om fotbollsspelare alltid vill spela matcher.
***
Som sagt, tre månader, till nästa landskamp (Danmark i Parken den 28 juli).
Det kan hända väldigt mycket fram till dess, det vet vi. Spelare kan blomstra, bli friskare, hamna i flyt, börja ösa in mål. Eller tvärtom. Tre fotbollsmånader är en lång tid.
Det vi kan bara helt överens om är landslaget av idag är ett lag som behöver tid.
Och gärna en seger.
Danmark i Köpenhamn och starka Belgien på Friends…det finns en risk såklart att vi kan åka på två försmädliga förluster då också och jag tror inte vi vill åka till Wien i september inför en extremt viktig kvalmatch med fem förluster i bagaget.
***
Ett svenskt mål (Ola Toivonen, påpassligt och kliniskt är läget dök upp) när Zlatan inte befann sig på planen – när hände det senast?
***
…och snart börjar allsvenskan.
Ännu ett skäl till att det kan vara skönt att åka hemåt.