Första gången i skarven mellan 80- och 90-talet när jag och kollega Larne Wallisson (DN) tog en specialare via turistort utanför Izmir som vi sen kombinerade med Malmö FF:s europacupmöte med Besiktas på Inönu, som ligger likt en gladiatorarena med utsikt över Bosporen.
Sen har det blivit en hel del landskamper, reseprogram och möten med Kennet Andersson (Fenerbahce), Johan Elmander (Galatasray) och Samuel Holmén (då i Istanbul BB).
Jag har blivit betuttad i Istanbul, vilket inte är särskilt svårt eftersom det är en sagolik stad på alla sätt.
Men den här gången, den här Turkietresan, den här landskampen: Ankara.
Huvudstaden, för första gången.
Om det alltid är något speciellt med Istanbul, så är det samma sak med något nytt.
***
Idag var dagen då jag hade mitt eget söndagsuppslag i Getingen.
Nästan så att det kändes svårt att riktigt ta in när jag slog upp tidningen.
Jag känner mig hedrad och glad över att ha fått den här möjligheten, men tillåter mig även känna lite stolthet.
Under drygt 30 år i branschen har jag hunnit med att göra TV i alla dess former från alla tänkbra stora mästerskap, jag har producerat ett 30-tal TV-dokument, jag har bloggat på en och samma adress i nio år och jag har haft förmånen att göra väldigt mycket som jag vet är få förunnat.
Men när jag steg in på Kvällspostens sportredaktion som finnig 16-åring så drömde jag nog mest om att en dag få ha ett eget uppslag med egen krönika i en stor tidning.
Därför känns det lite extra.
Det var inte direkt det som min klassföreståndare i högstadiet, en elak fan vid namn Anders Hallonsten, trodde eller förväntade sig när han i ett av sina utbrott snällt förklarade inför klassen att “det kommer aldrig bli någonting av dig” när jag hade ifrågasatt hans bryska metoder.
Och när jag tänker efter så var det kanske inte riktigt vad man kunde förvänta sig av en kille från Lindängens ghetto, uppväxt under knapra förhållanden.
Men jag har jobbat hårt för att nå dit jag är idag, ingen kan säga annat och jag är glad och tacksam över att min devis “vill du, så kan du” till stor del slagit ut.
Den gäller, för övrigt, för alla. Oavsett bakgrund, utbildning eller förutsättningar. Och (nästan) oavsett målsättning.
Nog om det nu.
Jag ville mest säga att jag är nöjd och glad över att jag nu får göra det här krönikeuppslaget i Getingen.
Och någonstans hoppas jag att Christer Björkman (som en gång hjälpte mig upp på redaktionen) och Birger Buhre (som var en stor inspirationskälla) kan köpa tidningen uppe i sin himmel.
***
Det känns inte helt betryggande för Erik Hamrén att Fulhams nye tränare, den beryktade Felix Magath, valt att sätta såväl Muamer Tankovic som Alexander Kacaniklic på läktaren.
Framförallt verkar Kacaniklic helt hamnat i kylan sen Magath tog över och då talar vi ändå om en spelare som varit ordinarie ett svenskt landslag ganska länge nu.
Å andra sidan vet man aldrig med Magath, han kan byta ut ett helt lag över en natt och låta resten springa runt ett hus som straff.
***
Kulan i luften!
Härligt att ta del svenska matcher i mars som ändå har större betydelse än vänskapskaraktär.
Ett och annat intressant resultat gick att avlösa innan jag satte mig på ett flygplan för att skriva dessa rader.
Som att Nicklas Hult möjligen är tillbaka efter den långa svacka han haft sen lårskadan, hattrick mot Östersund.
Eller att såväl IFK Norrköping och Helsingborg just nu inte har lag som kommer at föra dom säkert högt i en allsvensk tabell.
Men vi är där vi är, glöm inte det.
Läser man av en och annan text från Malmö FF:s 7-1-seger mot Degerfors så dår du inte bara en känsla av att MFF besegrat Bayern München utan också att Malmö i stort sett vunnit allsvenskan och Mackan Rosenberg på tretton minuter jämfördes med Leo Messi.
Hårdraget, men nästan så.
Om en månad vet vi ungefär var alla lag står och om ytterligare åtta har det hunnit hända en hel del.
Fram till dess vet inte inte särskilt mycket och det är ju det som är en del av charmen med allsvenskan.
***
Senast Mathias Ranegie gjorde mål, för Udinese mot Milan 2012, så blev han landslagsman.
Det gick förstås sådär, minns Färöarna borta med rysningar.
Men om Ranegie hamnar rätt och når samma höga klass som han gjorde under en period i allsvenskan, då ska det bli intressant att se vad som händer.
Två mål för Watford igår var sjävklart en lättnad för honom efter en svacka som känts evighetslång.
***
Landskampen mot Turkiet i Ankara på onsdag blir oerhört intressant om man nu uppskattar at följa landslaget och dess framtid.
Erik Hamrén vet att han måste förnya, åtminstone här och där…sen vet vi inte om det handlar om spelar vi aldrig sett i landslaget förut eller om spelare som vi sett tidigare men som får större utrymme (Jimmy Durmaz, Rasmus Bengtsson, Ola Toivonen).
Jag utgår från att Albin Ekdal blir en “ny Anders Svensson” men vem ska spela vid hans sida?
När Micke Lustig är borta med skadeproblem, vem blir högerback på onsdag?
Vilka kantspelare ligger bäst till?
Hittar Hamrén till slut ett mittbackspar som han fastnar vid i sitt ständiga letande på de positionerna?
Hur kompletterar vi Zlatan Ibrahimovic längst fram? Kör vi 4-4-2 (som oftast under 2013) eller 4-2-3-1 med Elmander-typen längst fram? Är en pånyttfödd Toivonen högaktuell igen och i sådana på vilken position, kanske längst fram som i Rennes? Var kommer vi att få se Muamer Tankovic, mittfält eller forward?
I veckor och månader är det lång tid till Sveriges första tävlingslandskamp men Erik Hamrén har bara tre matcher (Turkiet, Danmark och Belgien innan sommaren) på sig innan det smäller och när det väl säger pang i september så är det alltså en ytterst viktig kvalmatch mot Österrike på borta plan som väntar.
Intressant, eller hur?
***
Det var inte särskilt längesen som många av oss promenerade på Kievs gator och torg och allting var frid och fröjd, därför känns den otäcka och trista utvecklingen i landet väldigt mycket “närmare” än när andra länder har brakat samman.
***
Eftersom Långe Lundh helt har blivit en studioråtta så blir det jag och Fotbollskanalens Andreas Sundberg som är på plats där det händer den här gången: Lundh står med Backe och Anna Brolin en studio på Tegeluddsvägen.
Men jag litar på att Sundberg är på hugget och att vi två hoppas kunna leverera ett par On Tour inför matchen.
***
Min Taxi Stockholm-kille förklarade på vägen ut till Arlanda att han studerat i Ankara under 11 år.
Han rekommenderade stora fina bakverk som helst skulle avnjutas i ett sånt där torn som snurrar med utsikt över staden, men det är inte riktigt min grej.
Däremot gärna en kebab.
Och i Ankara gäller vare sig döner eller shish, det ska vara Iskenderkebab, hälsar min man bakom ratten i Stockholm.
Man kan alltid lita på taxikillarna, oavsett vart du ska resa. Överallt.