Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Två brev, från två vanliga hederliga fotbollsåskådare

Orkar man med mer?

Jag vet inte.

En halv dag med svarta rubriker och krönikor där än den ena, än den andra påtalar sin avsky och där alla har sina ingångsvärden och sociala medier där rätt många tycker si och tycker så och så förstås det sedvanliga: de som tycker att det är någon annans fel, tillochmed The Maulers.

Vi har varit där förut, allting känns igen,

Jag satt i en TV-studio för snart tio år sen, på den tiden var jag krönikör på Sporten, efter något jävelskap (jag minns inte vilket) och sa att “vi kommer sitta här år efter år, säsong efter säsong och det kommer vara samma sak, samma svar, samma frågor, samma elände”.

Det går inte att se något slut.

Och, nej, jag har ingen aning om hur vi ska förskona världen från att hatiska människor vill misshandla eller mörda varandra.

Jag har ingen aning om hur man på ett effektivt sätt ska förhindra galningar att slåss med varandra i en stor stad i samband med fotbollsmatcher – om de nu bestämt sig för att göra det.

Det är fruktansvärt att en människa ska dö för att han är på väg till en fotbollsmatch, det går inte att föreställa sig den ofattbara tragiken. Alla tankar till hans familj och fyra barn.

Fotbollen kommer alltid överleva idioti och tragik, för den är starkare än så.

Men idag känns det verkligen som en klen tröst.

 

Jag delger er istället två mejl från två stycken som inte syns och hörs i bruset, men som för mig är vanliga hederliga åskådare, sådana som går på fotboll för att de älskar att gå på fotboll.

Hej, Patrick.

Jag är född 1984 och min pappa är född i inre norrland (verkar viktigt att säga, eftersom han aldrig hejat på ett fotbollslag och därför har jag aldrig “ärvt” ett lag, förutom Modo i hockey). När jag var liten så älskade jag Tomas Brolin och Klas Ingesson. Trots att jag valde livet som mittback så älskade jag dessa spelare och veckans höjdpunkt var när pappa och jag poppade en skål popcorn och såg veckans Serie A-match på TV4 någonstans där på 90-talet.
Ett litet sidospår. Har väl inte så mycket med det här att göra, men en liten bakgrund. Först i början på tonåren så började så smått heja på Elfsborg och det blev lite mer för varje år. Jag gillade laget och jag gillade se laget spela fotboll. Det är väl nu historien jag vill berätta börjar egentligen.
Två gånger i mitt liv har jag varit riktigt rädd. Båda två gånger har varit i samband med en fotbollsmatch.
Jag vet inte exakta årtalen, men det bör ha varit 2004-2006 någon gång. Första gången var när jag och flickvännen fick en spontan tanke på att gå och se IFK Göteborg – Elfsborg. Håkan Mild spelade, hade massvis med målchanser men träffade aldrig mål. Slog en straff också men missade grovt. Sidospår igen.
Jag, min flickvän, och några kompisar stod längst fram vid räcket på bortaläktaren och tittade på matchen. Snett bakom oss stod kanske 20-30 andra supportrar. Under andra halvlek så kom en polis fram till oss och sa att det framförts mordhot mot oss från IFK-supportrar och att vi kommer bli eskorterade ut från arenan. Direkt efter slutsignalen fick vi gå genom en “tunnel” av poliser för att komma ut från arenan, som sedan eskorterade oss bort till Centralstation. Vi bodde i Göteborg, men fick ändå sätta oss på bussen till Borås för det sågs som för “högrisk” för oss att sätta oss på spårvagnen till Gamlestan, trots att vi inte bar något Elfsborgs-relaterat.
Andra gången var när vi satt och drack kaffe på Tant Grön i Borås inför Elfsborg – Helsingborg när ett gäng Helsingborgssupportrar sprang in på caféet och for mot alla besökarna. Inget våld, men ännu en hotfull situation som var extremt obehaglig.
Numera går vi bara och ser Elfsborg mot lag som Gefle, Åtvidaberg, Kalmar och BP. Vi orkar inte med att bli utsatta i en hotfull situation igen. Även om vi kanske haft otur så ska det inte behöva ske i samband med en fotbollsmatch. Vi vill inte vara med. Det är inte det direkta våldet som skadar mest, det är det hotfulla i samband med fotbollen.
Anledningen till att jag skickar det här mailet är att jag gillar dig, din blogg och Pådden, och att du där alltid är bra att fördöma våld i alla dess former och särskilt i samband med fotboll. Fortsätt med det. En människa dog idag. Ingen människa ska behöva dö i samband med en fotbollsmatch. Något måste hända.
Med vänliga hälsningar,
Gustav Rundqvist

***

Hej Patrick!

Jag heter Philip Dunard Reuter, är 21 år gammal och studerar juridik i Lund. Jag är sedan barnsben en HIF-supporter och fotbollsälskare i stort. Efter att ha varit på plats på och runt Olympia så publicerade jag en text på Facebook för en timma sedan där jag reflekterar kring gårdagens händelser och flertalet vänner har uppmanat mig att skicka in den till dig och Expressen. Jag vet inte om min text kan vara av något som helst intresse men här är den i alla fall:
 
“Låt mig berätta en liten historia om mig och min gårdag, Sverige idag och en mörk morgondag:

Igår skulle bli den roligaste dagen hittills i år. Sydsverige hade förärats med ett väder som hämtat ur en Ted Gärdestad-visa, och det kändes som att hela Skåne omfamnade den nyanlända våren med en sådan optimism som bara någon som genomlidit en hänsynslös skandinavisk vinter kan göra. Jag skulle äntligen få återse mina vänner, men framförallt så skulle jag få återse Olympia, en laddad skådeplats som betydde så mycket för min barndoms känsloliv. 

Jag var ett år första gången pappa tog med mig till Olympia. Mamma har berättat hur jag täckt i en helkroppsoverall, tjocka vantar och en alldeles för stor HIF-mössa fick uppleva mina första men långt ifrån sista 90 minuter på denna speciella plats. Matcherna i Helsingborg blev till en obligatorisk utflykt där man fick åka med i pappas bil, vara tyst när den klassiska måljingeln på radion förkunnade att Mörrum kvitterat mot Arboga, fick se glädjen eller förtvivlan i de vuxnas ansikten beroende på hur det gick för di röe, och hur man fick den obligatoriska korven i pausen (vid HIF-ledning kunde man ibland även charma till sig en påse bilar om man hade tur). Den ettåriga Philip har växt upp, det var många år sedan overallen kastades och pappa är inte längre en del av mitt liv som han varit – men Olympia står likförbannat kvar som en overklig påminnelse om att inte allt förändras, som en trygghet mitt ibland allt kaos som är livet, redo att vara teatern för det skådespel jag har kommit att älska så mycket.

Men igår blev inte som mina tidigare besök på Olympia, inte alls. Redan utanför ingången mötte vi en vän och djurgårdssupporter som meddelade att han sett en blödande man få hjärt- och lungräddning på terasstrapporna, men på vanligt svenskt manér skakade man av sig det och tänkte att det var något främmande, det är inget som berör oss ”vanliga supportrar”. Det var ju inte första gången man hörde om supportervåld, och det var kanske bara en man som fått en hjärtinfarkt och fallit illa i trapporna? Väl inne på arenan var allt som vanligt, solen värmde oss och vi kunde skratta åt Lindströms långdistansförsök och undra varför Smárason startade på bänken. Eller ja, i alla fall i 35 minuter. Följande tid som kan ha varit allt ifrån tjugo minuter till en och en halv timme är surrealistiska. Det är svårt att beskriva alla tankar när några hundra djurgårdare helt plötsligt drar på sig rånarluvor, stormar planen och skanderar ”Mördare!” mot en sektion som till minst 99% består av vuxna och barn som aldrig stått i en klack. Det är svårt att beskriva hur en liten pojke vädjar till sin pappa att han vill hem när polisen, helt rättmätigt, slår ner en våldsam huligan med batonger tio meter ifrån vår sittplats. Det är svårt att beskriva känslan som sköljer över mig; ”Kanske är MÖRDAREN en av dem tiotal helsingborgshuliganer som hetsar upp djurgårdarna?”. Annars så är han hundra meter bort i klacken, det måste han vara, då måste han stå där och precis fått reda på att han är en mördare. Kanske stod jag alldeles bredvid mördaren när vi var uppe i Göteborg och fick se Alexander Gerndt avgöra så sent borta mot IFK, eller var han en av dom som bråkade med poliserna när vi stod i bortaklacken i Halmstad?
Vi har bara hunnit ut 20 meter ifrån östra läktaren när vi ser hur ett antal djurgårdare i rånarluvor står på vägen och skriker ”Mördare!” åt oss som kommer ifrån östra. Inga av oss har stått i klacken, många är äldre och vissa är barn. Vissa djurgårdare rusar in där HIF:s ståplatssektion går ut, vissa fortsätter skrika mot oss civila och rusar förbi oss i ursinne. Vi tvingas gå ner en sidogata för att förhoppningsvis slippa allt bråk och möts ett par minuter senare av att ett tjugotal personer kommer springande emot oss. Först tror vi att det är huliganer men vi ser snart att det är vanligt folk som springer i panik, troligtvis är dom jagade eller flyr ett slagsmål. Jag noterar att en av kvinnorna är i min mammas ålder. Jag vill nu bara komma ner till Knutpunkten och ta mig hem till Lund så fort som möjligt innan våldet når även dit, men vi hinner knappast så långt. Tio meter ifrån en korsning så går ett femtontal djurgårdshuliganer iklädda Hannibal Lecter-masker eller rånarluvor och får syn på oss. Vi bär inga klubbattiraljer bortsett från min kompis som nu knäppt sin jacka hela vägen upp för att dölja sin HIF-tröja, men ändå verkar dom säkra på att vi är deras fiender. Dem skriker åt oss ”Försvinn!” och annat som jag inte kan uppfatta och hälften av det våldsbenägna sällskapet går emot oss. Den hemska känslan i magen övergår till ren panik, skulle dessa berusade och troligen påtända individer bestämma sig för att vi är ”mördare” är det inte bra. Att springa vågar vi inte, några poliser finns inte i närheten, vi är totalt utelämnade till dessa instabila våldsverkare och trots att vi är fyra oskuldsfulla supportrar varav en tjej kan man på hela deras kroppspråk se hatet som riktas mot oss. Plötsligt ropar någon efter huliganerna som följer efter oss eller så händer något längre ner på gatan, möjligtvis ett slagsmål, och dem vänder om och går tillbaka.

Vi klarade oss undan den konfrontationen men vet samtidigt inte vart vi kan gå, alla poliser verkar vara centrerade runt Olympia och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Vi noterar att vi bara är femtio meter ifrån sjukhuset och väljer att ta vår tillflykt dit. Vi är alltså så osäkra att vi flyr in på ett sjukhus. År 2014. I Helsingborg. Väl inne i kafetérian på sjukhuset kommer chocken över oss, i våra trygga välfärdsliv har vi aldrig känt oss så osäkra, så oskyddade av samhället. För ett par år sedan hamnade jag mellan Malmö- och Helsingborgshuliganer som slogs i Långvinkelsbacken i Helsingborg, men det var en helt annan sak, då var dom bara ute efter varandra. Huliganer vs Huliganer. Det här var något helt annat, ett hänsynslöst hat även mot vanliga supportrar. Det är svårt att tänka rationellt när vi sitter i sjukhuskafetérian, ”Huliganerna kanske kommer hit?”, “Han dog ju här för bara någon timme sedan”,  ”Skulle dom gå till attack på vanligt folk här på sjukhuset som dom gjorde på the Headless Swan igår?”. Jag är helt irrationell i mitt tänkande och såhär i efterhand framstår det i viss mån som ganska löjligt. Men jag har aldrig varit utsatt för ett sådant hat, känt mig otrygg på ett sätt som känns helt otänkbart i centrala Helsingborg år 2014. Men det är fotboll vi pratar om, och då är det inte vanliga regler och förutsättningar som gäller. Fotbollen har blivit en tillflykt för dom som vill göra uppror mot samhället, för dom som vill kunna bete sig på ett annars helt oacceptabelt sätt. Hur hade reaktionen från politiker varit om en “vanlig” kriminell organisation, som inte gömmer sig bakom en fotbollsklubbs logga, gått runt i en svensk stad med rånarluvor och slåtts mot poliser, civila och förstört stadens centrum?

Vi har länge matats med uttryck som att det är en ”liten klick” eller ”en promille av alla supportrar” som förstör för mängden. Igår visade sig den lilla klicken inte vara så liten, den var i alla fall tillräckligt stor för att få oss supportrar att känna oss totalt utelämnade, den där lilla klicken var tillräckligt stor och våldsam för att vrida ur all glädje ur en plats som betytt så mycket för mig och ersätta den med olust, illamående och sorg. Människor som utger sig för att vara ”HIF:are”, precis som jag, mördar i HIF:s namn. Jag vet inte om den djurgårdssupporter som avled var en hårdför huligan eller inte, de första rapporterna indikerar att han inte var det, men det spelar mindre roll. För igår dog svensk fotboll för mig. En egen känsla, en passion är så subjektiv och individuell att den är svår att förklara som något annat än ett abstrakt ting, men i mitt inre så gick igår svensk fotboll ifrån en finnig, våldsam huligan med 0 högskolepoäng till en brutalt mördad fyrabarnsfar. Svensk fotboll måste födas på nytt som en nykläckt fågelunge som måste älskas, vårdas och åter älskas för att kunna bli något som vi kan vilja tillhöra, något som vi kan vara beredda att betala trehundra kronor för att få se. Våldet håller inte längre svensk fotboll som gisslan, våldet tog igår upp en glasflaska och mördade den. Om jag kommer återvända i år, om fem år eller om jag aldrig kommer återvända till en allsvensk arena vet jag inte nu, men jag vet att om jag gör det så är det för att man låtit en pånyttfödd, älskvärd varelse få blomma ut och täcka alla sår som går igenom dagens svenska fotboll. AIK marknadsför i år sina hemmamatcher med ”AIK mot inte AIK” – en form av retorik som hör hemma i främlingsfientliga partier eller i fasciststater. Där, om någonstans, har man om inte en kärna så ett ruttet skal i ett problem som förgör det vi kommit att gilla så mycket.

Så, om tjugo år, vill jag iklä min ettåriga son en helkroppsoverall, tjocka vantar, en alldeles för stor HIF-mössa och göra Olympia till en lika speciell plats för honom som det var för mig. Jag vill inte behöva peka på platsen som en gång var Olympia och säga ”Här fanns något som var speciellt för mig”. Om min son någon gång skulle fråga ”Pappa, varför försvann Olympia?” – vad ska jag svara då?”

Mvh,
Philip

 

 

Publicerad 2014-03-31 kl 14:42
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons