Inga revolutionära grejer och ingen lek med siffror, definitivt ingen LEK.
Det är väckningstider efter två sena kvällar, en i Köpenhamn efter Danmark-Sverige för vidareresa till Karlstad via bron, Malmö och Lund.
Och en i Karlstad efter TV-lagets match i Värmskog för att hinna till en tidig tågresa till den landslagsträning som jag just nu sitter på i Friends Arena.
Det är som det är med sådant som är nytt, det tar tid att vänja sig.
***
Debatten om huruvida Sverige har ett åldersstiget landslag eller inte har jag inga problem med.
Men åldern i sig är inte grejen, snarare ålder i kombination med kvalitet…DÅ tycker jag faktiskt att åldern spelar viss roll i syn på NÄR man måste fundera på att medvetet generationsväxla.
Zlatan Ibrahimovic är 32 år och en av landslagets äldre spelare, det innebär ju inte att han ska plockas bort för att han är “gammal”. Inte minst eftersom han är en spelare som blir bättre och bättre.
Uruguay har ett av världens bättre landslag med en snittålder som är högre än Sveriges, jag tror inte de funderar på att spela in unga spelare när de vet att de “gamla” kan ta dom till en VM-medalj.
Erik Hamréns landslag får gärna innehålla spelare som är 57 år gamla, så länge de visar sig vara bra nog.
Men om de inte längre är “bra nog” och inte blir särskilt mycket bättre?
Ja, där och då måste förbundet, landslaget och Erik Hamrén komma till en punkt där man väljer att hellre spela in yngre, framtida spelare – även om de betraktas som “sämre”.
Vad som nu säger att de är så mycket sämre egentligen. Det vet vi inte förrän vi sett och testat dom i landslagsmiljö, men när vi nu ska testa så testar vi hellre same same men med en annorlunda taktisk sifferkombination.
Det känns mest som kosmetika, för jag tror inte att det handlar så mycket om system som om spelarnas standard.
Bra spelare är nämligen bra i alla system.
Det är möjligt att det är ett förbundsbeslut i slutändan, eftersom Erik Hamréns primära uppgift är att vinna fotbollsmatcher, att välja en satsning på det som ska vara tillräckligt bra om två-tre år istället för den konstgjorda andning som det känns att vi lever under nu.
Danmarks Morten Olsen hade åtta 90-talister i sin trupp, Sverige hade två.
Jag säger inte att Sverige har någon Pierre Emile Höjbjerg, alls inte. Men alla de andra sju 90-talisterna är förstås heller inte det.
Efter ett katastrofalt VM-kval, bland annat med 0-4 hemma mot Armenien, så är det snarare så att Danmark beslutat sig för att GE yngre spelare chansen för att se och värdera dom i den miljön.
Istället för att hävda att dom inte är tillräckligt bra för att de inte platsar i sina A-lag…för jag vet inte om äldre spelare som spelar väldigt sporadiskt i sina klubblag är bättre?
Och om Höjbjerg varit svensk, hade han då inte fått vara med för att han inte spelar A-lagsfotboll? Ja, jag vet att han spelade cupfinalen och jag vet att han representerar ett galet bra lag samt att han är osannolik talang.
Branomir Hrgota gjorde 30 Bundesligamatcher (de allra flesta inhopp, förvisso) för Borussia Mönchengladbach, som inte direkt var kattskit i ligan i år.
Det var Sverige som hade ett U17-landslag som tog VM-brons, Danmark var inte ens med. Och ungdomslandskamperna är numera fifty-fifty mellan Sverige och Danmark.
Men jag kan känna att Danmark har ett annat mod här.
Istället för att ta ut Nicklas Bendtner för att han är en “bättre” spelare med mera rutin, så valde Olsen att avstå och satsade på någon annan, yngre. DÄR har vi en skillnad, någonstans.
Det är helt korrekt att vi saknar skadade yngre spelare som Albin Ekdal och Martin Olsson, som ju absolut matchats in.
Och det är mycket möjligt att det här svenska landslaget gör en supermatch mot Belgien på Friends.
Men det har varit lite för många risiga insatser med “samma” spelare de senast två åren och jag vet inte om det kommer att bli bättre, helt ärligt.
Erik Hamrén – och hans spelare, inte minst – valde att satsa på att testa ett nytt system.
Jag hade hellre sett ett test av nya, yngre, spelare.
För jag tror inte att det är systemet det handlar om.
***
25:e raka för TV-laget utan förlust.
Seger med 5-3 i vackra värmländska Värmskog, sedan friidrottarna Robban Kronberg och Stefan Holm gjort två mål vardera.
Super-Mario, värsta juggen, gjorde det femte.
Och roligast av allt: ännu ett nytt fint publikrekord sattes.
***
Allt var ju inte skit mot Danmark, även om första halvlek var den största cirkus jag sett i ett svenskt landslag, där ingen visste varken in, ut, hit eller dit.
Men vi såg åtminstone en stabil och trygg central försvarslinje, vilket vi inte skämts bort med på senare tid.
Andreas Granqvist har skaffat nytt självförtroende i Ryssland och fungerade bra ihop med Micke Antonsson.
***
Pierre Emil Höjbjerg, som sagt, hur bra kan inte det bli?
***
Det är fortfarande så vansinnigt hål i huvudet att allsvenskan spelar samtidigt som Sveriges representationslag har matcher.
På tal om det: Morten Olsen hade elva spelare från den danska ligan med i sin trupp, två spelade från start mot Sverige, fem kom in.
***
Sverige drillades ytterligare en gång i det “nya systemet” på dagens träning och det är förstås självklart att det “tar tid” att spela in något nytt, ett landslag har inte så mycket tid.
Sen vet jag inte hur nytt det egentligen är?
Sverige har spelat 4-3-3 under Hamrén förut och Sverige har kört “nya” system tidigare, exempelvis med Zlatan som ren 10:a och det har fungerat omgående….då har det inte hetat att det är en lek med siffror, för det heter det bara när det går dpligt.
Och: till slut står vi ändå där med 4-4-2, vi faller alltid tillbaka i den tryggheten.
***
Jag ser gärna mer av Oscar Hiljemark, jag tycker att Ola Toivonen har form och spelglädje, jag vill gärna ha Jimmy Durmaz och Mattias Johansson från start.
***
I morgon hoppas jag 0-9-0-0.
Avskyr ottan.
***