Som vanligt i september/oktober, lite som det alltid är i april/maj.
Fotbollen exploderar, TV- och tidningsjobbet med det och är det inte hobbyprojekt (klädkollektion) så är det en jävulskt enveten hosta, pinnar i näsan eller stackars Tindra, 1 år, som brottas med dagisbaciller, lite resor hit och dit, kors och tvärs på det och det går inte direkt att få in vare sig halv- eller klämdagar, om vi säger så.
Eller ens en enda riktigt ledig dag. Någon gång.
Men det är självförvållat, förutom den där jävla hostan, onödigt att gnälla och det är bara att bita ihop; jag kunde stått i en gata och grävt ett hål också. Eller inte haft något jobb. Och varit bra mycket sjukare än en elak förkylning.
***
Bloggen gratulerar Malmö FF som från omgång 1 har bevisat att de är allsvenskans allra bästa lag.
MFF har det där självklara självförtroendet och flytet i sin framgångsvåg just nu att det känns väldigt mycket som när Djurgården hade sin stora period på 00-talet eller när IFK Göteborg var som bäst på 90-talet.
När alla andra allsvenska lag fortsatt lunkat på i en liga där alla topplag är “lika bra” och alla bottenlag “lika dåliga” i Europas jämnaste liga så har Malmö FF under två år gasat förbi.
Det går säkert att förklara med “kagigheten”, som jag vet att många gärna vill göra, men jag vet inte…den kaxiga malmöitiska attityden har väl alltid funnits, det har inte per automatik inneburit att det alltid inneburit framgång.
Och det är möjligt att vi kan hitta förklaringar i allt från träningsupplägg till ungdomsakademin och vilken mat man har ätiti.
Men ibland behöver det inte vara svårare än att Malmö FF har varit bäst.
Bäst spelare, bäst lag, bäst tränare, bäst värvningar, bäst mest och bäst när det gäller.
Jag minns när Djurgården var som allra starkast med tunga pjäser som Isaksson, Elmander, Hysén, Källström med flera och det talades om spelsystem och träningsupplägg.
Alla skulle plötsligt jobba likadant, det skulle vara 4-3-3 och det skulle lyftas skrot. Men det var såklart inte så enkelt på något vis. I grunden handlade det om hur bra fotbollslag man hade och Djurgården hade det bästa.
Det är ingen tillfällighet att Malmö FF har den status de har 2014, nationellt som internationellt, för de är BRA och de är BÄST.
Konstigare än så behöver det inte vara.
***
Landslaget samlas idag och rubrikerna handlar som vanligt om “Zlatans kamp mot klockan”, de har hängt i sen Fredrik Ljungbergs dagar.
Nu vet jag inte hur mycket kamp det blir, helt ärligt.
Risken känns väldigt uppenbar att Zlatan Ibrahimovic inte kan spela mot Ryssland och Liechtenstein, på grund av sina krånglande hälsenor.
Nu tror jag han bestämmer själv och det är möjligt att det finns sprutor som kan göra tillfälligt underverk, men känslan är inte att Paris SG kommer att hoppa upp och jubla om Zlatan spelar en tuff match mot Ryssland efter att ha varit frånvarande i de senaste fyra PSG-matcherna.
Det är klart att PSG:s inställning har en viss betydelse betydelse för Zlatan när han ska ta sitt beslut, även om han känner sin egen kropp bättre än någon annan.
***
Malmö FF-Olympiakos var en väldigt upprymmande arenaupplevelse.
Det är alltid det när en HEL arena står förväntansfullt på tå och gärna lever ut sina glädjekänslor.
***
Hur kan man torska hemma mot Brommapojkarna i ett läge där det är hyggligt nödvändigt att vinna?
Mjällbys förlust är inte lätt att förklara, men det är möjligt att spelarna själva menar att det hade gått bättre om de fått byta tränare igen?
***
Det är underligt att Oscar Wendt, som ändå spelar hyggligt regelbundet i ett av Bundesligas bättre lag, inte är med i A-landslagets trupp.
Han borde åtminstone var väldigt aktuell.
Men det är något med landslagets ledning och förhållande till ytterbackar, vilket ju såväl Wendy, Safari som Mattias Johansson fått erfara.
***
Det bästa som kunde hända Superettan var förstås att Ängelholms konkurs stoppades i sista stund.
Nu får vi ett drama värdigt en fotbollsserie och det ska bli väldigt spännande att följa det hela vägen in i höstmörkret.
Hammarby är förstås väldigt nära, det är känslan just nu.
Och jag tycker dessutom att Hammarby ska koncentrera sig på det som sker här och nu, när det handlar om att ta laget tillbaka till allsvenskan.
Vad om händer sen, det händer sen och jag har lite svårt att förstå varför Nanne Bergstrand ständigt vill nedvärdera sitt lags prestationer och spekulera om vad som händer med honom OM Hammarby når allsvenskan.
Målet för Nanne, för klubben och alla dess fans är väl rimligtvis att föra upp Hammarby i högsta serien och det gör man genom att ta fler poäng än fjorton andra lag. Om det sker med stil, kvalitet eller i ett annat tempo tror jag rätt många av anhängarna skiter fullständigt i, så länge Hammarby tar sig ur Superettandvalan.
Sen kan man spekulera i vad som kanske kan komma att vara som mest intressant 2015.
***
Jag tycker inte alls att det är underligt att Erik Hamrén inte menar att John Guidetti aldrig var särskilt aktuell till den här senaste truppen.
Ingen kan ta ifrån Guidettis sjuka frispark mot Grekland i U21, men hur många fulla matcher på A-lagsnivå har han spelat de senaste två åren? Sju?
På sikt finns det all tänkbar anledning (inte bara rent fotbollsmässig) att tro och hoppas på Guidetti. Men låt killen få lite fler matcher i kroppen och möjligen lite tyngre kraft än två mål på St Mirren.
Det syntes i U21 mot Turkiet senast att han inte är hundraprocentig ännu, vilket inte är underligt och i går blev han utbytt efter 60 minuter när Celtic förlorade för första gången på 73 år mot Hamilton Academical på Parkhead.
Om Zlatan inte kan vara med anser jag att Malmö FF:s stjärnskott, Isaac Kiese-Thelin, borde få en rimlig chans i Erik Hamrens trupp.
Framförallt tycker jag att han varit tillräckligt bra, är i sitt livs form och han har bevisat det flera gånger om mot starkt internationellt motstånd (jag räknar inte St Mirren och Hamilton Academical som det), men också för att jag tror han skulle fungera utmärkt som nr 9 i ett 4-3-3.
***
Den allsvenska bottenstriden blir däremot ett drama utan dess like.
Såsom resultaten svänger just nu kan inget lag därnere känna sig helst säkert (förutom BP då, som ju redan är ute, helt säkert).
Även om Falkenberg-Mjällby i sista omgången känns som en väldigt avgörande match.
***
Ska Markus Rosenberg övertalas till landslaget om Zlatan försvinner?
Vi hade en hyggligt intensiv diskussion om det i senaste Fergie Time och jag kan förstå att det finns olika känslor och åsikter.
Jag är mer inne på 1X2.
Jag förstår om Rosenberg känner sig inbjuden med armbågen när Hamrén hör av sig dagen efter Marcus Berg åkt på sin nyckelbensskada – men det är förvisso lite så det fungerar i landslagsvärlden, den enes bröd, äta eller ätas, und so weiter.
Det är också förståeligt om Rosenberg känner att han gjort sitt i landslaget och hellre vill satsa på klubblaget och familjen, han åkte inte hem till allsvenskan med ambitionen att ta en plats i landslaget.
Sen förstår jag de som menar att Rosenberg fått sina chanser i landslaget genom åren men aldrig riktigt tagit vad som getts, jag minns åtskilliga träningar med en Rosenberg som sprungit omkring och gömt sig – det är dock dåtid, det är en helt annan Rosenberg vi ser idag.
Och viss förståelse har jag också för de som menar att han borde ställa upp nu när han får chansen igen.
Det är svårt att välja rätt tecken här, det räcker inte att gardera med “krysch” och det enda vi vet är att Markus Rosenberg gör som han vill och det är de som gäller.
***
Ryssland hemma, fullsatt på Friends.
Och Erik Hamréns landslag spelar om poäng här som kan komma att bli väldigt avgörande i slutändan.
***
Göteborg, nästa.
Mot Avalon.
Hur mycket du än har att göra så är det alltid en bra början på en vecka.