I säng strax före kl 01:00 efter Stade Velodrome, i taxin kl 05:00 till flygplatsen.
Det är att bita ihop men det är också att välja, som det alltid är när det står mellan flygtider.
Egentligen var flighten kl 13-någonting på den perfekta tiden för ett flyg i min smak; inte för tidigt, inte för sent.
Men hem till Stockholm kom du endast via ett byte.
Och när Långe Lundh under lunchen igår påpekade att fakiren visserligen var en jävulsk fakir, sett till att det var avspark kl 21, men att den innebar landning kl 11 på Arlanda – innan våra kollegor (som åkte 13-flighten) ens lämnat hotellet i Marseille – då ändrade jag mig.
Det handlar alltid om en avvägning, om att ge eller ta: efter ett tiodagarsrace med landslaget vill du väldigt gärna hem, men du vill (och behöver) också sova.
Antingen biter du ihop och tar en dag som en zoombie för att rädda hem en halv dag på hemmaplan, med allt vad det kan innebära.
Eller så ger du dig några goa sömntimmar och är hemma vid 19-tiden, där en hel dag upplevs som en resdag och ingenting annat.
Jag hatar att stå inför sådana val, för egentligen vill jag bägge lika mycket.
***
Jakten går nu.
På Erik Hamrén. På landslaget.
Det är så det blir när resultaten inte betraktas som tillräckligt bra.
Och – i det här fallet – när Hamrén väldigt tydligt tappat stora delar av folkets förtroende och det är riskfritt att svinga hejvilt.
Kan också benämnas populism.
Eller verklighet.
Jag har inga problem med att sågen går, vare sig gentemot förbundskaptenen eller spelarna. Även i en nyanserad värld går det inte att komma ifrån att det finns formuleringar eller bistra slutsatser som är väldigt motiverade.
Men.
Om det är nu är skit det vi hör och det vi ser, vad är alternativet?
Istället för att låta tangenterna dansa vackert, skippa gärna ett semikolon och gå rakt på sak:
Ska Hamrén avgå? Fine. Vem vill vi ha istället?
Hasse Backe möjligen, Henrik Larsson kanske. Kanon. Vad ska de trolla fram med det spelarmaterialet som finns till förfogande?
Jag ser gärna en förfriskning av HELA den landslagsorganisation som vi har idag, ett modernare nytänk i upplägg och visioner. Det är möjligt att det då skulle kunna innebära en ny förbundskapten för att restaurera och renovera över hela linjen, för att bygga en framtid runt den intressanta generation U21- och U-18-generation som finns. Det som ligger efter en tid utan Zlatan Ibrahimovic.
Det är ett generellt beslut som förbundsstyrelsen får ta.
Men såväl SvFF, som förbundskaptener, som vi i mediapacket som alla som älskar att se och följa landslagsfotbollen är inte sig själv närmare än nästa slutspel.
Och idag står vi där med de spelare vi har, det är en insikt nog så viktig att den inte bara kan glömmas bort.
***
Jag var inne på det i senaste blogginlägget, det har inte varit något bra landslagsår.
Vare sig resultat- eller spelmässigt.
Men när jag åkte till Stade Velodrome var jag orolig för 5-0 i arslet.
Ja, Sverige var fullständigt chanslöst.
Ja, Sverige kunde fått stryk med ännu mer.
Ja, det var klasskillnad.
Sett till förutsättningarna, hade någon räknat med någonting annat?
Att försvara sig bra är en del av spelet, det gjorde många rätt skickligt i det svenska laget.
Och kan vi komma på om någon enda svensk spelare i upplagan vi såg på Stade Velodrome som hade tagit en plats i Frankrikes trupp? Kanske kantboll på Isaksson, men inte mer än så.
Då blir det som det blir, det kan inte ha kommit som en överraskning för någon.
Jag har sett på pappret bättre svenska lag bli utspelade förut och i några fall har det varit värre än det här:
Lagerbäck/Söderbergs vimsiga premiär i Vigo 1996, 4-0 till Spanien som kunde varit 10-0. När ett nytt lag/system skulle spelas in.
Argentina i VM 2002. såklart, där Anders Svenssons frispark och Magnus Hedmans storspel räddade mirakulösa 1-1.
Spanien i Madrid dit vi kom med ett kanonlag under Lagerbäcks ledning men aldrig kom över halva plan, spanjorerna vann med 3-0.
Holland i Amsterdam när Hamréns lite naiva offensividé körde rakt in i väggen, 4-1 till holländarna som hade lekstuga.
Och Tyskland, trots allt, i Berlin som i 60 minuter var en kattens lek med råttan innan himlen ramlade ned (4-4), vilket den sannolikt bara gör var 3000:e år.
Att Sverige åker på en rejäl svängom om mot riktigt bra motstånd händer ibland.
Nu kom vi med vad vi hade, in flögs Emil Krafth rakt in på en högerback, Pontus Jansson fick tampas med Gignac och Benzema, Isaac Kiese Thelin som knappt fick spela på Nya Parken i Norrköping tog dueller med Varane och Pogba, Erkan Zengin såg en helt annan kaliber än när Karabukspor och sånt kommer på besök till Eskesihir och en Nabil Bahoui hamnade i en hetluft han aldrig någonsin känt av förut.
Det blev som det blev. Det kunde absolut ha varit värre.
Jag tycker Sverige gjorde en tapper match, vi hade inte ett lag som skulle kunna etablera ett eget spel mot Frankrike av idag på bortaplan.
Det är verkligheten.
Och jag återkommer gärna till vad Jonas Thern en gång sa till mig, som tränre för Halmstads BK inför en match, när vi tittade genom laguppställningen:
“Patrick, man tager vad man haver”.
***
Fransoserna kan sin catering och den middag vi bjöds på papptallrikar i ett tält på en parkering sidan om TV-bussen var som en dröm för vilken svensk finrestaurang som helst.
***
Vad är det med fotbollsproffsen och deras faiblesse för Louis Vuitton?
Ja, de handlar ju inte om kvalitén direkt utan att visa att man har cash.
Men dels tycker jag att det är rätt fult och lite överklasstantigt i stilen och dels är det ju så sjukt tacky.
***
Pontus Wernbloom saknades också i den här matchen, ljumskskadad. Det ska vi heller inte glömma. Han hade älskat att ta sig an fransmän i en sån här match, minst lika mycket som han gör det i Champions League.
***
Stackars, stackars, Lucas Digne.
21 år och en av sina första landskamper och så blir han fullständigt utbuad och nedsablad av sin egen franska publik.
För att han spelat ett halvår i Paris SG, som Marseilleborna hatar.
Det var sorgligt att höra, han spelade trots allt för landets nationallag.
Jag minns ju när Gary Sundgren buades ut på Ullevi i samband med en landskamp, men det var bara en viskning av det Digne fick uppleva.
***
Vi ska inte glömma att Albanien mötte ett minst lika starkt (Benzema från start) franskt lag i fredags och spelade 1-1 i Rennes. Albanerna var väldigt bra och höll spelet hyggligt uppe.
Nu är Albanien inget skitlag (tvärtom, de slog Portugal borta och fick oavgjort mot Danmark senast), men ändå.
Det säger något, det också.
***
Hade det varit en tävlingsmatch så tror jag inte att Bahoui startat, jag tror inte att Kacaniklic tvingats spela (första halvlek) i en roll han aldrig haft förut, jag är övertygad om att Albin Ekdal hade varit given.
***
Marseille kunde sina svenskar, nästan oavsett du frågade så hade koll på Gunnar “Säffle”, Roger Magnusson (såklart!), Anders Linderoth och Klas Ingesson (som bara gjorde ett fåtal matcher för OM).
***
Pontus Jansson hade växt och mognat i sitt spel på bara ett halvår i Italien. Intressant.
Och det märktes väldigt tydligt att Andreas Granqvist älskade den här typen av matcher.
***
Nu dröjer det drygt fyra månader till nästa tävlingsmatch.
Då väntar Moldavien i Chisinau.
Ett moldaviskt lag som fixade 1-1 med mersmak mot Ryssland på bortaplan men fick stryk mot Liechtenstein hemma…de vet hur de tar sig an “bättre” lag, kan inte föra matcher.
Då måste Erik Hamréns landslag ta tre poäng och då finns det ingenting att skylla på längre.
***
Skriver dessa rader i en taxi på väg hem till Blacksmithfield i Apple Bay-area.
Klockan är strax efter 11:00 och Tarlandao, Sundberg och Co har precis lämnat hotellet i Marseille.
Här och nu känns det som om beslutet jag tog var rätt, så jäkla rätt.