Det som en gång var en klassisk journalistresa i chartrat Chitty-Chitty-Bang-Bang från Bromma via Landvetter och Warszawa (där planet tankades och soppan pröjsades cash) är snart en vana.
2001 första gången, 2011 den andra och nu sitter vi på ännu en resa i fotbollens tjänst till Chisinau, Moldaviens huvudstad.
För fjorton år sen var flygförbindelserna med Europas fattigaste land knapra.
Därför chartrade mediapacket (oklart vem som låg bakom) en vit smal propellerkärra och den fylldes till bristningsgränsen, när vi väl fyllt på med de sista passagerarna i Göteborg.
Och ett bestående minne från den resan är ankomsten till Moldavien.
Normalt är plattan runt en flygplats ett hav av buller.
När dörren öppnades till vårt flygplan möttes vi av den totala tystnaden.
Det var en märklig upplevelse och att flygplatsen inte direkt frekventerades särskilt hårt fick vi bevisat då dörren in till själva flygplatsingången var låst, moldaverna hade tagit en sen lunch, och efter övrigt bankade så dröjde det ett tag innan en tullanställd kom för att öppna och bad om våra pass.
Sällan, eller aldrig, hade de sett så många från västra Europa vara så ivriga att ta sig in i Moldavien, som då var en fattig och smutsig liten bortglömd avkrok i det “nya Europa”, en kusin till ett Rumänien i nöd.
Det fanns två hotell i Chisinau.
De sidan om varandra i centrala delarna av stan. Landslaget bodde på det ena, lite finare. Mediapacket (och U21-landslaget med Zlatan Ibfrahimovic) på det andra, mindre fina.
Det var ett land på gränsen till häst-å-vagn.
Inte så mycket downtown, men jag och fotograf Tobias Lideberg åkte en bit utanför för ett reportage till Nyhetsmorgon om den misär som rådde.
Jag minns att det var som att resa tillbaka till en svunnen tid.
Och vi träffade knotiga, trasiga små barn med tomma blickar på en skola och på ett sjukhus. Jag hade med mig lite leksaker, kläder och skor som en gång varit Wilmas men det lilla (som blev så uppskattat) dämpade inte den nedstämdhet som bodde i oss när vi åkte tillbaka till Chisinau.
Matchen blev även den ett minne för livet.
Vi anlände till Moldavien i ett marsklimat som andades vår men på matchdagen vaknade vi till ett land klätt i snö.
Ingen hade räknat med oväder och kyla, jag hade packat lite väl tunt och köpte en sån där björnfällarmössa i ett köpcentrum där handlaren av mössor gärna ville erbjuda såväl starkare drycker som villiga damer till “best price in Moldova”.
Jag nöjde mig med mössan som värmekälla och den hamnade till slut på bild när matchhjälten Marcus Allbäck intervjuades efteråt.
Sverige var på väg att tappa poängoch Allbäck slängdes in på topp och – som det rätt ofta var på Söderberg/Lagerbäcks tid – Sverige fick med sig sina tre poämng med lite flyt.
Allbäck gjorde matchens bägge mål sista tio minuterna.
Elva minuter senare släcktes hela arenan ned, liksom alla annan utebelysning i Chisinau, för att spara på energikostnader som landet var skyldigt Rumänien.
Och vägen tillbaka till hotellet gick längs gropiga grus- och asfaltsvägar i snöslask och kyla – och totalt mörker.
2011 hade staden och landet förändrats, förbytts och förnyats till det bättre.
Matchen gick på en modernare arena bland gråslitna DDR-höghus och den enda utflykten utanför stadskärnan gick till moldaviska landslagets egna camp där vi träffade IFK Norrköpings Racu i ett väldigt modernt bygge med hotell, restaurang, gym och swimmingpool.
Då vann Sverige komfortabelt, 4-1. Zlatan var skadad och sparades, Tobias Hysén fick utgå med hjärtproblem och Johan Elmander gjorde lite som han ville.
Det ser annorlunda den här gången.
Åtminstone i det svenska landslag som flightar ned i eget plan från Malmö Aviation.
Och förhoppningsvis även i landet Moldavien.
***
Det slår aldrig fel.
Svenska fotbollslag kan testa med 3-5-2 (minns Lagerbäcks/Gazellens “snilleblixt” i Albanien), 4-2-3-1 och 4-3-3 men till slut vänder svenska fotbollslag alltid tillbaka till 4-4-2.
Till tryggheten.
Du kan väcka vilken svensk fotbollspelare på vilken nivå som helst mitt i natten och säga att han om en minut ska spela högeryttermittfältare i ett 4-4-2-system och han behöver inte veta mer än så. För han vet.
Senast landslaget lämnade pratade ånga av spelarna om att systemet är förlegat och att INGEN ute i Europa längre spelar 4-4-2. främst för att du alltid blir en man mindre centralt.
Men man tager vad man haver och det är aldrig fel att kunna konsten att byta system med tanke på hur motståndet ser ut.
Sett till det så har jag inga som helst problem med att Erik Hamrén väljer 4-4-2.
Det är absolut läge för Isaac Kiese-Thelin nu och tanken är säkert att hans tyngd mot ett väldigt lågt försvar ska bana vägen för andra, som exempelvis Ibrahimovic.
Med Bahoui, Kacaniklic och Durmaz (till viss del, han har spelat mera centralt i de senaste matcherna) borta av olika skäl så försvann också rätt givna pjäser i ett kantlöpande 4-3-3.
Och då hade det varit svårt att få plats med Kiese-Thelin, inte minst.
Jag utgår från att Pontus Jansson gör Andreas Granqvist sällskap som mittback, så som det såg ut mot Frankrike i november, då de ställdes mot en storm långt mycket värre än den de får uppleva i Chsinau imorgon.
Sen ser jag allra helst en högerback som högerback.
I det här fallet finns bara Anton Tinnerholm i truppen, även om Seb Larsson känns naturlig på den positionen mot hans vilja.
Jag vill ha en spelare som kan forsa fram på kanten och om använder sin högerfot som leveransvapen. För att det blir bättre passningar/inlägg. För att det går snabbare än att vända upp, vrida runt och använda vänstern. Och mot Moldavien måste det gå snabbt.
***
Längst bak, längst in, intryckt bakom en stor värmlänning utan möjlighet att fälla sätet.
Som att resa i ett skruvstäd.
Och efter bytet i Wien – detta porten till öst – i ett mittensäte mellan Långe Lundh och Tarlandao.
Jag kämpar.
***
Vad blev det bestående minnet av mitt fjärde El Clasico på plats?
Förmodligen en cementvandring på Barcelonas gator i natten med Lundh, i en oändlig omöjlig jakt på taxi.
Det var vi.
Och några tusen därtill.
Alla med samma syfte. Få tag på taxi som knappt existerade.
Vi gick och vi gick och vi gick, klockan tickade allt närmare Lundhs flygavgång i ottan.
Jag – och stora delar av Barcelona stad – hann höra vad Lundh ansåg om stadens taxinäring i ord som inte direkt lämpar sig i tryck innan jag med en snabb manöver lyckades hugga en ledig bulle framför näsan på andra hugade spekulanter.
Varför det inte cirkulerar mängder av taxibilar till och från Camp Nou timmarna efter ett El Clasico är förstås en intressant fråga och vill ni veta vad Lundh anser om just detta så ber jag er vänligen fråga via mejladressen olof.lundh@tv4.se
***
Att läsa om hur medarbetare på DN behandlats är beklämmande.
Och jag är helt enig med Lundh som i sin blogg beskriver sin förundran över att mediamänniskor inte vill uttala sig offentligt i känsliga frågor när de gärna kräver att andra ska göra det så snart det brinner till.
Jag ställde samma fråga på Fyran för några år sen när en nyrekryterad stjärnmedarbetare inte ville lämna ut sitt väldigt hemliga nummer och inte gärna svarade på journalisters frågor – som istället använde mig som nån sorts mellanstation eftersom jag alltid har varit möjlig att nå på olika sätt.
***
Än en gång, det blir rätt trist när matcherna mellan Barcelona och Real hamnar i ett läge då nästan alla spelarna på plan gör allt som står i sin makt för att simulera skador i syfte att få sin motståndare varnad eller utvisad.
Det handlar inte ens om att få frispark eller straff, då kan det IBLAND finnas anledning att gå ned när du störs tillräckligt mycket.
Det handlar bara om att lura domaren och bara om att straffa en motståndare.
Självklart kan inte varenda liten beröring, närkamp, tackling innebära att en spelare ska gå i backen, skrika ut smärta och inte resa sig förrän någon plockat fram ett kylspray som har samma verkan som ett klistermärke barn får hos tandläkaren.
Det blir patetiskt. Sorgligt.
Här har toppfotbollen absolut ett problem att ta tag i eftersom jag tror att det få ganska många människor att tröttna på fotboll på den här nivån.
Givetvis ligger ansvaret hos spelare och ledare, men när de ändå tappar kontrollen och/eller blundar för problematiken så kanske man någon gång måste gå in och straffa pelare i efterhand när skådespeleriet är för uppenbart.
***
“Vem ska ni skriva om när jag har lagt av”, frågade Zlatan Ibrahimovic på sin presskonferens.
Ja, dels om andra. Ingen är någons oumbärlig i det sammanhanget.
Men också om – Zlatan. Så kommer det för alltid att vara.
Se på Ralf Edström. Han slutade spela i början på 80-talet men han är fortfarande lika aktuell och intressant att skriva om som när han var aktiv.
Det blir Zlatan framöver också, intressant så länge han lever.
***
Jag, Lundh, TT-Skiöld och Bank var med då, när vi flaxade fram till Chisinau i chartrat vitt litet plan.
Och vi är med nu, på Austrians Fokker100 som tagit mark i Moldaviens huvudstad.
Men vi är också de enda-
Det år nya tider och skönt är väl det.