POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Wilma, 16 år - som ett flammande ljus genom mitt liv

Skärmavbild 2015-04-28 kl. 15.39.50

Min älskade underbara, fantastiska, härliga, lilla Wilma.

16 år idag.

16 år!

Hon som varit vid min sida mer än någon annan, sen den väldigt tidiga morgon då hon till slut – efter många timmars kamp – valde att se världens ljus på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Pappas lilla tjej, pappas lilla tonåring.

Vi har levt ihop i en tredjedel av mitt gamla liv och du hat har varit som ett stort starkt flammande ljus i mitt liv.

Så smärtsamt saknad när jag tvingats vara bortrest i jobbet ibland.

Så efterlängtad och trygg när vi varit hemma tillsammans, i många år bara du och jag, numera med Hannah och lillasyster Tindra, som jag vet att du överöser med kärlek.

Vi gar haft våra duster ibland, men det ären del av livet när tonåringar transformeras och när gamla tröga pappor inte förstår någonting: asså, ba’ helt fett vilse liksom.

Även om du har lärt mig att gilla Panda da Panda (och jag har lärt dig lyssa på Noice och Freestyle).

Och nu är Wilma, 16 år.

Du som har hängt med i den här bloggen har kunnat följa henne från dagen då jag skrev Wilma, 5 år,

Det var då hon kunde säga sådär roliga saker, som att “varför är alla målvakter” när hon såg en handbolls,match på TV eller på frågan om vad lila heter på engelska snabbt slog till med “lajla”.

Numera säger Wilma, 16 år, bara kloka saker.

Hon är en eftertänksam stark liten kvinna som älskar sina simträningar med Spårvägen, som uttrycker sig fint med lovande penna och med ett starkt sinne för bilder.

Varenda ny ålder för ett barn är alltid lika svårt att ta in. Men 16 år är 16 år är ändå lite speciellt. Wilma slutar 9:an, gymnasiet väntar, hon kan börja övningsköra på våra gator och hela världen ligger framför henne i en tid då hon alldeles snart står på egna vuxna ben. Jag hoppas hon inte är rädd för att ta del av den har att erbjuda.

Det är hisnande, på sitt sätt, likaväl som det är spännande och roligt.

Tänk, lilla Wilma är 16 år. Min lilla tjej, Wilma-Pima-Studsmaskin,

Jag älskar henne från det djupaste av mitt hjärta.

Och aldrig skiner solen så skarpt och vackert som den 28 april.

Patrick Ekwall

Malmö hade full koll på Bajen - men varför Besara på bänken?

Jag trodde aldrig riktigt att jag skulle hamna där.

Men nu står jag där i en trädgård och hugger av en häck med hjälp av en helt vansinnigt divig mojäng som jag noga valt ut när jag sonderat terrängen på det lokala Bauhaus där jag (och det såg jag inteheller komma, kan jag säga) snart går som sonen i huset.

Det är en drygt två meter lång stång med en avhuggningsanordning längst ut.

Jag letar upp en lämplig grenjävel som jag tycker ska förkortas, för in de vassa bladen mellan och drar mojängens avhuggningsanordning mot mig och tjoff så är grenen av.

Trodde aldrig att et skulle gå så smidigt, men rätt tjocka grenar knäcks som ingenting.

Och jag älskar det, känner mig lite som en jägare med harpun som fäller livsfarliga djur.

Grannarna säger att det är “vårbruk”, att fixa med växter och sånt i sin trädgård. De flesta häromkring verkar bra på sånt och häromdagen hade min granne Gunnar dragit på sig sin gula overall och fixade lite med (det som jag tror är) rosenbuskar.

Jag vet ingenting om sådant men jag förstår så mycket som att du kortar av grenarna om en häck ska bli lägre.

Det är kul nog. Med en svår mojäng.

***

Malmö FF-Hammarby på Swedbank Stadion var en underhållande allsvensk fotbollsmatch, ännu en gång med en publiksiffra runt 20.000.

Den visade att Bajen är en tapper och inspirerad nykomling.

Den visade också att Malmö FF är klart bättre på de allra flesta sätt, även när de inte är så bra som de vill vara.

Som om det skulle vara en överraskning, regerande svenska mästarna spelade Champions League på Swedbank Stadion sent i höstas när Hammarby åkte runt i Stockholm och letade träningsplaner.

Nu visade MFF att de dels besitter en helt annan tyngd, dels att de har fler spelare av bättre kaliber på de flesta positionerna.

Jag ser gärna till det Hammarby har gjort väldigt bra så här långt i allsvenskan men här blev det lite för mycket att omfamna för Nanne Bergstrands lag.

Malmö FF hade full kontroll på allt utom på Kennedy Bakircioglu, men i den form som hans höger insida är just nu så kan han curla in ett skott från krorvkiosk-kön, om så behövs.

Hemmaförsvaret sattes sällan på prov ens i kontringsspelet och på det centrala mittfältet fick Johan Persson och Philip Haglund understöd av Erik Israelsson men fick ändå aldrig ro nog för att göra mycket annat än att försvara.

Malmö FF hade spelövertag, stolpe, ribba, missad (feldömd) straff. Hammarby hade Kennedy och hans högerfot.

Ingenting särskilt överraskande, för det sa skilja en del mellan de här bägge lagen.

Nu var Hammarby väldigt frejdigt återigen och Claes Hellgren-träningen gör att de orkar pressa tillbaka sina motståndare långt in i matchen, under en period en bit in i andra halvlek, nere i MFF:s vänstra hörn, pressade de bort Malmö med HELA laget. Det tyder på god moral och bra fysik.

Däremot tyckte jag inte att Nanne Bergstrands stora och lite överraskande förändring, Nahir Besara på bänken och Haglund från start, gav någon effekt. Snarare tvärtom.

Det skulle såklart stärka defensiven men efter en dryg halvtimme hade Malmö gjort två mål. Och bakåt sviktade Bajen betänkligt, Malmö fick snurr på de bakre leden och då syntes också brister.

Jämför gärna med AIK som kom till Malmö för två omgångar och spelade 0-0 med större rutin, tyngd och inte lika naivt. Det kräver en del rutin att åka till Malmö och hämta hem något.

Och, och, och – med den form Besara har just nu så ska han sannolikt inte hållas bort från enda allsvensk startelva.

Malmö?

Tja, Åge Hareides lag visar power. Bra, utan att vara bra.

Och med fler spelare som kan spela avgörande roller.

Den här gången lille-Lewicki (han får heta så, jag lirade fotboll mot hans pappa, den elegante Anders Lewicki) som smart spelade fram till 1-0 och iskallt lyfte in 2-1. Det är något stort på gång där, det är tydligt.

MFF vilar på en stabil grund och det är också därför som de relativt komfortabelt kan vinna sådana här matcher men de saknar flyt i spelet. Magnus Eikreim blixtrar till och har hög klass, men tar ibland lite för god tid på sig, tar en touch för mycket.

Tobias Sana får inte ut det han vill få ut på sin kant.

Och Jo Inge Berget blir lätt lite enkelspårig.

Men det är det lilla. Mycket mer än så ska gå snett om Malmö FF ska förlora matcher i allsvenskan.

Och för Hammarby väntar nu det som förmodligen kan betraktas som en allsvensk vardag.

Efter hemmapremiär, Elfsborg borta, derbyfest och Malmö FF så står Åtvidaberg för motståndet i nästa match.

Det blir den typen av motstånd som ger Hammarby, för första gången i år, ett favoritskap. Det kommer, i sin tur, ge en helt annan typ av motstånd.

Det blir intressant att se hur Hammarby tar sig an den uppgiften, nu när allsvenskan “börjar på riktigt”.

***

“Jag vet inte vad vi sysslar med”, säger Örebros tränare Alexander Axén.

Ingen annan heller.

Hybris efter cupframgångarna?

Blev det lite för många som trodde att ÖSK skulle bli ett lag för toppstrid?

Jag såg Örebro mot IFK Göteborg på Behrn Arena och då kunde de absolut ha vunnit den matchen, så det finns förstås kvalitet.

Men ändå: vad händer?

***

Andraraka allsvenska segern för Henke som tränare för HIF och Helsingborg smyger med utan förlust i de fyra första omgångarna.

Och Lalawele Atakora visade att han fortfarande har förmåga nog att göra livet surt för allsvenska försvar.

***

BK Olympic-Limhamn/Bunkeflo 7-1 var ett resultat i en seriepremiär som jag gärna tog emot.

LB 17, som dom säger på Lindängen numera.

***

Jag är helt enig med Jens Fjellström i den så tröttsamma bengalfrågan.

Fine, om det gå att finna en modell som alla är nöjda med. Och som fungerar.

Men att trycka iväg så sjukt många eldar som i 08-derbyt och som på Swedbank Stadion ikväll har ju bara ett enda syfte och det är att medvetet få stopp på eller fördröja fotbollsmatchen som rätt många har betalt för att se, på plats och via TV.

Rökutvecklingen gör att TV-sändningen fuckas upp, att brandlarm går och att väldigt många på olika läktarsektioner under en period inte ser ett skit (och rätt många känner obehag av röken, inte att förglömma).

Jag har svårt att se just det som stämningsfullt. Jag hör mer än gärna sånger, ser gärna tifo före matcher och omfamnas av en kuliss. Men jag vill också se matchen. Jag vill inte att den bryts eller skjuts upp för att några eldar på arenan.

Är jag och Jens Fjellström ensam om den inställningen? Eller hur många av de 20.000 som betalt entre på Swedbank Stadion igår är av samma uppfattning? Det kan ju inte vara polisens, klubbarnas eller medias fel att matcher bryts för att folk och spelare inte kan se bollen?

Och stämningen, helt ärligt, blir ju bara sämre av att bryta eller fördröja matcher. Hur fint det än är med färgade tomtebloss en stund.

Jag är alls ingen expert på säkerhet men i samband med ligacupfinalen på Stade de France mellan Paris SG och Bastia tändes det bengaliska eldar fyra gånger i Bastias kurva där 35.000 korsikanska fans befann sig.

Vid varje tillfälle gick vakter och polis direkt dit, släckte elden och förde bort den eller de skyldiga. Omgående utan pardon.

Jag frågade en fransk kollega hur de kunde göra så, Bastiafansen sades vara rätt bryska, och han svarade att de som bråkade med/mot polisen visste att de riskerade väldigt höga straff.

Jag säger inte att vi ska det dit. Jag säger bara att den metoden var tydlig i Frankrike, inte heller där är bengaliska eldar tillåtna på fotbollsmatcher.

Men där är det nolltolerans mot “brottet”. Här hemma eldar de som vill elda och skiter i vilket.

***

Älskar att Joseph Baffo körde en La Liga-hålla-för-handen-när-jag-pratar-på-fotbollsplanen – när Halmstads BK mötte Gefle.

Du ser bilderna i senaste FK Europa på fotbollskanalen.se

***

Jag är dessutom lite halvstolt över det plommonträd som jag inhandlade och stoppade ned i jorden när vi flyttade in för tre år sen.

Det har växt sig väldigt högst och stabilt nu.

Nu slår det mig att jag är lite osäker på om det är plommon. Kan möjligen vara körsbär.

Men det visar sig framåt sommaren.

Det mesta gör ju det.

 

 

Patrick Ekwall

Peruanerna kan sina kanoner: Malmös segermål

Paris, in and out.

Från Charles de Gaulle i en taxi til ett Novotel vägg i vägg med Stade de France, en entrecote på sladdrgi restaurang med inplastad meny runt hörnet, fem minuters promenad till produktionsbussen, direkt hem i natten efter jobbet, ett glas rött, sova, in i en taxi, tillbaka till flygplatsen, resa hem, snabbt in till TV4-redaktinen på Gärdet från Arlanda för kvällens Fotbollskanalen Europa.

Det är inte direkt att göra Paris.

Men det är effektivitet helt i min smak, tjoff-tjoff-tjoff.

Och ligacupfinalen blev en klart större upplevelse än jag hade förväntat mig, främst tack vare en atmosfär som var snudd på magisk.

***

Rör inte min allsvenska!

Läs min söndagskrönika i Getingen HÄR.

***

Det här med “målchansutvisning”, nu måste fotbollen påskynda processen för att ta bort den regeln. Åtminstone till viss del.

Utfallet av regeln – som blir dubbel bestraffning –  förstör lite för många matcher och jag tror att alla som är inblandade (tränare, spelare och publik) håller med.

Jag har hela tiden varit emot att man ändrade från “friläges”- till “målchans”-utvisning.

För vad är en målchans?

Är Zlatans skottläge till 2-0 igår en målchans eller inte? Eller beror det på vem som har bollen?

Regeln kom på 80-talet när spelare som kom helt fria mot push-up-försvar (populärt då) och blev nedsparkade på väg mot mål med endast frispark och varning som följd.

Det ser inte riktigt likadant ut idag.

Nu är de flesta “målchans”-utvisningar inne i straffområdet där en förseelse ger “dubbel” effekt, dels starffspark och dels rött kort. Jag tycker att straffspark är effekt nog av förseelser i straffområdet och det är väldigt sällan som spelare funderar på att “jag kan få rött om jag tar spelaren” i straffområdessituationer, det handlar snarare om blixtsnabba aktioner i stunden och inte kapningar med berått mod.

Så: tar bort rött kort vid förseeelser som ger straff,  behöll det röda kortet vid “friläges” utanför straffområdet.

Medveten hands på mållinjen när boll är på väg in? Döm det som mål och varning.

***

Förra årets tvåa mot etta, IFK Göteborg mot Malmö FF och det blev väldigt intressant match.

Åge Hareide valde att köra tre mittbackar – Rasmus Bengtsson, Erik Johansson, Filip Helander – och det var en väldigt lyckad rockad i den första halvleken.

Dels för att det blev extremt trångt och ont om utrymme för Lasse Vibe.

Och del för att Malmös yttrar, peruanen Yotun och Anton Tinnerholm, fick fyrfiliga gator att löpa framåt på utan att de blev särskilt hotade å andra hållet.

I andra halvlek hade Blåvitt lärt sig en del av läxan och var åtminstone nära att straffa Malmö på kanterna.

Jag gillar när danskarna är med och dirigerar IFK Göteborg i större utsträckning än vi sett i de tidigare två matcherna. Så blev det i andra halvlek. Mikkelsen in istället för Engvall gav lite bättre tyngd och när Rieks eller Ankersen blev mer involverade var det också ett IFK Göteborg som inte var lika förutsägbart.

Men de ställdes mot kompakt motstånd idag och när det inte gavs utrymme till kontringsspel (vägrar skriva “omställning”) i samma utsräckning som m0t Örebro på Behrn Arena, då får Blåvitt inte riktigt så klara lägen och framförallt blir Lasse Vibe inlåst.

Jag tyckte Malmö FF vann utan att imponera, det kändes mest som en taktisk triumf.

Maguns Eikrem var direkt blek, småslarvig i passningspelet och lille-Lewicki kunde sällan hota i offensiven.

Istället fick det bli en peruansk kanon a la Teofilo Cubillas som avgjorde matchen.

Yoshimar Yotun fick en sån där skön träff med vänsterfoten som knappt känns över vristen och bollen seglade in bakom John Alvbåge, som mirakulöst fick fingrarna på kulan, innan den satt som en strut.

Målet påminde lite om det som Hammarbys vänsterback tryckte in mot Elfsborg på en allsvensk premiär i Borås för en del år sen.

***

Kul att AIK gett Mohammed Bangura nytt liv, vi vet ju alla vad han kan när han är som bäst.

***

Jag stod utanför PSG:s omklädningsrum när Zlatan Ibrahimovic kom ut mot TV4.s intervjuzon och jag bad såklart om en efter-matchen-intervju efter mplsuccén och cupsegern.

Han avböjde med “du ska inte få den äran idag”.

Oklart varför.

Men sen förstod jag att Ibrahimovic valde att helt strunta i att gå genom den mixade zonen, där alla spelare måste gå enligt avtal med förbund/klubbar, för att helt slippa prata med någon.

Paris Saint Germain skickade fram – efter cupsegern med tvåmålsskyttar som Cavani och Zlatan – spelare som Matuidi och inhopparen Lucas för att tala med media.

Vi fick den alltid så ödmjuke Maxwell strax efter matchen och han gav en bra intervju.

Jag struntar väl i det, jag har gjort tusentals intervjuer genom åren på alla olika tänkbara nivåer.

Men jag tänker mest på PSG:s franska fans.

Var det verkligen Matuidi och Lucas de ville lyssna till efter gårdagens triumf?

***

Den segern behöver Henrik Larsson.

***

Minns du inte/inte sett Cubillas?

Se här.

[youtubeplay id=”avDX5falmns” size=”medium”]

***

Ibrahimovics avstängning?

Ja, den var förstås väntad sett till hur regelverket ser ut i Frankrike och sett till hur det dömts förut.

Sen kan vi alltid diskutera regelverket, men det är en annan sak. Eller vad som är rimligt.

Jag talade med Djibril Cisse, numera i Bastia men snart på väg till Indien,  igår som tyckte straffet var någon match för hårt. Men jag talade också med andra fransmän som kände att det borde varit fem matcher eftersom Zlatan varit en “återfallsförbrytare”.

Det vi ska inte ska glömma är att det som sades det sades, det som gjordes det gjorde och det sades och gjordes av en person som var förbannad på domaren (och landet?) och inte av någon annan som säkert också hade lika stor anledning att vara förbannad.

Hur vi än vill vrida och vända som fanns det en ganska uppenbart case.

Det fanns något att bedöma – det var inte anklagelser tagna ur luften.

Ska en snart 34-årig megastjärna bete sig som Zlatan gjorde eller inte? Nej.

Ska en domare göra stora misstag (i det här fallet ett rätt underligt misstag men knappt matchavgörande). Nej.

Men däremellan går det förstås att dra en tydlig gräns.

Den tycker åtminstone jag att Zlatan Ibrahimovic gick över.

***

Halmstads BK har sannerligen fått fin effekt på sitt tränarbyte så här långt.

***

När PSG (och Marseille i ett annat fall) väljer att bojkotta franska Canal+ för att bilderna på Zlatan kablats ut är humor.

I varje fall om vi ställer det mot bilderna på Bastias Brandao i samband med att han fegt skallade Thiago Motta i augusti.

DÅ var bilderna väldigt, väldigt bra, ansåg PSG som krävde livstids avstängning.

***

Fransmännen kan sina ljudanläggningar och bäst tryck på arenan blev det en timme innan då klubben hade varsin DJ vid varje kortsida.

De körde en battle med en minut vardera i en kvart och det byggdes upp ett tungt tryck med fantastiska högtalare.

Något för en svensk cuparrangör att ta efter.

Även om det blir svårt – på lla sätt – att dra 80 000 till IFK Göteborg-Örebro.

 

Patrick Ekwall

Klasskillnad? Se en kvart av Giffarna-MFF

När en fotbollsmatch tar slut efter en dryg kvart är de svåranalyserade.

Och Gif Sundsvall-Malmö FF går inte riktigt att bli klok på.

Var Sundsvall så usla eller Malmö FF så fantastiskt bra?

Oavsett vilket så var själva matchen slut innan den ens hade hunnit börja.

Eller åtminstone efter 19 minuter.

Sen tog domare Lerjeus död på den definitivt efter en halvtimme.

Till skillnad från vad såväl IFK Göteborg och AIK gjort i sina premiärmatcher så valde Malmö FF att väldigt tydligt ta kommandot i sin match.

Det var kraft, det var fart, det var tydligt och bestämt.

Och fönstret var så öppet att hela porten till norr stod på vid gavel. Du hade fått utrymme att parkera Finlandsfärjor i Giffarnas straffområde.

Malmö FF var väldigt bra, GIF Sundsvall inte lika mycket.

Om någon någon gång vill visualisera ordet klasskillnad så hade det fungerat att visa dryga femton minuter av årets allsvenska premiär på Norrporten Arena.

***

Väldigt många hade talat en hel del om Malmö FF:s norska nyförvärv Magnus Wolf Eikrem.

Som vem kom det här att handla om inledningsvis?

Jo Inge.

Han som heter Berget i efternamn.

1-0 efter en sex minuter när han fick tid att ta skott i ena hörnet av Sundsvalls straffområde, 2-0 efter en kvart när han vinklade in en boll som Markus Rosenberg missat från nära håll.

Men Eikrem hade sin fot i en del, han också.

Det var han som kvicktänkt spelade fram Rosenberg vid 3-0 målet och det var hans frispark som letade sig fram till  lille-Lewickis panna för 4-1

Om någon eller något ska bedömas i Malmö FF så ska det göras för första halvtimmen, den var imponerande.

Och visst det blev en konstig match, men inte så mycket för utvisningen och straffen utan för att Malmö FF i princip hade gjort slut på den efter 20 minuter.

Malmö FF möter AIK i nästa omgång, det kommer att bli lättare att bedöma laget då.

***

Joel Cedergren, en av Giffarnas tränare, sa till CMore i pausen att han ändå var ganska nöjd med en del eftersom anfallsspelet varit tillfredsställande.

Då hade hans lag släppt in fyra mål på en halvlek.

Vad är det för krav som ställs på ett lag? Att det är kul att vara med?

Malmö FF ska ha all credd för sin imponerande inledning, men så taffligt som Giffarna spelade försvarsspel får inte ett lag agera i allsvenskan. Inte i första omgången. På hemmaplan.

Jag håller med Cedergren om att Sundsvall hade sina chanser under första halvleken och även om straffen/utvisningen är fullständigt snurrig så uppkom allting av att Adam Chenouffi kom loss i ett kanonläge.

Och Pa Dibba hade ett ypperligt skottläge som touchade stolpen dessförinnan.

Men då hade Malmö redan gjort tre mål på 20 minuter.

Det är att leta efter små, små, små guldkorn om du som tränare känner dig lite halvnöjd efter det.

Jag utgår från att Sundsvall visste läget långt innan Malmö FF kom på besök och visslade in tre bollar bakom Tommy Naurin på en dryg kvart.

Laget har tassat upp från Superettan och har stort sett bytt ut Kevin Walker med Lars Krogh Gerson. Thats it.

Giffarna har de resurser som de har, de tror på det lag som ändå spelat upp klubben i allsvenskan och de rättar mun efter matsäck. Jag köper det.

Här finns en stomme som absolut kan mäta sig med fyra-fem lag i de nedre regionerna: en försvarslinje som spelat ihop ett tag, två fina lirare som Robbin Sellin och Adan Chenouffi och en intressant anfallskombo med blixtsnabb Pa Dibba och stor stark målskytt Johan Eklund.

Men de första 20 minuterna måste ändå ha kommit som en chock.

Inte bara för att MFF var skickligt effektivt utan för att de spelade bort Sundsvall som om det var allsvenskan mot division 5.

***

Folk fick packa ihop sig på läktarna så att alla kunde få plats när det äntligen var fullt igen på Norrporten.

När de som väntat utanför kom in, då stod det 0-3 på anslagstavlan.

Är det då man kan kräva pengarna tilllbaka?

***

Domare Michael Lerjeus letade upp en straff när Kofi Adu hamnade i ett knivigt läge mot Chennoufi i straffområdet.

Och när Lerjeus väl valde att blåsa straff var han tvingad att hala fram det röda kortet eftersom det – i sådana fall – var en målchansutvsining.

Nu är det inte Lerjeus fel att reglerna är som de är (de ska komma att ändras snart, sägs det) men det var förstås ingen straff även om det finns de som säkert menar att Adu “försvarade sig klantigt och av domaren chansen att blåsa”.

Letar du länge kan du möjligen hitta en liten, liten, liten dragning i en arm på Chennoufi.

För mig är det här en Hammarby Light-straff, om vi ser till den som de fick mot Häcken.

Det är en del av en närkamp, i sådana finns det armar, händer, skuldror, knän och ben som är inblandade – det är en del av närkampens natur. Det behöver inte alltid, eller väldigt sällan egentligen, innebära regelbrott.

Och när jag skriver att domare “letar upp” en straff så menar jag att de tar ett aktivt beslut och bedömer en situation som aldrig hade blivit upphov till diskussion.

Ingen hade reagerat om inte Hallenius fått straffen på Tele2 Arena (han var på väg loss från situationen när domaren blåste) och ingen hade skrikit efter något när Chennoufi hade tagit sitt skott (som han fick möjlighet att göra).

Det är inte så att domaren blir lurad av filmande spelare i hög fart eller misstolkar en hands i en röra eller är skymd – det är väldigt aktiva beslut i närkampsspel.

Är det ett regelbrott så är det ett regelbrott, fine – men att leta upp just sådana här situationer får ibland lite för stora konsekvenser.

***

För övrigt är det härligt att allsvenskan har fått en så flygande start.

Härliga publikfester (lite smådopad omgång med hemmamatcher för alla 08-lagen) och inget stök.

Vi minns med fasa den fruktansvärda händelsen i Helsingborg förra året och det vilade en tragisk stämning över allsvenskan under lång stund framöver.

Det är med väldigt mycket större glädje som vi nu ser fram emot  nästa omgång som drar igång redan på onsdag och torsdag: Örebro-Göteborg, Elfsborg-Hammarby och Malmö FF-AIK för att bara nämna några matcher.

Knappt har första omgången lagt sig, jag ser redan fram emot nästa.

 

 

Patrick Ekwall

AIK hade Goitom, HBK saknade Boman - också en påminnelse

Du kan gå vänta på en hel säsong i vecka ut och vecka in, fila på taktiska detaljer in i det sista och prata högt och fint om EXAKT hur du ska göra.

Sen blir det som det blir och allt GÅR i STÅ.

Det är då behöver en Goitom. Eller saknar en Boman.

Därför blev det 2-1 till AIK i Nationalarenan när den fattiga kusinen från Halmstad kom på besök och fick en smäll på käften av en gammal kompis.

När Johan Blomberg till slut stod matchvinnare för Solnalaget så var det signifikativt för var de här bägge lagen står i den allsvenska näringskedjan.

Men det är en sak.

Fotbollsmatcher någonting helt annat.

På rätt många träningar spelar du med en eller max två touch för att få fart på “possession-spel”.

Ibland – som i Sveriges möte med Moldavien senast – finns det lägen när tränare borde beordra detsamma till sina spelare.

Ett tillslag innebär per automatik större rörelse för att erbjuda alternativ och det ger motståndarna mycket större svårighet att försvara sig genom att stå rätt i positionerna.

Första gången som AIK spelade sig effektivt förbi den halländska blå åsen så gjorde Gnaget det för att Panajotis Dimitriadis satte fart på spelet med en passning på en touch och rörde sig vidare till en ny position som innebar att han till slut var helt ren framför Stojan Lukic, Halmstads målvakt.

Någonstans kan du förvänta dig att AIK inför sin hemmapublik VILL attackera med fart och finess.

Att Nabil Bahoui forsar fram, att Mohammed Bangura kombinerar och skjuter som Bang-Bang en gång, att nye högerbacken Hauksson attackerar från sin högerbacksposition eller att Willy van der Kerckhof-look-a-like Sam Lundholm kommer som ett spjut bakom HBK:s lagerbäckskt raka försvarsfyra.

Inte minst för att öppna upp för Henok Goitom.

Ingen gjorde någonting.

Förutom just Goitom.

Det var hans smartness som fotbollsspelare, hans blixtrande förmåga i straffområdet som blev lösningen för AIK.

Ibland är det lätt att överanalysera allt och jag ska inte falla i den fällan eftersom alla matcher lever sina egna liv.

För ibland är det inte svårare än att EN spelare gör EN grej som ingen annan kan göra i rätt tid, på rätt plats: en boll lite på chans från Bangura, en forward som vinner ett läge mellan två spelare, kommer loss, avlossar ett skott och tar själv returen.

Eller att inhopparen Johan Blomberg tar ett skott som touchar en HBK-back och går i mål när släkten är som allra, allra värst.

Hands på Goitom när han tog emot bollen?

Ingen aning.

Det var exakt en sådan situation som inte går att avgöra även om du använder dig av 50 kameravinklar eller superslomos.

Det är snarare så att bilderna lurar ögat när den armen sträcks ut och bollen nuddar bröstet – ser du inte det från en helt perfekt vinkel så har du inte en aning.

Så varför sträcker Goitom ut armen?

Ja, försök att ta fart och hoppa mot en boll som du ska kontrollera i brösthöjd och håll händerna längs med kroppen. Det är rätt svårt. Väldigt onaturligt.

Dessutom använder du armarna för att “styra överkroppen/bröstet” för att ta med dig bollen.

I de allra flesta fallen är det inte hands i sådana situationer även om bilderna gör att det ser misstänkt ut.

Halmstad hade inget annat val än att ta sig framåt när de var i underläge och i andra halvlek fick de så pass många bra målchanser att de mycket väl kunde ha fått med en poäng från Friends.

Och om vi bortser helt från hur den här matchen såg ut – från start till mål – så hade en HBK-poäng i den här svåra bortamatchen varit en bedrift så god som som någon.

Halmstads BK  hade en trupp som gjorde det “0möjliga” förra året.

De hade egentligen inte vad som krävdes för att undgå kvalspel nedåt.

Men de hade Mikael Boman, som gjorde 10 mål för andra säsongen i rad – en bedrift i sig med tanke på omgivningen.

De hade isländska ardennerhästar som Baldvinsson och Steindorsson, de hade Johan Blomberg som en stark allsvensk mittfältare och en tränare, Jens Gustafsson, som uppenbarligen hade vad som krävdes för att trolla med knäna.

Blåvitt tog Boman, islänningarna drog, AIK håvade in Blomberg och Halmstads BK tackade Gustafsson för hjälpen genom att ge honom sparken.

HBK fick göra som vanligt i det kräva ekonomiska klimat som råder på Örjans Vall: ut på fotbollens Blocket och leta, ta vad som finns att tillgå av gods som är lite naggat i kanten.

En Christoffer Andersson som inte länge fick plats i Helsingborg, Kwame Karikari som var på AIK-lån till turkiska andraligan, Mohammed Ali Khan som tog vad fan som helst bara han slapp bo kvar i Kina, Jules Barny från grannskapet efter TRE mål i Superettan.

Alla fyra väldigt kompetenta allsvenska spelare, men jag tror inte att stod särskilt många kollegor i kön när Janne Jönsson lockade med HBK; jämförelsevis blygsam lön, förväntat bottenkrig men trivsam miljö och goda nygräddade våfflor uppe hos Sivan i Örjansstugan.

Du kan göra mycket med spelare som har en inneboende vilja att ta sig framåt (Eric Smith, 18 år, Viktor Ljung, 23, Shkodran Maholli, 21 och Sead Haksabanovic, blott 15) eller med de som vill ha revansch (Ali Khan, Andersson, Karikari) men till slut går det inte längre.

Och du kan “stå rätt” i dina defensiva positioner hur mycket du vill, i slutändan står du inte emot .

Det var därför Mikael Boman var så viktig för HBK de senaste två säsongerna.

Boman hade kraft och pondus att suga in bollar så att Halmstad kunde andas och han hade förmågan att göra mål, tio mål två säsonger i rad för ett lag som rätt ofta hade för avsikt att prioritera defensiven.

Boman missade sällan de chanser som dök upp, missade aldrig det öppna läge som King Osei Gyan fick i straffområdet på Viktor Ljungs fina passning.

Nu lyckades detta Halmstad ändå skaka om AIK i slutskedet.

Om vi ska se det i ett perspektiv där vi möter muskler i pengar, spelartrupper och förutsättningar så var det en bedrift i sig.

Om det sen säger mest om AIK eller Halmstads BK återstår att se.

 

Patrick Ekwall

En premiär är en premiär kan räcka med EN bra vänsterträff

En försäsong är en försäsong är förvisso cupmatcher nuförtiden, men ändå.

Allsvenska premiärer är alltid någonting annat.

Ungefär som IFK Göteborg-Åtvidaberg, 1-0, på Ullevi.

 

Åtvidaberg hade givetvis förstås bestämt sig.

Stäng igen vad som kan stängas igen.

Möjligen hoppas såra med en hörna, en läcker touch eller en öppnande passning som kraftpaketet John Owoeri kunde ånga fram på.

Med andra ord, ETT namn: en förhoppning ställd på Kristian Bergström, 41 år.

Åtvids tränare, Roar Hansen, visste att trycket och förväntningarna helt vilade på IFK-spelarnas axlar.

Och han visste att det visste hemmaspelarna också.

Så även om Maurizio Albornoz och Ammar Ahmed (han var strålande, snyggt värvat från Östersund) vispade runt och erövrade en och annan boll så var det IFK Göteborg som fick initiativet.

Möjligtvis i tron att de vann det på egen hand, när de egentligen fick det till skänks.

IFK Göteborg blev först bekvämt. Sen mest villrådigt.

Blåvitt har förnyat sin träningsprocess med GPS-teknik och jag har ingen anledning att förlöjliga den processen,  för den är säkert intressant, men i verkligheten står det alltid någon annan i vägen.

Jävlar, den här kanten var ju en raksträcka i cupen – nu står det någon i vägen.

Va fan, den här ytan var fyrfilig motorväg i mars – nu är det enkelriktat.

Det kändes inte riktigt som IFK Göteborgs topptippade spelare var beredda på det.

Jag tror inte bara att det handlade om ängslighet och kravbild, jag fick känslan av att det också blev förbryllat när motståndet uppträdde “annorlunda” och bara var intresserat av att jävlas så mycket som möjligt.

Å andra sidan är 1-0 alltid ett-noll och tre poäng.

Och det är exakt så här det kan se ut i en premiärmatch.

Men ändå, ett ändå:

Jörgen Lennartsson får anledning att fundera över hur han ska använda sig av Sebastian Eriksson när Eriksson ställs mot motstånd som gör Eriksson till playmaker.

Seb Eriksson kommer att vara till extremt stor nytta för Blåvitt under året.

Mot Malmö, AIK, Elfsborg eller i bortamatcher där varenda halvmeter av planen är en kamp som ska vinnas.

Men många lag som besöker Ullevi kommer sannolikt att göra som Roar Hansens Åtvidabergs gjorde under stora delar av matchen, de bjuder gärna på 30-40 meter – bara det är stängt runt de 25 meter som finns framför egen målvakt.

I det här fallet blev Sebastian Eriksson istället –  i ett tänkbart fall av övermod – en kreativ lösning som i långsamt mak erbjöd alibipassningar på sex-sju meter och när han väl tog chansen blev det mest pannkaka, dels i passningsspelet och dels på den frispark i bra läge som inte gav någonting.

Blåvitt vet att en badboll kan vissla fram till Lasse Vibe och han förvandlar det till mål.

De vet att Ankersen och Rieks kan springa sönder starkare maskiner än de från Åtvidaberg

Och de vet också att Gustav Engvall har en friskhet som öppna upp samt att Bjärsmyr, Svensson eller Rogne är ständiga hot på fasta situationer.

Men har IFK Göteborg kreativitet nog att erbjuda vad de här spelarna vill ha när det kommer turistbussar från södra Norrland, Halland och Östergötland och tar plats på Ullevi?

Idag körde visade Blåvitts GPS vägen rakt in i ett återvändsgränd, men hittade ändå en väg ut till slut.

Och gissa vem som visade vägen?

Det dröjde 55 minuter innan  Sebastian Eriksson träffade så pass rätt med vänsterfoten att två IFK Göteborg-spelare kunde ha nickat in bollen bakom Henrik Gustavsson i Åtvid-målet.

Den bollträffen var den första från Erikssons fot som överhuvudtaget var ett hot mot Åtvidabergs försvar.

Det var också den enda.

Vi kan tycka att Åtvidaberg gick bort sig i försvarsspelet och hade vi gått efter bedömingsnivån dagen innan på Tele2 Arena så hade de kunnat få en frispark i duellen framför Thomas Rogne.

Men en bra boll är alltid en bra boll.

En känslig vänsterfot är alltid en känslig vänsterfot.

Och en premiär är en premiär är en premiär

Om än en skitmatch.

Patrick Ekwall

Hammarbys premiärseger - som om sagan redan var skriven

Det var som om sagan redan var skriven.

Som om festen ändå skulle vara grön och vit och vara påsknatten lång på Söders Höjder.

– Varför vara nervös, sa Kennedy Bakircioglu om den straff han skulle ta.

Den fem år långa ångestvandringen genom Superettan var förbi, nu var det bara fest hur det än skulle sluta och Häcken var den perfekta motståndaren (även om de hade en Diego på bänken).

Kennedy Bakircioglu gjorde Hammarbys första mål när laget var tillbaka.

Som om någon hade förväntat sig någonting annat.

Han var inte klockren från elva meter i Superettan förra året, nu det var som ingenting i hela världen existerade när han stegade fram.

Det går ibland att läsa av i ansiktsuttrycket på straffskyttar om skinnet spänner över kinderna, om ögonen är uppspärrade…som om de bara vill bli av med skiten och hoppas på det bästa, typ Rolle Nilsson i Barcelona eller Olof Mellberg i Faro, ni som minns.

Kennedy såg ut som om han kunde slå trehundra straffsparkar och han hade gjort mål på alla. Var han än slagit bollen, hur målvakten än hade gått.

Kennedy Bakircioglu hade gjort mål på den här straffen om han så hade fått slå den från straffpunkten på gamla Söderstadion.

Så lugn var han. Så gynnsamt var läget.

Så var liksom sagan skriven.

Om det överhuvudtaget var straffspark?

Jo, säkert. Men ändå inte.

Du kan säga vad du vill om Emil Wahlströms försvarsspel mot Linus Hallenius, förutom att det var särskilt bra.

Och det allra mest moderna – och väldigt enkla – resonemanget kring tveksamma straffsparkar är att “försvarsspelaren gav domaren chansen att blåsa”.

Du kan titta på Wahlströms utsträckta bom mot Hallenius på tio repriser och varenda gång kan du hävda att det är en klar straff. Lika många gånger kan du påpeka att den är hårt dömd.

Jag tycker att domaren Mohammed Al Hakim lägger en rätt knivig bedömningsnivå när han blåser.

För det finns många utsträckta bommar i en allsvensk fotbollsmatch. Och cirka tio stycken livtag på varje hörna.

Det blir väldigt många straffar på en allsvensk säsong.

Så, vad som är solklart eller tveksamt i det här fallet har nog mest med att göra var du har dina sympatier.

Jag tror inte Hammarbys fans hade köpt den straffen om den varit åt andra hållet.

Å andra sidan är jag osäker på om Al Hakim hade haft modet att blåsa tvärtom.

I sådana situationer: det finns alltid en fördel i att vara ett hemmalag inför fullsatta läktare, lika mycket som att det finns en nackdel att vara Häcken – alltid.

På tal om att det var en sådan dag, Hammarbys dag.

Häcken?

Tränare Peter Gerhardsson hyllas med all rätt för sitt mod och sin förmåga att skapa snillrik kortpassningsfotboll som när den fungerar (eller när Martin Ericsson/Simon Gustafsson fungerar) kan såra vilka lag som helst. Hur som helst. När som helst.

Men Häcken har de senaste åren haft uppenbara problem med försvarsspelet, även om vi ofta kan köpa att full fart framåt har en prislapp.

Häcken är ibland så obalanserat att laget faller omkring av minsta lilla påtryckning.

Det fanns tillfällen under första kvarten när Häckens försvarslinje lämnade dörren öppen på vid gavel med Besara oattackerad stod på ena sidan, Hallens och Söderqvist på den andra och det var bara att sätt dit bollen.

Och när Häcken skulle få lite bättre ordning så valde de den bekväma varianten, att försvara lite mer på distans, inte pressa, helst fördröja och då blir det per automatik passivt.

Vid andra målet tappade Simon Gustafsson bollen vid Bajens straffområde men i kontringen var Häcken sex för försvarande spelare mot Hammarbys Besara, Hallens och Söderqvist.

En halvdan press på Besara var inte jobbigare än att han snyggt kunde leta fram till Söderqvist  – och nyförvärvet från Kalmar fick ta emot, avancera och trycka av en patenterad utsida bakom Abrahamsson i Häckenmålet.

Publi: 30278 – och sex Häckenspelare.

All credd dock till Besara för assist och Söderqvist för fantastiskt avslut, men du får sällan så mycket tid mot särskilt mycket motstånd i allsvenskan.

Oftast bara mot Häcken, vilket är en problematik klubben måste lösa om de på allvar ska kunna utmana de tre bästa.

Nu utgår jag från att Diego Lugano hämtats in för att han ska göra någon nytta, han satt på bänken hela den här matchen för att han inte är tillräckligt fit för att spela.

Men det är förstås ingen Diego som frälser över en natt, Häckens försvarsproblematik ligger djupare än så.

Sanningen är att Hammarby hade dem här matchen i sin hand efter 2-0.

Försvarsarbetet kändes som nyckeln och Sätra, Sävarsson, Israelsson, Persson stängde av allt som Häcken hade för avsikt att göra för att såra Hammarby. när Simon Gustafsson och Martin Ericsson envisades att försöka och försöka och försöka på tolv meter mitt i planen så var det stängt.

Väldigt lite nådde fram till Dardan Rexhepi tillräckligt fort, i stort sett ingenting fanns att tillgå längs kanterna där det fanns oceaner att tillgå.

Och Nahir Besara var strålande som länk i Hammarbys anfallsspel; bekväm med bollen, perfekt i rollen när Häcken lämnade massor av plats och mästerlig på att hitta (framförallt) Hallenius med perfekt tajmade bollar i djupled.

Hammarby såg absolut ut som en gedigen nykomling – med en en gungande, sjungande arena i ryggen,

De strålade av glädje, fotbollsvärme och en fest som skulle fortsätta helgen lång: allt att vinna, ingenting att förlora.

Så, varför vara nervös?

Nerverna, pressen, trycket, kraven lär komma, tids nog.

Men den tiden, den hösten.

 

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå