Men jag trodde aldrig att jag skulle sitta på serpentinvägar och genom bokskog på landsbygd i Moravia-området för att mig till en landskampsbevakning i Tjeckiens Åtvidaberg.
Och jag ska erkänna att jag hade svårt att tro på ett svenskt U21-landslag i semifinal från en grupp bestående av Portugal, England och Italien.
Det ena roligare än det andra, såklart.
Men upplevelse att ta vara på och sällan glömma.
***
Så här, kära söta italienare: ni hade en chans att besegra Sverige, ni fick möjligheten att göra det med en man mer i en timme, ni lyckades inte lösa det, ni har bara er själva att skylla, så knip käft och ta lite semester.
***
Är Sverige “bra” nog?
Jag visste att den frågan skulle dyka upp.
VISSTE DET!
Sverige kom före starka nationer som Polen och Turkiet i gruppen, slog ut Frankrike i play off, besegrade Italien med tio man och spelade oavgjort mot Portugal.
Sverige är i en semifinal i detta U21, till skillnad från England, Italien, Serbien, Tjeckien eller Spanien, Holland, Frankrike, Ryssland, Kroatien eller precis vad fan du vill.
Och ändå kommer frågan upp via sociala medier: Sverige är inte “bra” nog, Sverige måste spela “bättre” för att gå till final.
För många – och för mig också – kan det ses som nästintill ofattbart att Sverige är i en europeisk semi sett till förutsättningar och material.
Men de är ju där de är för att de varit bra nog att nå dit.
Det har funnits tillräckligt många fallgropar på vägen för att det skulle vara en ren tillfällighet.
Sen kan vi alltid diskutera vilken typ av fotboll Sverige har spelat…jag är den första att ta den debatten, jämför gärna med Danmarks flärd och teknik..men på den här nivån (många spelare är 23 år) handlar det ju inte direkt om att utbilda fotbollsspelare.
Det handlar om att vinna. Eller ta sig vidare.
Och ibland helgar ändamålen medlen.
Sen är det så skrattretande typiskt att “vi” pissade på den tråkfotboll som gav oss så stora framgångar med Lagerbäck, vi skrek efter något nytt, vi skulle få shining med Hamrén och vi älskade det ett tag, sen var det skit för vi tyckte att det Lagerbäck gjorde med Island (alla har redan glömt fiaskot i Nigeria, utom nigerianerna) var ofattbart och när i samma andra ser det här U21-landslaget ha stora framgångar med en rätt cynisk fotboll…ja, då kan det inte gå ett dygn efter bragden mot Portugal förrän det ska tyckas att det inte är “bra” nog.
Hur ska vi ha det?
Hur “bra” än England, Italien eller Serbien tyckte att de spelade i den här turneringen så är de ju hemma nu.
Oklart hur “bra” det tycker att det är. Men sannolikt inte så.
Sveriges U21-landslag är inte Brasiliens, ingen behöver tro eller hoppas på det. Det vore orimligt.
Men de har visat prov på en glädje, kampanda och skicklighet som gör att de skakat liv i ett rätt sömnigt landslags-Sverige.
Och de spelar om en finalplats i EM på lördag.
Bra nog. Om du frågar mig.
***
Bara det faktum att det finns ett (eller flera) italienskt ord (biscotto) för uppgjord match säger en hel del om att som man känner sig själv, så känner man andra.
Det är klart att vare sig Portugal eller Sverige ville riskera någonting med tre minuter kvar av matchen och 1-1, vem hade gjort det. Ingen. Speciellt inte ett italienskt lag som kan sin resultat-smartness på en handens fingrar.
Och är det någon som ska anklagas i sammanhanget så borde väl rimligtvis vara Portugal.
Jag tror inte Sverige hade planerat att släppa in ett mål med tio kvar för att sen missa ett superläge (Guidetti) innan Tinnling via ett portugisiskt ben skickade in 1-1.
Och det var Portugal som hade avspark efter målet, Portugal som höll i bollen inom laget utan att gå en meter framåt.
Italien hade chansen att besegra Portugal, hade möjligheten att INTE förlora mot Sverige. Men lyckades inte.
Därför har de semester. Från och med idag.
***
Bensinmacken Augustinsson hade ju helt rätt: England var överskattat.
Mot engelsmännen gjorde Sverige sitt stora taktiska misstag i turneringen, för där skulle vi gett det en mycket större chans att “gå för det”.
Någonstans tutades det i svenska spelarna att vi mötte ett superlag, men återigen visade det sig att England (som vann sin kvalgrupp före – Finland) lät bättre än det var.
(Sen är det ju shit the same idag).
***
OS!
Fina minnen har man ju från Söul och Barcelona.
Det ska bli väldigt kul att följa ett svenskt landslag i Rio de Janeiro nästa och självklart ska Zlatan Ibrahimovic vara med som en av de tre överåriga.
Frågar du mig idag är han mer än värdig att bära en svensk fana vid en invigning, av många tänkbara skäl.
I övrigt finns det ju mängder av U23-spelare som ser hyperintressanta ut och Carlos Strandberg/Ibrahimovic är ett anfallspar jag gärna hade sett.
***
Motorvägen Brrrrrno-Prag är ett VM i vägarbeten och den kö som vi såg (tack och lov på motsatta sidan) med stillastående lastbilskaravan över två mil var det värsta stopp jag någonsin sett på en motorväg.
***
Portugal-matchen är rätt svåranalyserad eftersom den utvecklade sig rätt mycket efter vad som hände i den andra matchen.
Vi hann i alla fall se Bernardo Silva som en mini-Messi och blixtrande portugisiska fötter i 20 minuter.
Möjligt att Portugal spelar “bra”, men de har haft svårt att göra mål i turneringen (ett färre än Sverige) och det går liksom ut på det i slutändan.
Att Sverige använder sig av Carlgren lite för mycket handlar mest om att inte riskera för mycket (som Helander mot Italien) och hellre “börja om” – ett uttryck och spelsätt som Lagerbäck ÄLSKADE, för övrigt – än att tvingas försvara utan bollen.
Sen kan jag också tycka att Sverige behöver tro lite mer på ett eget spel, men mot Portugal hade det varit självmål att ta stora risker.
Försöket med Branimir Hrgota slog aldrig riktigt väl ut, även om jag kan tycka att Hrgota hade en del oflyt med små detaljer i sitt spel. Dels fick han hantera en del svåra passningar, dels fick han gå rätt “tom” på sin kant när Sverige sällan lyckades vända över till honom.
Han hade behövt bollar in bakom som han kunde dra iväg på, nu fick han allt på fötterna mot samlat försvar och när han ville lite väl mycket tog han lite för svåra passningar med små marginaler. Men det var ju också därför han var med, för att vara ett hot framåt och inte för att spela bollen två meter i sidled.
Det blev en match som passade Abbe Khalili bättre och jag tyckte han var strålande, en av Sveriges allra bästa.
Mina betyg i svårbedömd match:
Patrik Carlgren 4
–
Victor Nilsson Lindelöf 3
Alexander Milosevic 3
Joseph Baffo 4
Ludwig Augustinsson 3
–
Abbe Khalili 4
Oscar Lewicki 2
Oscar Hiljemark 2
Branimir Hrgota 1
–
John Guidetti 2
Isaac Kiese-Thelin 2
–
Simon Tibbling 3
***
Danmark har en extremt bra årgång i detta mästerskap, vilket vi alla visste och är stora favoriter mot Sverige…så som alla andra länder är/har varit i denna turnering.
Och låt danskarna jubla över att de ställs mot Sverige, det tror jag svenskarna kan dra nytta av.
Så här: Danmark är bra, men inte bättre än Portugal. Och sannolikt inte mycket bättre än Italien.
***
Det finns en glädje, som sagt, i det här U21-laget som smittar av sig.
En kraft som osar stolthet att få vara en del av Sverige och det här landslaget.
Du kan se det rakt genom din ruta i samband med nationalsångerna, för att ta ett exempel.
Sången, inlevelsen, lagmoralen, självkänslan, spelglädjen.
Jämför med de bilder som kablas ut inför A-landslagets matcher i samma moment: får du en känsla av att någon ÄLSKAR att vara med, där och då?
Sjävklart betvivlar jag inte att spelarna gör det.
Men känner du av det? Märks det?
Är det ett LAG som brinner på samma sätt?
Nej, jag tror inte det.
***
Jag var på ett U17-VM i Förenade arabemiraten och såg ett svenskt lag ta brons i ett världsmästerskap, det pratades om hyggligt primitivt svenskt spel där också men vi spelade ut Argentina i match om 3:e pris.
Jag är här nu och ser U21-laget som ett av Europas fyra bästa.
Det måste ju ändå betyda någonting, eller hur?
Även om det – enligt en del – inte är “bra”.
Någonting gör svensk fotboll som fungerar och som förhoppningsvis ger frukt i framtiden, trots avsaknad av ekonomisk kraft,, trots konstgräsdebatten, trots allt.
Sen behöver det inte alls betyda någonting i slutändan eftersom steget från ett U17-lag till seniornivå är stort, för vissa lite för stort för Carlos Strandberg inte större än att han idag är en av de forwards som CSKA Moskva gärna använder sig av.
Men ser hellre att svenska ungdomslandslag har framgång och får ta del av internationella mästerskap. Än tvärtom.
***
Jag fick “äran” att ratta en fullständigt harmlös Skoda (alla har Skoda, alla!) från Brrrno till Prag och vi lämnade vårt härliga Barcelo Palace för att checka in på ett Hotel International som var modernt när Panenka chippade sin första straff.
Men det vore synd och klaga.
Jag tänker inte bra på att jag ser fram emot Sverige-Danmark.
Jag kan inte sluta tänka på Lennart Torstenson, när han väl gått från Brrrrno till Prag så hade han några veckor/månader kvar innan han var framme. I Danmark.
Han hade inte gnällt över en natt eller fem på Hotel International.