Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Hamrén hade (egentligen) ingen annan att välja

Då är vi igång.

Fotbollsracet har tagit fart: Oslo, Köpenhamn. Stockholm och Tjeckien.

Norge-Sverige, Danmark-Sverige (U21), Sverige-Montenegro och U21-EM.

Där har ni min meny under hela juni, innan jag (faktiskt) ska ta lite ledigt i juli.

Men nu: gasen i botten.

***

Min allra första resa till Oslo i den här tjänsten gick för evigheter sen, nån gång i mitten på 80-talet.

Då för att bevaka – bandy-VM.

Jajamensan.

Jag stod i lågskor på snödrivor och såg spela 1-1 i premiärmötet med Sovjetunionen och jag tror det var final mot samma motstånd (surprise, suprise) på Bislett.

Det var min gamle lumparkompis på Värnpliktsnytt, Per-Anders Broberg, som lurade med mig.

Broberg var från bandyland (Lidköping), visste vad det handlade om och vi hade fått nys om ett hotell på Karl Johann som värnpliktiga fick bo på för 32 spänn natten.

Det är 18 kronor billigare än den varmkorv jag köpte på flygplatsen när jag landade igår.

Men det var ett tag sen jag var “bandyexpert”, det ska erkännas.

***

Klart det är smått fantastiskt att Markus Holgersson helt plötsligt blev landslagsman efter att ha flyttat till Anorthosis på Cypern.

Och – utan att veta helt säkert, jag synar sällan den cypriotiska ligan – Holgersson är säkert värd chansen så som läget är.

Men.

Sanningen är att Erik Hamrén till slut inte hade någon annan att välja.

För med skador på Antonsson och Pontus Jansson, avstängning på Granqvist samt  med ligaspel i full gång i Sverige, Danmark och Norge så satt Hamrén med en situation där Holgersson var det enda seriösa alternativet som fanns tillgängligt.

Möjligen, möjligen, möjligen Rasmus Lindgren som har spelat några få matcher som mittback i holländska Groningen.

Som läget var så var Glenn Hysén och Patrik “Bjärred” Andersson aktuella.

Jag redogör lite mer för det i “TV Ekwall” som du kan se HÄR.

***

Ingen kan påstå någonting annat än att IFK Göteborg går till lite allsvensk vila som värdiga vinnare.

Fem insläppta mål på tretton matcher är oerhört imponerande.

Och just den tryggheten bakåt har i sin tur inneburit att det inte krävts några mirakel framåt för att vinna matcher. Det kan “räcka” med Lasse Vibe.

Nu var det ett extremt ineffektivt Hammarby som straffades när de glömde bort Vibe vid en frispark; inlägg snett inåt bakåt och en liten snedträff från Mikkelsen som helt ställde Tim Markström.

IFK Göteborg andas disciplin, försvarsstyrka och smartness. För att inte tala om självförtroende.

Jag har funderat kraftigt över deras avsaknad av kreativitet i så kallat uppställt spel men det är uppenbart att de inte riktigt har varit i behov av den typen av flöde i spelet alla gånger.

Imponerande.

***

Det är jag, Rasta-Danne och Disco som hänger här.

En från Norrköpings utkanter och en från skogarna och…ja, de är inte alltid riktigt hundra med i svängarna.

Rasta fick en lektion i Uber, som han aldrig ens hört talas om.

Och när Disco läste upp en adress till en chaffis så läste hans Karl Johanss Gate med uttalet “gejt” på gate, som om det var något på en flygplats vi var på väg till.

Men det är ju snälla och fina killar, det är det. Och de lär sig något nytt varje dag.

***

Tänk om Malmö FF gör en ny Isaac Kiese-Thelin och snor en forward från IFK Norrköping under sommaren.

En hel del snackar om att MFF gärna vill knyta till sig Emir Kujovic inför Champions League-kvalet.

Det är förståeligt.

Kujovic är den typ av spelare som Malmö FF:s offensiv behöver. Inte helt olik Kiese-Thelin.

Stor, trygg, klok och en målskytt av klass.

Sannolikt också en “drömflytt” inom Sverige för Kujovic, som är uppväst i Skåne.

***

Landskampen mot Norge är sannerligen smått vilse i pannkakan.

Jag har inte varit med om en mer malplacé landskamp än den mot Östtyskland i Halmstad 1982…samma kväll som IFK Göteborg spelade Uefacup-final mot Hamburg på Ullevi.

Det kom 1400 åskådare till den match på Örjans Vall.

Det lär bli fler åskådare på Ullevål, men intresset runt landskampen är oerhört svalt. Sällan varit med om att så få utsända svenska journalister varit på plats, sällan varit med om så njuggt intresse från hemmaredaktionen.

VM är igång, bra matcher i allsvenskan och snart ett U21-EM. Så fotbollsintresset är knappast svagt, det vet vi.

Men det sviktar alltmer för A-landslaget just nu, det går inte att komma ifrån.

***

På tal om intresse: Hammarby har just nu ett publiksnitt på hemmaplan (över 25000) som är högre än det snitt som är rekord i Sverige över en hel säsong: Örgryte från 1959.

***

Min söndagskrönika i Getingen handlar om att scenen är större än fotbollsplanen för en allsvensk spelare.

Läs den HÄR.

***

Nanne Bergstrand har all anledning att koncentrera sig mer på vad hans eget lag gör för misstag, än vad domarna gör för fel bland.

Klart att det var en filmning av Mikkelsen när Johan Persson gick in lite klumpigt in en situation vid sidlinjen.

Men det var ju ingen straff som Blåvitt fick, det var en frispark ute på kanten, tio meter från mittlinjen.

Då är det ett hundra gånger större misstag – om vi nu tvunget ska jämföra – att lämna Lasse Vibe helt ensam med 20 meters yta.

Alltså, om Vibe smyger själv långt bortom straffområdet vid en frispark, då gör han det av en anledning.

Det måste vara en fotbollens dödssynd att lämna honom utan bevakning.

Där har Nanne Bergstrand något (och en hel del annat) att ägna kraft åt.

***

Djurgården är väl egentligen allsvensks stora överraskning, så här långt.

Nu tio matcher utan förlust.

Vi kan poängtera att det var sex raka matcher mot sämre motstånd och när det blivit lite tuffare så har de “bara” skrapat ihop fyra poäng av tolv möjliga.

Men det är ändå väldigt mycket bättre än någon kunde ana, inte minst efter att beskådat Hammarby-Djurgården tidigt i våras.

Det har sannerligen blivit ombytta roller efter den matchen.

***

Malmö FF?

Ja, det räcker inte med extremt många fler miljoner på banken – du måste visa mer än ekonomiska muskler.

MFF spelar inte alls lika snabbt och effektivt som förra året, framförallt har de blivit mycket sårbarare bakåt.

Jag vet inte om Filip Helander länge varit klar för ny klubb och haft det i tankarna.

Men något har inte stämt.

Lite trögare, lite stabbigare och lite för ofta rätt underliga val i tajta situationer.

Att han försökte nicka ett inlägg som gick fem centimeter över gräset är sådant som spelare på hans nivå bara gör när de inte är helt i form; osynkade, otajmade.

Nu vet jag inte heller vad Åge Hareide hade för idé med Oscar Lewicki som kantspelare, ungefär samma underliga beslut som när AIK:s Andreas Alm spelade Ofori som ytter.

Lewicki är mycket, men fullständigt obekväm på en kant.

Nu satsade Hareide på Eikrem centralt istället och Eikrem må vara en av allsvenskans mest begåvade spelare och MFF.s räddande ängel denna vår, men han blir helt bortkollrad i duellspelet och trampar på i exakt samma tempo hela tiden; 2-takt,

Han kommer bättre till sin rätt i nån sorts Brolin-roll där han får tid till sin finurlighet, där han kan vika in och dra iväg sin favoritare: skott i “fel” hörn mellan benen på försvarande spelare.

Men Malmö FF är alldeles för ojämnt för att de ska kunna glida genom allsvenskan till ett säkert guld, den chansen har de redan försatt.

Ska MFF ta sig till ett allsvensk guld med CL-kval att tänka på i höst så krävs det att IFK Göteborg börjar vackla (de tappar sannolikt Vibe, det kan betyda en del) och MFF dels får in bättre spets i truppen och bättre balans i sitt spel.

***

Kar Johanns “Gejt”!

**

Det har blivit en hel del Norge och Oslo sen den där gången på 80-talet.

Men inga fler bandy-VM.

Såväl jag som bandyn är nog väldigt glada för det.

Publicerad 2015-06-07 kl 18:59
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons